Ikväll har jag för sjuttifjärde (typ) gången hört min pappa säga om/ till ett av barnbarnen att just h*n är hans favorit. Han har sagt det till alla barnbarnen, vid olika tillfällen.
När jag var i tolvårsåldern minns jag att han talade om för mig att han tyckte mer om mig än om min bror. Det gav mig dels dåligt samvete gentemot brorsan, i fall det skulle vara sant, dels något sorts intryck av att det bara var som pappa _sade_, en misstanke om att det var tvärtom och att han försökte kompensera mig, på något konstigt sätt. Det har verkligen satt sina spår...
Ikväll rann bägaren över. Jag _avskyr_verkligen när han säger sådär, och det sade jag också. Jag bad honom att aldrig mer säga något sådant så mina barn hör, vare sig det är en av dem som är favoriten för stunden eller inte. Ungar skall känna sig älskade, bara, inte jämförda.
Han blev rasande, sade "Nä, jag har inga favoriter, jag hatar dem!" och att han älskar ett av mina barn "som en finne i röven". Så avslutade han med att anklaga mig för att märka ord...
Jag fick inget som helst stöd runt bordet,min bror skojade bort alltihop och sade att han ju alltid hade vetat att det var _han_ som var favoriten, och sedan bad han mig sluta. Maken höll bara tyst. Min mamma fällde en kommentar om hur _trevligt_ vi hade det.
Är det någon som har några kommentarer eller synpunkter? Överreagerar jag? Vad skall jag göra??
1
Favoriserande -sagt ifrån Ikväll har jag för sjuttifjärde (typ) gången hört min pappa säga om/ till ett av barnbarnen att just h*n är hans favorit. Han har sagt det till alla barnbarnen, vid olika tillfällen.
När jag var i tolvårsåldern minns jag att han talade om för mig att han tyckte mer om mig än om min bror. Det gav mig dels dåligt samvete gentemot brorsan, i fall det skulle vara sant, dels något sorts intryck av att det bara var som pappa _sade_, en misstanke om att det var tvärtom och att han försökte kompensera mig, på något konstigt sätt. Det har verkligen satt sina spår...
Ikväll rann bägaren över. Jag _avskyr_verkligen när han säger sådär, och det sade jag också. Jag bad honom att aldrig mer säga något sådant så mina barn hör, vare sig det är en av dem som är favoriten för stunden eller inte. Ungar skall känna sig älskade, bara, inte jämförda.
Han blev rasande, sade "Nä, jag har inga favoriter, jag hatar dem!" och att han älskar ett av mina barn "som en finne i röven". Så avslutade han med att anklaga mig för att märka ord...
Jag fick inget som helst stöd runt bordet,min bror skojade bort alltihop och sade att han ju alltid hade vetat att det var _han_ som var favoriten, och sedan bad han mig sluta. Maken höll bara tyst. Min mamma fällde en kommentar om hur _trevligt_ vi hade det.
Är det någon som har några kommentarer eller synpunkter? Överreagerar jag? Vad skall jag göra??
där tre döttrar sov i samma rum och mamman gick runt och kramade dem godnatt.
Hos den första sade hon: Du är min favoritdotter.
Jag trodde jag skulle gå upp i limningen!
Tills hon kom till nästa och sade samma sak, och till den tredje också.
Med en sån tydlighet att hon älskade dem alla kolossalt kändes det okej.
Men jag förstår på ditt inlägg att det här var något som din pappa sade i smyg till dig, respektive din brorsa, och då är det nog lätt att det blir obehagligt.
Och du har alldeles rätt i att älskad för sin egen skull är bra mycket bättre än jämförd.
I filmen kände jag att de var älskade och att det här var en replik som ville visa att de var det och att alla var tillfreds med uttryckssättet.
Förhoppningsvis kom sig reaktionen av att det var genant att bli kritiserad. Förhoppningsvis tänker han sig för nästa gång hur han säger.
2
Minns en fimscen där tre döttrar sov i samma rum och mamman gick runt och kramade dem godnatt.
Hos den första sade hon: Du är min favoritdotter.
Jag trodde jag skulle gå upp i limningen!
Tills hon kom till nästa och sade samma sak, och till den tredje också.
Med en sån tydlighet att hon älskade dem alla kolossalt kändes det okej.
Men jag förstår på ditt inlägg att det här var något som din pappa sade i smyg till dig, respektive din brorsa, och då är det nog lätt att det blir obehagligt.
Och du har alldeles rätt i att älskad för sin egen skull är bra mycket bättre än jämförd.
I filmen kände jag att de var älskade och att det här var en replik som ville visa att de var det och att alla var tillfreds med uttryckssättet.
Förhoppningsvis kom sig reaktionen av att det var genant att bli kritiserad. Förhoppningsvis tänker han sig för nästa gång hur han säger.
Det där skulle kunna vara min pappa exakt, jisses vad jag känner igen mig. Du överreagerar inte tycker jag, du har helt rätt i att bli irriterad och säga ifrån- speciellt med tanke på att du själv kommer ihåg hur mycket du avskydde att bli jämförd när du var yngre. Jag har andra saker jag fullkomligt hatade att min pappa sa till mig när jag var yngre (som jag aldrig tagit upp med honom, utan bara blivit ledsen själv), och när han nu säger så till mina barn så blir jag som en lejonhona - jag säger klart ifrån att det är mina barn och det är inte ok att säga just så till dem. Take it or leave it. Han kan också bli rasande, men det ÄR mina barn, och jag älskar min pappa jättemycket men mina barn mer. Jag kan förstå att de övriga hos er försökte skoja bort det, kanske för att inte förstöra kvällen... min mamma brukar också säga typ "vad trevligt vi har" och sen blir allt mitt fel...JAG har förstört kvällen! Nä du, stå på dig - du har rätt!
3
Det där skulle kunna vara min pappa exakt, jisses vad jag känner igen mig. Du överreagerar inte tycker jag, du har helt rätt i att bli irriterad och säga ifrån- speciellt med tanke på att du själv kommer ihåg hur mycket du avskydde att bli jämförd när du var yngre. Jag har andra saker jag fullkomligt hatade att min pappa sa till mig när jag var yngre (som jag aldrig tagit upp med honom, utan bara blivit ledsen själv), och när han nu säger så till mina barn så blir jag som en lejonhona - jag säger klart ifrån att det är mina barn och det är inte ok att säga just så till dem. Take it or leave it. Han kan också bli rasande, men det ÄR mina barn, och jag älskar min pappa jättemycket men mina barn mer. Jag kan förstå att de övriga hos er försökte skoja bort det, kanske för att inte förstöra kvällen... min mamma brukar också säga typ "vad trevligt vi har" och sen blir allt mitt fel...JAG har förstört kvällen! Nä du, stå på dig - du har rätt!
Du överreagerar inte.
Själv sitter jag och bara gapar just nu. Låter ju som en sämre satir över familjelivet, bland kalkonfilmerna med dumbopriset. *s*
Jag har _många_ kommentarer och synpunkter, men det skulle inte få plats här.
Vad du ska göra? Jag hade helt klart bara klippt av och dragit ifrån den sortens umgänge. Och ta stöd av din man, berätta om hur du har vuxit upp och hur du känner, och att du behöver hans stöd och hjälp för att orka släppa taget. Kanske prata med svärmor, om du känner förtroende för henne. Ibland kan en annan "mamma" ge en ny vinkling man behöver.
*suddar ut en massa text som är för brutala att skrivas ut*
4
Du överreagerar inte.
Själv sitter jag och bara gapar just nu. Låter ju som en sämre satir över familjelivet, bland kalkonfilmerna med dumbopriset. *s*
Jag har _många_ kommentarer och synpunkter, men det skulle inte få plats här.
Vad du ska göra? Jag hade helt klart bara klippt av och dragit ifrån den sortens umgänge. Och ta stöd av din man, berätta om hur du har vuxit upp och hur du känner, och att du behöver hans stöd och hjälp för att orka släppa taget. Kanske prata med svärmor, om du känner förtroende för henne. Ibland kan en annan "mamma" ge en ny vinkling man behöver.
*suddar ut en massa text som är för brutala att skrivas ut*
Men så enkelt att bara klippa av med sina föräldrar är det verkligen inte. Jag har mycket otalt med min pappa t.ex, men klippa av banden vill jag inte. Och ofta blir jag förbannad på min man att han kanske inte backar upp mig mer inför mina föräldrar, men efteråt kan jag ibland tycka det är rätt skönt att han förhåller sig neutral faktiskt och inte kommer i konflikt med dem (även om jag vet att han säkerligen håller med mig ändå). Det klarar jag så bra själv. Det ska mycket till för att man ska klippa banden med sina föräldrar, många gör det alltför lättvindigt tycker jag - ibland får man bara acceptera att man inte tycker lika om allt.
6
Men så enkelt att bara klippa av med sina föräldrar är det verkligen inte. Jag har mycket otalt med min pappa t.ex, men klippa av banden vill jag inte. Och ofta blir jag förbannad på min man att han kanske inte backar upp mig mer inför mina föräldrar, men efteråt kan jag ibland tycka det är rätt skönt att han förhåller sig neutral faktiskt och inte kommer i konflikt med dem (även om jag vet att han säkerligen håller med mig ändå). Det klarar jag så bra själv. Det ska mycket till för att man ska klippa banden med sina föräldrar, många gör det alltför lättvindigt tycker jag - ibland får man bara acceptera att man inte tycker lika om allt.
Självklart är det en kamp, det är ju ens _kött och blod_ som man ändå har vuxit upp med, och man har en massa minnen och samhörighet med.
Men samtidigt så är det också att man blir blind, eller förblindad, när det gäller nära släkt. Och som jag skrev, så skulle jag kunna skriva så mycket mer, men det får inte plats så jag får försöka skriva kortfattat hur jag tänker och resonerar.
Jag har en kompis som gjorde slag i saken och faktiskt bröt med sin mamma. En mamma som gjorde henne så mycket ont under hela hennes uppväxt, som även bidrog till att hon blev mobbad i skolan och har dåligt självförtroende.
Men hon tog mod till sig, och bröt upp tack vare sin mammas uttalande en dag. Så denna mamma (mormor) har idag inte träffat sina barnbarn eller svärson, och då är två av barnbarnen i tonåren idag.
Vem som har mest jobbigt. Det är iaf barnen som fått de minsta bekymren. För någonstans måste man lägga sina egna känslor åt sidan och tänka på sina barn.
Vill man att sina egna barn ska ärva samma skit man själv har gjort? Är svaret "nej" så är det även lättare att faktiskt bryta.
I alla fall i min värld, för mina döttrar står mig närmast än alla andra släktingar ihop. De är framtiden, och jag skapar deras förutsättningar för framtiden, och jag kan inte se annat än att jag samtidigt får ta en del smärta i så fall som kostnad.
Oj, vad långt det blev iaf... jag som inte skulle skriva så mycket. *s*
7
Självklart är det en kamp, det är ju ens _kött och blod_ som man ändå har vuxit upp med, och man har en massa minnen och samhörighet med.
Men samtidigt så är det också att man blir blind, eller förblindad, när det gäller nära släkt. Och som jag skrev, så skulle jag kunna skriva så mycket mer, men det får inte plats så jag får försöka skriva kortfattat hur jag tänker och resonerar.
Jag har en kompis som gjorde slag i saken och faktiskt bröt med sin mamma. En mamma som gjorde henne så mycket ont under hela hennes uppväxt, som även bidrog till att hon blev mobbad i skolan och har dåligt självförtroende.
Men hon tog mod till sig, och bröt upp tack vare sin mammas uttalande en dag. Så denna mamma (mormor) har idag inte träffat sina barnbarn eller svärson, och då är två av barnbarnen i tonåren idag.
Vem som har mest jobbigt. Det är iaf barnen som fått de minsta bekymren. För någonstans måste man lägga sina egna känslor åt sidan och tänka på sina barn.
Vill man att sina egna barn ska ärva samma skit man själv har gjort? Är svaret "nej" så är det även lättare att faktiskt bryta.
I alla fall i min värld, för mina döttrar står mig närmast än alla andra släktingar ihop. De är framtiden, och jag skapar deras förutsättningar för framtiden, och jag kan inte se annat än att jag samtidigt får ta en del smärta i så fall som kostnad.
Oj, vad långt det blev iaf... jag som inte skulle skriva så mycket. *s*
Eftersom jag verkar vara omringad av släktingar som klämmer fram dumheter emellanåt av den kategorin så skulle vi med denna filosofi brutit med hela släkten.
Jag anser inte att man skall bryta pga sådana saker, då överreagerar man, men att säga ifrån är helt rätt.
8
Eftersom jag verkar vara omringad av släktingar som klämmer fram dumheter emellanåt av den kategorin så skulle vi med denna filosofi brutit med hela släkten.
Jag anser inte att man skall bryta pga sådana saker, då överreagerar man, men att säga ifrån är helt rätt.
Jag kan förstå din reaktion, men kanske också din pappas, han kanske menade väl, han kanske ville att varje barnbarn skulle känna sig speciellt (eftersom han tydligen säger det till alla barnbarn).
När allt lugnar ned sig, förklara hur du kände det när ni växte upp.
Att det ibland kan bli ett speciellt band mellan ett barnbarn och en far/mor-förälder kan man inte hindra, jag hade ett speciellt band mellan med min mormor, som inget annat barnbarn hade. Inte så konstigt, eftersom mina egna syskon och mina kusiner egentligen aldrig brydde sig om min mormor när de var i tonåren på det sätt jag gjorde (jag stormtrivdes med att åka med henne och träffa hennes väninnor och då får man ett band, jag stormtrivdes att sitta med henne i sommarstugan och spela kort)
9
Jag kan förstå din reaktion, men kanske också din pappas, han kanske menade väl, han kanske ville att varje barnbarn skulle känna sig speciellt (eftersom han tydligen säger det till alla barnbarn).
När allt lugnar ned sig, förklara hur du kände det när ni växte upp.
Att det ibland kan bli ett speciellt band mellan ett barnbarn och en far/mor-förälder kan man inte hindra, jag hade ett speciellt band mellan med min mormor, som inget annat barnbarn hade. Inte så konstigt, eftersom mina egna syskon och mina kusiner egentligen aldrig brydde sig om min mormor när de var i tonåren på det sätt jag gjorde (jag stormtrivdes med att åka med henne och träffa hennes väninnor och då får man ett band, jag stormtrivdes att sitta med henne i sommarstugan och spela kort)
Jag tycker att hans sätt att säga till barn att de är favoriter låter märkligt och konstigt. Det funkar ju om man gör det som i filmen "cene37" refererar till. Själv brukar jag skoja och lägga till "favorit" till någon jag bara ha en av, som mormor till exempel.
Jag tycker också att han är väldigt obetänksam och dum när han säger att han "hatar dem" och "finne i röven". Fula ord, starka ord och han verkar inte tänka på dess innebörd och i så motto får han nog finna sig i att få orden märkta.
Ändå kan jag inte låta bli att undra lite över situationen. Satt ni och åt middag när du tog upp detta? Var barnen med? Det var ju inte smartaste sättet heller. Du borde ha tagit detta med honom mellan fyra ögon, inte initerat ett familjegräl. Det är aldrig trevligt att kritisera någon så öppet och man bör undvika det om möjligt, eftersom det inte heller alltid är framgångsrikt. Så då handlar det om vad du vill åstadkomma. Eller så förstod jag inte situationen helt rätt.
10
Jag tycker att hans sätt att säga till barn att de är favoriter låter märkligt och konstigt. Det funkar ju om man gör det som i filmen "cene37" refererar till. Själv brukar jag skoja och lägga till "favorit" till någon jag bara ha en av, som mormor till exempel.
Jag tycker också att han är väldigt obetänksam och dum när han säger att han "hatar dem" och "finne i röven". Fula ord, starka ord och han verkar inte tänka på dess innebörd och i så motto får han nog finna sig i att få orden märkta.
Ändå kan jag inte låta bli att undra lite över situationen. Satt ni och åt middag när du tog upp detta? Var barnen med? Det var ju inte smartaste sättet heller. Du borde ha tagit detta med honom mellan fyra ögon, inte initerat ett familjegräl. Det är aldrig trevligt att kritisera någon så öppet och man bör undvika det om möjligt, eftersom det inte heller alltid är framgångsrikt. Så då handlar det om vad du vill åstadkomma. Eller så förstod jag inte situationen helt rätt.
Mår man dåligt av det så finns det ingen anledning att acceptera att bli kränkt.
Men du kanske är så van vid att bli kränkt att du ser det som något normalt. För min del är det _inte_ ok att bli kränkt eller att mina barn ska bli kränkta. Det finns gränser för vad man ska behöva stå ut med, och jag vill fostra mina barn till att stå upp mot sånt skit faktiskt.
Världen är full med vänliga människor som vill mig väl, så då är det lätt att välja bort människor som vill mig illa. Så enkelt är det.
11
Mår man dåligt av det så finns det ingen anledning att acceptera att bli kränkt.
Men du kanske är så van vid att bli kränkt att du ser det som något normalt. För min del är det _inte_ ok att bli kränkt eller att mina barn ska bli kränkta. Det finns gränser för vad man ska behöva stå ut med, och jag vill fostra mina barn till att stå upp mot sånt skit faktiskt.
Världen är full med vänliga människor som vill mig väl, så då är det lätt att välja bort människor som vill mig illa. Så enkelt är det.
Tack för ditt svar! Som jag skrev så "rann det över". Vi åt middag, men barnen hade pipit iväg till en annan våning, annars hade jag absolut inte sagt något. Favoriten för stunden *s* var ett spädbarn, som förstås fanns kvar.
Jag sade det i stunden dels för att jag blev arg, dels för att jag har haft tankar kring att ta upp det tidigare, men aldrig hittat något tillfälle. Som det var nu så kunde han inte förneka vad han hade sagt -förstår du vad jag menar? Så, nä, smart var det inte, snarare desperat, eller så.
Jag önskar att vi hade varit ensamma, och att ingen annan hade behövt höra om allt detta, men så blev det inte. Som sagt, tack för ditt svar -det var klokt.
12
Tack för ditt svar! Som jag skrev så "rann det över". Vi åt middag, men barnen hade pipit iväg till en annan våning, annars hade jag absolut inte sagt något. Favoriten för stunden *s* var ett spädbarn, som förstås fanns kvar.
Jag sade det i stunden dels för att jag blev arg, dels för att jag har haft tankar kring att ta upp det tidigare, men aldrig hittat något tillfälle. Som det var nu så kunde han inte förneka vad han hade sagt -förstår du vad jag menar? Så, nä, smart var det inte, snarare desperat, eller så.
Jag önskar att vi hade varit ensamma, och att ingen annan hade behövt höra om allt detta, men så blev det inte. Som sagt, tack för ditt svar -det var klokt.
Det är både sorgligt och skönt att du känner igen dig. Du har helt rätt -jag blir en lejonmamma. När jag ser på mina barn och på mitt eget föräldraskap så kan jag plötsligt få klart för mig vissa saker som mina barn _aldrig_ skall behöva vara med om. Det har inte varit tydligt innan att det har varit fel, men det blir det när jag applicerar mina upplevelser på mina fina ungar.
Jag är inte en perfekt mamma på något sätt, och mina föräldrar har varit jättebra på många sätt, det handlar om något annat, om att lära av erfarenheterna, tror jag. Tack för sitt svar! et stärker mig alldeles väldigt, skall du veta.
13
Det är både sorgligt och skönt att du känner igen dig. Du har helt rätt -jag blir en lejonmamma. När jag ser på mina barn och på mitt eget föräldraskap så kan jag plötsligt få klart för mig vissa saker som mina barn _aldrig_ skall behöva vara med om. Det har inte varit tydligt innan att det har varit fel, men det blir det när jag applicerar mina upplevelser på mina fina ungar.
Jag är inte en perfekt mamma på något sätt, och mina föräldrar har varit jättebra på många sätt, det handlar om något annat, om att lära av erfarenheterna, tror jag. Tack för sitt svar! et stärker mig alldeles väldigt, skall du veta.
Tack så jättemycket för ditt svar! Det var en helt vansinnig situation, jag är otroligt sårad, och det är jätteskönt att nån blir sådär _arg_ för min skull.
Klippa kommer jag inte att göra. Du vet vem jag är, och vi har pratat pappor förut, jag har talat om hur mycket jag tycker om min. Och det gör jag, jättemycket! Men ibland är han ett stort barn, och ibland en j*vla sk*tstövel, ärligt talat. Jag klipper inte, men jag skall försöka hitta ett sätt att umgås med honom där inte fallet blir så långt. Investera lite mindre, inte ta så stora risker. Det har varit så i perioder efter saker han har sagt, lite på sparlåga, sådär.
Mina föräldrar har varit underbara, eller åtminstone gjort sitt allra bästa, och på sätt och vis är det samma sak. Pappa trodde nog, förvrängt och urkonstigt, att han gjorde något bra när han valde ut mig, att han fick mig att känna mig speciell... och så blev det bara fel. Men jag tänker aldrig låta honom spela sitt spel, välment eller inte, med mina barn som brickor!
Så, tant Rut, tack för det du skrev och för det jag anar av det du inte skrev. Kram!
14
Tack så jättemycket för ditt svar! Det var en helt vansinnig situation, jag är otroligt sårad, och det är jätteskönt att nån blir sådär _arg_ för min skull.
Klippa kommer jag inte att göra. Du vet vem jag är, och vi har pratat pappor förut, jag har talat om hur mycket jag tycker om min. Och det gör jag, jättemycket! Men ibland är han ett stort barn, och ibland en j*vla sk*tstövel, ärligt talat. Jag klipper inte, men jag skall försöka hitta ett sätt att umgås med honom där inte fallet blir så långt. Investera lite mindre, inte ta så stora risker. Det har varit så i perioder efter saker han har sagt, lite på sparlåga, sådär.
Mina föräldrar har varit underbara, eller åtminstone gjort sitt allra bästa, och på sätt och vis är det samma sak. Pappa trodde nog, förvrängt och urkonstigt, att han gjorde något bra när han valde ut mig, att han fick mig att känna mig speciell... och så blev det bara fel. Men jag tänker aldrig låta honom spela sitt spel, välment eller inte, med mina barn som brickor!
Så, tant Rut, tack för det du skrev och för det jag anar av det du inte skrev. Kram!
Tack för ditt svar! Jag är inte säker på om jag kommer att ta upp detta igen -jag är rätt mosad av hans reaktion. Fast jag fattar ju att det vore det vettiga, förstås... Och jag tror också att han menade väl, på något konstigt sätt.
Det där med speciella relationer känner jag igen -jag hade en sådan med min mormor! Här rör det sig tyvärr inte om någon varm gemenskap -han har svårt att närma sig barnen och pratar hellre om dem än med dem. All närkontakt faller på min mamma istället.
Han har även tidigare gjort och sagt saker som har fått mig att ana att han vill odla konflikter och jämförelser mellan barnen. T ex frågar han gärna ett barn "Men blir du inte avundsjuk nu när nn har fått en så fin present?" Det är för mig en konstig kommentar i sammanhanget.
Tack så jättemycket för ditt svar!
15
Tack för ditt svar! Jag är inte säker på om jag kommer att ta upp detta igen -jag är rätt mosad av hans reaktion. Fast jag fattar ju att det vore det vettiga, förstås... Och jag tror också att han menade väl, på något konstigt sätt.
Det där med speciella relationer känner jag igen -jag hade en sådan med min mormor! Här rör det sig tyvärr inte om någon varm gemenskap -han har svårt att närma sig barnen och pratar hellre om dem än med dem. All närkontakt faller på min mamma istället.
Han har även tidigare gjort och sagt saker som har fått mig att ana att han vill odla konflikter och jämförelser mellan barnen. T ex frågar han gärna ett barn "Men blir du inte avundsjuk nu när nn har fått en så fin present?" Det är för mig en konstig kommentar i sammanhanget.
Lagom fräck, men jag anser att man måste ha en viss tolerans och se människor som de är.
Säg så här, jag är inte lättkränkt istället, det krävs rätt mycket för att jag skall bli så kränkt att jag mår illa för längre tid.
Jag skrev inte heller att man skulle acceptera det, utan att man inte alltid behöver bryta ett förhållande till en släkting
16
Lagom fräck, men jag anser att man måste ha en viss tolerans och se människor som de är.
Säg så här, jag är inte lättkränkt istället, det krävs rätt mycket för att jag skall bli så kränkt att jag mår illa för längre tid.
Jag skrev inte heller att man skulle acceptera det, utan att man inte alltid behöver bryta ett förhållande till en släkting
I det läget kan jag nog delvis tycka att du gjorde rätt också. Det han säger inför andra får han stå för inför andra. Du beskriver ju så bra varför det rann över, att du har burit på detta länge och till slut inte kunde hålla inne med det. Är han oförskämd inför andra på något sätt så får han också ta korrigeringen inför andra. Han är ju vuxen och han verkar ha en trist attityd. Hade han däremot haft detta som enda grej och i övrigt varit en bra person hade jag fortfarande tyckt att du skulle tagit det mellan fyra ögon.
Stå på dig nu i alla fall om det kommer upp eller händer igen!
17
I det läget kan jag nog delvis tycka att du gjorde rätt också. Det han säger inför andra får han stå för inför andra. Du beskriver ju så bra varför det rann över, att du har burit på detta länge och till slut inte kunde hålla inne med det. Är han oförskämd inför andra på något sätt så får han också ta korrigeringen inför andra. Han är ju vuxen och han verkar ha en trist attityd. Hade han däremot haft detta som enda grej och i övrigt varit en bra person hade jag fortfarande tyckt att du skulle tagit det mellan fyra ögon.
Stå på dig nu i alla fall om det kommer upp eller händer igen!
Tack! Det värmde... Fast han _är_ en bra person, ju. Han har bara vissa fantastiskt dåliga egenskaper. Och jag älskar honom. På många sätt har han varit en suverän pappa. Svårt, det här, men jag känner att jag nog har varit ärlig mot både mig själv och honom -och nu ikväll har han slutat tiga ihjäl mig. Det skall nog gå, på nåt sätt.
18
Tack! Det värmde... Fast han _är_ en bra person, ju. Han har bara vissa fantastiskt dåliga egenskaper. Och jag älskar honom. På många sätt har han varit en suverän pappa. Svårt, det här, men jag känner att jag nog har varit ärlig mot både mig själv och honom -och nu ikväll har han slutat tiga ihjäl mig. Det skall nog gå, på nåt sätt.
Nu tycker jag lite synd om din pappa. Han kan ju inte ha anat alls att du inte gillade hans kommentarer. Han måste ha fått en chock, det måste ha varit som att få en örfil, helt oväntat. Jag tycker du handlade fel som inte tog detta i enrum på ett lugnt sätt och förklarade för din pappa hur du upplevt det när du var liten. Hur hade du känt själv om din pappa helt oväntat skällt ut dig för något du gjort i många år, och dessutom inför alla andra? Det verkar som att du tycker om din pappa, med både hans fel och förtjänster. Jag kan tycka att du borde ha behandlat honom lite bättre än du gjorde.
19
Nu tycker jag lite synd om din pappa. Han kan ju inte ha anat alls att du inte gillade hans kommentarer. Han måste ha fått en chock, det måste ha varit som att få en örfil, helt oväntat. Jag tycker du handlade fel som inte tog detta i enrum på ett lugnt sätt och förklarade för din pappa hur du upplevt det när du var liten. Hur hade du känt själv om din pappa helt oväntat skällt ut dig för något du gjort i många år, och dessutom inför alla andra? Det verkar som att du tycker om din pappa, med både hans fel och förtjänster. Jag kan tycka att du borde ha behandlat honom lite bättre än du gjorde.
Men... Tycker du extra synd om honom för att jag tycker om honom? Jag tror också att han fick en chock, det tror jag, och att han reagerade därefter, men som jag har skrivit i svaren till andra så lyckades jag helt enkelt inte hitta ett bättre tillfälle. Jag önskar att jag hade gjort det, men det är en annan sak.
Och skälla ut skall man inte kalla det jag gjorde -jag bad honom att inte säga så i mina barns närvaro, bara. Min barndom var inte på tapeten förrän han hade konstaterat att han hatade mina barn, och jag känd att jag borde förklara min reaktion -det framkom inte av mitt startinlägg, ber om ursäkt.
20
Men... Tycker du extra synd om honom för att jag tycker om honom? Jag tror också att han fick en chock, det tror jag, och att han reagerade därefter, men som jag har skrivit i svaren till andra så lyckades jag helt enkelt inte hitta ett bättre tillfälle. Jag önskar att jag hade gjort det, men det är en annan sak.
Och skälla ut skall man inte kalla det jag gjorde -jag bad honom att inte säga så i mina barns närvaro, bara. Min barndom var inte på tapeten förrän han hade konstaterat att han hatade mina barn, och jag känd att jag borde förklara min reaktion -det framkom inte av mitt startinlägg, ber om ursäkt.
By Åsa med Ebba och Anna in forum _0210 Oktoberbarn
Svar: 8
Senaste inlägg: 2006-08-16, 09:35
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Nä du, stå på dig - du har rätt!
