Mina föräldrar ger mig ångest...

[Cosmopolitan]

Jag har vuxit upp i en kärnfamilj med mamma, pappa och en lillebror. Det har hänt mycket saker under min uppväxt, mina föräldrar har alltid bråkat mycket medan vi barnen var mitt i det hela och kände oss hjälplösa. Min mamma är del som hela tiden har hållit ihop familjen, medan pappan är som ett stort, omoget barn, en man som kräver mycket men ger inte så mycket tillbaka (på det känslomässiga planet) -

För ca 10 år sedan hände en stor tragedi något som ställde allt på sin spets och splittrade vår familj. Min mamma blev djupt deprimerad, min pappa flyttade från Sverige och bodde utomlands i ett par år. De skilde sig, min lillebror började leva ett rövarliv med en massa sprit och även droger. Mitt i det hela träffade jag min man, gifte mig och bildade en stabil familj.

Idag lever mina föräldrar ihop igen. Jag har ingen kontakt med min pappa och har svårt för att sätta ord på vad det beror på. När mina föräldrar var mitt uppe i sin skillsmässa ringde han till mig och började smutskasta mina mamma, hon som har ställt upp för mig även under de svåra åren då hon själv mådde dåligt. Då brast det för mig, det blev för mycket, jag skrek åt honom att det räckte för mig nu, att han fick dra åt he**ete och att jag inte vill ha med honom att göra. Jag upplever att han aldrig har ställt upp, aldrig varit en riktig pappa- han sätter sig själv framför alla andra och vår relation har byggt på regler som han ställde upp.

Sedan det samtalet har min pappa inte hört av sig till mig, och det har inte heller jag gjort. Det är två år sedan, han och mamma bor ju ihop och det känns jättekonstigt. Jag mår fruktansvärt dåligt pga detta... har en del ångest, speciellt på kvällar och har fått störd nattsömn. Jag tänker på att min pappa kanske kommer att dö, eller att det kommer att hända något annat hemskt utan att vi har pratat ut med varandra. Jag ORKAR INTE ta första steget, har inget att be om ursäkt för... Mår så himla dåligt av hela situationen, det präglar mitt liv enormt och stjäl all min energi.

Tacksam om någon har orkat ta sig igenom min historia och vill ge kommentar. Det kanske blev rörigt men det är svårt att sammanfatta allt utan att skriva en roman...

[cogito]

Naturligtvis har du inget att be om ursäkt för, men du kanske kan förlåta honom? Jag säger inte att du ska, men du mår ju dåligt av att ha denna konflikt i ditt liv och kanske skulle du må bättre av att säga till dig själv först och honom sen - vi drar ett streck över vad som hände och umgås på ett normalt sätt nu?

[Cosmopolitan]

Jag har förlåtit honom. Känner ingen ilska, inget förakt, inget hat. Bara sorg och oro. Jag önskar att min pappa tog första steget och kontaktade mig, men jag tvivlar att han kommer att göra det. Hans stolthet och självcentrering kommer i första hand. Hur mycket är jag värd h´för honom? Jag har egna barn och VET att jag aldrig skulle vilja leva utan dem, såsom min pappa har valt att leva utan mig. Du säger att vi ska dra ett streck och umgås normalt, men jag tvivlar påa tt det någonsin kommer att hända efter all denna tid som har gått och skapat denna bron mellan oss...

Tack så jättemycket för ditt svar.

[cogito]

Jag menade att du AKTIVT skulle förlåta honom. Alltså att du gör dig till den större människan och räcker ut en hand. Han är inte bättre än så här, men du förlåter honom för det och accepterar honom som den han ÄR inte den du önskar...

[-ME-]

Det måste ju ställa till det i _er_ relation också? Att ni inte kan umgås naturligt, menar jag. Hur hanterar mamma det? Hur benämner hon pappa, vad gör ni på högtider, födelsedagar etc? Där kan du nog hitta nyckeln till angrepssättet.

Det låter precis snorjobbigt, jag hoppas du får nån rätsida på det.

[Anonym]

Förlåt, men det där är lätt att säga och vilja, men kan vara oerhört svårt i praktiken.

Att acceptera någon som dom är, är inte så lätt, om deras "är" innebär krav, manipulationer, egoism, skyllifrånsig...

Vissa människor måste man bara släppa.

Jag känner själv igen mig väldig mycket i historien ovan; och jag vet att i mitt fall skulle priset för försoning bli oerhört högt - för mig, fast jag inte gjort något fel.

[cogito]

Det är ju helt ok, att inte vilja eller kunna förmå sig, jag menade bara att det är något att fundera på..

[FruHess]

Jag har vuxit upp i en kärnfamilj med mamma, pappa och en lillebror. Det har hänt mycket saker under min uppväxt, mina föräldrar har alltid bråkat mycket medan vi barnen var mitt i det hela och kände oss hjälplösa. Min mamma är del som hela tiden har hållit ihop familjen, medan pappan är som ett stort, omoget barn, en man som kräver mycket men ger inte så mycket tillbaka (på det känslomässiga planet) -

För ca 10 år sedan hände en stor tragedi något som ställde allt på sin spets och splittrade vår familj. Min mamma blev djupt deprimerad, min pappa flyttade från Sverige och bodde utomlands i ett par år. De skilde sig, min lillebror började leva ett rövarliv med en massa sprit och även droger. Mitt i det hela träffade jag min man, gifte mig och bildade en stabil familj.

Idag lever mina föräldrar ihop igen. Jag har ingen kontakt med min pappa och har svårt för att sätta ord på vad det beror på. När mina föräldrar var mitt uppe i sin skillsmässa ringde han till mig och började smutskasta mina mamma, hon som har ställt upp för mig även under de svåra åren då hon själv mådde dåligt. Då brast det för mig, det blev för mycket, jag skrek åt honom att det räckte för mig nu, att han fick dra åt he**ete och att jag inte vill ha med honom att göra. Jag upplever att han aldrig har ställt upp, aldrig varit en riktig pappa- han sätter sig själv framför alla andra och vår relation har byggt på regler som han ställde upp.

Sedan det samtalet har min pappa inte hört av sig till mig, och det har inte heller jag gjort. Det är två år sedan, han och mamma bor ju ihop och det känns jättekonstigt. Jag mår fruktansvärt dåligt pga detta... har en del ångest, speciellt på kvällar och har fått störd nattsömn. Jag tänker på att min pappa kanske kommer att dö, eller att det kommer att hända något annat hemskt utan att vi har pratat ut med varandra. Jag ORKAR INTE ta första steget, har inget att be om ursäkt för... Mår så himla dåligt av hela situationen, det präglar mitt liv enormt och stjäl all min energi.

Tacksam om någon har orkat ta sig igenom min historia och vill ge kommentar. Det kanske blev rörigt men det är svårt att sammanfatta allt utan att skriva en roman...

Du skall inte ha personer i din omgivning som drar ner dej och gör så du mår dåligt.
Din "nya" familj är väl den du ska ta hand om och må bra av. Låter som du haft det väldigt jobbigt och jag tycker INTE att du ska ta till dej av det han sagt. Din mor har gjort så gott han kunnat så han borde inte komma nu och trycka ner dej då det faktiskt var han som stack.
Du kan prova skriva ett brev till honom och säga att du inte har anledning att be om ursäkt då det faktiskt är DU tjejen som är barnet i detta. Glöm aldrig det hur gammal du än blir.
Kom dock ihåg det när dina barn blir äldre att det är dom som är dina barn och dom behöver göra misstag för att bli starkare.
Du har inte gjort något fel för du är deras barn och förtjänar inte det dom gjort dej i livet. Oavsett hur "elak" du kan ha varit. Må inte dåligt må bra av det du har!!