Jag och min man lever i ett jämlikt förhållande. För mig är det en självklarhet och jag har väl mer eller mindre utgått från att det är det för min man också. Allt är inte perfekt, jag tycker jag tar lite mer ansvar för vardagen än min man, men vi lever ändå mkt jämställt. Nu strax innan jul hade vi ett gräl jag och min man. Det började med någon struntsak men ledde till att min man öste ur sig sånt han inte är nöjd med. Och då kom som en stor punkt följande: Han tycker inte att jag är tacksam för att han är så jämlik. Han vill ha uppskattning för att han gör hälften av hushållsarbetet. Jag svarade att självklart uppskattar jag det, precis som jag utgår från att han uppskattar att jag gör min del, men jag uppskattar det inte MER för att han är man. Alltså, jag tycker inte att han är duktigare än vad jag gör när han dammsuger eller tar ut en soppåse eller vad det kan vara. Men han menar att eftersom de flesta män inte lever så jämlikt så borde han få uppskattning just för det och om jag inte är tacksam för det så låter jag mina jämställdhetsideal och min feminism gå före vårt förhållande. För mig är det en nästan löjlig situation. Jag sa att jag kan bli bättre på att tala om att typ "vad fint här är" och sådär när han städat (precis som jag önskar att han kan bli bättre på det när jag gjort något) men att jag inte på nåt sätt kan tycka att han är bättre när han gör det bara för att han är man. För mig handlar vårt förhållande om två individer och det finns inget som säger att det är mer naturligt att jag gör något än att min man gör det. Men min man står på sig och säger att det är jätteviktigt för honom. Att han tycker att han förtjänar uppskattning för att han gör hälften trots att han är man. Jag blir så förbannad så fort jag tänker på det och undrar hur djupt hans jämlikhet egetnligen sitter. Som jag ser det måste hans resonemang innebära att han egentligen tycker att det är mer naturligt att kvinnor städar. Vad tycker ni? Är jag en jäkla bitterfitta som borde skärpa till mig och vara tacksam över att min man städar och lagar mat eller är vi två individer som har ett gemensamt ansvar för hem och barn?
1
Överreagerar? Jag och min man lever i ett jämlikt förhållande. För mig är det en självklarhet och jag har väl mer eller mindre utgått från att det är det för min man också. Allt är inte perfekt, jag tycker jag tar lite mer ansvar för vardagen än min man, men vi lever ändå mkt jämställt. Nu strax innan jul hade vi ett gräl jag och min man. Det började med någon struntsak men ledde till att min man öste ur sig sånt han inte är nöjd med. Och då kom som en stor punkt följande: Han tycker inte att jag är tacksam för att han är så jämlik. Han vill ha uppskattning för att han gör hälften av hushållsarbetet. Jag svarade att självklart uppskattar jag det, precis som jag utgår från att han uppskattar att jag gör min del, men jag uppskattar det inte MER för att han är man. Alltså, jag tycker inte att han är duktigare än vad jag gör när han dammsuger eller tar ut en soppåse eller vad det kan vara. Men han menar att eftersom de flesta män inte lever så jämlikt så borde han få uppskattning just för det och om jag inte är tacksam för det så låter jag mina jämställdhetsideal och min feminism gå före vårt förhållande. För mig är det en nästan löjlig situation. Jag sa att jag kan bli bättre på att tala om att typ "vad fint här är" och sådär när han städat (precis som jag önskar att han kan bli bättre på det när jag gjort något) men att jag inte på nåt sätt kan tycka att han är bättre när han gör det bara för att han är man. För mig handlar vårt förhållande om två individer och det finns inget som säger att det är mer naturligt att jag gör något än att min man gör det. Men min man står på sig och säger att det är jätteviktigt för honom. Att han tycker att han förtjänar uppskattning för att han gör hälften trots att han är man. Jag blir så förbannad så fort jag tänker på det och undrar hur djupt hans jämlikhet egetnligen sitter. Som jag ser det måste hans resonemang innebära att han egentligen tycker att det är mer naturligt att kvinnor städar. Vad tycker ni? Är jag en jäkla bitterfitta som borde skärpa till mig och vara tacksam över att min man städar och lagar mat eller är vi två individer som har ett gemensamt ansvar för hem och barn?
....så han menar att han lixom går omkring och ANSTRÄNGER sig för att helt enkelt ta hälften av hushållsansvaret? Att det inte kommer helt naturligt från honom (eller från nån annan man heller, för den delen) och av denna anledning borde han ha guldstjärna? Det var det mansgrisigaste jag hört på länge.
Självklart är det trevligt att visa varandra uppskattning och ge beröm om man tycker den andre gjort något extra bra. Men att han skulle ha extra cred för att han inte beter sig ojämställt det låter ju litet too much. Hur gammal är han - 3 år?
Hur är det med "traditionellt manliga" hemsysslor, gör du sånt? Sätter upp hyllor, fixar med bilen, byter däck, borrar hål i väggen och lagar tvätttmaskinen, typ? Om inte kan du väl börja ta för dig på den fronten (inte ett skvatt svårt, jag lovar - jag kan allt det där mycket bättre än mitt ex någonsin kunde, numera) och sen se om du får en massa beröm för det...
2
Aha.... ....så han menar att han lixom går omkring och ANSTRÄNGER sig för att helt enkelt ta hälften av hushållsansvaret? Att det inte kommer helt naturligt från honom (eller från nån annan man heller, för den delen) och av denna anledning borde han ha guldstjärna? Det var det mansgrisigaste jag hört på länge.
Självklart är det trevligt att visa varandra uppskattning och ge beröm om man tycker den andre gjort något extra bra. Men att han skulle ha extra cred för att han inte beter sig ojämställt det låter ju litet too much. Hur gammal är han - 3 år?
Hur är det med "traditionellt manliga" hemsysslor, gör du sånt? Sätter upp hyllor, fixar med bilen, byter däck, borrar hål i väggen och lagar tvätttmaskinen, typ? Om inte kan du väl börja ta för dig på den fronten (inte ett skvatt svårt, jag lovar - jag kan allt det där mycket bättre än mitt ex någonsin kunde, numera) och sen se om du får en massa beröm för det...
Du beskriver precis hur jag känner. Och jag blir så arg så jag bara kokar så fort jag tänker på det. Och så känner jag mig så lurad! Här har jag gått runt i femton år och trott att han tyckt det är självklart att vi båda har ansvar för allt men så tycker han att han är skitduktig som gör "tjejsaker" typ!
När det gäller klassiska manliga grejer gör jag inte allt, jag har problem med rygg och annat och har svårt med fysiskt tunga saker, men mycket gör jag. Och jobbar och tjänar pengar gör jag minsann också - och det är väl egentligen manligt det med. Inte 17 vill jag att han ska vara speciellt tacksam för att jag också lönearbetar och inte bara är hemma och tar hand om barn och hushåll! Det är en självklarhet. Grrr.... Nu jagar jag upp mig igen! Hur kommer man vidare då? Ska jag bara acceptera att han tycker så här?
3
Du beskriver precis hur jag känner. Och jag blir så arg så jag bara kokar så fort jag tänker på det. Och så känner jag mig så lurad! Här har jag gått runt i femton år och trott att han tyckt det är självklart att vi båda har ansvar för allt men så tycker han att han är skitduktig som gör "tjejsaker" typ!
När det gäller klassiska manliga grejer gör jag inte allt, jag har problem med rygg och annat och har svårt med fysiskt tunga saker, men mycket gör jag. Och jobbar och tjänar pengar gör jag minsann också - och det är väl egentligen manligt det med. Inte 17 vill jag att han ska vara speciellt tacksam för att jag också lönearbetar och inte bara är hemma och tar hand om barn och hushåll! Det är en självklarhet. Grrr.... Nu jagar jag upp mig igen! Hur kommer man vidare då? Ska jag bara acceptera att han tycker så här?
Jag håller med dig i sak här, ingens "jobb" är mer värt än den andres/as.
Men kanske är detta något som kommer av något annat ex. behov av bekräftelse pga att ni kanske har små barn (och allt som kommer därav) som tar mycket av er "vuxenrelation"? Vidare så kan det ju tyvärr vara så (säger inte att det är rätt) att han får mycket lite cred av männen i sin närhet och även bekräftat av kvinnorna i närheten att han är "fantastisk" och tycker hans respektive ska vara tacksam... Ja kanske bottnar hans resonemang i något sådant?! Försök prata om det och "argumentera" utifrån andra perspektiv än bara ert hemifrån liksom. Tycker inte du ska "ge med dig" för det finns inget sakligt argument i hans resonemang..
I annat fall så bygger ju hans jämställdhet inte på jämlikhet dvs. att ni och det ni gör värderas lika.. och ja då riskerar ni att växa ifrån varann successivt och säkert börja bråka mer och mer...
4
Jag håller med dig i sak här, ingens "jobb" är mer värt än den andres/as.
Men kanske är detta något som kommer av något annat ex. behov av bekräftelse pga att ni kanske har små barn (och allt som kommer därav) som tar mycket av er "vuxenrelation"? Vidare så kan det ju tyvärr vara så (säger inte att det är rätt) att han får mycket lite cred av männen i sin närhet och även bekräftat av kvinnorna i närheten att han är "fantastisk" och tycker hans respektive ska vara tacksam... Ja kanske bottnar hans resonemang i något sådant?! Försök prata om det och "argumentera" utifrån andra perspektiv än bara ert hemifrån liksom. Tycker inte du ska "ge med dig" för det finns inget sakligt argument i hans resonemang..
I annat fall så bygger ju hans jämställdhet inte på jämlikhet dvs. att ni och det ni gör värderas lika.. och ja då riskerar ni att växa ifrån varann successivt och säkert börja bråka mer och mer...
Jag kan bara säga att jag skulle bli skogstokig om min man kläckte ur sig nåt sånt. Inte väntar jag mig att han ska vara mer tacksam när jag tvättar bilen än vad jag skulle vara om han gjorde det bara för att jag är kvinna. Det är ju dessutom bara jag som använder bilen, så konstigt vore väl annars?
Om man är två vuxna människor som lever i samma hushåll så borde man rimligen också ha samma ansvar för att det fungerar, oavsett kön. Tackar han dig för att du får in lön på kontot varje månad, trots att du är kvinna? I vilket århundrade lever han?
Sedan tycker jag också att det är viktigt att alla i ett hem känner att deras närvaro, arbetsinsats och personlighet uppskattas och värderas, men jag har svårt att se varför hans insats skulle uppskattas MER än någon annans för att han är man. Han är väl inte funktionshindrad för det?
5
Jag kan bara säga att jag skulle bli skogstokig om min man kläckte ur sig nåt sånt. Inte väntar jag mig att han ska vara mer tacksam när jag tvättar bilen än vad jag skulle vara om han gjorde det bara för att jag är kvinna. Det är ju dessutom bara jag som använder bilen, så konstigt vore väl annars?
Om man är två vuxna människor som lever i samma hushåll så borde man rimligen också ha samma ansvar för att det fungerar, oavsett kön. Tackar han dig för att du får in lön på kontot varje månad, trots att du är kvinna? I vilket århundrade lever han?
Sedan tycker jag också att det är viktigt att alla i ett hem känner att deras närvaro, arbetsinsats och personlighet uppskattas och värderas, men jag har svårt att se varför hans insats skulle uppskattas MER än någon annans för att han är man. Han är väl inte funktionshindrad för det?
Fast vi är noga med att ge varandra uppskattning, vi tackar för maten, vi berömmer det de andra gör. Så vi är tacksamma mot varandra. För oss är det viktigt att visa denna uppskattning till varandra, även om det gäller vardagssaker.
6
Fast vi är noga med att ge varandra uppskattning, vi tackar för maten, vi berömmer det de andra gör. Så vi är tacksamma mot varandra. För oss är det viktigt att visa denna uppskattning till varandra, även om det gäller vardagssaker.
Jo, men det tycker jag också är viktigt. Och det kan nog både jag och min man ha slarvat med och jag tog upp det och sa att jag skulle bli bättre på att uttrycka det - för det är ju nåt jag uppskattar. MEN jag tycker inte att han är ett smack duktigare än vad jag är om han tex dammsuger eller tvättar golvet. Jag förväntar mig också uppskattning för att jag fixar här hemma. Jag tycker inte att han är värd mer uppskattning för att han är man. Och när jag formulerade mig så sa han bara, tjurigt, "Ja, det kanske är fånigt, men jag vill ha det." (Alltså uppskattning just för att han är jämlik) Och jag bara kräks på det och vet inte alls hur jag ska hantera det! Och jag frågade om han inte tyckte det var självklart att vi delar lika och att jag ser oss som två individer och inte vill dra in hela världen i vårt förhållande (bara för att de flesta män gör si eller så räknar jag inte med att min man gör det, vad de gör är inte relevant i vårt förhållande). Men då sa han typ att "Ja, men ibland vill man kanske känna sig mer manlig, som när det gäller det sexuella". Men det har väl inget med städning att göra??? Och så tyckte han att om jag inte kan tänka mig att ge honom särskild uppskattning för det så sätter jag feministiska ideer framför vårt förhållande. Själv känner jag mig som ett frågetecken inför detta (ett jävligt förbannat frågetecken). Vi har levt ihop i femton år, delat barnledigheten, alltid delat på allt, levt typ så jämlikt man kan - och så kommer detta??? Det känns som ett svek!
7
Jo, men det tycker jag också är viktigt. Och det kan nog både jag och min man ha slarvat med och jag tog upp det och sa att jag skulle bli bättre på att uttrycka det - för det är ju nåt jag uppskattar. MEN jag tycker inte att han är ett smack duktigare än vad jag är om han tex dammsuger eller tvättar golvet. Jag förväntar mig också uppskattning för att jag fixar här hemma. Jag tycker inte att han är värd mer uppskattning för att han är man. Och när jag formulerade mig så sa han bara, tjurigt, "Ja, det kanske är fånigt, men jag vill ha det." (Alltså uppskattning just för att han är jämlik) Och jag bara kräks på det och vet inte alls hur jag ska hantera det! Och jag frågade om han inte tyckte det var självklart att vi delar lika och att jag ser oss som två individer och inte vill dra in hela världen i vårt förhållande (bara för att de flesta män gör si eller så räknar jag inte med att min man gör det, vad de gör är inte relevant i vårt förhållande). Men då sa han typ att "Ja, men ibland vill man kanske känna sig mer manlig, som när det gäller det sexuella". Men det har väl inget med städning att göra??? Och så tyckte han att om jag inte kan tänka mig att ge honom särskild uppskattning för det så sätter jag feministiska ideer framför vårt förhållande. Själv känner jag mig som ett frågetecken inför detta (ett jävligt förbannat frågetecken). Vi har levt ihop i femton år, delat barnledigheten, alltid delat på allt, levt typ så jämlikt man kan - och så kommer detta??? Det känns som ett svek!
Ja, vi har småbarn och, visst, det tar mycket tid och jag kan se att vi båda blivit dåliga på att visa varandra uppskattning. Men detta tycker jag bara är dumt! Och jag kan inte ens tänka på det utan att bli arg! Och när jag försöker resonera logiskt blir han sur och säger att "det är så jag känner". Jaha? Och vad innebär det? Att jag är skyldig att vara glad, kåt och tacksam för att han "hjälper" till här hemma eller? Blä! Usch, jag blir bara sur när jag tänker på detta. Känns verkligen botten!
8
Ja, vi har småbarn och, visst, det tar mycket tid och jag kan se att vi båda blivit dåliga på att visa varandra uppskattning. Men detta tycker jag bara är dumt! Och jag kan inte ens tänka på det utan att bli arg! Och när jag försöker resonera logiskt blir han sur och säger att "det är så jag känner". Jaha? Och vad innebär det? Att jag är skyldig att vara glad, kåt och tacksam för att han "hjälper" till här hemma eller? Blä! Usch, jag blir bara sur när jag tänker på detta. Känns verkligen botten!
Nä, jag tog just det exemplet. För tänka sig - i vår familj är det så att jag tom drar in MER än hälften av inkomsten (vilket ALDRIG varit något som spelat någon roll alls - såvitt jag vet) - men inte fan har jag förväntat mig att han ska vara TACKSAM för att jag har en inkomst! Och inte fan är han det! Det är ju liksom självklart. Vi är två normalbegåvade vuxna människor. Vi tar båda ansvar för vår ekonomi och vårt hem och familj. Trodde jag i min enfald.
9
Nä, jag tog just det exemplet. För tänka sig - i vår familj är det så att jag tom drar in MER än hälften av inkomsten (vilket ALDRIG varit något som spelat någon roll alls - såvitt jag vet) - men inte fan har jag förväntat mig att han ska vara TACKSAM för att jag har en inkomst! Och inte fan är han det! Det är ju liksom självklart. Vi är två normalbegåvade vuxna människor. Vi tar båda ansvar för vår ekonomi och vårt hem och familj. Trodde jag i min enfald.
Din man behöver bekräftelse. Han känner sig tagen för given och som en gammal möbel i ett hörn, som ingen ser. Kanske han har fått kommentarer från killar i stil med "gör du sånt? det skulle jag aldrig få för mig att göra" och från tjejer "ååå, om ändå MIN man vore som du", och insett att er arbetsfördelning inte är så vanlig. Han tycker att du har en toppenman men som du inte uppskattar efter förtjänst. (Ni har varit ihop i 15 år, inte så konstigt kanske om man börjar ta varandra för givna. )
Men vad gör man då med en sån man? Ska han ha sin bekräftelse? Ja, varför inte? Varför ska man inte visa uppskattning när folk gör bra grejor? Även om de är livsnödvändiga och självklara och basala, så kan man ändå vilja och behöva uppskattning för sånt man gör. Han kanske tycker att vardagen är för jävlig, man bara trälar och sliter men ingen ser vad man gör. Vad är det för mening med allt?
Ge honom bekräftelse och visa din uppskattning. Jag menar inte alls att han ska ha extra beröm för att han är man och gör hushållsarbete. Jag menar att han ska ha beröm för att han är din man och gör bra saker. Visa att du uppskattar honom. Bry dig inte så mycket om hans jämställdhetsvinkling. Bara beröm.
Och sen ska han givetvis göra samma tillbaks!
11
Din man behöver bekräftelse. Han känner sig tagen för given och som en gammal möbel i ett hörn, som ingen ser. Kanske han har fått kommentarer från killar i stil med "gör du sånt? det skulle jag aldrig få för mig att göra" och från tjejer "ååå, om ändå MIN man vore som du", och insett att er arbetsfördelning inte är så vanlig. Han tycker att du har en toppenman men som du inte uppskattar efter förtjänst. (Ni har varit ihop i 15 år, inte så konstigt kanske om man börjar ta varandra för givna. )
Men vad gör man då med en sån man? Ska han ha sin bekräftelse? Ja, varför inte? Varför ska man inte visa uppskattning när folk gör bra grejor? Även om de är livsnödvändiga och självklara och basala, så kan man ändå vilja och behöva uppskattning för sånt man gör. Han kanske tycker att vardagen är för jävlig, man bara trälar och sliter men ingen ser vad man gör. Vad är det för mening med allt?
Ge honom bekräftelse och visa din uppskattning. Jag menar inte alls att han ska ha extra beröm för att han är man och gör hushållsarbete. Jag menar att han ska ha beröm för att han är din man och gör bra saker. Visa att du uppskattar honom. Bry dig inte så mycket om hans jämställdhetsvinkling. Bara beröm.
Tävlingsvarning! Båda gör så gott ni kan och ingen får den välförtjänta uppskattning ni önskar. Han råkar vara den som först tar upp denna önskan (för att han kanske är i större behov av den än du) och du går i försvarsposition.. eller?
13
Tävlingsvarning! Båda gör så gott ni kan och ingen får den välförtjänta uppskattning ni önskar. Han råkar vara den som först tar upp denna önskan (för att han kanske är i större behov av den än du) och du går i försvarsposition.. eller?
Han saknar uppskattning, beundran och sånt smicker som man får i nyförälskelsens tider. Nu är allt bara soppåsar och dammsugning och otack är världens lön, speciellt när han betänker att inte alla män offrar sig så som han gör. Han anstränger sig men du _ser_ det inte, du tycker bara att det är fullkomligt normalt och det _minsta_ man kan begära.
Jag förstår ditt resonemang men jag undrar; känner du också att han inte längre _ser_ dig och berömmer dig? Ser han vad du har på dig och när du ser söt ut? Eller är det soppåsar ivägen
15
Han saknar uppskattning, beundran och sånt smicker som man får i nyförälskelsens tider. Nu är allt bara soppåsar och dammsugning och otack är världens lön, speciellt när han betänker att inte alla män offrar sig så som han gör. Han anstränger sig men du _ser_ det inte, du tycker bara att det är fullkomligt normalt och det _minsta_ man kan begära.
Jag förstår ditt resonemang men jag undrar; känner du också att han inte längre _ser_ dig och berömmer dig? Ser han vad du har på dig och när du ser söt ut? Eller är det soppåsar ivägen
Jätteklokt svar och jag håller med i det du skriver. Problemet är att han fortsätter att hävda att han ska ha beröm just för att han är jämlik, för att han gör vissa grejer för att han är man. Jag HAR blivit mycket bättre på att úppmärksamma det han gör, som typ "Å, vad fint du gjort" om jag kommer hem och han har plockat. Det är absolut inget problem för mig. Förhoppningsvis är det ändå bara det han är ute efter.
16
Jätteklokt svar och jag håller med i det du skriver. Problemet är att han fortsätter att hävda att han ska ha beröm just för att han är jämlik, för att han gör vissa grejer för att han är man. Jag HAR blivit mycket bättre på att úppmärksamma det han gör, som typ "Å, vad fint du gjort" om jag kommer hem och han har plockat. Det är absolut inget problem för mig. Förhoppningsvis är det ändå bara det han är ute efter.
Ligger mycket i att båda önskar mer uppskattning än vi gett varandra. (Det blir ju så där ibland, när det är mycket, att man missar att visa uppskattning). Men för min del är det absolut inget problem att ge mer uppskattning och min första reaktion var "Jag vet att jag varit jättedålig på att visa uppskattning senaste tiden och jag ska bli bättre på det" (Inte "Men du visar ju inte mig uppskattning") Det som stör mig är att han sen stod på sig att det inte räcker med uppskattning för just det han gjort, som diskat, dammsugit whatever, utan också för att han är en så jämställd man. Och när jag frågade rent ut om han alltså tycker att han förtjänar MER uppskattning än jag för hushållsgrejerna så kom surt "Ja, så blir det ju".
17
Ligger mycket i att båda önskar mer uppskattning än vi gett varandra. (Det blir ju så där ibland, när det är mycket, att man missar att visa uppskattning). Men för min del är det absolut inget problem att ge mer uppskattning och min första reaktion var "Jag vet att jag varit jättedålig på att visa uppskattning senaste tiden och jag ska bli bättre på det" (Inte "Men du visar ju inte mig uppskattning") Det som stör mig är att han sen stod på sig att det inte räcker med uppskattning för just det han gjort, som diskat, dammsugit whatever, utan också för att han är en så jämställd man. Och när jag frågade rent ut om han alltså tycker att han förtjänar MER uppskattning än jag för hushållsgrejerna så kom surt "Ja, så blir det ju".
Han kan nog se vad jag har på mig och när jag gjort i ordning mig lite extra, men jag saknar också uppsakttning för allt det där vanliga man gör i vardagen. Som när man varit hemma med feber och sjuka barn och ändå fått dagen att gå runt och lyckats få lite snyggt hemma. Det har vi båda varit dåliga på att ge uppskattning för ett tag, jag har själv tagit upp det nån gång. Men förhoppningsvis är det egetnligen bara uppskattningen han är ute efter och det andra (att han skulle ha mer för han är man) är mer nåt som kom upp för att han var ur humör och sen han stod fast vid för att inte typ "förlora" vår diskussion eller nåt.
18
Han kan nog se vad jag har på mig och när jag gjort i ordning mig lite extra, men jag saknar också uppsakttning för allt det där vanliga man gör i vardagen. Som när man varit hemma med feber och sjuka barn och ändå fått dagen att gå runt och lyckats få lite snyggt hemma. Det har vi båda varit dåliga på att ge uppskattning för ett tag, jag har själv tagit upp det nån gång. Men förhoppningsvis är det egetnligen bara uppskattningen han är ute efter och det andra (att han skulle ha mer för han är man) är mer nåt som kom upp för att han var ur humör och sen han stod fast vid för att inte typ "förlora" vår diskussion eller nåt.
Det du måste inse är att vi lever i ett samhälle som INTE ÄR jämställt. Alla (utan undantag!) som bryter mot könsrollsnormerna får för eller senare, oftare eller mer sällan lida både psykiskt och i relation till omvärlden för det aktiva val man gjort att bryta mot normen. Din man en normbrytare och för det betalar man inte sällan ett psykologiskt pris som bestraffas med hånflin av andra män, med omgivningens frågande blickar och överlägsna kommentarer om att han är en "toffel" och ingen "riktig man".
Din man själv känner av denna uppoffring det innebär för honom. Om du älskar honom så bör du inse och uppskatta detta snarare än att förneka vad detta innebär och kräva det som en naturlig sak - för det ÄR tyvärr inte naturligt jämställt i samhället.
En kvinna som valde att föda barn, vara hemma endast två veckor från jobbet, därefter börja jobba heltid igen, plus övertid, som aldrig VABBADE etc skulle få utstå ett mycket starkt fördömande från många i släkt, bekantskapskrets och t o m från kolleger på jobbet. Självklart kan en sån person behöva extra uppmuntran i sitt val även om hon bara gör det som varit naturligt för männen i alla år.
På samma sätt kan din man behöva extra uppmuntran "just för att han är jämlik". Jag skulle vilja hävda att den dagen samhället är helt jämställt, den dagen kan du sluta berömma honom för att han är jämställd.
P.S. självfallet ska även din man berömma DIG om du gör saker som är jämställda men innebär ett brott mot kvinnliga könsnormer (t ex att ni delar lika på föräldraledigheten, att du byter vinterdäck på bilen, klipper gräset etc)
19
Det du måste inse är att vi lever i ett samhälle som INTE ÄR jämställt. Alla (utan undantag!) som bryter mot könsrollsnormerna får för eller senare, oftare eller mer sällan lida både psykiskt och i relation till omvärlden för det aktiva val man gjort att bryta mot normen. Din man en normbrytare och för det betalar man inte sällan ett psykologiskt pris som bestraffas med hånflin av andra män, med omgivningens frågande blickar och överlägsna kommentarer om att han är en "toffel" och ingen "riktig man".
Din man själv känner av denna uppoffring det innebär för honom. Om du älskar honom så bör du inse och uppskatta detta snarare än att förneka vad detta innebär och kräva det som en naturlig sak - för det ÄR tyvärr inte naturligt jämställt i samhället.
En kvinna som valde att föda barn, vara hemma endast två veckor från jobbet, därefter börja jobba heltid igen, plus övertid, som aldrig VABBADE etc skulle få utstå ett mycket starkt fördömande från många i släkt, bekantskapskrets och t o m från kolleger på jobbet. Självklart kan en sån person behöva extra uppmuntran i sitt val även om hon bara gör det som varit naturligt för männen i alla år.
På samma sätt kan din man behöva extra uppmuntran "just för att han är jämlik". Jag skulle vilja hävda att den dagen samhället är helt jämställt, den dagen kan du sluta berömma honom för att han är jämställd.
P.S. självfallet ska även din man berömma DIG om du gör saker som är jämställda men innebär ett brott mot kvinnliga könsnormer (t ex att ni delar lika på föräldraledigheten, att du byter vinterdäck på bilen, klipper gräset etc)
....så han menar att han lixom går omkring och ANSTRÄNGER sig för att helt enkelt ta hälften av hushållsansvaret? Att det inte kommer helt naturligt från honom (eller från nån annan man heller, för den delen) och av denna anledning borde han ha guldstjärna? Det var det mansgrisigaste jag hört på länge.
Jag brukar hålla med dig Eliza - men inte den här gången. Alla som bryter mot könsrollsnormerna i samhället bestraffas på olika sätt för det. Det är lektion 1 i feminismens grundskola att känna till det oerhört starka tryck som samhällets könsrollsnormer utövar på oss alla.
Visst kan man säga att man aldrig skulle acceptera att leva med en man som inte vore jämställd - men urvalet av män måste man då inse blir betydligt mindre.
Visst kan man dessutom kräva att denne man dessutom måste acceptera att inte få det minsta uppmuntran eller erkännande från sin partner för att man är en norm-brytare, men jag förstår inte riktigt vitsen med att ställa ett sådant krav? Varför inte helt enkelt bara inse att om någon gör något bra, något som innebär en uppoffring i någon mån utöver normerna i samhället, så då kan vi ALLA (och hela samhället!) vinna på att sådana människor får ett erkännande för att de gör något bra.
Jag förstår att du kanske vill vända på steken och istället kritisera normen och alla de män som INTE är jämställda - istället för att berömma de som bara gör det som borde vara rimligt och rätt och jämställt. Men det ena utesluter väl inte det andra? Så länge samhället inte ÄR jämställt så kvarstår nämligen att det är obehagligt för både män och kvinnor att leva inte enligt könsrollsnormen ty annars ifrågasätts man av omgivningen.
20
....så han menar att han lixom går omkring och ANSTRÄNGER sig för att helt enkelt ta hälften av hushållsansvaret? Att det inte kommer helt naturligt från honom (eller från nån annan man heller, för den delen) och av denna anledning borde han ha guldstjärna? Det var det mansgrisigaste jag hört på länge.
Jag brukar hålla med dig Eliza - men inte den här gången. Alla som bryter mot könsrollsnormerna i samhället bestraffas på olika sätt för det. Det är lektion 1 i feminismens grundskola att känna till det oerhört starka tryck som samhällets könsrollsnormer utövar på oss alla.
Visst kan man säga att man aldrig skulle acceptera att leva med en man som inte vore jämställd - men urvalet av män måste man då inse blir betydligt mindre.
Visst kan man dessutom kräva att denne man dessutom måste acceptera att inte få det minsta uppmuntran eller erkännande från sin partner för att man är en norm-brytare, men jag förstår inte riktigt vitsen med att ställa ett sådant krav? Varför inte helt enkelt bara inse att om någon gör något bra, något som innebär en uppoffring i någon mån utöver normerna i samhället, så då kan vi ALLA (och hela samhället!) vinna på att sådana människor får ett erkännande för att de gör något bra.
Jag förstår att du kanske vill vända på steken och istället kritisera normen och alla de män som INTE är jämställda - istället för att berömma de som bara gör det som borde vara rimligt och rätt och jämställt. Men det ena utesluter väl inte det andra? Så länge samhället inte ÄR jämställt så kvarstår nämligen att det är obehagligt för både män och kvinnor att leva inte enligt könsrollsnormen ty annars ifrågasätts man av omgivningen.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
