Skrivet: 2009-01-28, 13:16
#1
Blir jag FÖR på?
Hej!
Kan ni hjälpa mig att ge mig lite synpunkter på min situation. Hoppas att det är okej, att jag lägger ut det här på fråga pappor också, för att få den manliga synen på det hela.
I sensomras träffade jag en man som uppvaktade mig på alla de sätt. Smickrad blev man såklart och vi hade några mysiga träffar och kände verkligen samhörighet. Han utgav sig för att vara singel. Vi kände till varandra sedan innan, men hans liv hade nu tagit en annan vändning som han sa och han var på jakt efter den stora kärleken, liksom jag själv.
En dag i senhöstas så ramlar en del av min tillvaro, han är inte singel – han är sambo, och ville alltså söka upp något, och byta famn s a s.
Vi pratade ut om det som inträffade och var uppriktiga med våra känslor. Vi kände väldigt mycket för varandra, men vi förstod att vi inte kunde fortsätta träffas där och då.
Jag blev naturligtvis mycket ledsen och kände mig sårad och förd bakom ljuset, jag hade känslor för honom, något jag berättade för honom. Han sa att han gärna ville leva med mig, men som livet såg ut så kunde han inte. Det var ett tårdrypande och äkta farväl.
Vi bestämde oss för att hålla kontakt, ta en lunch då o då.
Vi hördes inte på ett bra tag, jag behövde landa. Jag hade känslor som inte var besvarade, så kände jag det. Han försäkrade att det inte var så, men att han var tvungen att ta sig igenom det jobbiga själv och komma ut som en hel människa.
Vid jul hördes vi av. Och nu i helgen då vi stötte på varandra. Han frågade om jag fortfarande var singel. Vi pratade om det som varit, och han sa att han en dag hoppas på att få leva livet med någon han tycker om, må bra och göra det han har kvar att göra i livet, men den han tycker om. Han sa att han hoppades att denna någon, skulle vara jag.
Nu känner jag mig helt vilsen. Jag förstår ju att jag inte ska behöva vänta. MEN… jag har känslor, jag tycker väldigt mycket om honom, och det är svårt att tänka på annat än hans varma hjärta och hans härliga personlighet som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Ingenting försvarar det han gjort, men jag skulle vilja finnas där.
Jag kan inte göra det tunga jobbet åt honom, men jag vill finnas som ett stöd.
Hur ska jag bete mig just nu? Jag vill sända honom ett kort till alla hjärtans dag eller där i kring och visa att jag bryr mig, att jag förstår hans jobbiga tid just nu, att jag tycker om honom (men inte på det där desperata sättet)… jag vill bara visa att jag finns där helt enkelt.
Är jag för på? Hade ni uppskattat det?
Jag förstår om det inte kan bli något, men tanken är bara att visa en medmänsklig gest att jag finns där och förstår honom… men absolut ingenting desperat ”skynda dig med ditt, jag väntar”. Jag är rädd att det ska framstå så…