Är det möjligt? Verkligen möjligt att släppa det jobbiga bakom med otrohet, förlorad lust, dåligt självförtroende osv och försöka igen, börja på nytt, tillsammans igen? Går det att separera, prova igen, skiljas och därefter inse att de vi förlorade var oss själva, aldrig kärleken? Kan vi förlåta det vi gjorde mot varandra, mot oss och kasta oss ut igen?
Kan kärleken överleva allt skit och dessutom en skilsmässa?
Finns det någon som tror det?
Finns det något som är där?
Finns det någon som försökt?
Alla val ligger i oss själva, jag vet. Men jag vill höra om andras val, andras tankar, andras oro och lycka.
Är det möjligt?
1
Återfödd kärlek efter skilsmässa? Är det möjligt? Verkligen möjligt att släppa det jobbiga bakom med otrohet, förlorad lust, dåligt självförtroende osv och försöka igen, börja på nytt, tillsammans igen? Går det att separera, prova igen, skiljas och därefter inse att de vi förlorade var oss själva, aldrig kärleken? Kan vi förlåta det vi gjorde mot varandra, mot oss och kasta oss ut igen?
Kan kärleken överleva allt skit och dessutom en skilsmässa?
Finns det någon som tror det?
Finns det något som är där?
Finns det någon som försökt?
Alla val ligger i oss själva, jag vet. Men jag vill höra om andras val, andras tankar, andras oro och lycka.
Jag är där nu! Det är så skönt. Min man mådde så dåligt en period i vårt liv (2002), dels för att hans far gick bort men också för att jag inte stöttade honom och fanns där för honom. Vi hade också dåligt sexliv under den perioden och även efter att han slutade sörja (mmer eller mindre) så var jag upptagen med mig själv under den perioden - dels för att jag fick ta hand om allt under den perioden också förstås. Jag hade en enorm press på mig att få barn, skola, familj och sådant fngra.
Det slutade med att han var otrogen mot mig och sökte tröst hos andra och jag grät och grät och grät och grät då, kände mig så sviken. Vi skiljde oss utan att försöka igen som du skrev och vi båda försökte gå vidare då och jag var så himla arg och sviken på honom.
Men efter ett år ungefär så bärjade vi prata igen om vad vi kände och under det året så hade verkligen mycket hänt med oss. Jag hajjade till när du sade det där om att inte förlora varandra, utan att förlora sig själva, för det var verkligen precis så. Man kan inte alltid veta när man är mitte upp i nåt vad som är fel men i efterhand så blir det tydliagre. Under året som vi var isär (2004/2005) så lärde vi känna oss själva och i slutet av 2005 så flyttade vi ihop igen och i förra året så gifte vi oss igen.
Vi båda är myckt säkrare på oss själva numera och kan säga ifrån tydliagre och förstår varandra väldigt bra. Och framförallt så kan jag så här i eftrhand faktiskt se hur jag bidrog till problemet då vilket jag inte kunde när vi var mitt uppe i grälen, då handlade allt om hans svek och så - vilket jag verkligen inte försöker undanförklara här men allt måste ju ses ur ett vist perspektiv ibland eller så
Vi har aldrig varit lyckligare än nu, sexlusten är på topp och även när den inte är det (liv med tonåringar och sex är inte alltid så himla enekl) så förstår vi varandra mycket bättre och kan prata om saker, vi var aldrig bra på att prata om saker förut, nu är vi skitbra!
Sen har vi gått på amiljerådgivning mycket med, och fått stöd på olika sätt, men det bästa stödet man kan ha är just att prata om det när man har BEHOV! Inte prata om det när det tas upp av den andre - prata hela tiden! Så fort du behöver. Om det finns kärlek så finns det en vilja att lyssna på varandra också tror jag.
Visst, jag tänker ibland på det som hände och det händer att när han är borta i jobbet så tänker jag "undrar om..." men det är i regel i samband med en perriod då vi kanske inte haft så mycket tid med varandra av olika orsaker, och han inte haft möjlighet att visa sin kärlek. Han var på kryssning med ett par kompisar för ett halvår sedan och mina kompisar frågade om jag inte var orolig, och då var jag verkligen inte det - för vi hade varit så himla nära på olika sätt (prata, uppmärksamhet, uppvaktning) innan så jag var så säker på hans kärlek så det är ju också en viktig grej, att känna sig säker på att den andra verklgien älskar och SÄGA TILL om man inte känner det
oj, lång svar! Men jag är lyckligare än någonsin just nu och jag hoppas verkligen att ni kan lösa det, för finns det en chans att sy ihop en trasig familj så ska man kämpa!
LYCKA TILL!!!!
2
Ja! Jag är där nu! Det är så skönt. Min man mådde så dåligt en period i vårt liv (2002), dels för att hans far gick bort men också för att jag inte stöttade honom och fanns där för honom. Vi hade också dåligt sexliv under den perioden och även efter att han slutade sörja (mmer eller mindre) så var jag upptagen med mig själv under den perioden - dels för att jag fick ta hand om allt under den perioden också förstås. Jag hade en enorm press på mig att få barn, skola, familj och sådant fngra.
Det slutade med att han var otrogen mot mig och sökte tröst hos andra och jag grät och grät och grät och grät då, kände mig så sviken. Vi skiljde oss utan att försöka igen som du skrev och vi båda försökte gå vidare då och jag var så himla arg och sviken på honom.
Men efter ett år ungefär så bärjade vi prata igen om vad vi kände och under det året så hade verkligen mycket hänt med oss. Jag hajjade till när du sade det där om att inte förlora varandra, utan att förlora sig själva, för det var verkligen precis så. Man kan inte alltid veta när man är mitte upp i nåt vad som är fel men i efterhand så blir det tydliagre. Under året som vi var isär (2004/2005) så lärde vi känna oss själva och i slutet av 2005 så flyttade vi ihop igen och i förra året så gifte vi oss igen.
Vi båda är myckt säkrare på oss själva numera och kan säga ifrån tydliagre och förstår varandra väldigt bra. Och framförallt så kan jag så här i eftrhand faktiskt se hur jag bidrog till problemet då vilket jag inte kunde när vi var mitt uppe i grälen, då handlade allt om hans svek och så - vilket jag verkligen inte försöker undanförklara här men allt måste ju ses ur ett vist perspektiv ibland eller så
Vi har aldrig varit lyckligare än nu, sexlusten är på topp och även när den inte är det (liv med tonåringar och sex är inte alltid så himla enekl) så förstår vi varandra mycket bättre och kan prata om saker, vi var aldrig bra på att prata om saker förut, nu är vi skitbra!
Sen har vi gått på amiljerådgivning mycket med, och fått stöd på olika sätt, men det bästa stödet man kan ha är just att prata om det när man har BEHOV! Inte prata om det när det tas upp av den andre - prata hela tiden! Så fort du behöver. Om det finns kärlek så finns det en vilja att lyssna på varandra också tror jag.
Visst, jag tänker ibland på det som hände och det händer att när han är borta i jobbet så tänker jag "undrar om..." men det är i regel i samband med en perriod då vi kanske inte haft så mycket tid med varandra av olika orsaker, och han inte haft möjlighet att visa sin kärlek. Han var på kryssning med ett par kompisar för ett halvår sedan och mina kompisar frågade om jag inte var orolig, och då var jag verkligen inte det - för vi hade varit så himla nära på olika sätt (prata, uppmärksamhet, uppvaktning) innan så jag var så säker på hans kärlek så det är ju också en viktig grej, att känna sig säker på att den andra verklgien älskar och SÄGA TILL om man inte känner det
oj, lång svar! Men jag är lyckligare än någonsin just nu och jag hoppas verkligen att ni kan lösa det, för finns det en chans att sy ihop en trasig familj så ska man kämpa!
men det är ovanligt att det lyckas (desto vanligare att känslan att vilja tillbaka infinner sig och att man försöker igen men att det skiter sig en gång till).
Trots dålig statistik så tycker jag att om man verkligen älskar varandra och tror på en förändring så kan man försöka igen. Dock är det viktigt att tänka både en och två gånger, särskilt om man har barn, för tänk själv vilken oerhörd katastrof för barnen att först se sina föräldrar skiljas, sedan återförenas för att skiljas en andra gång.
Innan man tar steget att gå tillbaka så skall båda ställa sig frågan vad det är man vill gå tillbaka till. Är det ngn förändring man vill se hos sin partner, sig själv och/eller relationen som helhet och om så är fallet, har man pratat om förändringen och hur man skall komma dit tillsammans. Om man inte har pratat ordentligt om vad man vill så är det ju samma gamla partner man kommer tillbaka till och efter ett tag förmodligen exakt samma beteende som innan.
Jag tror på kärleken och om den finns så är det ytterst sällan jag tycker man skall avstå från den, men det finns självklart omständigheter där inte kärleken räcker för att det skall fungera men finns det vilja till förändring och att man aktivt arbetar för den så finns det hopp, anser jag.
3
Ja det tror jag, men det är ovanligt att det lyckas (desto vanligare att känslan att vilja tillbaka infinner sig och att man försöker igen men att det skiter sig en gång till).
Trots dålig statistik så tycker jag att om man verkligen älskar varandra och tror på en förändring så kan man försöka igen. Dock är det viktigt att tänka både en och två gånger, särskilt om man har barn, för tänk själv vilken oerhörd katastrof för barnen att först se sina föräldrar skiljas, sedan återförenas för att skiljas en andra gång.
Innan man tar steget att gå tillbaka så skall båda ställa sig frågan vad det är man vill gå tillbaka till. Är det ngn förändring man vill se hos sin partner, sig själv och/eller relationen som helhet och om så är fallet, har man pratat om förändringen och hur man skall komma dit tillsammans. Om man inte har pratat ordentligt om vad man vill så är det ju samma gamla partner man kommer tillbaka till och efter ett tag förmodligen exakt samma beteende som innan.
Jag tror på kärleken och om den finns så är det ytterst sällan jag tycker man skall avstå från den, men det finns självklart omständigheter där inte kärleken räcker för att det skall fungera men finns det vilja till förändring och att man aktivt arbetar för den så finns det hopp, anser jag.
Förlät gjorde jag för länge sedan. Men jag tror det är skillnad på förlåtelse och att acceptera att leva tillsammans med någon som är kapabel till ett sådant beteende. Vilja... Det är svårt att bestämma sig för att bara vilja... känslorna är kluriga att styra över. Även om jag vill kan jag inte välja bort dem.
6
Förlät gjorde jag för länge sedan. Men jag tror det är skillnad på förlåtelse och att acceptera att leva tillsammans med någon som är kapabel till ett sådant beteende. Vilja... Det är svårt att bestämma sig för att bara vilja... känslorna är kluriga att styra över. Även om jag vill kan jag inte välja bort dem.
Hur gick det till när ni blev tillsammans igen? Träffades ni ett tag innan eller? Hur gjorde ni med bostad? Var det någon som flyttade hem till den andre eller hur gick det till? Vad sa barnen? Vad sa omgivningen (även om man inte ska bry sig så undrar jag)?
Vad skönt att få svar från någon som varit i samma situation och som känner sig lycklig.
7
Tack Tack för ditt hoppfulla svar!
Hur gick det till när ni blev tillsammans igen? Träffades ni ett tag innan eller? Hur gjorde ni med bostad? Var det någon som flyttade hem till den andre eller hur gick det till? Vad sa barnen? Vad sa omgivningen (även om man inte ska bry sig så undrar jag)?
Vad skönt att få svar från någon som varit i samma situation och som känner sig lycklig.
Ja, nu var det så att han var med om en olycka i och med jobbet och låg på lasarettet i nästan en månad, och vi kom väldigt nära då, för det var helt självklart för mig att jag skulle ta hand om honom då, efter att ha varit med honom så länge. Så det var nog i och med det som jag insåg att jag fortfarande älskade honom. Och när han fick komma hem igen så fortsatte jag ta hand om honom och då pratade vi mycket (mer än någonsin tidigare verkligen) och då sade han att han var så himla ledsen för att att han hade gjort det och då blev jag så himla medveten om allt jag gjort med så vi liksom hade en försoningskväll där vi verkligen fann varandra igen på något vis
Sen, ja... Vi pratade mycket i telefon om allt möjligt och mycket om det som hänt och så. Han har alltid varit så himla tyst och nu pratade han mer än någonsin typ så det var helt underligt men också bra, för vi kom varandra väldigt mycket nära. Kan ni prata om saker? Jag vet att det är något alla sägr men det är så viktigt att kunna prata och lyssna. Sedan att gå på familjeterapi är också bra, om man ni bestämt sig för att man vill vara med varandra
När vi skilde oss så bodde jag på min släktgård med barnen vilket var perfekt för oss, massor med familj runt omkring men ändå gott om plats för oss själva och han bodde i en lägenhet inne i stan. Så när vi visste att vi ville vara med varandra så berättade vi för barnen om det - och ja, dom är 20 och 22 nu så dom var 16 och 18 då och dom brydde sig nog inte så hiumla mycket. Har du yngre barn kanske det är viktigare att inte flytta ihop och isär på "prov" för mycket så att säga, dom kan ju bli förbryllade så då måste man vara försiktig. Men då flyttade han in hos oss där och efter en stund så köpte vi en ny lägenhet in mot stan igen. Hur bor ni?
Omgivningen... menar du släkt och vänner? Ja, släkten är värst som det heter. Dom hatade ju honom med passion då och jag tyckte det var så hemskt hela tiden. Han är faktiskt en riktigt bra karl och mådde verkligen dåligt. man ska verkligen inte ursäkta otrohet och det är inte så jag menar, men det är ju också vitkigt att känna till alla parametrarna. Mina vänner har väl också ogillat honom men dom har alltid stött mig oavsett vad. Vad tycker dina vänner? Och nej, jag håller med man ska inte bry sig om vad andra säger. Låt dom snegla, men följ ditt hjärta!
Långt svar men du ställde måga frågor!
8
Hej igen!
Ja, nu var det så att han var med om en olycka i och med jobbet och låg på lasarettet i nästan en månad, och vi kom väldigt nära då, för det var helt självklart för mig att jag skulle ta hand om honom då, efter att ha varit med honom så länge. Så det var nog i och med det som jag insåg att jag fortfarande älskade honom. Och när han fick komma hem igen så fortsatte jag ta hand om honom och då pratade vi mycket (mer än någonsin tidigare verkligen) och då sade han att han var så himla ledsen för att att han hade gjort det och då blev jag så himla medveten om allt jag gjort med så vi liksom hade en försoningskväll där vi verkligen fann varandra igen på något vis
Sen, ja... Vi pratade mycket i telefon om allt möjligt och mycket om det som hänt och så. Han har alltid varit så himla tyst och nu pratade han mer än någonsin typ så det var helt underligt men också bra, för vi kom varandra väldigt mycket nära. Kan ni prata om saker? Jag vet att det är något alla sägr men det är så viktigt att kunna prata och lyssna. Sedan att gå på familjeterapi är också bra, om man ni bestämt sig för att man vill vara med varandra
När vi skilde oss så bodde jag på min släktgård med barnen vilket var perfekt för oss, massor med familj runt omkring men ändå gott om plats för oss själva och han bodde i en lägenhet inne i stan. Så när vi visste att vi ville vara med varandra så berättade vi för barnen om det - och ja, dom är 20 och 22 nu så dom var 16 och 18 då och dom brydde sig nog inte så hiumla mycket. Har du yngre barn kanske det är viktigare att inte flytta ihop och isär på "prov" för mycket så att säga, dom kan ju bli förbryllade så då måste man vara försiktig. Men då flyttade han in hos oss där och efter en stund så köpte vi en ny lägenhet in mot stan igen. Hur bor ni?
Omgivningen... menar du släkt och vänner? Ja, släkten är värst som det heter. Dom hatade ju honom med passion då och jag tyckte det var så hemskt hela tiden. Han är faktiskt en riktigt bra karl och mådde verkligen dåligt. man ska verkligen inte ursäkta otrohet och det är inte så jag menar, men det är ju också vitkigt att känna till alla parametrarna. Mina vänner har väl också ogillat honom men dom har alltid stött mig oavsett vad. Vad tycker dina vänner? Och nej, jag håller med man ska inte bry sig om vad andra säger. Låt dom snegla, men följ ditt hjärta!
Känner ett par som gjotr det - skiljt sig och gift sig igen med varandra. De säger att ä'ven om skiljsmässan var så jobbig, var den så gott som nödvändig för att de skulle kunna få en nystart i relationen. Det hade inte funkat att lunka på som de gjort i sitt första äktenskap.
9
Känner ett par som gjotr det - skiljt sig och gift sig igen med varandra. De säger att ä'ven om skiljsmässan var så jobbig, var den så gott som nödvändig för att de skulle kunna få en nystart i relationen. Det hade inte funkat att lunka på som de gjort i sitt första äktenskap.
Det är helt klart svårt å kräver att man vet vad man ger sig in på. Jag har varit där själv å lever nu med henne igen. De går upp å ned förstås. Min tjej var otrogen mot mig å ja slutade aldrig älska henne trots de. Det är lustigt hur man tror man ska reagera på ett scenario ibland å när man väl är där så känner man helt annorlunda.
Som tidigare sagt så är det viktigt att kunna prata om de hela när man känner att man måste. Jag har som sagt haft de både upp å ned sedan vi flyttade ihop igen å jag tror verkligen inte hon skulle göra samma grej igen men de är en känsla som är svår att skaka av sig. Å som huskors sade, jag tror de är viktigt att man tänker längre än bara att gå tillbaka till så som de va innan. De gäller nog båda tror jag att man liksom vill se vad som var fel å göra något bättre av de.
De gäller å kämpa!! Men om man älskar varandra så finns de ju en STOR chans!
10
Det är svårt! Det är helt klart svårt å kräver att man vet vad man ger sig in på. Jag har varit där själv å lever nu med henne igen. De går upp å ned förstås. Min tjej var otrogen mot mig å ja slutade aldrig älska henne trots de. Det är lustigt hur man tror man ska reagera på ett scenario ibland å när man väl är där så känner man helt annorlunda.
Som tidigare sagt så är det viktigt att kunna prata om de hela när man känner att man måste. Jag har som sagt haft de både upp å ned sedan vi flyttade ihop igen å jag tror verkligen inte hon skulle göra samma grej igen men de är en känsla som är svår att skaka av sig. Å som huskors sade, jag tror de är viktigt att man tänker längre än bara att gå tillbaka till så som de va innan. De gäller nog båda tror jag att man liksom vill se vad som var fel å göra något bättre av de.
De gäller å kämpa!! Men om man älskar varandra så finns de ju en STOR chans!
Ja, det är lite så jag känner också. Allt detta var på något sätt nödvändigt för att vi ska kunna vara där vi nu är...tror jag. Hm, ska fundera mer på det ni sagt! Tack för era berättelser och tankar, jag behöver dem just nu.
11
Ja, det är lite så jag känner också. Allt detta var på något sätt nödvändigt för att vi ska kunna vara där vi nu är...tror jag. Hm, ska fundera mer på det ni sagt! Tack för era berättelser och tankar, jag behöver dem just nu.
Min man har haft en otrohetsaffär med en kvinna på jobbet. Allt rasade när jag fick reda på det. Jag var en av dem som tidigare sagt att jag ALDRIG skulle förlåta en otrohet. Å nu står jag här och är på god väg att göra just det.
Livet tar sina små krumbukter med oss. Det som var lätt att säga är inte så lätt att utföra i verkligheten med barn,hus,hund och ett helt liv i bagaget. Trots allt så älskar jag fortfarande min man och han bedyrar sin ånger och att det aldrig skall hända igen.
Vi pratar mycket, rannsakar vårt liv och vårt eget agerande och hur det kunde gå så här. Jag rättfärdigar inte det han gjort men visst har jag del i detta också. Det är så fruktansvärt lätt att ta kärleken och sin partner för given, sätta sig ner och tro att allt skall komma serverat. Det gör det inte. Någonstans på vägen tappade vi bort "oss" och fortsatte utan egentlig mening. Allt bara VAR.
Jag har det jätte svårt ibland. Gråter till och från och sörjer att livet inte blev som jag hade trott. Jag är ju sviken och bränd och jag måste lära mig att leva med det. Läste några ord från en klok man på nätet som också är drabbad av otrohet att vi själva väljer hur vi låter saker som händer oss påverka oss och att skillnaden på detta kan vara evigt lidande eller konstant växande. Detta har jag tänkt mycket på.
För att kunna gå vidare så skall man vara medveten om och orka med hela den jobbiga process man har framför sig. Det är två steg fram och tre steg bak ibland.
Trots allt så känner jag att min man verkligen älskar mig och att han ärligt ångrar det han gjort. Det har haft en stor påverkan på mitt beslut att kämpa.
Jag har nu insett att livet aldrig blir som man tänkt. Du måste tycka bra om Dig själv och inse att DU är den viktigaste personen i Ditt liv om Du skall orka. Unna Dig saker medans Du sörjer, skäm bort Dig själv.
Tiden läker inte alla sår men gör att det gör mindre ont. Så ja...jag tror att det är möjligt att hitta tillbaka. Se framåt - inte bakåt! Lycka till!
12
Jag är där just nu..... Min man har haft en otrohetsaffär med en kvinna på jobbet. Allt rasade när jag fick reda på det. Jag var en av dem som tidigare sagt att jag ALDRIG skulle förlåta en otrohet. Å nu står jag här och är på god väg att göra just det.
Livet tar sina små krumbukter med oss. Det som var lätt att säga är inte så lätt att utföra i verkligheten med barn,hus,hund och ett helt liv i bagaget. Trots allt så älskar jag fortfarande min man och han bedyrar sin ånger och att det aldrig skall hända igen.
Vi pratar mycket, rannsakar vårt liv och vårt eget agerande och hur det kunde gå så här. Jag rättfärdigar inte det han gjort men visst har jag del i detta också. Det är så fruktansvärt lätt att ta kärleken och sin partner för given, sätta sig ner och tro att allt skall komma serverat. Det gör det inte. Någonstans på vägen tappade vi bort "oss" och fortsatte utan egentlig mening. Allt bara VAR.
Jag har det jätte svårt ibland. Gråter till och från och sörjer att livet inte blev som jag hade trott. Jag är ju sviken och bränd och jag måste lära mig att leva med det. Läste några ord från en klok man på nätet som också är drabbad av otrohet att vi själva väljer hur vi låter saker som händer oss påverka oss och att skillnaden på detta kan vara evigt lidande eller konstant växande. Detta har jag tänkt mycket på.
För att kunna gå vidare så skall man vara medveten om och orka med hela den jobbiga process man har framför sig. Det är två steg fram och tre steg bak ibland.
Trots allt så känner jag att min man verkligen älskar mig och att han ärligt ångrar det han gjort. Det har haft en stor påverkan på mitt beslut att kämpa.
Jag har nu insett att livet aldrig blir som man tänkt. Du måste tycka bra om Dig själv och inse att DU är den viktigaste personen i Ditt liv om Du skall orka. Unna Dig saker medans Du sörjer, skäm bort Dig själv.
Tiden läker inte alla sår men gör att det gör mindre ont. Så ja...jag tror att det är möjligt att hitta tillbaka. Se framåt - inte bakåt! Lycka till!
Ja usch! Jag minns det där valsandet framåt och sedan bakåt när jag var mitt uppe i det. För mig var det dock så att jag inte kände någon ånger från min man just då. Han tyckte att jag hade sådan stor del i det hela att han inte kunde förmå sig att visa ånger eftersom jag inte gjorde det. Det var bara det att mina känslor var helt fokuserade på annat håll så det gick väl bara inte.
Nu visar han ånger, han ber om förlåtelse om och om igen.
Det svåra är att veta när man verkligen vet... Hur vet man att det verkligen är "vi" igen? Jag vill inte valsa runt mer, det är inte rätt känslomässigt eller för våra barn som fortfarande är små.
Jag tänker även på det här med bostad... Hur skulle det bli? Nu så bor han kvar i vårt förra hus och jag har flyttat till en lägenhet. Jag kommer aldrig mer att bo i det som var vårt gemensamma hus. För många tråkiga minnen som solkar ner de som var bra.
Är det bättre att ha fått veta om otroheten än alla dem som lever lyckligt ovissa om att den kanske funnits? Finns det lyckliga förhållanden som inte krisat någon gång, med eller utan otrohet?
Så många tankar. Men jag är glad för att det verkar finnas de som tror att det går att kämpa trots allt. Och att det faktiskt är fler än jag som tänkte "jag skulle aldrig förlåta..." men sedan funderar om det verkligen är så lätt.
13
Ja usch! Jag minns det där valsandet framåt och sedan bakåt när jag var mitt uppe i det. För mig var det dock så att jag inte kände någon ånger från min man just då. Han tyckte att jag hade sådan stor del i det hela att han inte kunde förmå sig att visa ånger eftersom jag inte gjorde det. Det var bara det att mina känslor var helt fokuserade på annat håll så det gick väl bara inte.
Nu visar han ånger, han ber om förlåtelse om och om igen.
Det svåra är att veta när man verkligen vet... Hur vet man att det verkligen är "vi" igen? Jag vill inte valsa runt mer, det är inte rätt känslomässigt eller för våra barn som fortfarande är små.
Jag tänker även på det här med bostad... Hur skulle det bli? Nu så bor han kvar i vårt förra hus och jag har flyttat till en lägenhet. Jag kommer aldrig mer att bo i det som var vårt gemensamma hus. För många tråkiga minnen som solkar ner de som var bra.
Är det bättre att ha fått veta om otroheten än alla dem som lever lyckligt ovissa om att den kanske funnits? Finns det lyckliga förhållanden som inte krisat någon gång, med eller utan otrohet?
Så många tankar. Men jag är glad för att det verkar finnas de som tror att det går att kämpa trots allt. Och att det faktiskt är fler än jag som tänkte "jag skulle aldrig förlåta..." men sedan funderar om det verkligen är så lätt.
Angående boendet så gjorde vi ju så att han flyttade hem till oss först men vi bestämde från början att vi skulle skaffa nytt boende. För det var samma där egentligen, ingen av oss ville ju egentligen bo i det huset. Det var mycket minnen med den gården med för jag bodde ju där med min förra man (läääänge sen, men ändå) samt att vi alla inte riktigt skulle ha fått rum. Men vi bestämde oss för att "mellanlanda" i något tills vi hade rett ut boendefrågan. Så för oss var det ju säkare för hand kunde sälja sin lägenhet och sen kunde vi bo på gården tills vi hittat ny lägenhet. Om ni har två boenden nu som BÅDA behövr söljas så kanske det är ännu större anledning att mellanlanda hos den ena först. Hur stor är din lägenhet? Får ni alla rum i den? Jag antar att huset är tillräckligt stort, så då skulle ni ju kunna bo i huset tills ni hittat något nytt, men bestämma från början att det SKA säljas om det nu är för mycket minnen. Vill han bo kvar i huset? Vill du bo kvar i lägenheten? Jag bara inbillar mig att det kan kan vara svårt att sälja två boenden (om du nu inte bor i en hyreslägenhet, tänkte inte på det) samtidigt som man köper ett nytt!
Sen för oss var det också viktigt att när vi väl bestämt oss så skulle vi verkligen vara ihop, inte särbos speciellt med tanke på vad som hänt... det var en trygghet för mig att vi var nära och kunde prata och umgås så mycket som möjligt för att känna mig säker och så på situationen. Så bara båda är överens om att man ska flytta så tror jag man kan stå ut med lite dåliga minnen en stund för man vet att man ska skapa nya roliga minnen tillsmmans!
jag håller alla tummar jag har för er! det låter som om ni kan klara detta!!!
14
Bodendet Angående boendet så gjorde vi ju så att han flyttade hem till oss först men vi bestämde från början att vi skulle skaffa nytt boende. För det var samma där egentligen, ingen av oss ville ju egentligen bo i det huset. Det var mycket minnen med den gården med för jag bodde ju där med min förra man (läääänge sen, men ändå) samt att vi alla inte riktigt skulle ha fått rum. Men vi bestämde oss för att "mellanlanda" i något tills vi hade rett ut boendefrågan. Så för oss var det ju säkare för hand kunde sälja sin lägenhet och sen kunde vi bo på gården tills vi hittat ny lägenhet. Om ni har två boenden nu som BÅDA behövr söljas så kanske det är ännu större anledning att mellanlanda hos den ena först. Hur stor är din lägenhet? Får ni alla rum i den? Jag antar att huset är tillräckligt stort, så då skulle ni ju kunna bo i huset tills ni hittat något nytt, men bestämma från början att det SKA säljas om det nu är för mycket minnen. Vill han bo kvar i huset? Vill du bo kvar i lägenheten? Jag bara inbillar mig att det kan kan vara svårt att sälja två boenden (om du nu inte bor i en hyreslägenhet, tänkte inte på det) samtidigt som man köper ett nytt!
Sen för oss var det också viktigt att när vi väl bestämt oss så skulle vi verkligen vara ihop, inte särbos speciellt med tanke på vad som hänt... det var en trygghet för mig att vi var nära och kunde prata och umgås så mycket som möjligt för att känna mig säker och så på situationen. Så bara båda är överens om att man ska flytta så tror jag man kan stå ut med lite dåliga minnen en stund för man vet att man ska skapa nya roliga minnen tillsmmans!
jag håller alla tummar jag har för er! det låter som om ni kan klara detta!!!
Han bor i huset och jag har köpt en trea. Det skulle bli klurigt att få plats alla här men möjligt. Huset flyttar jag inte till igen.
Det där med särbos... för mig känns det viktigt att vi är säkra på varandra innan vi ev flyttar ihop. Vi har ju redan separerat en gång och flyttat ihop och sedan skilt oss och flyttat isär igen. Vid separationen bodde vi varannan vecka i huset, verkligen jobbigt. Jag vill inte vara en sådan velig person som hattar hit och dit. Jag vill ge barnen säkerhet, trygghet och föräldrar som vet vad tusan de pysslar med.
En dag i taget är det just nu... lite "datande", längtan och söta sms. En fin början kanske. Jag nojjar även om omgivningen... att få höra: men hur kan du...jag skulle aldrig...eller liksom känna åsikterna som inte uttalas och att han ska behandlas illa pga det. Att han inte ska vara välkommen längre. Jag vill inte behöva hamna i någon medlarposition.
Mm, dagens tankar.
15
Han bor i huset och jag har köpt en trea. Det skulle bli klurigt att få plats alla här men möjligt. Huset flyttar jag inte till igen.
Det där med särbos... för mig känns det viktigt att vi är säkra på varandra innan vi ev flyttar ihop. Vi har ju redan separerat en gång och flyttat ihop och sedan skilt oss och flyttat isär igen. Vid separationen bodde vi varannan vecka i huset, verkligen jobbigt. Jag vill inte vara en sådan velig person som hattar hit och dit. Jag vill ge barnen säkerhet, trygghet och föräldrar som vet vad tusan de pysslar med.
En dag i taget är det just nu... lite "datande", längtan och söta sms. En fin början kanske. Jag nojjar även om omgivningen... att få höra: men hur kan du...jag skulle aldrig...eller liksom känna åsikterna som inte uttalas och att han ska behandlas illa pga det. Att han inte ska vara välkommen längre. Jag vill inte behöva hamna i någon medlarposition.
Med särbos menade jag ju att det är man efter att man HAR bestämt sig men bor isär ändå av olika anledningar. Det hade aldrig funkat för mig, men det kan kanske göra det för er. Men om du inte kan bo i huset och det är klurigt att bo alla i en trea (hur många barn har ni?) så är väl särbos det som funkar tills ni hittat ett hus/lägenhet ni alla ryms i
Ja, omgivningen kan kännas jobbig men jag tänkte som så att det är det sista som ska komma imellan möjligheten att få ett bra liv med familjen... och det där är ju med sånt som går över med tiden tror jag... jag känner inget sånt från mina vänner längre. det är en i släkten som fortfarande kan pika om saker och det tycker jag är så himla onödit
tycker han det är jobbigt då? att du måste försvara honom? umgicks ni mycket tillsammans med din släkt och dina vänner?
16
Med särbos menade jag ju att det är man efter att man HAR bestämt sig men bor isär ändå av olika anledningar. Det hade aldrig funkat för mig, men det kan kanske göra det för er. Men om du inte kan bo i huset och det är klurigt att bo alla i en trea (hur många barn har ni?) så är väl särbos det som funkar tills ni hittat ett hus/lägenhet ni alla ryms i
Ja, omgivningen kan kännas jobbig men jag tänkte som så att det är det sista som ska komma imellan möjligheten att få ett bra liv med familjen... och det där är ju med sånt som går över med tiden tror jag... jag känner inget sånt från mina vänner längre. det är en i släkten som fortfarande kan pika om saker och det tycker jag är så himla onödit
tycker han det är jobbigt då? att du måste försvara honom? umgicks ni mycket tillsammans med din släkt och dina vänner?
Han bryr sig säkert inte. Han tycker det är viktigare att vi skulle vara tillsammans än att bry sig om vad andra tycker... hm... verkligen galet tänkt, haha...
Vi har två barn, inte för trångt i en trea egentligen, jag tänkte mest på alla möbler, saker som verkligen inte skull få plats... men en del kan man slänga, göra sig av med...rensa bort... hm, oj, det är ju verkligen som om jag planerade en familjereunion igen...oj, oj... Men detta är ju diskussion i ett forum eller hur...jag kan andas ut.
17
Han bryr sig säkert inte. Han tycker det är viktigare att vi skulle vara tillsammans än att bry sig om vad andra tycker... hm... verkligen galet tänkt, haha...
Vi har två barn, inte för trångt i en trea egentligen, jag tänkte mest på alla möbler, saker som verkligen inte skull få plats... men en del kan man slänga, göra sig av med...rensa bort... hm, oj, det är ju verkligen som om jag planerade en familjereunion igen...oj, oj... Men detta är ju diskussion i ett forum eller hur...jag kan andas ut.
Hur har ni som varit i den här situationen arbetat med era egna känslor kring allt som hänt? Hur litar man på honom igen? Hur kan man försvara att man lever ett liv med ett historiskt innehåll man aldrig trodde man skulle acceptera?
I ena stunden tror jag allt är möjligt för att i nästa sjunka ner i ett svart hål och tro att alla tycker synd om mig, stackars lilla bedragna brud som blåögt tar tillbaka...
Det känns så pressande och jag tror den mesta pressen kommer från mig själv. Jag vill inte tappa bort mig själv igen i det här. Jag tyckte att jag höll på att bli mer stabil när han återigen ville vara tillsammans med mig. Vad vill jag då... jag vill känna mig säker på allt, honom, mig, känslor osv i all oändlighet.
18
fler funderingar Hur har ni som varit i den här situationen arbetat med era egna känslor kring allt som hänt? Hur litar man på honom igen? Hur kan man försvara att man lever ett liv med ett historiskt innehåll man aldrig trodde man skulle acceptera?
I ena stunden tror jag allt är möjligt för att i nästa sjunka ner i ett svart hål och tro att alla tycker synd om mig, stackars lilla bedragna brud som blåögt tar tillbaka...
Det känns så pressande och jag tror den mesta pressen kommer från mig själv. Jag vill inte tappa bort mig själv igen i det här. Jag tyckte att jag höll på att bli mer stabil när han återigen ville vara tillsammans med mig. Vad vill jag då... jag vill känna mig säker på allt, honom, mig, känslor osv i all oändlighet.
Hej igen, har faktiskt tänkt på dig lite då och då och undrat hur det gått för er
Känslorna är jobbiga förstås, men för mig har det blivit mycket bättre med tiden, men jag tror det där är så personligt så det är svårt att säga hur du ska göra eller hur det ska bli. Men jag tror du måste i första hand ta reda på vad du känner FÖR honom. Om du älskar honom och vill vara med honom så är nog tvivlen och misstankarna något ni får jobba på tillsammans. Min man har varit jätteduktig på det tycker jag, att när jag varit ledsen så har han pratat om allt och det har kännts mycket bättre att ha hans stöd. Tror det värsta man kan göra är att tvivla och misstänka på egen kammare så att säga.
Vad menar du med att tappa bort dig själv? Jag tycker att jag är som mest stabil med honom jag älskar men du kanske inte menar så?
19
Hej igen, har faktiskt tänkt på dig lite då och då och undrat hur det gått för er
Känslorna är jobbiga förstås, men för mig har det blivit mycket bättre med tiden, men jag tror det där är så personligt så det är svårt att säga hur du ska göra eller hur det ska bli. Men jag tror du måste i första hand ta reda på vad du känner FÖR honom. Om du älskar honom och vill vara med honom så är nog tvivlen och misstankarna något ni får jobba på tillsammans. Min man har varit jätteduktig på det tycker jag, att när jag varit ledsen så har han pratat om allt och det har kännts mycket bättre att ha hans stöd. Tror det värsta man kan göra är att tvivla och misstänka på egen kammare så att säga.
Vad menar du med att tappa bort dig själv? Jag tycker att jag är som mest stabil med honom jag älskar men du kanske inte menar så?
När jag är med honom så känner jag bara hur trevligt det är, hur fin han är och hur jag önskar att alla tvivel bara kan ge sig. Jag vill en massa annat, en massa mer, planera framåt, hoppa över tvivelstadiet som jag dock vet att jag måste igenom. Det är inte så att jag tvivlar på honom egentligen, inte på hans känslor som är rätt uppenbara. Jag tvivlar mer på just det att leva med en person som kunde vara otrogen. Som kunde tillåta sig att vara det. Som inte delar den övertygelsen med mig att det alltid är fel hur dåligt man än mår. Det finns förklaringar till otrohet, en hög med undanflykter med men det är fel, alltid!
När jag är med honom så försvinner tankarna som dock dyker upp igen i ensamhet eller i samtal med andra. Jag undrar. Kommer jag att tvivla mer i ett gemensamt liv? Kommer jag att undra när han är borta osv? Kommer jag att fortsätta slösa energi på att fundera vad andra tänker, om de ogillar honom? Kan jag låta bli detta?
Om du vill får du skicka meddelande till mig, jag kallar mig Trix.
20
hm Hm, vad menar jag med att förlora mig själv...
När jag är med honom så känner jag bara hur trevligt det är, hur fin han är och hur jag önskar att alla tvivel bara kan ge sig. Jag vill en massa annat, en massa mer, planera framåt, hoppa över tvivelstadiet som jag dock vet att jag måste igenom. Det är inte så att jag tvivlar på honom egentligen, inte på hans känslor som är rätt uppenbara. Jag tvivlar mer på just det att leva med en person som kunde vara otrogen. Som kunde tillåta sig att vara det. Som inte delar den övertygelsen med mig att det alltid är fel hur dåligt man än mår. Det finns förklaringar till otrohet, en hög med undanflykter med men det är fel, alltid!
När jag är med honom så försvinner tankarna som dock dyker upp igen i ensamhet eller i samtal med andra. Jag undrar. Kommer jag att tvivla mer i ett gemensamt liv? Kommer jag att undra när han är borta osv? Kommer jag att fortsätta slösa energi på att fundera vad andra tänker, om de ogillar honom? Kan jag låta bli detta?
Om du vill får du skicka meddelande till mig, jag kallar mig Trix.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
