Dags för familjerätten..

[Hanna_80]

Min sambo har nyligen flyttat ut..och nu säger han att han vill ha halvtid med vårt barn, som fortfarande är en liten bebis, från det att han är ett år. Och generellt..tycker jag att man ska dela på omvårdnaden om barnet. Men nu är det så att han absolut inte tagit hand om bebisen..han har mått jättedåligt psykiskt. Så jag har tagit allt...dagar, nätter..all matning..han har bidragit med något blöjbyte i veckan typ, och hållt honom när jag duschat, det är väll ungefär allt. Han har inte ens hälsat på bebisen när han kommit hem från jobbet. Han har heller inget tålamod med bebisen..skriker åt honom när han skriker istället för att trösta...
Han har sökt hjälp..men det blir inget bättre. Han har sagt att han inte velat ha pojken..han tar igen det när han har blivit äldre säger han. Och nu..efter att jag tog slutgiltiga initiativet till separation...så kräver han detta. Det känns mer som hämd på mig än att han egentligen vill ha honom halvtid.
Det läskiga är att jag inte riktigt litar på honom nu. Från början..var han väldigt bra och stabil..men nuförtiden...pratar han om konstiga saker och verkar inte riktigt befinna sig i verkligheten..
Jag hoppas innerligt att de ser detta på familjerätten..för just nu vågar jag inte lämna bebisen till honom några längre stunder...
Har jag rätt eller är jag ute och cyklar?

[Ben Dover]

Du har alltid rätt... till din åsikt. Men som vanligt finns det alltid tre versioner av verkligheten; din, hans och sanningen. Och den sista får vi aldrig ta del av - allra minst familjerätten. Så vad som säkert händer är att de går på en av era, eller en kombination.

[Snäckmamman]

Ert barn ska _absolut_ inte bo hos honom! Dels naturligtvis för att pojken är alldeles för liten, måste bli åtminstone några _år_, dels för att din sambo beter sig som han gör. Om det är hans personlighet att vara sådan ska han inte ha hand om ett barn och är han för tillfället sjuk, så måste han bli frisk igen innan han kan ha er son.

Jag går till FR med mitt ex nu, varit där fyra ggr, varav den första är ett enskilt möte, där de ska "screena för misshandel" (nytt sedan något halvår). Hoppas att de har det i din kommun också. Förbered dig på vad du vill ta upp. Säg typ det du skrivit i det här inlägget och vad du mer kan komma på (det behöver ju alltså inte vara misshandel med i bilden i ert fall, men ta då tillfället i akt och berätta hur oengagerad din sambo varit hela tiden). Sedan är det upp till den enskilda handläggaren att tycka och det kan du inte göra så mycket åt. Berätta om hur du känner och att du är orolig för er son och hur lite sambon engagerat sig.

Jag tyckte FR kändes ganska bra först, men nu sitter de och försöker pressa mig att släppa barnen mer och mer och försöker locka mig med hur mycket roligt jag kan hinna göra när jag inte har barnen. Jag sitter bara benhårt och säger att jag inte har något behov av att slippa barnen och att de behöver ETT stabilt hem, men gärna kan träffa pappa regelbundet. Det är jag som skött dem helt och hållet också. NU kommer han och låtsas vara en superpappa och han har också ljugit inför gäster tidigare och pratat om hur mycket han tar hand om barnen. Fast jag tror nästan han tror på det själv. Men t.ex. så har han suttit och berätta om när han ger ynsta barnet välling på morgonen, som om det slltid är han som gör det. Men han är på jobbet redan innan vi anedra har vaknat. Liiite svårt att ge välling då

Från offentligt håll är det i Sverige underförstått/"bestämt" att ALLA ska sikta på att ha barnen hälften-hälften, så man får tyvärr stå på sig ganska mycket om man vill förskona sina barn från detta. Ändå är det bara 28% som har det så. Fundera på hur du vill ha det, vad du känner, VET, är bäst för er son. Gå inte med på något, som inte känns bra för sonen, för att de tjatar och försöker komma med lockbete. Tänk på din sons bästa. Det är dessutom det enda det står om i lagen. Det står ingenting om föräldrars "rätt" till sina barn. Det missar många FR.

Får jag fråga: TYCKER du verkligen att man ska dela på omvårdnaden om barnet, när man inte bor ihop? Eller skriver du det för säkerhets skull för att vara politiskt korrekt? För som jag skrev ovan - i praktiken är det bara 28% av barnen till separerade föräldrar som har två hem.

[anonymt namn]

Jag hade blivit tokig om de sagt så till mig.

det kan jag ha ändå.

[Malinau 1]

Om han uppenbarligen inte klarar att ta hand om barnet, så kan det ju inte vara ett alternativ alls att han har eget ansvar.

Var saklig och lugn. Bestäm inte att han aldrig ska få ta ansvar, men var tydlig med vad som måste finnas på plats för att han ska kunna göra det. Mår han dåligt, måste han ta tag i det först. Sedan kan ni se hur han ska kunna växa in i sin roll som pappa och det ansvar det innebär.

Kanske är det inte heller hans egen önskan? Det kan ju vara en farmor som trycker på. Eller att han tror att han måste, fast han varken kan eller vill.

[Ben Dover]

>Det känns mer som hämd på mig än att han egentligen vill ha honom halvtid.

..men det kan väl också vara att han trots tidigare oengagemang ändå fick se sin son varje dag, och nu får han inte det. Eller..?

[Ben Dover]

>naturligtvis för att pojken är alldeles för liten

Från vilken ålder anser du det vara lämpligt att barn bor hos pappan?

[Hanna_80]

Självklart så är det här min syn på det hela. Och han har en annan. Vad jag är orolig för, är att han inte kommer klara av att se till bebisens behov..för att han mår dåligt själv. Han orkar inte med något annat än sig själv, och det är inget jag säger för att vara elak. Och jag ska definitivt inte arbeta för att svartmåla honom fullständigt i familjerätten. Jag hoppas att han kan ta mer ansvar längre fram. Om han mår bättre. Men nu..gör det mig rädd!

[Hanna_80]

Hej! Tack för ditt svar..det känns bra att höra från någon i samma situation. Det låter bra att de screenar om misshandel. Jag har inte blivit slagen av honom, men han har spårat ur många gånger, slagit möbler och så, knuffat mig också. Jag blir orolig för vad som händer om bebisen blir otröstlig? Han blir ju irriterad efter någon minut av skrik bara. Tänk om han skakar honom eller så...
Och till din fråga. Ja jag tycker att man ska dela om det är så att båda är stabila, bor nära varandra, kan samarbeta och så tycker jag att barnet/barnen ska vara lite större.Att barnet är tryggt med båda föräldrarna. Men det verkar inte vara på det sättet i varken din eller min situation, och då tycker jag det är bättre med ett hem och en kontinuerlig kontakt med den andre.
Uppdatera gärna om hur det går för dig! Vad är bestämt såhär långt?

[Hanna_80]

Ja just nu känns det så, att jag inte vill att han ska vara själv mer än någon kortare stund med bebisen. Han är oerhört instabil just nu och har varit det några månader.
Jag funderar också kring varför han nu vill ha honom så mycket, när han varit totalt ointresserad förut. Men vem det är som trycker på vet jag inte. Eller så kanske han mest gör det för sitt samvetes skull, att han t.ex. får en dom på umgänget, då kan han ju inte ha dåligt samvete för att han inte tar hand om barnet annars...
Men han var en annorlunda person för några år sen..jag hoppas han ska lyckas må bättre och bli stabil, både får hans egen skull men särskilt för vårat barns skull. Och då (om det blir så) kommer jag absolut att samarbeta för att de ska kunna bygga upp sin relation och att han ska få ta ansvar.

[Hanna_80]

Jo visst kan det vara så också. Men jag undrar vilket omdöme man har när man aldrig har tagit hand om sitt barn en natt, och nu vill göra det 7 dagar i rad varannan vecka. Han har försökt 1 eller två gånger men gett upp och blivit förbannad och oförsiktig med barnet. Och lämnat över till mig.

[Ben Dover]

Absolut, mycket oansvarligt! Men jag tänker att människor kan ändra sig...
Ett uttalande som jag tänker på nu är; ja ja, har han inte varit intresserad förr, behöver han inte bli det nu heller... Det stänger ju ute möjligheterna till förbättring från betraktaren sas.

[förändring]

min man var deprimerad och stingslig när vår son föddes. tog tre nätter på två år. visserligen tog han mycket tid på dagarna, eftersom han var arbetslös, men kastade sig ut ur hemmet när jag kom hem i frustration och kvävd ilska varenda dag. jag gick som på nålar mest hela tiden, för han kunde såväl tappa humöret på spädbarnet som göra andra oansvariga saker. men jag lärde mig också att jag som mamma var otroligt känslig för allt som hade med mitt barn att göra.

men, när sonen blev runt två, kunde interagera mer, så vände deras relation. vi är visserligen skilda idag, sonen är tre, men han är en superpappa när de ses, släpper allt och existerar i nuet med sonen. det var inte förrän han verkligen skildes från sonen (pappan bor utomlands, så de kan inte ses så ofta) som han mognade, insåg vad han missade, och ville plötsligt ha delad vårdnad, fast han bor på andra sidan jordklotet. den idén har han förhoppningsvis släppt nu -- det vore lite opraktiskt i vår sits.

det jag menar är att förändring kan ske. men jag hade aldrig låtit sonen bo växelvis när han var runt ett, för pappan tog inte ansvar för sin egen hälsa. då såg jag inte att en förändring var möjlig -- jag visste ju bara det jag levt i just då. jag härdade helt enkelt ut i vår usla relation tills de två fått igång en ok relation (annars vete fanken om de hade fått det), för jag ville att sonen skulle lära känna sin pappa. idag, när pappan mår bättre, uttrycker han faktiskt tacksamhet över att jag alltid sätter vårt barn i centrum -- jag är benhård. men jag ger också pappan så mycket utrymme jag kan och mäktar med.

ett argument som bet på min man när det gällde den delade vårdnaden, var just att det gäller att han ska ta ansvar och vara närvarande 50% av tiden. han kan aldrig välja bort, kan aldrig "må dåligt" och halka ur ansvaret, utan måste ta sig samman -- jämt. det kan han inte, det vet jag, och idag vet han det också. men! han kan ge allt de stunder han klarar av det, och nu gör han det. det blir en win-win för alla. för oss, ska jag tillägga.

[Hanna_80]

Nej möjligheterna finns. Han har visat bättre sidor tidigare, innan vi fick barn. Vad jag tycker är att han måste få hjälp att må bättre. Och blir han bättre..ansvarstagande och vår son känner sig trygg med honom, då utesluter jag inte möjligheterna till varannan vecka. Men just nu är det inte det läget..

[Ben Dover]

>och vår son känner sig trygg med honom
Du menar; jag känner mig trygg med att vår son är med honom?
Kan du på något sätt hjälpa honom att hitta motivationen till att hjälpa sig själv, tex genom att söka profesionell hjälp?

[Hanna_80]

Du var då en en på att citera ;-) Hur som så javisst, det hänger ju ihop att barnet känner sig tryggt och då känner jag mig trygg med att han är där. Jag har jobbat för i ungefär 9 månader att han skulle söka hjälp. Även familjerådgivningen har varit behjälpliga med det. Han har fått både läkarhjälp och samtalshjälp och går fortfarande. Det ska han ha cred för. Men han mår fortfarande åt skogen dåligt och har självmordstankar osv. Så situationen är långt ifrån trygg än.

[Hanna_80]

Det låter hoppfullt! Att du har varit med om att det hela vände.. Jag har också förhoppningar om mitt ex. Han har varit fantastisk tidigare, när han mådde bra. Men jag kan bara agera runt situationen som är nu. Han är fullständigt opålitlig i humöret (för att inte tala om alla konstiga tankar han har). Jag har sagt till honom att jag inte alls är emot att han ska ha sin son mer (kanske varannan vecka) senare, när han blir större, men han lyssnar inte på det örat. Det är ju för att jag hoppas att han ska må bättre och bli stabil och ha utvecklat en tryggare relation till barnet då.
Jag tror ärligt talat att han förlorar på att driva det här nu. Vem som helst kan se att han inte mår bra, han lär få utbrott på familjerätten. Och jag vill egentligen inte alls ha vårdnadstvist, men om han bara kommer och tar vår son när han mår såhär, då känner jag mig tvungen att göra det. Jag försöker säga till honom att lyssna på barnets bästa..och vänta med varannan vecka istället. Men förgäves. Så vi kanske hamnar i tingsrätten till slut om han inte tar sitt förnuft till fånga..

[Ben Dover]

Ja visst är jag duktig.
Men du, om det är så illa med hans mentala hälsa, då har jag full förståelse för ditt agerande. Hoppas det löser sig för er alla.

[Snäckmamman]

Japp, just precis så säger de. Upprepade gånger dessutom. Och jag som trivs bäst när jag får göra saker tillsammans med mina barn. Nu sist tyckte de att jag borde vilja resa bort i flera dagar själv. "Tänk så skönt och roligt för dig!!" Jag skulle bara virra omkring som en osalig ande och längta hem.

[Snäckmamman]

Barnen bor hos mig och träffar pappa varannan helg, fr-sö för den äldsta och lö morgon-sö kväll för den yngsta (snart två år). Yngsta träffar dessutom pappa må e.m.-kväll samma vecka, med hänvisning till att hon är för liten för att kunna ha mer än en vecka emellan gångerna hon träffar honom. Den andra veckan är de to-fr hos pappa. Jag tror att yngsta kommer att kunna ha två övernattningar hos pappa från i höst fr-sö, som sin storebror och då kommer jag också att kräva att måndagen dras in.

I sommar kommer äldsta (6,5 år) att resa med pappa i fem dagar, fyra övernattningar, och jag bävar lite för det. Han har aldrig i hela sitt liv varit ifrån mig så länge. Jag bävar för det också för att pappa ju inte är särskilt snäll.

Exet har bestämt sig för att vara pappaledig i fem veckor i sommar och försöker redan att använda det som ett argument för att få mer boende i höst. Det är FR som säger till mig att han kan ha barnen mer efter sommaren, eftersom de då har vant sig mer vid honom och han hakar naturligtvis på. Totalt döva öron för vad jag har berättat. Det är framförallt den yngre personen på FR som säger detta och hon försvinner tack och lov snart på föräldraledighet, så mitt hopp står till att den andra (och vikarien) vill lyssna på mig angående _varför_ exet inte ska ha halva boendet.

Du måste absolut berätta vad din sambo har gjort, när han har "spårat ur"!!!