Ibland blir jag bara så trött på min mamma. Jag vet att jag inte borde bry mig men samtidigt får jag lyssna på hennes gnäll så det är svårt att bara stänga det ute.
Nu t ex så fyllde hon 70 år och hon var nu så fruktansvärt besviken på hur hennes man hade uppvaktat henne på själva födelsedagen att hon inte kunde glädja sig över det kalas hon hade med 40-50 inbjunda och massor av fina presenter. Hon gick omkring med ett ansträngt leende på läpparna och blängde surt på sin man hela tiden.
Anledningen till hennes surhet den här gången var: hon och mannen hade kommit överens om att han inte skulle ge henne någon present utan betala all cateringmat till hennes kalas (kan tyckas trist men hon ville ha det så). Kvällen innan hon fyllde hade hon uttryckt att hon vill ha flaggan hissad och frukost lagad. Hon vaknade på morgonen och gick ut med hunden, när hon kom tillbaka låg hennes man fortfarande och sov. Då satt hon och grät i en timme tills han kom upp. Att han då kramade om henne och sa grattis räckte inte.
Detta gjorde alltså att hela hennes firande var förstört. Att vi barn satt in annons i tidningen, att vi alla ringde och grattade henne, brorsan sjöng i telefonen det la hon knappt märke till. Dagen efter var då hennes kalas och jag mötte henne vid ett tillfälle med tårar i ögonen. Frågade vad det var och då säger hon: XX frågade om någon sjungit för henne på morgonen och då brast det. För det hade ju ingen gjort (läs hennes man inte gjort, för brorsan ringde och sjöng).
Jag tycker att detta är ett rätt barnsligt beteende av en kvinna i den ålder och hon och hennes man har kännt varandra i 25 år. När jag lägger fram vad jag tycker så blir hon ÄNNU surare och börjar yra om "du vet inte hur jag haft det när jag var barn" osv. Då fick hon nämligen "bara" ett kuvert med 10 kronor när hon fyllde år av hennes föräldrar.
Dessutom är så himla elak mot sin man när vi är där på besök. Hon hånar honom bakom hans rygg, säger att han är korkad mm. Hackar ner på allt han gör.
Bläää vad less jag är på henne!
1
Mamma mästare i självömkan....:( Ibland blir jag bara så trött på min mamma. Jag vet att jag inte borde bry mig men samtidigt får jag lyssna på hennes gnäll så det är svårt att bara stänga det ute.
Nu t ex så fyllde hon 70 år och hon var nu så fruktansvärt besviken på hur hennes man hade uppvaktat henne på själva födelsedagen att hon inte kunde glädja sig över det kalas hon hade med 40-50 inbjunda och massor av fina presenter. Hon gick omkring med ett ansträngt leende på läpparna och blängde surt på sin man hela tiden.
Anledningen till hennes surhet den här gången var: hon och mannen hade kommit överens om att han inte skulle ge henne någon present utan betala all cateringmat till hennes kalas (kan tyckas trist men hon ville ha det så). Kvällen innan hon fyllde hade hon uttryckt att hon vill ha flaggan hissad och frukost lagad. Hon vaknade på morgonen och gick ut med hunden, när hon kom tillbaka låg hennes man fortfarande och sov. Då satt hon och grät i en timme tills han kom upp. Att han då kramade om henne och sa grattis räckte inte.
Detta gjorde alltså att hela hennes firande var förstört. Att vi barn satt in annons i tidningen, att vi alla ringde och grattade henne, brorsan sjöng i telefonen det la hon knappt märke till. Dagen efter var då hennes kalas och jag mötte henne vid ett tillfälle med tårar i ögonen. Frågade vad det var och då säger hon: XX frågade om någon sjungit för henne på morgonen och då brast det. För det hade ju ingen gjort (läs hennes man inte gjort, för brorsan ringde och sjöng).
Jag tycker att detta är ett rätt barnsligt beteende av en kvinna i den ålder och hon och hennes man har kännt varandra i 25 år. När jag lägger fram vad jag tycker så blir hon ÄNNU surare och börjar yra om "du vet inte hur jag haft det när jag var barn" osv. Då fick hon nämligen "bara" ett kuvert med 10 kronor när hon fyllde år av hennes föräldrar.
Dessutom är så himla elak mot sin man när vi är där på besök. Hon hånar honom bakom hans rygg, säger att han är korkad mm. Hackar ner på allt han gör.
du vet inte hur jag har det. Jag är så less på den så att du inte kan tro. När hon gick i pension satt hon och grät i en månad ungefär för att hon var SÅ ensam, så det var helt otroligt. Då tyckte jag verkligen synd om henne för att jag förstår att det kan vara svårt att inte längre känna sig behövd mm.
Jag försökte ringa så mycket som möjligt och även hennes vänninor ställde upp för att träffas. Sen efter ett tag så hade hon bokat upp sig på så mycket så då gnällde hon i ett över hur mycket hon hade att göra och alla människor som drog i henne åt alla håll, hur skulle hon orka?
Alltid, alltid när hon ska ställas till svars för något dumt hon gjort eller sagt så skyller hon på sin barndom. Som för allt i världen kan ha varit traumatisk men jag har aldrig förstått riktigt vad som var fel. Hennes föräldrar läste inte saga på kvällarna, hon fick inga fina presenter när hon fyllde år (bara en tia i ett kuvert), hon fick inte måla sig som hon ville när hon var tonåring och hennes mamma smällde hennes syster på stjärten EN gång när hon gjort nåt dumt.
Jag har själv haft en tuff uppväxt, varit svårt mobbad mm men jag skulle aldrig komma på tanken att skylla allt dumt jag gör och säger på det.
3
...och så denna standardfras: du vet inte hur jag har det. Jag är så less på den så att du inte kan tro. När hon gick i pension satt hon och grät i en månad ungefär för att hon var SÅ ensam, så det var helt otroligt. Då tyckte jag verkligen synd om henne för att jag förstår att det kan vara svårt att inte längre känna sig behövd mm.
Jag försökte ringa så mycket som möjligt och även hennes vänninor ställde upp för att träffas. Sen efter ett tag så hade hon bokat upp sig på så mycket så då gnällde hon i ett över hur mycket hon hade att göra och alla människor som drog i henne åt alla håll, hur skulle hon orka?
Alltid, alltid när hon ska ställas till svars för något dumt hon gjort eller sagt så skyller hon på sin barndom. Som för allt i världen kan ha varit traumatisk men jag har aldrig förstått riktigt vad som var fel. Hennes föräldrar läste inte saga på kvällarna, hon fick inga fina presenter när hon fyllde år (bara en tia i ett kuvert), hon fick inte måla sig som hon ville när hon var tonåring och hennes mamma smällde hennes syster på stjärten EN gång när hon gjort nåt dumt.
Jag har själv haft en tuff uppväxt, varit svårt mobbad mm men jag skulle aldrig komma på tanken att skylla allt dumt jag gör och säger på det.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
