Barnen?

[lejonmor]

Hur har ni gjort med barnen när ni skilde er, har ni haft dom varannan vecka? I så fall hur klarar man av det? Hur klarar man av att vara från sina barn en hel vecka?! Jag fattar inte hur jag ska stå ut.

[MaWe]

Den första tiden hade vi varannan vecka, men nu sedan några år har vi delat på syskonen. Det funkar bra, så vi bara bor 80 meter emellan, och dom träffas jätteofta.
Varannan helg har jag dom och varannan helg är jag barnfri.
I början var det ett helvete att vara utan barnen en hel vecka i taget, men det var mest för att då var jag tvungen att vara ensam med mig själv... en person som jag knappt visste vem jag var vid det laget.

[lejonmor]

Men vad gjorde du, hur tänkte du för att klara av den veckan utan dom.

[MaWe]

Jag byggde murar, gick inte ut... skyddade mig från världen så mycket som möjligt.
Höll paniken på armlängs avstånd, liksom.
Och upphöll mig på div datingsjter.
Det var en besvärlig tid...

[Ben Dover]

Jag tror det är olika hur man känner. Visst längtade jag efter barnen varannan vecka, men det var jag helt okej med. Det var värre på semestern kommer jag ihåg, när de skulle vara borta i upp till tre veckor. Fast då hade jag ju haft dem i tre veckor eller skulle ha det efter, så… ja det gick det med.

[lejonmor]

Det jobbiga är att jag har börjat tänka att det kanske bästa vore att vi ändå fortsatte tillsammans tills vår yngsta som är 7 år nu blir lite äldre. Men jag vet ju att det inte heller är bra. Att leva i ett förhållande där den ena parten är färdig (jag) är ju inte heller nåt bra.

[MaWe]

Det finns aldrig någon bra tidpunkt för en skiljsmässa...

[lejonmor]

Nej, men hur gamla var era barn när ni skilde er?

[MaWe]

3, 8 och 13.

[Ben Dover]

1 och 4. *IMT*

[Anonym]

jag och exet separerade för fyra år sen. barnen idag 6 och 9 år är varannan vecka hos pappa varannan vecka hos mig..

första tiden bodde de hos mig och var hos pappan då och då, beroende på att han inte hade ett bra boende (hyrde i andra hand en liten etta)

de sista 2,5 åren har de bott varannan vecka, det fungerar jättebra och när saknaden blir som värst kan vi ringa eller hälsa på varandra... (väldigt sällan vi hälsar på iofs...

jag har haft lite svårt o vara hemma de barnlediga veckorna, sysselsätter mig med att fika hos kompisar, träna, umgås, vara borta mest bara... är ju väldigt tomt hemma... men passar på att rå om mig själv och göra saker på kvällarna som kan va svårt me barnen hemma...

vant mig har jag gjort men fortfaranda är barnlediga veckorna tomma. Men så länge jag vet att barnen har det bra hos sin pappa och detta är bästa lösninen för dem då de får ha oss bägge lika mycket så fungerar det bra.

[Snäckmamman]

Barnen bor hos mig och träffar pappa vh plus en övernattning den andra veckan. Den yngsta, som är 2 år, träffar också pappa en em-kväll i helgveckan, för han vill inte att det ska gå en vecka mellan gångerna de ses. Jag tycker att det stökar till det för henne med den dagen, hon blir orolig, men FR är som de är, accepterar inget annat än 50/50 och tjatar och tjatar för att öka på med en dag och sedan en till och sedan... Dagmamman märker när hon varit hos pappa och att det inte är bra

Barnen bor hos mig, för det var jag som tog hand om dem mest innan vi skilde oss. Är det du som tagit hand om era barn mest är det också hos dig de ska bo. 50/50 är det bara 28% som har (enligt SCB), så du behöver förmodligen inte vara ifrån dem en vecka, om du bara ser till att bestämma dig för att det är hos dig de ska bo. På den här sidan dominerar 50/50-förespråkarna, men de är alltså i minoritet ute i verkligheten (och jag kommer också att få spott och spe för detta inlägg, börjar bli van nu...)

Om du inte vill ha 50/50 så ska du se till att ni inte heller "testar" det, för det man testar blir oftast permanent. Bered dig också på att FR kommer att tjata hål i huvudet på dig för att få dig att gå med på 50/50, men stå på dig, om du vill att barnen ska få en stabil uppväxt, med ETT hem.

[vivan40]

Hej, jag flyttade från vårt gemensamma hus i slutet av maj. Han ville ha varannan vecka direkt men det har inte fungerat, hon vill inte vara i huset och får panik om vi säger att hon ska sova där. Så just nu är jag hemma med henne på dagarna och han hämtar henne hos mig efter jobbet, de umgås, äter middag och sedan kommer hon och sover hos mig. Kanske konstigt men hon uttrycker väldigt tydligt att hon ABSOLUT INTE vill sova i huset när inte jag är där längre. Otroligt sorgligt för jag förstår vilken chock det är för henne när inte jag är där. "Tyvärr" har jag varit den som tillbringat mest tid med henne med barnledighet och studier så det blev aldrig jämställd mellan oss. Men jag hoppas de kan bygga upp en bättre relation nu så småningom.

Ang din fråga så får jag lite panik av att vara här ensam men börjar vänja mig lite med "mig själv". Känner dock en konstig inre press att jag måste hitta på ngt hela tiden, umgås osv men tror jag behöver tid att reflektera i lugn och ro också. Känns ensamt dock och måste bygga upp en ny bekantskapskrets för vi umgicks mest med syskon och respektive. Får ta en dag i taget, ska börja träna lite och jag tror det är värst nu när det är ledigt.

[vivan40]

50/50 verkar vara en univerallösning som alla frågar...har ni varannan vecka, har blivit som ett slags mantra som alla ska ha. Jag håller med dig, barnen ska bo hos den de känner sig tryggast med, speciellt när de är små. Man märker ju hur de reagerar och vi tvingar inte henne att sova hos honom. Han har som tur samma åsikt som jag och han vet nog vad det handlar om -. jag har tagit hand om henne mest och knutit an mer - det märks nu när vi separerat.

[lejonmor]

Det jobbiga är ju att eftersom det är jag som vill skiljas så tar han till alla medel för att vi ska fortsätta tillsammans. Han förstår inte att det inte är bra för barnen och växa upp i en miljö där mamman föraktar (har inte sagt till honom att jag gör det) pappan.

Han är ju så oerhört sårad just nu och ledsen och jag känner mig verkligen som en bov. Och han är en väldigt bra pappa som ställer upp på alla sätt och vis. Våra 3 barn har nämligen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar alla tre. Därför är ju vår situation lite annorlunda tror jag eftersom jag har varit hemma hela tiden med vår yngsta som är 7 år, och har mått väldigt dåligt själv, och därför har min man varit hemma väldigt mycket från jobbet för att hjälpa till hemma. Så han tycker nog själv att han har gjort lika mycket för barnen som jag, men problemet är ju att jag även har gjort allt för honom så i princip har jag haft ett extra barn i 20 års tid.

Han ger mig hela tiden dåligt samvete, hur ska barnen klara det...... Och även om jag säger att vi ska ha dom varannan vecka så säger han att han inte klarar av att vara ifrån dom så länge, och vad säger man då?

[Elinen]

Man vänjer sig och anpassar sig successivt. När vi separerade så hade vi uppdelade veckor 2-2-4 ungefär (i 1,5 år) dottern va då 4 år.

Sedan ett år har vi varannan vecka. Det fungerar jättebra. Ibland går man förbi varann och äter ihop eller tittar förbi på en fika.

Den tiden jag ej har dottern, jobbar jag, fixar med hemmastök och träffar vänner (pojkvän). Har återupptagit kontakten med många vänner sedan separationen och känner att jag har ett större socialt liv nu som "vuxen" än när jag var med dotterns pappa. Klart man saknar sitt barn emellanåt men man klarar det. Jag ser det som så självklart att hon är med sin pappa och får tid med honom - så blev liksom villkoren då vi valde att separera med barn.

[alltid anonyma jag]

Men om han nu är så motiverad att ni ska fortsätta tillsammans, finns det inget som han kan göra för att du ska sluta förakta honom? Finns det saker kvar att prova kanske det kunde vara bättre att göra det, om inte annat för att just kunna känna att man testat allt innan.

Har ni redan tagit upp det här många gånger och gjort en massa försök som inget har lyckas med, ja då finns det ju inget val, det går inte att leva med någon man föraktar (fast givetvis måste du säga till honom att det är så, hur ska han annars förstå varför du måste göra slut?)

En fördel som jag ser det av dessa försök man gör innnan man skiljer sej är att då får _båda_ möjlighet att bearbeta det att det blir en skilsmässa istället för att det kommer som en blixt från klar himmel.

Det sista du skrev, hur man ska klara av att vara från sinna barn halva deras uppväxt, det är något man måste få tid att vänja sej vid tanken. Ingen tycker väll att det känns okej första gången man förstår att det kan bli så.

[Ben Dover]

Vem tog initiativet till separationen av er? Hur ser din relation med x:et ut idag?

[Circe]

..finns alltid vid en separation. Rädslan att "förlora" barnen är densamma för båda parter, vilket innebär att man måste komma överens och inte vara egoistisk. Är barnen över bebisstadiet behöver de båda föräldrarna lika mycket, och båda föräldrarna har väl lika mycket rätt att umgås med dem. Om man som förälder tar bestlutet att skiljas tycker jag man skall ge sina barn lika rätt till båda sina föräldrar.

Sen kan det självklart tillkomma en del omständigheter som kan göra en förälder olämplig om förhållandet varit "ohälsosamt" sas, men jag pratar om en separation mellan "normala" människor..

Att säga att barnen vill något för att rättfärdiga sitt eget intresse gör en själv inte till en så bra människa.. tror jag..

Önksar dig all lycka!

[Snäckmamman]

Om barnen har funtionshinder har de ÄNNU större behov av att bo på ETT ställe!

Att försöka ge dåligt samvete är vanligt och ett fult och egoistiskt sätt att försöka hindra dig från att få ett nytt bra liv. Att det är du som vill skiljas betyder inte att han är utan "skuld". Det krävs två för att dansa tango...

Han får helt enkelt klara av att vara ifrån barnen så länge som de är hos dig - dvs större delen av tiden. Så går det om man missköter sitt äktenskap. De flesta pappor som är skilda är umgängesföräldrar och det kan inte vara obekant för män redan innan de skaffar barn. Det hör ju tyvärr till riskerna med att vara man. Han får klara sig utan dem, det står i lagen bara om barnens bästa, inget om föräldrars rätt till sina barn. Ingenstans.