Min 1 1/2 åring tuttar till sömns på kvällen o sover i vagn på dagarna.
Är så rädd han ska bli förtvivlad när de ska vila 16 ungar på madrass och han ropar efter sin tutte :-( vilken skräck.......
Han har ej napp.
Erfarenheter någon?????
jag arbetar på förskola och vet att det brukar gå bättre än man tror. jag förstår absolut din skräck känslor, det är ju det bästa man har som man lämnar ifrån sig!
den personal som skolar in (vänjer honom och är din kontakt) kommer säkert att vara med på vilan i början. försök visa dig säker inför honom så att han känner att du är trygg med att lämna honom. inte lätt men försök!
ha ett favorit gosedjur som han får ha på hyllan men ha att krama på vilan. det blir positivt! lycka till!
Min son var drygt 2 när han började på dagis och han var likadan.
Vi hade en långsam invänjning och han gick bara fyra tim/dag i 4 veckor så när det var dags att sova var han inskolad och trygg. Jag var inte med när han skulle sova och det var väldigt bra ur amningssynpunkt.
Pedagogerna visste inte att han ammades (jag har fått tipset från andra att inte berätta och tyvärr är det nog så att det finns många fördomar mot att amma äldre barn). De tog ingen speciell hänsyn till att han var van att amma och allt gick jättebra.
Varje dag när jag hämtade tjatade sonen om "Tutta" när han fick syn på mig och jag sa "visst, vi ska bara gå hem först". Till slut frågade någon i personalen vad han sa och jag berättade att vi ammade. Hon såg lite chockad ut men vid det laget kände de ju oss och det blev inga problem med relationen mellan mig och personalen.
Nu när sonen är drygt tre får de lov att hålla med om att han är frisk, trygg och harmonisk och inte ett dugg mammig eller osjälvständig så jag tror jag förändrat deras syn på långtidsamning
Mitt val var att inte säga att vi ammade men att inte ljuga om någon frågade och det är jag nöjd med. Eftersom ingen annan än jag kan amma mitt barn så behöver inte personalen anpassa sövandet till vår amning. Det gör inte barnets far och barnet själv är ju helt medvetet om att om mamma inte finns i närheten så finns inte heller bröstenHan kommer inte ropa efter tutten om inte du är där.
Jag förstår att du känner oro. Jag har själv en 1 ½ åring som ska börja förskolan efter nyår.
Har din son någon favoritnalle? Har han en egen kudde med sitt eget örngott som ni kan ha på förskolan? Annars så kan du innan han börjar på förskolan introducera en snuttis eller annat som han alltid har när han sover och som sedan får vara på förskolan.
Barn tar gärna efter varandra och gör som de andra barnen gör. När de andra barnen lägger sig på madrasserna så kommer säkert också din son vilja lägga sig på sin madrass. Hans inskolningsfröken kommer sitta med honom och kanske stryka honom på ryggen eller liknande tills han somnar.
Jag har jobbat många år inom förskolan och föräldrar brukar alltid förvånas över att "det funkar" med deras barn som annars har så svårt att somna hemma.
Barn beter sig så annorlunda när de är runt omkring andra barn och ser hur de gör och mamma inte är i närheten. Min försfödda brukade de smeka över håret så att hon somnade ändå men så fort jag kom för att hämta så ville hon ha bröstet. Inget av mina barn har haft napp och bara det fjärde barnet har sugit på fingrar, det går alltså helt bra för tuttiga barn att vara på dagis ändå.
Min son började när han var 14 månader och hemma skulle han alltid ha tutte för att sova - även dagtid+när han vaknade. Så jag var lite orolig hur det skulle gå på dagis. Hehe gissa vems barn som somnade först (jag var inte där då)? Han hade iof napp, men det var inga problem att sova på dagis. De sov ute i vagnar.
Dottern var några månader äldre när hon började. Hon ammades inte till sömns som storebror, men hon ville ha tutte först och sen napp. Inte heller där blev det problem. Första veckorna sov hon i eget rum tillsammans med en till ny kille. Hon hade min tröja som snuttefilt och jag tror att personalen höll henne i handen vid behov. Hennes stora glädje blev när hon fick sova med de andra barnen på madrass i samma rum. Så hon ville absolut sova med de andra!
Det kommer säkert att gå jättebra! Barnet förstår att det inte blir tutte när mamma inte är i närheten.
Min pojke börjde på dagis när han var 12 mån. Vi berättade inte för personalen att han ammades. Hans inskolningsfröken sövde honom i famnen, funkade hur bra som helst. Fick dock senare frågan om han ammades hemma, jag svarade ja men fick inga ytterligare kommentarer.
I den mån man nu ska anta saker så antar jag att barn som är 12 mån ammas i någon utsträckning.
Som alla andra skriver hemma är hemma och förskolan är förskolan, det gäller inte bara sömn utan mat, gå på potta, gå i lugn takt på trottoar etc. Att göra som de andra barnen är ju jättekul. Eftersom du inte finns där kommer han hitta ett annat sätt att komma till ro, tror inte du behöver oroa dig.
Tack för era svar!
Men min skrot är väldigt tidig med språket så är rädd för att han ska ropa mamma tutte
önskar jag hade mer stake och stolt kunde säga min son tuttar men har nästan brutit med flera vänner då de anser de är opassande äckligt osv. Är chockad över vilket tjat det varit har du slutat amma har du slutat amma.
Varit riktigt ledsen över detta. Det värsta är när man ser hur äckligt de tycker de är har fan lust o klappa till dom. Finns inget äckligt med mitt barn, idioter!
Men tyvärr nu om nån frågar så säger jag inte att vi ammar orkar inte me tjafs.sjukt ju!!!
Ser att du fått många svar, och vill egentligen bara konfirmera. Min dotter var två när hon började på dagis och ammades då mycket, både dagtid, kväll och natt. Somnade nästan alltid ammad.
Men på dagis - gick det hur fint som helst! Först när hon var omkring tre och jag en gång hämtade henne när hon var sjuk och hon i hallen ville ha tutte och jag ammade henne för att lugna henne sa fröknarna "oj, ammar hon, det visste vi inte!". Fick sen nån kommentar om att det var häftigt, bra, ovanligt men bra. Och sen inget mer med det.
Min dotter var ytterst verbal och hade kunnat berätta hur mycket som helst om amningen, men gjorde det inte. Amning hade väl inte med dagis att göra för henne helt enkelt.
Min son, tre år nu och ammad, har det också hur bra som helst på dagis och det är först när jag hämtar som han ropar "Mamma! Nu åker vi hem - och tuttar på soffan!"
Stort lycka till, det kommer säkert gå jättebra med dagisstarten.
Tack för svar.
Men blir så ledsen på alla omkring mig.......
Varför bryr de sig om hur vi gör det är mitt barn min familj!
Min sambo tycker iallafall de är kanon att han tuttar alltid någe
:-)
Skönt - stöttning från mannen är bara SÅ viktigt. Amningen är mellan dig och ditt barn, och den enda som har något i närheten av att göra med det är din man. Jag vet att det är svårt, men försök att strunta i övriga..
Kram!
Här kommer ett par argument för att försöka peppa dig:
1. Försök vara stolt över att du ammar! Det är svårt när omgivningen reagerar negativt men låt dig peppas härinne och av din man! När omgivningen reagerar så att det slår an en sträng inuti dig så tar det hårdare - är du stolt över att du valt att göra det som känns bra och rätt för dig och ditt barn så blir du kanske inte lika ledsen över andras kommentarer.
2 Skilj på vänner/familj/bekanta och den professionella personal som tar hand om ditt barn. De är inte dina vänner och du måste inte vara omtyckt av dem. Om de reagerar negativt så kan _du_ be dem försvara sin inställning istället för att du automatiskt ska försvara din! I mitt fall tjoade ju sonen "Mamma, tutta" så fort han såg mig men jag väntade kallt på en fråga innan jag förklarade mig. När frågan kom var jag lugn och svarade bara att vi ammar, utan att utveckla resonemanget vidare. Det är lika självklart och naturligt som att vi har smör på mackan och tvättar händerna efter toabesök och om någon undrar får _de_ ställa frågor. Många pedagoger är på det klara med att det finns långtidsammare.
3. Om ovanstående tankesätt känns oframkomliga och det känns superjobbigt med de glada ropen på tutte så kan du ju introducera en gosegrej som får heta "snutte". Ha alltid den med när ni ammar så att den blir sammanlänkad med tuttande för barnet och du sedan kan blanda ihop Snutte och tutte lite vårdslöst när du pratar så att andra hör. När barnet ropar efter tutte så säger du (om någon står och lyssnar) "ja, vi går hem till snutte". Så får personalen tro att det finns en favoritnalle hemma som heter Snutte... (Det råkade bli så för oss, inget vi planerade men jag insåg efter ett tag att för andra var det svårt att skilja mellan "snutte", som är en liten frottélapp som sonen gosar med när han tuttar, och "tutte". Det har visat sig användbart under en tid när jag var lite osäker på om det var ok att amma en tvååring.
Nu när han närmar sig 3,5 år så är jag stolt och glad över att vi fortfarande ammar. Numera är jag helt öppen med det och har märkt att det är min egen inställning som styr andras - ingen och jag menar verkligen ingen, har sagt pip eller flasklock om min amning sedan jag själv kom fram till att jag gillar det till 100%!!
(Tyvärr har jag dock märkt att de som slutat amma tidigt kan gå i försvar - det känns synd för deras amning är deras på samma sätt som min är min och om vi accepterar varandra så blir det roligare för oss alla
Jo, det är ju många barn som fortfarande ammas vid 12 mån. Jag har ammat min pojke under hela förskoletiden, han var alltså nästan 6 år när han slutade dia.
Tack för alla svar känns skönt att kunna fråga och ni svarar så bra!
Tack
:-)
Han valde själv att sluta. De sista månaderna blev det nog ca 1 gång per vecka.
