Har gjort "allt" men kommer inte över sv

[Anonym]

Jag har läst böcker om svartsjuka, gått i terapi (inte inriktad på svartsjuka specifikt men på självkänsla och självkännedom), läst här på sidan, pratat med väninnor osv osv men ingenting verkar hjälpa: Jag är fortfarande så svartsjuk så att jag får ångest emellanåt. Småsaker som är helt löjliga drar igång mig. Igår tyckte jag att min kille lät konstig på rösten när han ringde mig. Han lät liksom alldeles för snäll, nästan inställsam (han ÄR snäll så det är inget ovanligt i sig men nu hade han liksom sammet på stämbanden). Istället för att bli glad och tänka tex att han längtade efter mig eller nåt annat positivt så började min hjärna genast snurra igång och undra vad han hade gjort. Någonting måste han ju dölja, inte sant? Jag försökte ställa ledande frågor, man vill ju inte fråga rakt ut "vad döljer du?" för det verkar helgalet, men fick inte ut något. Detta ledde till att jag sov dåligt inatt och fick en ångestattack på väg till jobbet imorse. Vad gör man, allvarligt alltså? Jag VILL inte vara sånhär men man kan inte bara bestämma sig för att sluta, det är som en sjukdom, som knark eller alkoholism eller vad som helst, och man skäms så oerhört. Jag gör mitt yttersta för att han inte ska drabbas av mitt kontrollbehov, försöker att inte visa något utan biter ihop om ångesten, men det gör samtidigt att jag får bär allting ensam. Ofta, som idag, tänker jag att jag helt enkelt inte vill ha någon relation eftersom det är för jobbigt detta. Samtidigt älskar jag ju honom och vill inte döma mig själv till ett liv i ensamhet.

[PappaMed2]

Har själv varit i den sitsen (inte riktigt kanske men nästan). Det jag tycker du ska göra är att bygga upp din självsäkerhet. tex börja träna regelbundet, fundera på vad annat skulle kunna öka din självsäkerhet. Jag har inte läst några böcker om svartsjuka men för mig så har svartsjuka hängt ihop med hur självsäker jag har varit.

[Anonym]

Hej och tack för svar! Saken är den, har jag tänkt på, att jag inte har dåligt sjävlförtroende eller tycker att jag har ett lågt "marknadsvärde". För mig handlar det snarast om att jag inte vill leva i en lögn. OM det skulle vara så att den jag är ihop med bedrar mig så vill jag inte slösa tid på honom utan då vill jag veta det så att jag kan gå vidare. Så egentligen handlar det nästan mer om att jag har höga tankar om mig själv, och därigenom inte är villig att ta "skit" än att jag inte tycker att jag är värd kärlek eller ett bra förhållande. Men likväl, misstänksamheten och kontrollbehovet får mig att må jättejättedåligt.

[PappaMed2]

hm jag tänker inte riktigt så längre.

En fråga
Tycker du tiden ni spenderar tillsammans är bortkastad?

Skulle det vara så att den jag är med är otrogen så är tilliten förbrukad och kan inte vinnas tillbaka, men jag skulle nog ändå inte se tiden tillsammans som bortkastad.

Det kanske är så att du är i fel förhållande?

[Anonym]

Ju mer jag skriver desto med komplicerad blir bilden... Jag älskar denhär mannen men vi träffas inte lika ofta som jag skulle vilja. Det känns som om en stor del av tiden går åt till att vänta på att få träffa honom, längta och stå ut. Då skulle det ju vara extra trist om jag lägger all denna tid och allt så att säga passiva arbete på någon som inte var värd det, går det att förstå?

[PappaMed2]

ah där har vi det kanske.. denna väntan

Vad väntas det på?
vilken typ? Att det ska passa in i era liv eller bara att det ska passa honom i hans liv?

[Tina40plus]

Intressant vinkling av svartsjuka...

Är du säker på att det är svartsjuka du upplever eller är du bara rädd för att "satsa på fel häst"?!

I mina öron låter det mer som att du letar efter garantier för att du satsat rätt. Du måste bestämma dig för att NU satsar jag på denna man eller NU skiter jag i detta - detta velande gör att du mår dåligt och tänker irrationella tankar.

Som PappaMed2 skriver så betraktar jag inte heller ett förhållande/jobb/resa eller dylikt som bortkastad bara för att det inte gick och blev precis så som jag tänkt det.

Bestäm dig och Lycka till!

[mindia]

Hej,
när jag läste det du skrivit så kom jag på en tanke jag hade kring svartsjuka för några år sedan.
Och inte bara kring svartsjuka utan även andra former av ”misstänksamhet”.
Jag levde för länge sedan med en oerhört svartsjuk man och har dessutom en familjemedlem som stundtals är extremt misstänksam och ofta tolkar det som sägs och görs till att andra vill henne illa, talar illa om henne etc. Häromdagen ville hon dryfta något som hon påstod att jag sagt om henne för 20 år sedan och som hon nu mådde dåligt på. Och jag ber då om ursäkt för att jag kallat henne vid ett ord jag aldrig använt, ett ord som aldrig funnits i min vokabulär. Men även OM jag nu sagt det till min dåvarande man som hon påstår, så varför skulle jag då tala om det för henne sedan?? Men för husfridens skull så ber jag alltså om ursäkt.

Så, vad jag upptäckt är att när jag har svartsjuka/misstänksamma människor i min närhet, så börjar jag sakta men säkert bete mig annorlunda. Enbart pga att jag hela tiden måste väga vartenda ord jag säger, vakta varje rörelse, varje blick jag ger någon, välja vem jag tilltalar och när, var och hur jag tilltalar andra. Och då när den svartsjuke / misstänksamma märker att jag beter mig krystat och konstigt, så tror de genast att jag döljer något.............medans det egentligen handlar om att jag känner mig så bevakad att jag inte kan bete mig normalt längre av rädsla för att provocera fram ett drama som inte finns, mer än i min väns fantasi. Förstår du hur jag menar??

Med svartsjuka eller aggressiva partners går jag som på äggskal hela tiden, precis som ett kuvat barn eller strykrädd hund. För jag vet ju inte vad som utlöser ”reaktionen”. Det är otroligt svårt att bete sig som vanligt när man hela tiden känner sig iakttagen och analyserad. När ens röstläge och vartenda ord man säger dissikeras in i minsta detalj s.a.s. Jag minns själv att jag började krypa och bete mig ”för” snällt mot mitt ex, allt för att inte provocera fram nåt. Ett onaturligt beteende som jag idag förstår fick honom att börja undra. Så...........om din partner beter sig konstigt i dina ögon, så kan det helt enkelt bero på att han ”tappat” bort sig själv, sitt naturliga sätt att vara och tala på pga din ”problematik”. Ja, det var bara en tanke....... lycka till med ditt inre arbete .

[Charleen]

Jobbigt med svartsjuka!
Tänker man att det inte går att göra något åt tankarna har man fel! Man kan träna sina tankar till possitiva banor.
Sen måste du aktivt arbeta med din självkänsla och självförtroende. Varför skulle han vilja ha någon annan än du? Du är värd att älskas. Du är en stark kvinna =)

[TuVu]

Hm, jag undrar om du inte "projicerar" dina egna tvivel på honom. Hur är det egentligen med dina egna känslor? Du skriver att du inte vill "slösa bort din tid" och att du vill "gå vidare" om han ljuger osv. Jag tycker att det låter som att du inte vågar älska. Du vill ha någon form av garantier men i kärleken så finns det tyvärr inga. Det är alltså ett riskfyllt företag att ge sig in i en kärleksrelation. Du blottar ditt hjärta och det är otäckt som fan. Du söker kanske ursäkter för att få möjligheten att stoppa tillbaka hjärtat i det mörka hålrummet där ingen kan beröra det? "Gjorde han inte något misstänkt? Lät han inte lite konstig? Jovisst, jag måste dra mig undan snabbt som ögat för annars blir jag sårad". Sen kan du kalla det för att "du inte vill slösa bort din tid". Poetiskt uttryckt så tror jag faktiskt att du är rädd för kärleken. Jag tror att du har en fin strategi då du försöker hantera de starka känslorna på egen hand eftersom du "äger" problemet. Om du blandar in partnern och börjar ifrågasätta osv så gör du ju känslorna "verkliga" trots att det mer är ett uttryck för känslostormarna i ditt inre. Rådet? Bit ihop och låt dig älskas så kanske du också vågar göra detsamma.

[Anonym]

Suck....jag vet hur det känns, jag är precis likadan och det är djävulskt jobbigt! Jag skäms för min svartsjuka och försöker bearbeta den själv, men det går inge vidare. Jag har ständigt en klump i magen och är stressad. Exempel > Alla affischer som det alltid är snygga/sexiga tjejer på (reklamskyltar) sen vågar jag inte ens gå ut på stan nu när våren är här och ta en öl i solen, tjejerna börjar klä av sig nu när det börjar bli varmare, och visar mer hud etc och jag får för mig att han tokstirrar och blir attraherad!! Alltså, jag längtar ibland tillbaka då jag levde med mitt x när jag INTE var svartsjuk (för jag brydde mig inte) jag vetefan hur man ska gå vidare i ett förhållande om det ständigt känns såhär...nästan så att jag längtar tills mina känslor inte är lika starka längre.... känner du för att bolla svartsjukan så säg till så kan du få min mailadress...