Om ert barn inte gillar er nya partner

[mamma24h]

Har hört en del fall, där t ex barnets/tonåringens pappa eller mamma träffar en ny. Och tyvärr kanske barnet inte gillar personen i fråga.
Fortsätter ni ändå förhållandet om er nya partner inte kommer överens med ert barn/tonåring?
Om min ex skulle träffa en ny kvinna som inte min son skulle gilla, då dumpar han kvinnan.
Men jag vet inte vad som är vanligast. Säkert ingen lätt situation för någon. Sen hur mycket hänsyn ska man ta om ens egna barn är rätt stora jag menar nu kring 16-17 års åldern och bor hemma.

Jag vet att min son har sagt om jag träffar en ny man då flyttar han hem till pappa. Han skulle inte ens gilla läget att jag träffar någon. Nu är han snart 14 år. Men ska man låta en tonåring bestämma vem man ska få träffa? Hur mycket makt ska ens barn få ha över sådant? Eller hur mycket hänsyn ska man själv ta?

[Anonym]

Går man varsamt fram och inte introducerar för fort och låter saker och ting ha sin gång så tror jag det kan funka även om barnets grundinställning är - jag vill inte.

Jag tror det är viktigt att man pratar förtroligt med varandra (förälder/barn) i ämnet och att båda får lufta sina funderingar.

Om man gjort allt rätt och det ändå inte funkar så skulle jag välja barnet.

[Anonym]

Precis som tonåringen inte kan bestämma hur ditt kärleksliv ska se ut kan inte du bestämma hur tonåringen ska reagera om du träffar nån.
Nej, jag skulle inte låta barnet bestämma över mitt kärleksliv, men mycket av anledningarna till att jag flyttade ifrån den man jag levt med ganska länge är för att det inte fungerade med min tonåring.
det var mannen som störde sig och var irriterad och sur på tonåringen mest hela tiden. Då har jag ändå en väldigt snäll tonåring. Sen var det en hel del annat också, men den största anledningen till att jag valde att bryta och inte försöka mer var för att jag inte ville utsätta min tonåring för den dåliga behandlingen längre.

[mani]

Tyvärr kan det vara så att hans familj skäms för honom och därför undviker dig.
Det är förklaringen jag fick nyligen av min fd svärfamilj.
Min man lämnade mig för en 20 år yngre kvinna efter 30 års äktenskap för 2,5 års sedan.
Han köpte ut mig och hon flyttade in i vårt och våra möbler. Han var väldigt sniken då.
De gifte sig i juli förra året och han dog 3 månader senare i ALS:
Hans gamla mamma blev dement och jag fick rycka in med våra vuxna barn för att få in henne på mentalsjukhus då min fd svägerska inte klarade av henne längre.
Just som för ditt dop var jag närvarande vid begravning främst för mina barns skull.
Trots att de flesta som var där var vänner från "min" tid, varken prästen eller talarna nämnde våra barn.
Våra vänner kommenterade att det var konstigt som han hade bara levt 2 år.
I vilket fall som helst fick jag höra av min fd svägerska då att det var jag som var deras familj och inte den nya. När jag berättade att jag känt mig utfryst då sa hon att de skämdes för honom.
Folk orkar inte titta en i ögonen och välja att frysa ut en, det är bara så. Jag som kommer från södra Europa tycker att det bara visar en brist på social kompetens.
vet ej om det är svensk eller från min fd svärfamilj men du verkar bli utstött på samma sätt.
Det beror inte på dig men på din fd svärfamilj bristande socialkompetens, tror jag.
Lycka till med ditt liv.
Det finns ett liv runt hornet även om du inte anar det nu.

[mani]

Svaret sulle vara till tråden ovanför...Förlåt!

[Mamma Erik]

Jag blir dubbelt ledsen när jag läser ditt inlägg, ledsen för att din fd dog i ALS och din fd svärmors demens. Men även när jag hörde att din fd mans släkt räknar in dig som släkt och inte hans nuvarande fru.
Jag vet hur det kan kännas, min sambos släkt ser mer hans fd fru som en i släkten, inte jag, trots att jag har varit med längre och vårt förhållande är betydligt mer harmoniskt och stabilt än vad hans äktenskap med hans fd fru var.
Att de skämdes över hans sätt att lämna dig kan jag förstå, det var inte vackert gjort. Men hans sambo älskade troligen din fd man och att inte acceptera att hon var en viktig del i hans liv är också fel av dom.

[mani]

Det finns kanske vissa skäl att de inte accepterade henne.
Dels har de knappast träffat henne och de få gånger det hänt har hon varit väldigt osmidig i en väldigt rigid familj.
De har bott ihop knappt 2 år och varit gifta i 2 månader innan hon dog. Deras korta äktenskap var säkert lycklig: de hann aldrig komma över förälskelsestadium.
Mina barn är min fd svägerska enda släkt och i o med att vi känt varandra i 30 år är ungefär i samma åldern är det kanske naturligt att hon räkna mig som släkt eller vänninna. Den nya frun är 20 år yngre och har 3 yngre barn från en annan man och har bjudit svägerskan en enda gång. Vid deras bröllop fick varken hon eller våra gemensamma barn sitta vid deras bord.
Första sommaren och enda sommaren de var ihop (förra sommar var min fd för sjuk) bodde de i min svärmors sommarstuga och hon möblerade om allt utan att fråga vare sig min svärmor eller svägerska om lov. Enligt fd svägerska blev fd svärmor så arg att hon bad de att återställa allt i sitt ursprungsskick.
Tredje gången var vid begravningen: trots att våra barn hade träffat prästen nämnde han inte ens dem i sitt tal. Dessutom ansåg hon att det var bara hon, hennes barn och hennes familj som var de närmaste sörjande och hade rätt till de första bänk. Våra barn och hans syster fick sitta som de andra gästerna i kyrkan.
Under de tal som hölls vid minnesstunden talades bara om deras kärlek och om hennes och hennes barns sorg (barnen som hon haft med någon annan).
Mina barn var redan jätteledsna och jag fick berätta för dem sedan hur mycket deras pappa älskade dem.
Och det värsta är att hon inte kom första gången till boupptäckningen så de fick boka om. Och andra gången kom hon med ett testament där han lämnade allt till henne. Testamentet saknade vittnesunderskrift så nu är barnen involverade i en tvist med henne.
Och som det inte räckte att de berövades hela deras historia (alla leksaker, barn- och ungdomssaker finns kvar i villan: de bor i små lägenheter och är bara 28 och 25).
Det sticker i ögonen att hon fick väldigt bra ekonomiskt tack vare de privata pensioner och dessutom vill inte dela någonting med hans barn.
Hon uppträder mer och mer som en gold digger (inte att det finns så mycket)
Så du kan kanske bättre förstå varför hon inte är så populär.
Jag tror inte heller att hon lider särskilt mycket att inte vara accepterad av hans släkt (i det fallet mina barn och fd svägerska) när hon gjorde allt för låta dem tro att de inte räknades för deras pappa.
Även vuxna barn behöver veta att de har tillkommit av kärlek och att de var viktiga för sin pappa. Och det är bara jag och min fd svägerska som kan berätta för dem nu.

[Mamma Erik]

Hon kanske inte är den mest sympatiska, det kan jag hålla med om.
Man reagerar nog olika på inläggen utifrån ens erfarenhet. Jag var utfrusen från dag ett och jag

[mani]

För att trösta dig blev jag också utfrusen mellan skilsmässan och begravningen. Det var först efter begravningen att jag blev "upptinad"

[boudille]

Min son tyckte inte alls om att jag träffade en ny man, och kanaliserade det som att det var den nya mannen i sig han inte tyckte om, men det var tydligt att det handlade om det nya. Det var också tydligt att han tog lojalitet i detta med sin pappa, som inte alls tycker om min nya man.

Nu, två år senare, är det bättre än tidigare, om än min son fortfarande kan vara otrevlig mot min man när han är här (som i att inte svara t.ex, inte som i att säga dumma saker). Nu har jag och min son en utmärkt relation, och det tror jag beror på att vi (i preioder mest jag) har pratat mycket om hur livet varit, jag har förklarat hur jag känner och försökt få honom att säga hur han känner, men samtidigt är ju han en av alla involverade som känner om den nya relationen. DOck har vi gjort en hel del upplägg så att det ska bli mer så han vill ha det. Men en hel del av det handlar också om att vänja sig vid en ny situation, det är inte alltid lätt i förväg att säga hur man kommer att känna, vilket också gör det svårt för en tonåing att få ha veto i allt i sin förälders liv.

Jag tycker att det inte är barnen som ska välja ens nya partner, eller om man ska ha någon. Om jag som tonåring velat att mina föräldrar skulle brutit med någon som inte passade mig är jag inte alls säker att jag som vuxen tyckt att det varit rätt. För min del var det nog viktigt att jag kände att det inte var den nya mannen i sig, utan situationen, som min son inte tyckte om.

Sen handlar det givetvis om ifall det verkligen är något som gör det svårt att fungera mellan den nya och barnet, det är ju nåt annat. Men för dig låter det som det var för mig, att sonen mest vill att allt ska vara som förut och att det är en motvilja mot att föräldern har en relation i sig som är problematisk.