Är det normalt att reagera med att bli så vansinnigt arg på sig själv? Jag har äntligen brutit upp, efter ett tio år långt förhållande.
Vi träffades unga, jag blev vuxen men det blev inte han. Jag har varit hans motor, hans mamma, hans stödhjul, den som har fått allt att gå runt. Han är mycket känslostyrd, kräver ständig bekräftelse och att jag väljer bort allt annat i mitt liv till förmån för honom. Allas reaktion när de fått veta mitt beslut är "jag fattar inte att du orkade hålla ut så länge".
Första känslan efter mitt beslut var "FRIHET", men nu när det har gått ett par veckor kommer ilskan och sorgen över att det skulle ta mig tio år att göra mig fri. Ett sjuårigt barn finns med i bilden och kanske var min illusion av den lyckliga familjen en orsak som hindrade mig från att göra mig fri tidigare. Men tänk om jag följt min känsla någon av de tidigare gångerna jag fått nog, under graviditeten eller något av de följande åren? Det grämer mig något så otroligt att jag lagt så mycket ork och energi på det här förhållandet när jag nu inser att det bästa hade varit att bryta upp med en gång.
Varför, varför, varför har jag varit så dum under tio års tid?
1
Så arg på mig själv Är det normalt att reagera med att bli så vansinnigt arg på sig själv? Jag har äntligen brutit upp, efter ett tio år långt förhållande.
Vi träffades unga, jag blev vuxen men det blev inte han. Jag har varit hans motor, hans mamma, hans stödhjul, den som har fått allt att gå runt. Han är mycket känslostyrd, kräver ständig bekräftelse och att jag väljer bort allt annat i mitt liv till förmån för honom. Allas reaktion när de fått veta mitt beslut är "jag fattar inte att du orkade hålla ut så länge".
Första känslan efter mitt beslut var "FRIHET", men nu när det har gått ett par veckor kommer ilskan och sorgen över att det skulle ta mig tio år att göra mig fri. Ett sjuårigt barn finns med i bilden och kanske var min illusion av den lyckliga familjen en orsak som hindrade mig från att göra mig fri tidigare. Men tänk om jag följt min känsla någon av de tidigare gångerna jag fått nog, under graviditeten eller något av de följande åren? Det grämer mig något så otroligt att jag lagt så mycket ork och energi på det här förhållandet när jag nu inser att det bästa hade varit att bryta upp med en gång.
Varför, varför, varför har jag varit så dum under tio års tid?
Du har inte varit dum, du har ett barn och man försöker in i det längsta, gräm dig inte utan tänk framåt på alla år du har kvar och hur du kan göra saker annorlunda i framtiden så att du inte hamnar i liknande förhållanden.
Jag har nyligen separerat från min man efter 10 år, han är spelmissbrukare och jag har äntligen orkat/ tagit tag i det, jag är medberoende och går i terapi för att komma ifrån det. Har också fått hört av andra att de undrat hur jag kunnat stå ut, men jag har någonstans stängt av mig själv för att skydda hans spelande.. vi har också barn och jag trodde in i det längsta att han skulle förändra sig för att vi skulle kunna ha kvar vår lilla familj. Men egentligen har det alltid bara varit jag och barnen, vi klarar oss bra och vi kommer veta hur mycket pengar vi har att röra oss med i framtiden.
Lycka till !
2
Hej !
Du har inte varit dum, du har ett barn och man försöker in i det längsta, gräm dig inte utan tänk framåt på alla år du har kvar och hur du kan göra saker annorlunda i framtiden så att du inte hamnar i liknande förhållanden.
Jag har nyligen separerat från min man efter 10 år, han är spelmissbrukare och jag har äntligen orkat/ tagit tag i det, jag är medberoende och går i terapi för att komma ifrån det. Har också fått hört av andra att de undrat hur jag kunnat stå ut, men jag har någonstans stängt av mig själv för att skydda hans spelande.. vi har också barn och jag trodde in i det längsta att han skulle förändra sig för att vi skulle kunna ha kvar vår lilla familj. Men egentligen har det alltid bara varit jag och barnen, vi klarar oss bra och vi kommer veta hur mycket pengar vi har att röra oss med i framtiden.
Tack för ditt svar! Teoretiskt förstår jag vad du menar, visst är det bra att jag äntligen har tagit steget och jag är bara 27 år, har hela livet framför mig. Det som stör mig är att jag egentligen fortsätter med samma beteende, riktar ilskan mot mig själv istället för mot honom, för att skydda honom?
Medberoende har jag också fått höra, även om mitt ex inte har något konkret beroende kan man nog säga att han har en slags missbrukarpersonlighet och jag har varit otroligt lojal med honom, kastat bort många möjligheter och förlorat många vänner på grund av honom. Så varför är det inte honom jag är arg på?
3
Tack för ditt svar! Teoretiskt förstår jag vad du menar, visst är det bra att jag äntligen har tagit steget och jag är bara 27 år, har hela livet framför mig. Det som stör mig är att jag egentligen fortsätter med samma beteende, riktar ilskan mot mig själv istället för mot honom, för att skydda honom?
Medberoende har jag också fått höra, även om mitt ex inte har något konkret beroende kan man nog säga att han har en slags missbrukarpersonlighet och jag har varit otroligt lojal med honom, kastat bort många möjligheter och förlorat många vänner på grund av honom. Så varför är det inte honom jag är arg på?
Hejsan
Förstår vad du menar, jag borde vara arg på mitt ex för han har spelat bort våra pengar, han har bedragit mig men jag har blivit så djupt medberoende (har jag fått veta) så jag riktar skulden till mig, att det är mitt fel att han spelar... vet att det låter helt sjukt och folk runt mig blir nästan arga för att jag inte är arg på honom... men på något sätt har jag tagit hand om honom, stöttat, skyddat osv som en mamma och anklagar mig själv för att det blev som det blev - även om jag vet att det är hans beslut att spela - hans beslut att bedra... men jag jobbar på det och hoppas jag en dag kan bli arg på honom istället för att tycka synd om honom...
Du kanske också en dag en dag blir arg på honom istället.. har fått veta att det är svårt att bli av med ett medberoende så det kanske får ta sin tid...
4
Hejsan
Förstår vad du menar, jag borde vara arg på mitt ex för han har spelat bort våra pengar, han har bedragit mig men jag har blivit så djupt medberoende (har jag fått veta) så jag riktar skulden till mig, att det är mitt fel att han spelar... vet att det låter helt sjukt och folk runt mig blir nästan arga för att jag inte är arg på honom... men på något sätt har jag tagit hand om honom, stöttat, skyddat osv som en mamma och anklagar mig själv för att det blev som det blev - även om jag vet att det är hans beslut att spela - hans beslut att bedra... men jag jobbar på det och hoppas jag en dag kan bli arg på honom istället för att tycka synd om honom...
Du kanske också en dag en dag blir arg på honom istället.. har fått veta att det är svårt att bli av med ett medberoende så det kanske får ta sin tid...
Jag är också arg på mig själv. Att jag inte tog tecknen på allvar, att jag stannade fast jag tvivlade och inte minst för att jag skaffade barn med mannen mot bättre vetande.
Men men, jag hoppades på att det skulle bli bättre, jag ville så mycket, och anpassade mig. Tror det är ganska normalt att bli arg och önska att det skulle blivit annorlunda.
I mitt fall tycker dessutom många att jag gav upp för lätt, vår dotter är tre. Så lite folk vet. För jag borde aldrig blivit ihop med karln om jag hade lyssnat på mig själv. Men jag visste faktiskt inte bättre. Det är väl så att man har inte erfarenhet nog förrän man fått den. Det är så lätt att vara efterklok. Får försöka vara snäll mot sig själv.
5
Jag är också arg på mig själv. Att jag inte tog tecknen på allvar, att jag stannade fast jag tvivlade och inte minst för att jag skaffade barn med mannen mot bättre vetande.
Men men, jag hoppades på att det skulle bli bättre, jag ville så mycket, och anpassade mig. Tror det är ganska normalt att bli arg och önska att det skulle blivit annorlunda.
I mitt fall tycker dessutom många att jag gav upp för lätt, vår dotter är tre. Så lite folk vet. För jag borde aldrig blivit ihop med karln om jag hade lyssnat på mig själv. Men jag visste faktiskt inte bättre. Det är väl så att man har inte erfarenhet nog förrän man fått den. Det är så lätt att vara efterklok. Får försöka vara snäll mot sig själv.
jag förstår dig, tror att din reaktion är fullt normal just när det går upp för en vad man har pysslat med de sista åren. Det är en insiktsreaktion, som är nödvändig! Men man får förstås inte stanna där, men eftersom du reflekterar över det nu, så tror jag att du är på väg ur det.
Medberoende blir man i dysfunktionella, långvariga relationer. Är man den "friska" och känslomässigt involverad så förklarar/försvarar man beteenden som man förståra att andra inte tolererar. Man mörkar så mycket att man till slut mörkar sig själv. Tro sjutton att man blir arg på att man lagt så mycket energi på något som inte blivit bra!
MEN! ditt syfte var gott, din välvilja, din ork. Ibland tar det tid att förstå saker, våra känslor lär sig långsamt. Förhoppningsvis behövde du bara den här resan för att lära dig massor om dig själv så att du aldrig behöver göra om det för att _verkligen_ förstå att deras beteende inte har ett dugg med dig att göra!
Var SNÄLL mot dig själv!
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
6
var snäll mot dig själv du har lidit tillräckligt, tycker du inte?
jag förstår dig, tror att din reaktion är fullt normal just när det går upp för en vad man har pysslat med de sista åren. Det är en insiktsreaktion, som är nödvändig! Men man får förstås inte stanna där, men eftersom du reflekterar över det nu, så tror jag att du är på väg ur det.
Medberoende blir man i dysfunktionella, långvariga relationer. Är man den "friska" och känslomässigt involverad så förklarar/försvarar man beteenden som man förståra att andra inte tolererar. Man mörkar så mycket att man till slut mörkar sig själv. Tro sjutton att man blir arg på att man lagt så mycket energi på något som inte blivit bra!
MEN! ditt syfte var gott, din välvilja, din ork. Ibland tar det tid att förstå saker, våra känslor lär sig långsamt. Förhoppningsvis behövde du bara den här resan för att lära dig massor om dig själv så att du aldrig behöver göra om det för att _verkligen_ förstå att deras beteende inte har ett dugg med dig att göra!
krax... ditt svar träffade mig rakt i magen... du har så rätt. Bara den insikten att jag har levt i en osund relation så länge, jag har inte fattat det förrän nu och som du säger, att plötsligt inse vad man hållit på med känns plågsamt.
Jag hoppas att det är som du säger, att jag är på väg ut ur det. Jag hoppas verkligen att jag kan vara snäll mot mig själv. just nu är jag som sagt bara arg arg arg på mig.
7
krax... ditt svar träffade mig rakt i magen... du har så rätt. Bara den insikten att jag har levt i en osund relation så länge, jag har inte fattat det förrän nu och som du säger, att plötsligt inse vad man hållit på med känns plågsamt.
Jag hoppas att det är som du säger, att jag är på väg ut ur det. Jag hoppas verkligen att jag kan vara snäll mot mig själv. just nu är jag som sagt bara arg arg arg på mig.
En del här är att mitt ex inte har någon som helst självinsikt. Han tycker att vi har haft det perfekta förhållandet och förstår inte varför jag valt att bryta upp. Jag har så många gånger under vårt förhållande konfronterat honom angående hans sjukliga bekräftelsebehov, hans humör och hans förmåga att lägga över precis allt ansvar på mig. Men han bara slår ifrån sig och får mig att känna skuld över att jag vågat anklaga honom. Nu orkar jag inte längre, jag har bara sagt att jag inte älskar honom längre. Om jag orkade konfrontera honom igen kanske jag skulle kunna rikta ilskan mot honom, men det är svårt när jag känner hela tiden att det är mitt fel.
8
Har ditt ex insikt om sitt beroende?
En del här är att mitt ex inte har någon som helst självinsikt. Han tycker att vi har haft det perfekta förhållandet och förstår inte varför jag valt att bryta upp. Jag har så många gånger under vårt förhållande konfronterat honom angående hans sjukliga bekräftelsebehov, hans humör och hans förmåga att lägga över precis allt ansvar på mig. Men han bara slår ifrån sig och får mig att känna skuld över att jag vågat anklaga honom. Nu orkar jag inte längre, jag har bara sagt att jag inte älskar honom längre. Om jag orkade konfrontera honom igen kanske jag skulle kunna rikta ilskan mot honom, men det är svårt när jag känner hela tiden att det är mitt fel.
Det är lika för mig, han har ingen självinsikt, så fort jag tog upp någonting som gällde honom, var det - slå på den som ligger osv, sen när jag satte ned foten i höstas så var allt mitt fel, jag hade gjort si och hade jag gjort så, så hade inte han behövt spela.... jag vet innerst inne att det inte är mitt fel, men tar ändå på mig skulden..
9
Det är lika för mig, han har ingen självinsikt, så fort jag tog upp någonting som gällde honom, var det - slå på den som ligger osv, sen när jag satte ned foten i höstas så var allt mitt fel, jag hade gjort si och hade jag gjort så, så hade inte han behövt spela.... jag vet innerst inne att det inte är mitt fel, men tar ändå på mig skulden..
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
