Jag mår inge vidare. Fick reda på av min sambo förra helgen att han vill att vi separera och att han inte vill längre. Allt bara snurrar runt i huvudet. Jag är 32 och han 38 och har 2 små barn på 3 och 7 år. Vi bor i ett kanon fint nybyggt hus, som han har byggt, och som vi har lagt ner hela våra själar i under ca 7 år. Givetvis har ju vårt förhållande under denna tiden tagit stryk en del då mycket fokus har blivit huset, barnen och att försöka få allt och fungera.
Nu är min sambo inne i någon form av kris misstänker jag, och vet inte hur jag ska agera! Han säger att han inte mår bra och inte vill längre. Har försökt att prata med honom, men han säger att det inte finns något att prata om. Han har väldigt svårt att visa känslor och prata om dem, och har alltid haft det så.
Visst har man upp och nedångar i ett förhållande, men nu känns det som det nått botten! Har frågat honom om han träffat någon annan, men han blånekar och svär på det. Tror dock inte honom till 100 procent då han tidigare haft några flörtar under vår 9 år långa förhållande!
Jag behöver tips och råd över hur man nu ska agera?! Vet att en sånhär kris kan ta huuuuur lång tid som helst och kanske inte har någon lycklig utgång. Vi har pratat om att inte göra något förhastat och sälja huset, för barnens skull, då vi aldrig får chansen till ett sådant här hus igen. Kan inte tänka mig själv att flytta till en lägenhet och ha barnen varannan vecka, och får nästan panik när jag tänker på det.
Frågar jag honom om han fortfarande älskar mig så säger han bara att han alltid kommer att göra det, jag är ju mamma till hans barn. Han säger att jag är värd något bättre. Hur tolkar man detta?!
Vad ska jag göra? Ska jag bara vara som vanligt och köra mitt race eller ska jag vara ledsen och visa det? Mår upp och ner och mina känslor lever sitt eget liv just nu. Ena stunden känner jag att detta kanske är det bästa och nästa sekund så är jag jätte ledsen och mår illa.
Hjälp!
1
Hjälp-är min man i en 40 års kris?! Hej!
Jag mår inge vidare. Fick reda på av min sambo förra helgen att han vill att vi separera och att han inte vill längre. Allt bara snurrar runt i huvudet. Jag är 32 och han 38 och har 2 små barn på 3 och 7 år. Vi bor i ett kanon fint nybyggt hus, som han har byggt, och som vi har lagt ner hela våra själar i under ca 7 år. Givetvis har ju vårt förhållande under denna tiden tagit stryk en del då mycket fokus har blivit huset, barnen och att försöka få allt och fungera.
Nu är min sambo inne i någon form av kris misstänker jag, och vet inte hur jag ska agera! Han säger att han inte mår bra och inte vill längre. Har försökt att prata med honom, men han säger att det inte finns något att prata om. Han har väldigt svårt att visa känslor och prata om dem, och har alltid haft det så.
Visst har man upp och nedångar i ett förhållande, men nu känns det som det nått botten! Har frågat honom om han träffat någon annan, men han blånekar och svär på det. Tror dock inte honom till 100 procent då han tidigare haft några flörtar under vår 9 år långa förhållande!
Jag behöver tips och råd över hur man nu ska agera?! Vet att en sånhär kris kan ta huuuuur lång tid som helst och kanske inte har någon lycklig utgång. Vi har pratat om att inte göra något förhastat och sälja huset, för barnens skull, då vi aldrig får chansen till ett sådant här hus igen. Kan inte tänka mig själv att flytta till en lägenhet och ha barnen varannan vecka, och får nästan panik när jag tänker på det.
Frågar jag honom om han fortfarande älskar mig så säger han bara att han alltid kommer att göra det, jag är ju mamma till hans barn. Han säger att jag är värd något bättre. Hur tolkar man detta?!
Vad ska jag göra? Ska jag bara vara som vanligt och köra mitt race eller ska jag vara ledsen och visa det? Mår upp och ner och mina känslor lever sitt eget liv just nu. Ena stunden känner jag att detta kanske är det bästa och nästa sekund så är jag jätte ledsen och mår illa.
Det som slår mig när jag läser ditt inlägg är att det är ett hus som har huvudrollen i det hela. Ni två och er relation har kommit i andra hand i många år och även nu gör den det. Jag förstår att ett hus kan vara viktigt på många sätt, men viktigare än livet tillsammans? Ert fokus på huset kan mycket väl vara en högst bidragande orsak till den situation ni är i nu.
Jag menar inte att ni ska göra er av med det, men jag menar att ni måste minska dess sentimentala betydelse i tillvaron. Det här är nämligen inte helt ovanligt. Så länge man är mitt uppe i det har man det gemensamt. När det är klart har man inget längre.
Så mitt råd är att ni försöker hitta något annat att intressera er för tillsammans. Varandra till exempel. Bestäm er för att kommande åt åtgärdar ni bara absolut nödvändiga saker i huset och städar normalt. Inga nya verandor, planteringar eller ens gardiner. Börja leva istället!
2
Det som slår mig när jag läser ditt inlägg är att det är ett hus som har huvudrollen i det hela. Ni två och er relation har kommit i andra hand i många år och även nu gör den det. Jag förstår att ett hus kan vara viktigt på många sätt, men viktigare än livet tillsammans? Ert fokus på huset kan mycket väl vara en högst bidragande orsak till den situation ni är i nu.
Jag menar inte att ni ska göra er av med det, men jag menar att ni måste minska dess sentimentala betydelse i tillvaron. Det här är nämligen inte helt ovanligt. Så länge man är mitt uppe i det har man det gemensamt. När det är klart har man inget längre.
Så mitt råd är att ni försöker hitta något annat att intressera er för tillsammans. Varandra till exempel. Bestäm er för att kommande åt åtgärdar ni bara absolut nödvändiga saker i huset och städar normalt. Inga nya verandor, planteringar eller ens gardiner. Börja leva istället!
Hej!
Vilken hemsk situation du / ni befinner er i.
Det är så trixigt, som du ju själv säjer, hur man ska reagera och vara.
Jag föreslår att du är precis som du känner, så han inte kan missförstå hur du känner i denna kris, med brasklappen att "ingen gillar en surpuppa".
Med det sista menar jag att du ska försöka att inte gräva ner dig för hårt så det blir en nedåtgående spiral av alltsammans.
Lätt för mig att säga, men jag har varit där du är så jag VET att det är skitjobbigt.
Lycka till. Håll huvudet högt!
3
Hej!
Vilken hemsk situation du / ni befinner er i.
Det är så trixigt, som du ju själv säjer, hur man ska reagera och vara.
Jag föreslår att du är precis som du känner, så han inte kan missförstå hur du känner i denna kris, med brasklappen att "ingen gillar en surpuppa".
Med det sista menar jag att du ska försöka att inte gräva ner dig för hårt så det blir en nedåtgående spiral av alltsammans.
Lätt för mig att säga, men jag har varit där du är så jag VET att det är skitjobbigt.
Lycka till. Håll huvudet högt!
Det där med att "du är värd något bättre" är ju ett försök att lägga allting lite utanför honom själv.
Gå inte på den grejjen, för du är värd honom, och han är visst värd dig.
4
Det där med att "du är värd något bättre" är ju ett försök att lägga allting lite utanför honom själv.
Gå inte på den grejjen, för du är värd honom, och han är visst värd dig.
Tack för svar! Ja då sitter man här igen. Tankarna går upp och ner. Vi pratade lite igår och han sa att han inte alls mådde bra och att han inte visste vad han ville. Frågade honom om hur han känner för mig, om det finns något att kämpa för tillsammans, men han visste inte det. Hur tolkar man en sånt svar? Att det finns ett hopp eller att han inte vågar säga som det är och såra mig.
Har även frågat honom om han har någon plan, men det har han inte. Han vet nog inte hur tufft det kommer att bli när man separerar och han ska ha barnen varannan vecka. I dagsläget jobbar jag 75% och gör det mesta där hemma. Jag handlar, tvättar, städar, lagar mat för det mesta och fixar matlådor. Fixar och trixar med all planering och har koll på eknomin. Lämnar och hämtar i 80% av fallen och har inga jätte krav på honom. Har inte tyckt det varit så jobbigt själv då jag tyckt att jag kan göra det här då han jobbar heltid och har ett tungt jobb. Men man kanske har gjort helt fel? Man kanske har varit för snäll?!
Att han säger att jag är värd någon bättre än honom, menar han att han aldrig kramar mig, ge komplimanger eller fixar mys till oss. Sex däremot är det inget fel på, förutom att han tycker vi har för lite (1-2 gånger i veckan). Jag är även den som drömmer om giftemål, vilket han bara pratar bort när det kommer upp. Kanske han inte älskar mig trots allt, eller kanske aldrig har gjort till 100%?! Han kanske har rätt!! Man kanske är värd något bättre?!
Vet inte hur jag ska tänka eller agera. Ska jag vara omtänksam och förstående eller ska jag ställa mer krav och bli lite tuffare. Vet inte vad jag ska göra?
5
Hej igen!
Tack för svar! Ja då sitter man här igen. Tankarna går upp och ner. Vi pratade lite igår och han sa att han inte alls mådde bra och att han inte visste vad han ville. Frågade honom om hur han känner för mig, om det finns något att kämpa för tillsammans, men han visste inte det. Hur tolkar man en sånt svar? Att det finns ett hopp eller att han inte vågar säga som det är och såra mig.
Har även frågat honom om han har någon plan, men det har han inte. Han vet nog inte hur tufft det kommer att bli när man separerar och han ska ha barnen varannan vecka. I dagsläget jobbar jag 75% och gör det mesta där hemma. Jag handlar, tvättar, städar, lagar mat för det mesta och fixar matlådor. Fixar och trixar med all planering och har koll på eknomin. Lämnar och hämtar i 80% av fallen och har inga jätte krav på honom. Har inte tyckt det varit så jobbigt själv då jag tyckt att jag kan göra det här då han jobbar heltid och har ett tungt jobb. Men man kanske har gjort helt fel? Man kanske har varit för snäll?!
Att han säger att jag är värd någon bättre än honom, menar han att han aldrig kramar mig, ge komplimanger eller fixar mys till oss. Sex däremot är det inget fel på, förutom att han tycker vi har för lite (1-2 gånger i veckan). Jag är även den som drömmer om giftemål, vilket han bara pratar bort när det kommer upp. Kanske han inte älskar mig trots allt, eller kanske aldrig har gjort till 100%?! Han kanske har rätt!! Man kanske är värd något bättre?!
Vet inte hur jag ska tänka eller agera. Ska jag vara omtänksam och förstående eller ska jag ställa mer krav och bli lite tuffare. Vet inte vad jag ska göra?
Av det du beskriver så har jag känt som din man. Sen visade det sig ju närmare separationen vi kom att väldigt mycket mer var fel.
Familjeterapi är det väldigt många som rekomenderar. Det är nog inte fel oavsett om ni kommer fortsätta leva ihop eller separera.
6
Av det du beskriver så har jag känt som din man. Sen visade det sig ju närmare separationen vi kom att väldigt mycket mer var fel.
Familjeterapi är det väldigt många som rekomenderar. Det är nog inte fel oavsett om ni kommer fortsätta leva ihop eller separera.
Kanhända har han "helt enkelt" kommit på att han inte älskar dig som han borde (det låter ju illa när man skriver det såhär, men jag kan lova att det inte är ovanligt), och det är just därför han inte vill prata giftermål, och tycker att du är värd något bättre. Precis som du skriver. Men att han döljer det genom att prata om att han inte fixar till mys osv.
Och om det är så, så skäms han säkert, och har mycket skuldkänslor. Men, som sagt, inte är det ovanligt att folk "plötsligt" inser att "vi borde inte ha blivit ihop från början". Jag känner till ett antal sådana fall, nära inpå mig - och det är inga dumbommar som hamnat i den situationen. Det är vanliga människor.
Eller också är det inte alls så. Jag tycker iaf inte du ska koppla vad-det-nu-är till nån 40-årskris (vad nu det är), det blir bara dumt att liksom skylla på något.
Ni måste fortsätta prata, fortsätta bena ut vad det egentligen handlar om. Han vet nog, men klarar inte av att säga. Om det finns någon chans för er eller ej, det är nog omöjligt för oss att gissa något om.
Och han kanske inte vet hur tufft det blir att vara skild. Men, han kanske ser det ni har nu som totalt omöjligt att ha kvar, och då spelar det ju liten roll ifall det blir tufft senare. Om man känner att man lever i en lögn.
Och ni ska ju inte fortsätta vara ihop för att det är tufft att ta hand om barn osv ensam varannan vecka. Ni ska ju fortsätta vara ihop för att båda vill, för att båda mår bra i förhållandet, för att båda älskar och respekterar den andra, osv.
Fundera sen inte alltför mycket på tidigare val av livs-situationoer, om du varit för snäll o allt vad det kan vara. Det hjälper inget. Det var de val du/ni tog då, så som ni tyckte det var bäst. Det är knappast de valen som gjort att det krisar nu.
7
Det är ju omöjligt att veta vad som "är fel".
Kanhända har han "helt enkelt" kommit på att han inte älskar dig som han borde (det låter ju illa när man skriver det såhär, men jag kan lova att det inte är ovanligt), och det är just därför han inte vill prata giftermål, och tycker att du är värd något bättre. Precis som du skriver. Men att han döljer det genom att prata om att han inte fixar till mys osv.
Och om det är så, så skäms han säkert, och har mycket skuldkänslor. Men, som sagt, inte är det ovanligt att folk "plötsligt" inser att "vi borde inte ha blivit ihop från början". Jag känner till ett antal sådana fall, nära inpå mig - och det är inga dumbommar som hamnat i den situationen. Det är vanliga människor.
Eller också är det inte alls så. Jag tycker iaf inte du ska koppla vad-det-nu-är till nån 40-årskris (vad nu det är), det blir bara dumt att liksom skylla på något.
Ni måste fortsätta prata, fortsätta bena ut vad det egentligen handlar om. Han vet nog, men klarar inte av att säga. Om det finns någon chans för er eller ej, det är nog omöjligt för oss att gissa något om.
Och han kanske inte vet hur tufft det blir att vara skild. Men, han kanske ser det ni har nu som totalt omöjligt att ha kvar, och då spelar det ju liten roll ifall det blir tufft senare. Om man känner att man lever i en lögn.
Och ni ska ju inte fortsätta vara ihop för att det är tufft att ta hand om barn osv ensam varannan vecka. Ni ska ju fortsätta vara ihop för att båda vill, för att båda mår bra i förhållandet, för att båda älskar och respekterar den andra, osv.
Fundera sen inte alltför mycket på tidigare val av livs-situationoer, om du varit för snäll o allt vad det kan vara. Det hjälper inget. Det var de val du/ni tog då, så som ni tyckte det var bäst. Det är knappast de valen som gjort att det krisar nu.
Du måste göra upp en plan på hur du ska gå vidare. För tyvärr verakr det som om det är slut. Jag vet inte riktigt hur man gör upp en plan men det borde väl för i herrans namn någon separerad person här inne kunna svara på! Hjälp flickan nu ni som kan bättre än jag!
8
Du måste göra upp en plan på hur du ska gå vidare. För tyvärr verakr det som om det är slut. Jag vet inte riktigt hur man gör upp en plan men det borde väl för i herrans namn någon separerad person här inne kunna svara på! Hjälp flickan nu ni som kan bättre än jag!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
