Har skrivit tidigare om min man o jag o att vi egentligen har det bra. Men jag är besviken på att han inte visar mer att han bryr sig, att han jobbar mkt osv.
Har kommit underfund med att han är nöjd, han har det bra, han har ett utvecklande arbete, reser i jobbet osv, har en jättfin familj o hus o allt. Och så länge jag funkar är ju allt bra för då funkar det ju "som det ska". Han kräver aldrig att jag ska städa, handla, laga mat, tvätta etc, men det är ju jag som inte står ut att gå skiten o därmed städar/blir arg när det gror ihop. Jag som planerar o handlar för att vardagen ska funka för mig. Jag är ju hemma mest.
Men till saken, han är nöjd om jag är glad. Men jag är inte nöjd, vill ha ut mer av vår relation, att vi gör mer saker tillsammans. Jag har ett "vanligt"jobb som jag numera kan utan större ansträngning,vet hur allt funar, kan alal rutiner osv. Men jag vill resa mer, o ha mer "familjeliv". Och min man vägrar på nått vis att visa att han vill ha sex/ömhetsbevis/visa något för som han säger "jag är sur o arg på honom jämt". Känns som vi är i en återvändsgränd, och jag är ju den som gråter. Funderar på att få cipramil utskrivet för att slippa detta hemska ångestliv som bara går upp en liten sväng för att sedan dala ännu längre ner igen. TYcker synd om våra barn som har en ledsen mamma så ofta.
Och jag vill ju detta, jag lever min dröm med en man som jag älskar, barn och ett fint hus. Men ändå är inget roligt, jag ser inte fram emot nått, känns inte som det är jag o min man utan jag o barnen mot honom. Tror nån här inne att det är en bra idè att äta lite hjälp ett tag o samla lite styrka o lugn och hinna tänka ut/hitta en lösning i lugn o ro? Vet att hela sommaren o hösten är förstörd för mig annars. Jag behöver en sommar att orka vara glad tillsammans med mina barn.
1
Cipramil? Har skrivit tidigare om min man o jag o att vi egentligen har det bra. Men jag är besviken på att han inte visar mer att han bryr sig, att han jobbar mkt osv.
Har kommit underfund med att han är nöjd, han har det bra, han har ett utvecklande arbete, reser i jobbet osv, har en jättfin familj o hus o allt. Och så länge jag funkar är ju allt bra för då funkar det ju "som det ska". Han kräver aldrig att jag ska städa, handla, laga mat, tvätta etc, men det är ju jag som inte står ut att gå skiten o därmed städar/blir arg när det gror ihop. Jag som planerar o handlar för att vardagen ska funka för mig. Jag är ju hemma mest.
Men till saken, han är nöjd om jag är glad. Men jag är inte nöjd, vill ha ut mer av vår relation, att vi gör mer saker tillsammans. Jag har ett "vanligt"jobb som jag numera kan utan större ansträngning,vet hur allt funar, kan alal rutiner osv. Men jag vill resa mer, o ha mer "familjeliv". Och min man vägrar på nått vis att visa att han vill ha sex/ömhetsbevis/visa något för som han säger "jag är sur o arg på honom jämt". Känns som vi är i en återvändsgränd, och jag är ju den som gråter. Funderar på att få cipramil utskrivet för att slippa detta hemska ångestliv som bara går upp en liten sväng för att sedan dala ännu längre ner igen. TYcker synd om våra barn som har en ledsen mamma så ofta.
Och jag vill ju detta, jag lever min dröm med en man som jag älskar, barn och ett fint hus. Men ändå är inget roligt, jag ser inte fram emot nått, känns inte som det är jag o min man utan jag o barnen mot honom. Tror nån här inne att det är en bra idè att äta lite hjälp ett tag o samla lite styrka o lugn och hinna tänka ut/hitta en lösning i lugn o ro? Vet att hela sommaren o hösten är förstörd för mig annars. Jag behöver en sommar att orka vara glad tillsammans med mina barn.
Gå till din läkare och diskutera detta med denne istället tycker jag. Om du bara känner att livet spinner på i samma hjulspår och inte kan vara nöjd med det kanske du borde utmana dig själv för att få tillbaks livsgnistan?
Träna inför ett maraton, våga hålla ett föredrag, plugga nån rolig kurs på universitetet, ta mc-kort eller vad du nu kan tänka vara utmanande och ge dig den där extra lilla gnistan till livet? Så kanske du också kan vara nöjd och glad som din man?
Att klara av saker man inte trodde ger ju endorfiner, likaså motion och leenden, men hur du fungerar vet bara du. Det skadar ju inte att prova.
2
Gå till din läkare och diskutera detta med denne istället tycker jag. Om du bara känner att livet spinner på i samma hjulspår och inte kan vara nöjd med det kanske du borde utmana dig själv för att få tillbaks livsgnistan?
Träna inför ett maraton, våga hålla ett föredrag, plugga nån rolig kurs på universitetet, ta mc-kort eller vad du nu kan tänka vara utmanande och ge dig den där extra lilla gnistan till livet? Så kanske du också kan vara nöjd och glad som din man?
Att klara av saker man inte trodde ger ju endorfiner, likaså motion och leenden, men hur du fungerar vet bara du. Det skadar ju inte att prova.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
