Apropå nedan fråga, omvänd fråga

[Anonym]

Jag lever och bor i hop med min bästa vän. Jag tycker det är jobbigt när han blir arg. Vi har sex typ 1 gång per år. Jag attraheras inte av honom alls faktiskt....men jag tycker om honom, han är min bästa vän.

Vardagslivet flyter på bra. Vi har det annars bra, men lite tomt. Jag är inte helt nöjd. Jag saknar sex, jag saknar känslan av att älska någon. Men det kanske så här det är?

Tänker jättemycket på det. Lite saker skrämmer mig, som det ensamma ansvaret ekonomiskt för mig och barnen...ändå tjänar jag över medel...

Han skulle bli jätteledsen och besviken. Funderar massor. är det rätt mot mig, mot honom att leva med nån man inte vill ha sex med? Ellr aknske ett vänskapsförhållande räcker? Jag aknske vill för mycket? Jag kanske blir ensam resten av livet? är kring 40 så det känns som att det är nu eller aldrig.

Jag är livrädd för steget. Jag vet inte. ena dagen känns det rätt, andra som att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom...Vi har varit tillsammans i många många år...

Vad säger ni? Är det här bara gräset är grönare på andra sidan? Varför är jag så rädd?

Jag önskar mig ett förhållande med någon jag älskar, kan prata med och vill ha sex med. behöver inte vara fantastiskt, men ajg skulle vilja ha någon jag vill ha sex med. Jag vet att allt blir vardag....men så här? Jag har aldrig varit jätteattraherad av honom fysiskt. har varit mycket mer experomentell med andra, men just med honom, nej. Och ajg kan inte förklara varför. Men han gav mig trygghet, Jag skulle inte vara den jag är i dag utan honom. Jag behövde känslomässig trygghet.

Vad är det med mig???

[krax]

skulle inte räcka för mig. Jag skulle kunna få till det betydligt oftare som ensamstående mamma!

generelt tycker jag att det ska finnas mer glädje än sorg, mer nytta än onytta, underlätta snarare än försvåra och finnas fysisk attraktion om jag skulle välja att leva med en annan människa. jag ska känna att jag "vinner" på det, om du förstår. och jag skulle kräva att min partner kände likadant. och allt detta menar jag på det stora hela -- i perioder blir det obalans.

[ocksåAnonym]

Tänker att det här med attraktion inte är helt passivt - alltså att man antingen är attraherad av någon eller inte. Det handlar mycket om vad man vill. Känns som när man börjar "skylla" på att man inte attraheras av sin partner så är man redan på väg bort. Vill man leva resten av livet med en människa i en bra (sexuell) relation, så finns det mycket man kan göra för att hitta lust och närhet. Sex ger ju också mer lust i sig själv. Alltså har man sex ofta, så har man också mer lust (i alla fall om man inte tvingas/tvingar sig till sex). Har man sex en gång per år, så blir "tröskeln" att ha det en extra gång väldigt hög.

Att gå och vara missnöjd år ut och år in är förstås värdelöst. Livet är inte långt nog för det. Och man gör sin partner orätt också, eftersom det också är hans liv som slösas bort (med en människa som inte älskar honom).
Man måste välja antingen eller och sedan satsa helt på det. Antingen bryta upp. Eller sätta in all kraft på att bli nöjd(are) i sin relation. Inte fastna i ett missnöjt mellanläge.