Skrivet: 2010-07-27, 21:41
#1
Min sambo är porrberoende
Jag älskar min sambo. Jag vill leva med honom. Men hur kan jag sluta äcklas av honom? I need help...
Hela soppan började egentligen när vi väntade vårt första barn. Vårt sexliv hade varit kanon från det att vi träffades, visst, det hände ibland att han hade svårt att fullfölja, men det var nåt som han (enligt honom själv) alltid hade haft lite problem med, och det gjorde mig ingenting. Men så blev vi då med barn. Båda var överlyckliga. Men sexet tog slut. Jag grät, bönade och bad, skrek, you name it - jag förstod inte varför han helt plötsligt inte ville ha sex med mig. Han sa att inget hade förändrat sig, ville jag ha sex var det bara att ta initiativet till det. Men efter många månader tröttnade jag på att göra just det. Att aldrig få uppleva hur HAN ville ha MIG. Varenda gång var det jag som tog första steget, och självförtroendet sjönk. Inte blev det bättre av att han nu började få det VÄLDIGT svårt att fullfölja. Jag försökte analysera det hela, han med - när jag drog upp det. Vi kom fram till att det nog berodde på att han nu såg mig som mamman till hans barn. Det skulle bli bättre när barnet föddes. Men det blev det inte. Då skulle det nog bli bättre när jag slutade amma. Men det blev det inte. Då skulle det nog bli bättre när jag hade gått ned alla graviditetskilon. Men det blev det inte. Vi gick på familjerådgivning. Men inget hände egentligen. Till slut orkade jag inte bråka om det längre. Jag slutade analysera och fråga. Jag mer accepterade. Det kunde gå fyra-fem månader utan att vi ens talade om det. Sedan släppte jag kanske en liten kommentar om att det nu var väääldigt längesen. "Oj, var det så längesen. Ja, det var ju inte bra." Sedan snabbt byte av samtalsämne. De få gånger vi hade sex, slutade som oftast med att han bad om ursäkt för att ståndet försvann efter en stund.
Jag är inte dum. Jag förstår att han måste ha haft ett sexliv vid sidan om. Jag har aldrig trott att han har varit otrogen, utan jag har antagit att han har tillfredsställt sig själv. Vilket ju jag också har gjort. Inget fel med det.
Men så började jag känna hur jag längtade efter ett till barn. Jag tog upp det med sambon, och han blev jätteglad. Han ville också ha ett till barn. Kanon, tänkte jag, det här kommer få fart på oss. Och visst blev det sex oftare - när jag hade ägglossning. Ståndet fick vi hålla liv i, genom att han fick styra precis när det var dags, annars fungerade det inte. Efter ett par månader blev jag gravid. Och sexet försvann igen. Jag orkade inte ens kommentera det hela.
Tills jag började hitta porradresser i webläsaren, när jag lånade hans dator. Porr är för mig inget skamligt - så länge det inte går ut över vårt gemensamma sexliv. Och det var ju noll och ingenting. Så jag skrev ett mejl till honom. Jag kände att det var lättare att få fram allt jag ville ha sagt så, då kunde han få tänka igenom det hela, utan att stressljuga eller hamna i försvarsställning. Det visade sig vara lyckat. När jag kom hem från jobbet den dagen ville han prata. Han sa att han behövde hjälp - att han var beroende av porr. Tydligen hade han varit det enda sedan internet gjorde entré i hans liv. Porr är enda sättet han får det att funka, enda sättet han kan slappna av på. Enligt honom går det på automatik - efteråt skäms han. Jag frågade honom hur ofta han sökte sig till porren, det var flera gånger i veckan. Han hade försökt att sluta massor med gånger, men det funkade bara inte. Han upplevde själv att porren tog död på all annan lust.
Vad skönt det var att äntligen få ett svar! Även om det naturligtvis gjorde ont att han hellre tittade på porr än låg med mig. Han tog kontakt med en psykolog och bokade in sig för KBT. Han gick till en läkare och fick en remiss, så att han skulle ha råd med en full behandling. En process som tog lite tid, men nu jäklar skulle det bli bättre! Och det blev bättre mellan oss, bara av att vi rensat luften kring ämnet. Jag har dock oroat mig mycket för att han ska få återfall, medan han har varit tvärsäker på att han inte skulle få något. Jag bad honom snällt om att tala med mig om det blev jobbigt, och det gjorde han i början, men sedan har det blivit rätt så tyst.
Nu har han hunnit träffa sin psykolog en gång (det hela uppdagades för två månader sedan). Hon bad honom skriva ned i en bok varje gång han trillar dit. Då frågade jag om det finns nåt i den boken - han har ju inte sagt något. Och jo, visst. Det har blivit ett återfall - men jag hade ju aldrig frågat... Och här tog det totalt stopp för mig. Jag trodde inte att jag skulle reagera på det sättet jag gjorde. Jag blev totalt äcklad av honom. Det är någon vecka sedan jag fick reda på återfallet, och jag tål knappt att pussa honom nu. Vi bråkar inte, men jag känner avsmak. Jag vet inte varför. Det känns så smutsigt. Att han har suttit där igen, fast han vet hur ledsen jag blev när allt uppdagades. Att han har suttit och tittat på porr, trots att han mår dåligt av det. Och att jag har legat ensam på nätterna, medan han har försökt smyga ute i vardagsrummet.
Bebisen kommer snart. Hur ska vi ta oss vidare? Jag vill inte lämna honom. Jag vill sluta att äcklas och jag vill ha ett sexliv tillsammans med honom (en gång det här året. EN GÅNG.)
(Tack, ni som orkat läsa den långa soppa...)