en skilsmässa och det faktum att man bara får krama sina barn varannan vecka? När ens f.d. partner träffar någon ny samtidigt som man själv bara vill ha tillbaka sin familj..
Hur gör ni? Jag blir prillig utan ungarna omkring mig!
1
Hur överlever man en skilsmässa och det faktum att man bara får krama sina barn varannan vecka? När ens f.d. partner träffar någon ny samtidigt som man själv bara vill ha tillbaka sin familj..
Hur gör ni? Jag blir prillig utan ungarna omkring mig!
Ja du, den frågan är inte lätt att svara på.
Själv har jag två barn som är varannan helg hos sin pappa. I början är det jobbigt. Man litar inte på att den andra kan sköta barnen som dom skall skötas, svartsjuka och rädsla för att barnen skall trivas mer där än med mig osv. Har försökt tänka det som så att den veckan barnen är borta är "min vecka" då gör jag sådant jag gillar och bara sköter om mig själv. Det kan rentav vara riktigt skönt efter en tid att faktiskt ha tid för sig själv och mina intressen.
Att det kommer in en ny partner är också en sak man måste jobba med. Svartsjuka ,även om man inte ens själv skulle vilja ha tillbaka sitt ex, jämförelser osv
Försök bara tänka det som så då det gäller barnen att för dom är faktiskt du och ditt ex barnens föräldrar. Det kan inget ändra på! Ingen kan ta din plats även om dom kan gilla den nya som kommer in i bilden. Försök lita på den känslan att du är viktigast för barnen.
Beräkna kallt med åtminstone 1 år innan du kan börja släppa greppet helt även om du under det året nog kommer att få avstånd till det som hänt. Styrke kramar till dig
2
Ja du, den frågan är inte lätt att svara på.
Själv har jag två barn som är varannan helg hos sin pappa. I början är det jobbigt. Man litar inte på att den andra kan sköta barnen som dom skall skötas, svartsjuka och rädsla för att barnen skall trivas mer där än med mig osv. Har försökt tänka det som så att den veckan barnen är borta är "min vecka" då gör jag sådant jag gillar och bara sköter om mig själv. Det kan rentav vara riktigt skönt efter en tid att faktiskt ha tid för sig själv och mina intressen.
Att det kommer in en ny partner är också en sak man måste jobba med. Svartsjuka ,även om man inte ens själv skulle vilja ha tillbaka sitt ex, jämförelser osv
Försök bara tänka det som så då det gäller barnen att för dom är faktiskt du och ditt ex barnens föräldrar. Det kan inget ändra på! Ingen kan ta din plats även om dom kan gilla den nya som kommer in i bilden. Försök lita på den känslan att du är viktigast för barnen.
Beräkna kallt med åtminstone 1 år innan du kan börja släppa greppet helt även om du under det året nog kommer att få avstånd till det som hänt. Styrke kramar till dig
men någonstans på vägen lär man sig njuta av även singellivet (fast du tror mig inte nu ) Ta upp intressen och kompisar du hade innan du blev förälder.
Inte så att man inte skulle ta första bästa chans att ha ungarna mer.. men när det nu är som det är.
Man kan om inte annat försöka jobba mer den barnfria veckan och ha mer ledig tid med ungarna när de är på plats.
Bara måste...... allt....
3
Det är tufft i början men någonstans på vägen lär man sig njuta av även singellivet (fast du tror mig inte nu ) Ta upp intressen och kompisar du hade innan du blev förälder.
Inte så att man inte skulle ta första bästa chans att ha ungarna mer.. men när det nu är som det är.
Man kan om inte annat försöka jobba mer den barnfria veckan och ha mer ledig tid med ungarna när de är på plats.
Varför bor barnen varannan vecka? Ville du det? Ville barnen det? Eller gick du med på det bara för att det "ska" vara så? De flesta barn bor inte på det viset och frågar du mig och faktiskt de allra flesta (inklusive de flesta barn ) så ska barn bo hos mamma och träffa pappa varannan helg eller kanske någon gång varje vecka. Vill du ändra det vansinniga boendet, så agera NU! Och du vet väl att 12-årsregeln inte gäller längre? Nu ska man lyssna på barn betydligt tidigare, det handlar om barnets MOGNAD. Exempelvis ska man lyssna på en 7-åring som uttryckligen säger att h*n inte vill bo hos den ena föräldern. Och helsyskon ska inte delas. Sedan sker det hela tiden ändå, att man kör över barns önskan och att helsyskon delas, men då kan du bråka. Barn hör ihop mer med mamma än pappa och det handlar inte om rättvisa mellan föräldrarna, för barn ska inte delas rättvist som en påse godis!
4
Varför bor barnen varannan vecka? Ville du det? Ville barnen det? Eller gick du med på det bara för att det "ska" vara så? De flesta barn bor inte på det viset och frågar du mig och faktiskt de allra flesta (inklusive de flesta barn ) så ska barn bo hos mamma och träffa pappa varannan helg eller kanske någon gång varje vecka. Vill du ändra det vansinniga boendet, så agera NU! Och du vet väl att 12-årsregeln inte gäller längre? Nu ska man lyssna på barn betydligt tidigare, det handlar om barnets MOGNAD. Exempelvis ska man lyssna på en 7-åring som uttryckligen säger att h*n inte vill bo hos den ena föräldern. Och helsyskon ska inte delas. Sedan sker det hela tiden ändå, att man kör över barns önskan och att helsyskon delas, men då kan du bråka. Barn hör ihop mer med mamma än pappa och det handlar inte om rättvisa mellan föräldrarna, för barn ska inte delas rättvist som en påse godis!
Håller med här. Försök leva även när du inte har barnen. Åk och simma, träffa kompisar, passa på att handla, baka, laga mat, städa, tvätta, gå ut, ta en kurs, ta ett långt bad, måla naglarna, sätt upp en hylla, måla taket, måla tavlor, brodera.
Vad som helst som sysselsätter dig. själv njuter jag väldigt av min barnfria tid, inte så att jag vill ha dem mindre eller inte vill ha dem mer, men jag passar på att njuta av att göra såna jag inte kan eller som blir besvärligare att göra när jag har barnen.
5
Håller med här. Försök leva även när du inte har barnen. Åk och simma, träffa kompisar, passa på att handla, baka, laga mat, städa, tvätta, gå ut, ta en kurs, ta ett långt bad, måla naglarna, sätt upp en hylla, måla taket, måla tavlor, brodera.
Vad som helst som sysselsätter dig. själv njuter jag väldigt av min barnfria tid, inte så att jag vill ha dem mindre eller inte vill ha dem mer, men jag passar på att njuta av att göra såna jag inte kan eller som blir besvärligare att göra när jag har barnen.
Jag vet inte hur man överlever. Men jag kämpar för att göra det. Har barnen varannan vecka sedan oktober. Och ja, han har en annan och hon har redan träffat barnen. Det går undan i svängarna. :/
Själv är jag i djup sorg över hur allt blivit. Jag vill också ha tillbaka min familj. Jag vill ha tillbaka min man. Men han har gått vidare, tröttnade på sitt gamla liv och skaffade ett nytt.
Nu är barnen bortresta med sin pappa en vecka. Det är ren och skär ångest. Jag kan inte ta mig för något, vankar mest omkring i lägenheten. Vill ringa dem hela tiden men vet att det inte skulle gagna dem ett dugg. Känner till och med ibland att mitt liv saknar mening när jag inte har barnen hos mig. Alla säger att man vänjer sig, men jag har inte gjort det efter tre månader av vv-boende.
6
Jag vet inte hur man överlever. Men jag kämpar för att göra det. Har barnen varannan vecka sedan oktober. Och ja, han har en annan och hon har redan träffat barnen. Det går undan i svängarna. :/
Själv är jag i djup sorg över hur allt blivit. Jag vill också ha tillbaka min familj. Jag vill ha tillbaka min man. Men han har gått vidare, tröttnade på sitt gamla liv och skaffade ett nytt.
Nu är barnen bortresta med sin pappa en vecka. Det är ren och skär ångest. Jag kan inte ta mig för något, vankar mest omkring i lägenheten. Vill ringa dem hela tiden men vet att det inte skulle gagna dem ett dugg. Känner till och med ibland att mitt liv saknar mening när jag inte har barnen hos mig. Alla säger att man vänjer sig, men jag har inte gjort det efter tre månader av vv-boende.
Hej Anonym2 intressant att TS ovan skriver "Hur överlever man en skilsmässa och det faktum att man bara får krama sina barn varannan vecka? När ens f.d. partner träffar någon ny samtidigt som man själv bara vill ha tillbaka sin familj..
Hur gör ni? Jag blir prillig utan ungarna omkring mig! " Kanske är TS pappa till dessa barn? Tycker du fortfarande att han ska begära ha barnen hela tiden? Eller gäller detta bara om TS är en mamma?
Din syn på livet synes vara ganska könsdiskrimineraden eftersom du inte ens reflekterar över att TS kan vara en pappa som saknar sina barn och sin f.d. partner.... Tror du inte att pappor saknar sina barn? Tycker du ska ta dig en funderare på din världsbild eftersom det är den du förmedlar till dina barn.
7
Hej Anonym2 intressant att TS ovan skriver "Hur överlever man en skilsmässa och det faktum att man bara får krama sina barn varannan vecka? När ens f.d. partner träffar någon ny samtidigt som man själv bara vill ha tillbaka sin familj..
Hur gör ni? Jag blir prillig utan ungarna omkring mig! " Kanske är TS pappa till dessa barn? Tycker du fortfarande att han ska begära ha barnen hela tiden? Eller gäller detta bara om TS är en mamma?
Din syn på livet synes vara ganska könsdiskrimineraden eftersom du inte ens reflekterar över att TS kan vara en pappa som saknar sina barn och sin f.d. partner.... Tror du inte att pappor saknar sina barn? Tycker du ska ta dig en funderare på din världsbild eftersom det är den du förmedlar till dina barn.
Man överlever för att man måste. Efter en tid känns det bättre. Konkreta tips:
- kanske går det att "låna" barnen korta stunder någon gång ibland - ta med ett barn och göra något roligt? Blir ju en avlastning för den andra föräldern. Beror på barnen, exet och avståndet mellan er.
- Se till att aktivera dig dina barnfria veckor. Inte bara städning och tvättning (gör sådant även under dina barnveckor (och inte bara på barnfria veckor) annars blir barnen alltför curlade och tror att städningen sköter sig själv). Träna är bra! Massage är också toppen (om du har råd). Boka en in en spa-helg med dina tjejkompisar om du har råd (förstår att inte alla har det), lite längre fram när den värsta sorgen är över så att du har något att se fram emot. Kanske kan en budget variant vara en lösning - låna ett landställe med bastu och lite öl- det gjorde jag och det var härligt!
- Ja det tar tid att komma igenom en skilsmässa, det är ju en sorgeperiod. Första året är värst. Sedan blir det bättre.
8
Först en stor kram till dig!
Man överlever för att man måste. Efter en tid känns det bättre. Konkreta tips:
- kanske går det att "låna" barnen korta stunder någon gång ibland - ta med ett barn och göra något roligt? Blir ju en avlastning för den andra föräldern. Beror på barnen, exet och avståndet mellan er.
- Se till att aktivera dig dina barnfria veckor. Inte bara städning och tvättning (gör sådant även under dina barnveckor (och inte bara på barnfria veckor) annars blir barnen alltför curlade och tror att städningen sköter sig själv). Träna är bra! Massage är också toppen (om du har råd). Boka en in en spa-helg med dina tjejkompisar om du har råd (förstår att inte alla har det), lite längre fram när den värsta sorgen är över så att du har något att se fram emot. Kanske kan en budget variant vara en lösning - låna ett landställe med bastu och lite öl- det gjorde jag och det var härligt!
- Ja det tar tid att komma igenom en skilsmässa, det är ju en sorgeperiod. Första året är värst. Sedan blir det bättre.
Jag tror du sitter på svaret själv. Du tar dig inte för nånting när barnen är borta. Gör det, tvinga dig sjölv att gå iväg och simma. Ta med en kompis till simhallen så du verkligen kommer dit. Träna är väldigt bra på alla sätt. Du frigör massor med endorfiner, blir friskare och gladare.
Gå på museum gör nåt annat än att gå hemma och känn efter.
Så länge man gottar ner sig i sin bitterhet och ångest så kommer inget bli bättre.
9
Jag tror du sitter på svaret själv. Du tar dig inte för nånting när barnen är borta. Gör det, tvinga dig sjölv att gå iväg och simma. Ta med en kompis till simhallen så du verkligen kommer dit. Träna är väldigt bra på alla sätt. Du frigör massor med endorfiner, blir friskare och gladare.
Gå på museum gör nåt annat än att gå hemma och känn efter.
Så länge man gottar ner sig i sin bitterhet och ångest så kommer inget bli bättre.
Är det verkligen så? Jag vet bara ett skiljsmässobarn (under 10 år) som inte bor 50/50. Mina barn bor också 50/50, jag tycker det är en urusel lösning, särskilt när den ena föräldrern inte tar 50% av ansvaret.
10
Är det verkligen så? Jag vet bara ett skiljsmässobarn (under 10 år) som inte bor 50/50. Mina barn bor också 50/50, jag tycker det är en urusel lösning, särskilt när den ena föräldrern inte tar 50% av ansvaret.
Sitter i samma situation, bar det att mannen inte har flyttat än. Frlyttar i slutet av januari. Jag vet att han träffat en annan även om han inte talat om det. Vill inte konfrontera honom med det då jag är rädd att han ska dra på en gång. Hoppas fortfarande (hur knäppt det än låter) att han ska vilja ha hela familjen tillbaka. han vill ha barnen varannan vecka men barnen säger till mig att det inte vill vara med honom så mycket. Det vill vara med honom men lite mindr - hur agerar man? Min man blir vansinning för minsta lilla och skulle jag säga något om att barenn bör bo hos mig mer - då vete sjutton vad han gör!!!
11
Sitter i samma situation, bar det att mannen inte har flyttat än. Frlyttar i slutet av januari. Jag vet att han träffat en annan även om han inte talat om det. Vill inte konfrontera honom med det då jag är rädd att han ska dra på en gång. Hoppas fortfarande (hur knäppt det än låter) att han ska vilja ha hela familjen tillbaka. han vill ha barnen varannan vecka men barnen säger till mig att det inte vill vara med honom så mycket. Det vill vara med honom men lite mindr - hur agerar man? Min man blir vansinning för minsta lilla och skulle jag säga något om att barenn bör bo hos mig mer - då vete sjutton vad han gör!!!
Tänker att om det inte fanns någon "ny" skulle man kunna nå fram på ett annat sätt - få personen att kunna värdera det man har i familjen och ev vilja jobba på relationen istället för att ge upp. Känns som att man hittar någon ny för att få styrka kraft och mod att bryta upp istället för att jobba för något nytt gemensamt...vad vill jag säga? Har någon ett tips på att "bli av med den nya personen" som står "i vägen"?????
12
Tänker att om det inte fanns någon "ny" skulle man kunna nå fram på ett annat sätt - få personen att kunna värdera det man har i familjen och ev vilja jobba på relationen istället för att ge upp. Känns som att man hittar någon ny för att få styrka kraft och mod att bryta upp istället för att jobba för något nytt gemensamt...vad vill jag säga? Har någon ett tips på att "bli av med den nya personen" som står "i vägen"?????
Helt ärligt så tror jag att normalt sett är bara den nya en utlösande faktor på nåt som varit dött länge.
När jag levt i ett förhållande jag trivts och där jag velat jobba på förhållandet så har det inte funnits plats för nån utifrån att ta sig in. Smicker och flirt har visst varit trevligt och en boost för självförtroendet, men det har hela tiden varit min man jag velat hem till. Att vara otrogen eller att lämna min familj har inte varit aktuellt. Pirret har varit mysigt, men det har stannat där. Jag har istället kunnat använda det för att få lite nytändning i det förhållande jag levt i.
Så den nya har nog väldigt lite med saken att göra egentligen.
13
Helt ärligt så tror jag att normalt sett är bara den nya en utlösande faktor på nåt som varit dött länge.
När jag levt i ett förhållande jag trivts och där jag velat jobba på förhållandet så har det inte funnits plats för nån utifrån att ta sig in. Smicker och flirt har visst varit trevligt och en boost för självförtroendet, men det har hela tiden varit min man jag velat hem till. Att vara otrogen eller att lämna min familj har inte varit aktuellt. Pirret har varit mysigt, men det har stannat där. Jag har istället kunnat använda det för att få lite nytändning i det förhållande jag levt i.
Så den nya har nog väldigt lite med saken att göra egentligen.
Tyvärr stämmer nog faktiskt statistiken, den finns att hitta på nätet om du söker. Man har kanske inledningsvis goda intentioner att barnen ska ha lika stor tillgång till båda föräldrarna, så gjorde vi också. Men sen skiter sig livet rätt hårt för mitt ex emellanåt så han kan helt enkelt inte ha barnen mer än varannan helg och nu har jag vant mig, likaså barnen vid att all vardag fungerar hemma hos mig och inte hos pappa... Och nu vill jag inte gå tillbaka till varannan vecka igen - jag tycker det är toppen med varannan helg och nån gång ibland när de vill, så får jag och min sambo lite barnledigt ibland också. Jag tog 100% av ansvaret även när barnen var hos sin pappa... Förstår inte var jag kunde få det ifrån att han skulle lösa det - han gjorde ju inget innan heller... :-)
Men ja, man överlever även de där veckorna när man inte har barnen, ett par år hann vi med i alla fall. I början visste jag inte vad jag skulle göra med all tid, men efter ett tag hade jag fyllt den med aktiviteter och jag uppskattade min egentid och jag och min sambo fick därigenom en väldigt bra inledning på vårt förhållande där vi kunde gå långsamt framåt och bara vara han och jag och känna efter ett bra tag innan han fick träffa mina ungar.
14
Tyvärr stämmer nog faktiskt statistiken, den finns att hitta på nätet om du söker. Man har kanske inledningsvis goda intentioner att barnen ska ha lika stor tillgång till båda föräldrarna, så gjorde vi också. Men sen skiter sig livet rätt hårt för mitt ex emellanåt så han kan helt enkelt inte ha barnen mer än varannan helg och nu har jag vant mig, likaså barnen vid att all vardag fungerar hemma hos mig och inte hos pappa... Och nu vill jag inte gå tillbaka till varannan vecka igen - jag tycker det är toppen med varannan helg och nån gång ibland när de vill, så får jag och min sambo lite barnledigt ibland också. Jag tog 100% av ansvaret även när barnen var hos sin pappa... Förstår inte var jag kunde få det ifrån att han skulle lösa det - han gjorde ju inget innan heller... :-)
Men ja, man överlever även de där veckorna när man inte har barnen, ett par år hann vi med i alla fall. I början visste jag inte vad jag skulle göra med all tid, men efter ett tag hade jag fyllt den med aktiviteter och jag uppskattade min egentid och jag och min sambo fick därigenom en väldigt bra inledning på vårt förhållande där vi kunde gå långsamt framåt och bara vara han och jag och känna efter ett bra tag innan han fick träffa mina ungar.
Om det vore så att barn hör ihop mer med mamman än pappan, varför förespråkas då inte det av familjeterapeuter och andra sakkunniga? För att du vet bättre än dem???
16
Om det vore så att barn hör ihop mer med mamman än pappan, varför förespråkas då inte det av familjeterapeuter och andra sakkunniga? För att du vet bättre än dem???
Såklart har du rätt. Men det är så svårt, jag känner inte för något egentligen. Jag försöker träffa vänner, har ett stort gäng som tur är. Och jag mår alltid lite bättre när jag träffat dem. Men tankarna på honom och hans nya, svartsjukan, i kombination med att han berövar mig halva livet med barnen... Så fort jag börjar tänka på det är jag tillbaka i ångesthålet igen.
17
Såklart har du rätt. Men det är så svårt, jag känner inte för något egentligen. Jag försöker träffa vänner, har ett stort gäng som tur är. Och jag mår alltid lite bättre när jag träffat dem. Men tankarna på honom och hans nya, svartsjukan, i kombination med att han berövar mig halva livet med barnen... Så fort jag börjar tänka på det är jag tillbaka i ångesthålet igen.
Tror att det ska vara ett väldigt gott samarbete föräldrar emellan om 50/50 boende ska lyckas. Kan man faktiskt direkt efter skilsmässa fungera ihop utan att blanda in barnen i sin vuxna relation och hålla dem utanför alla vuxnas konflikter?
Som jag ser det är ju pappan lika bra förälder som mamman och ibland kanske faktiskt bättre lämpad att ha hand om barnen. Huvudsaken är ju att man kan fungera som vuxen, mogen förälder.
Ibland måste man bara ta till sig sanningen att förhållandet gått i kras och därifrån bygga upp ett eget liv. Man kan inte fokusera enbart på barnen! Barnen har vi bara till låns ändå. Nya partners kommer ofta in i bilden i något skede och det är något som gör ont, väcker svartsjuka både på partnern och rädslor för att barnen ska gilla den "nya" bättre än en själv. Dom känslorna måste man jobba bort. Hårt? Visst, men det är upp till var och en vuxen att fylla sitt liv med meningsfulla saker och till det kan man inte alltid koppla barnen. Då situationen är som den är så får man lov att göra det bästa av den! Huvudsaken är att barnen inte blir lidande!!! Kramisar
18
Tror att det ska vara ett väldigt gott samarbete föräldrar emellan om 50/50 boende ska lyckas. Kan man faktiskt direkt efter skilsmässa fungera ihop utan att blanda in barnen i sin vuxna relation och hålla dem utanför alla vuxnas konflikter?
Som jag ser det är ju pappan lika bra förälder som mamman och ibland kanske faktiskt bättre lämpad att ha hand om barnen. Huvudsaken är ju att man kan fungera som vuxen, mogen förälder.
Ibland måste man bara ta till sig sanningen att förhållandet gått i kras och därifrån bygga upp ett eget liv. Man kan inte fokusera enbart på barnen! Barnen har vi bara till låns ändå. Nya partners kommer ofta in i bilden i något skede och det är något som gör ont, väcker svartsjuka både på partnern och rädslor för att barnen ska gilla den "nya" bättre än en själv. Dom känslorna måste man jobba bort. Hårt? Visst, men det är upp till var och en vuxen att fylla sitt liv med meningsfulla saker och till det kan man inte alltid koppla barnen. Då situationen är som den är så får man lov att göra det bästa av den! Huvudsaken är att barnen inte blir lidande!!! Kramisar
Det är ju helt förståeligt att du är helt bruten pga det som hänt! Försök inte förtränga dessa känslor men "bada" inte heller i dem.
Jag tror att du skulle må bra av att gå och prata med någon. Det är redan tillräckligt tufft att bli lämnad av sin man (jag har varit skild 1 år på min mans begäran) - att han sen går och skaffar en ny strax inpå är ju rena rama tortyren!
Jag vet att det är lätt att säga men försök ändå att göra så mycket som möjligt sådant som håller dina tankar på annat håll (som du fått många fina tips om ovan) och så gråter du ut emellanåt riktigt ordentligt. Det tar TID att komma över ett sådan svek som du upplevt.
Själv har jag varit helt förkrossad men OCKSÅ lärt mig en massa nytt och nyttigt om mig själv och vågar säga att jag är en "bättre, finare och helare" person idag än för 1 år sedan. Jag tänker som så att mitt jag och mitt hjärta gick i 1000 bitar och nu har jag inte plockat upp alla bitar utan lite väljt och vrakat och plockat upp de finaste bitarna och de bitar som jag kommer att ha nytta av i framtiden (lite som när man flyttar - då blir man ofta av med onödigt "skit").
Tänk också på att dina tankar har en väldigt stor inverkan på hur du känner dig och hur du upplever ord och handlingar. Jag brukar fråga mig (enl. en metod av Katie Byron - en väldigt klok kvinna) Hur känns det när jag tänker denna tanke? och sedan Hur skulle det kännas om jag inte tänkte denna tanke - detta brukar vara ett bra sätt att få perspektiv och hjälp till att försöka släppa onödiga tankar som inte leder mig någonvart utan bara svärtar ner mitt inre.
Många, många styrkekramar & sköt om dig!!!
20
Det är ju helt förståeligt att du är helt bruten pga det som hänt! Försök inte förtränga dessa känslor men "bada" inte heller i dem.
Jag tror att du skulle må bra av att gå och prata med någon. Det är redan tillräckligt tufft att bli lämnad av sin man (jag har varit skild 1 år på min mans begäran) - att han sen går och skaffar en ny strax inpå är ju rena rama tortyren!
Jag vet att det är lätt att säga men försök ändå att göra så mycket som möjligt sådant som håller dina tankar på annat håll (som du fått många fina tips om ovan) och så gråter du ut emellanåt riktigt ordentligt. Det tar TID att komma över ett sådan svek som du upplevt.
Själv har jag varit helt förkrossad men OCKSÅ lärt mig en massa nytt och nyttigt om mig själv och vågar säga att jag är en "bättre, finare och helare" person idag än för 1 år sedan. Jag tänker som så att mitt jag och mitt hjärta gick i 1000 bitar och nu har jag inte plockat upp alla bitar utan lite väljt och vrakat och plockat upp de finaste bitarna och de bitar som jag kommer att ha nytta av i framtiden (lite som när man flyttar - då blir man ofta av med onödigt "skit").
Tänk också på att dina tankar har en väldigt stor inverkan på hur du känner dig och hur du upplever ord och handlingar. Jag brukar fråga mig (enl. en metod av Katie Byron - en väldigt klok kvinna) Hur känns det när jag tänker denna tanke? och sedan Hur skulle det kännas om jag inte tänkte denna tanke - detta brukar vara ett bra sätt att få perspektiv och hjälp till att försöka släppa onödiga tankar som inte leder mig någonvart utan bara svärtar ner mitt inre.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
) Ta upp intressen och kompisar du hade innan du blev förälder.
) så ska barn bo hos mamma och träffa pappa varannan helg eller kanske någon gång varje vecka. Vill du ändra det vansinniga boendet, så agera NU! Och du vet väl att 12-årsregeln inte gäller längre? Nu ska man lyssna på barn betydligt tidigare, det handlar om barnets MOGNAD. Exempelvis ska man lyssna på en 7-åring som uttryckligen säger att h*n inte vill bo hos den ena föräldern. Och helsyskon ska inte delas. Sedan sker det hela tiden ändå, att man kör över barns önskan och att helsyskon delas, men då kan du bråka. Barn hör ihop mer med mamma än pappa och det handlar inte om rättvisa mellan föräldrarna, för barn ska inte delas rättvist som en påse godis!
Men han har gått vidare, tröttnade på sitt gamla liv och skaffade ett nytt.
