Efter lång vånda har jag äntligen tagit steget och flyttat från min sambo. Vi har ett barn tillsammans, en kille som fyller 6 om några månader. När vi berättade att "mamma och pappa skulle bo i två olika hus" reagerade han inte nämnvärt. Jag såg iofs att han "hajade till" som om han fått en stöt nästan, men efterföljande reaktioner var mer glada än sorgsna. Innan flytten bodde vi i "mammahuset" lite då och då innan jag flyttade ut för gott. Det är bara drygt en vecka sedan vi flyttade och pojken bor ibland hos pappa och ibland hos mig. Vi har täta byten. Pojken har inte frågat något om varför vi har delat på oss och det verkar på många sätt vara okomplicerat för honom. Men nu iom att han började på dagis igen efter en lång ledighet märker jag att han är trött (vilket inte är ovanligt efter en lång dag på dagis) och att han blir "oförklarligt" ledsen (vilket är mer ovanligt). Min tanke är förstås att hans ledsenhet beror på separationen och omställningen.
Nu undrar jag följande: När pojken inte själv för upp ämnet till diskussion, ska jag ta upp separationen (på hans nivå förstås). Det känns inte rätt att inte prata om detta som ju är en stor förändring - för oss alla, men inte minst för honom. Samtidigt vet jag absolut inte vad jag ska säja. Jag har absolut ingen aning om vad som rör sig i hans huvud. Hur har ni andra gjort eller hur skulle ni göra om ni var i min situation?
Mycket tacksam för svar!
1
Prata med barn Efter lång vånda har jag äntligen tagit steget och flyttat från min sambo. Vi har ett barn tillsammans, en kille som fyller 6 om några månader. När vi berättade att "mamma och pappa skulle bo i två olika hus" reagerade han inte nämnvärt. Jag såg iofs att han "hajade till" som om han fått en stöt nästan, men efterföljande reaktioner var mer glada än sorgsna. Innan flytten bodde vi i "mammahuset" lite då och då innan jag flyttade ut för gott. Det är bara drygt en vecka sedan vi flyttade och pojken bor ibland hos pappa och ibland hos mig. Vi har täta byten. Pojken har inte frågat något om varför vi har delat på oss och det verkar på många sätt vara okomplicerat för honom. Men nu iom att han började på dagis igen efter en lång ledighet märker jag att han är trött (vilket inte är ovanligt efter en lång dag på dagis) och att han blir "oförklarligt" ledsen (vilket är mer ovanligt). Min tanke är förstås att hans ledsenhet beror på separationen och omställningen.
Nu undrar jag följande: När pojken inte själv för upp ämnet till diskussion, ska jag ta upp separationen (på hans nivå förstås). Det känns inte rätt att inte prata om detta som ju är en stor förändring - för oss alla, men inte minst för honom. Samtidigt vet jag absolut inte vad jag ska säja. Jag har absolut ingen aning om vad som rör sig i hans huvud. Hur har ni andra gjort eller hur skulle ni göra om ni var i min situation?
Självklart så måste du berätta!! Han kanske går och funderar på att det är hans fel att ni inte bo ihop mer.
Du behöver inte gå in på detaljer, men förklara att ni inte kan bo ihop för kärleken har förändrats. MEN!!! Kom ihåg att säga att kärleken till honom inte är slut osv!!
2
Självklart så måste du berätta!! Han kanske går och funderar på att det är hans fel att ni inte bo ihop mer.
Du behöver inte gå in på detaljer, men förklara att ni inte kan bo ihop för kärleken har förändrats. MEN!!! Kom ihåg att säga att kärleken till honom inte är slut osv!!
Svårt ! men när jag om min fd gick isär så pratade vi med barnen ( 2,5,7 år då ) c.a 8 veckor innan hon flyttade ut ifrån huset och sa det vanliga att vi tycker om varandra osv osv och berättade hur kompisarna på skolan hade det på samma sätt. Sen sa inte jag något mer tills den störste pratade om det, han tyckte att det var hans fel att vi gick isär och då pratade vi om varför det blir så här ibland och att det inte hade nånting med barnen att göra överhuvudtaget. Det kommer och går det där med frågor men som tur är så är barn väldigt anpassningsbar och jag tror inte att det blir ett större problem för dig faktiskt. Lycka till =)
3
Hej !
Svårt ! men när jag om min fd gick isär så pratade vi med barnen ( 2,5,7 år då ) c.a 8 veckor innan hon flyttade ut ifrån huset och sa det vanliga att vi tycker om varandra osv osv och berättade hur kompisarna på skolan hade det på samma sätt. Sen sa inte jag något mer tills den störste pratade om det, han tyckte att det var hans fel att vi gick isär och då pratade vi om varför det blir så här ibland och att det inte hade nånting med barnen att göra överhuvudtaget. Det kommer och går det där med frågor men som tur är så är barn väldigt anpassningsbar och jag tror inte att det blir ett större problem för dig faktiskt. Lycka till =)
Jag känner igen dina våndor! :-) För mig var det viktigt att vara så mycket "som vanligt" med mina barn så att de kände att jag var samma gamla vanliga mamma, fast jag inte bodde med pappa längre, att jag var samma stabila grund att stå på så att säga. Mina barn var också väldigt mycket också "som vanligt" och har inte ställt många frågor och nu börjar väl min stora son bli stor nog att förstå mina skäl och han börjar även bli stor nog att själv se sin pappa för den han är - det känns väldigt skönt för jag vill under inga omständigheter prata illa om honom. Min relation med barnens pappa är också ganska mycket "som vanligt" - vi pratar och skrattar och ibland skäller vi på varandra. Så vi har försökt (eller kanske mest jag i en mängd olika anledningar...) att vara så odramatiska som möjligt. Jag och barnen pratar om det ibland, ibland kan jag fråga dem hur de tänker - men vad jag har upplevt så har i alla fall mina barn jättesvårt att klä sina tankar och känslor i ord och att ställa ledande frågor känns inte riktigt bra heller - det kan snarare tendera att göra dem ledsna eller oroliga. Vi pratade igår faktiskt för min lilla kille kan ibland vara oresonligt arg och igår berättade han att han ville vara mer hos sin pappa. Av en mängd anledningar så går det inte just nu, vilket jag så odramatiskt och ärligt berättar och förklarar. Han accepterar det och håller med och förstår, men är ju såklart ändå ledsen över att situationen är som den är. Jag tar inte upp ämnet i onödan, däremot är jag väldigt "vaksam" över mina barns beteende. Man behöver ju inte göra det till ett problem om inte barnen verkar tycka att det är ett. Jag tror att vi vuxna många gånger vill så himla väl att vi i vår iver rör runt för mycket i barnens funderingar. Nu har ju min skiljsmässa varit väldigt lugn och odramatisk, det krångliga i livet har inträtt nu på senare tid och har inget med mig att göra alls. Men har man haft mycket bråk och elände så kanske man måste agera annorlunda - det vågar jag inte svara på.
4
Jag känner igen dina våndor! :-) För mig var det viktigt att vara så mycket "som vanligt" med mina barn så att de kände att jag var samma gamla vanliga mamma, fast jag inte bodde med pappa längre, att jag var samma stabila grund att stå på så att säga. Mina barn var också väldigt mycket också "som vanligt" och har inte ställt många frågor och nu börjar väl min stora son bli stor nog att förstå mina skäl och han börjar även bli stor nog att själv se sin pappa för den han är - det känns väldigt skönt för jag vill under inga omständigheter prata illa om honom. Min relation med barnens pappa är också ganska mycket "som vanligt" - vi pratar och skrattar och ibland skäller vi på varandra. Så vi har försökt (eller kanske mest jag i en mängd olika anledningar...) att vara så odramatiska som möjligt. Jag och barnen pratar om det ibland, ibland kan jag fråga dem hur de tänker - men vad jag har upplevt så har i alla fall mina barn jättesvårt att klä sina tankar och känslor i ord och att ställa ledande frågor känns inte riktigt bra heller - det kan snarare tendera att göra dem ledsna eller oroliga. Vi pratade igår faktiskt för min lilla kille kan ibland vara oresonligt arg och igår berättade han att han ville vara mer hos sin pappa. Av en mängd anledningar så går det inte just nu, vilket jag så odramatiskt och ärligt berättar och förklarar. Han accepterar det och håller med och förstår, men är ju såklart ändå ledsen över att situationen är som den är. Jag tar inte upp ämnet i onödan, däremot är jag väldigt "vaksam" över mina barns beteende. Man behöver ju inte göra det till ett problem om inte barnen verkar tycka att det är ett. Jag tror att vi vuxna många gånger vill så himla väl att vi i vår iver rör runt för mycket i barnens funderingar. Nu har ju min skiljsmässa varit väldigt lugn och odramatisk, det krångliga i livet har inträtt nu på senare tid och har inget med mig att göra alls. Men har man haft mycket bråk och elände så kanske man måste agera annorlunda - det vågar jag inte svara på.
Jag tycker att du ska prata med honom och eftersom du känner din son så kommer det nog gå jättebra!
För mina barn (3 & 5) så sa vi helt enkelt som det var, fast på deras nivå såklart. (ca 1 år sen) att mamma och pappa är bra vänner, men inte tycker om att göra samma saker och att vi tycker att det är bättre att bo i varsitt hus.
Dom har tagit det jättebra och tycker dessutom att det är bra att vi har nya sambor som tycker om att göra samma saker som oss.
Vet inte om de är i "bra" åldrar eller om de är "lättsamma" av naturen, men de har varit rakt igenom positiv, förutom någon påminnelse om orsaken ibland.
5
Jag tycker att du ska prata med honom och eftersom du känner din son så kommer det nog gå jättebra!
För mina barn (3 & 5) så sa vi helt enkelt som det var, fast på deras nivå såklart. (ca 1 år sen) att mamma och pappa är bra vänner, men inte tycker om att göra samma saker och att vi tycker att det är bättre att bo i varsitt hus.
Dom har tagit det jättebra och tycker dessutom att det är bra att vi har nya sambor som tycker om att göra samma saker som oss.
Vet inte om de är i "bra" åldrar eller om de är "lättsamma" av naturen, men de har varit rakt igenom positiv, förutom någon påminnelse om orsaken ibland.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
