"verklighet" kontra "nöja sig"

[Anonym]

Funderade lite på tidigare diskussion här angående att nöja sig. Många menar att man absolut inte ska nöja sig men å andra sidan ser kanske verkligheten ut så att man inte kan få den perfekta relationen som man ser på film. Är det bara jag som tycker att detta talar emot varandra.....?
Själv har jag just en superbra man på alla vis men passionen och kanske kärkänslorna finns inte där längre....frågan är om man ska vara nöjd eller kasta sig ut i det okända och våga hoppas på något bättre...? Har svårt att jag ska kunna hitta det....men kanske jag bara måste tänka på ett annat sätt.....

[Anonym]

Är du/ni nöjda och det känns tryggt och bra samt att ni tillgodoser varandra med feedback och allt annat i förhållandet så finns det väl ingen anledning att hoppa ut i det okända. Blir det därimot en nedåtgånde spiral där ni gör varandra illa så får du/ni ta en funderare på om man vill/kan kämpa eller om man ska lägga ner.

[MrsEM]

Alla kanske inte vill ha en filmkärlek, alla har ju sin egen definiering på hur det perfekta förhållandet ser ut just därför tycker inte jag att man ska nöja sig. När det går att få ett helt fantastiskt förhållande oavsett vem du är.
Det gäller bara att komma på vad det är man egentligen vill ha, vad man prioriterar och värderar i en relation. Tror att det är allt för många som inte ens riktigt vet vad det är dom egentligen vill ha, just därför att det svårt att jobba emot det och också få det.

Om man sätter sig ner och skriver ner vad man exakt vill ha och vad man absolut inte skulle tolerera i ett förhållande så kan man sen sätta sin egen standard därifrån. Och är man redan tillsammans med någon så kan man ju göra det först själv och sen tillsammans med sin partner så att man gemensamt sätter en "ram" och standard för hur vi är i vår relation.

Övertygad om att man kan hitta tillbaka till den kärleken och passionen man hade i början om båda är villiga att jobba på det. MEN jag skulle aldrig nöja mig med att ha en superbra man som jag inte hade kärlekskänslor, attraktion och passion till. Just för att det är en relation du bara har med en person, alltså en intim relation med kärlek och närhet. Kärlek kan du ha till många men den intima relationen har (i alla fall de flesta) man bara med en person och just därför är det viktigt att det är en speciell och underbar relation.

Vi har alla ett behov utav närhet och kärlek och jag tror personligen att får vi inte det med den vi har ett förhållande med så är det bara en tidsfråga innan man faller för lockelse utanför den relationen. Även om man inte medvetet söker det så kommer någon som visar uppskattning så blir det nog svårt att motstå den, just för känslan utav att få känna sig attraktiv, sedd och uppskattad igen.

Några tankar från mig...

[krax]

jag har lite svårt att jämföra "vara nöjd" med "verkligheten", eftersom nöjdheten skapas i hjärnan, och verkligheten är extern som endast i begränsat omfång kan påverkas.
det handlar ju att bestämma sig för vad man vill ha och stå för det, egentligen oavsett hur verkligheten ser ut. bestämmer man sig för att det man har är bra och man är intresserad av att utveckla det om än aldrig så lite, ja då är man ju inte "nöjd" utan befinner sig i en process som man själv har valt. att vara nöjd tolkar jag väl egentligen som ett statiskt tillstånd, och det är omöjligt att leva statiskt fullt ut.

jag gillar mitt val av bostad, tex, men jag är inte nöjd, för det finns saker jag vill ändra på. det ser jag inte som något negativt, utan som en motor, och tänker alltså inte flytta. jag är intresserad av att utveckla det jag har.
tappar man lusten att utveckla hamnar man i likgiltighet och onöjdare än så kan man nog inte vara.

[Smålandspappa]

överanalysera idag, enligt tv och tidning ska allt vara så jäkla lyckligt och på topp hela tiden. Det är det inte i verkliga livet hela tiden utan det går upp och ner oavsett partern.

Vill man analysera så kan man hela tiden hitta nåt som är lite bättre. Jag brukar benämna det jakten på lyckan som en del aldrig finner hur mycket de än analyserar och byter partner.

[mjAnonym]

De gånger jag har gjort slut har jag gjort det för att jag inte orkat leva i den relationen längre. Inte för att jag letat efter nåt bättre. Det har varit ett beslut enbart taget på att jag inte ansåg att jag mådde bra i relationen och hellre levde ensam än som par.

[Fredde_]

Fast är inte passion och känslor något man måste arbeta med konstant?
Hitta de där speciella sakerna som förgyller just er tillvaro, att inte fastna i vardagen varje dag.

Lämna ska man väl göra för att det inte funkar, för att man inte är lycklig eller känner sig tillfreds med relationen. Inte för att jaga lycka efter något bättre.

Sedan tror inte jag det är som på film, det är både bättre och sämre. Men framför allt annorlunda. Just filmklichén tror jag förstö mycket för många. De tror att det ska vara på ett visst sätt. Istället för att fundera ut vad de vill själva.

[sisla]

Vad innebär den perfekta relationen?

Jag är himla kär i min man och känner mig sådär lyckligt lottad. Hör till dem som inte ville "nöja sig" och valde när min dotter var liten att skilja mig från hennes pappa trots att han var en fin, snäll och på många sätt "perfekt" man. Han var bara inte perfekt för just mig...

Att jag nu lever med en man som jag tycker är Perfekt För Mig betyder varken att han är ofelbar eller att relationen är problemfri. Men när känslan är rätt är det så mycket enklare och roligare att jobba för att lösa problemen, att fortsätta vara nyfiken och försöka begripa sig på hur den andre är funtad istället för att bara bli irriterad och frustrerad när friktion uppstår.

För mig handlar det alltså mer om att känslan måste stämma till 100%, inte att personen eller relationen måste vara "felfri".

[Liz*]

Eftersom det inte finns några regler eller gränser för vad som är tillräckligt för att man ska vara lycklig eller nöja sig får man helt enkelt bara gå på hur det känns.
Man känner om man vill ha det som man har det eller om man vill ha nåt mer eller nåt annat, det blir så konstigt när man med hjärnan ska bestämma sig för hur det känns.

[Liz*]

Man kan utgå från sig själv - är jag själv varje minut en perfekt partner? Jag blir så trött på när man alltid ska hitta ens egna fel hos den andra och tro att allt blir bra med nån annan.

[Nöjd_Kvinna]

Jag tänker att antingen kan man söka någon att älska eller så kan man älska den man är tillsammans med. Jag älskar nog mer med hjärnan än med hjärtat. (Å andra sidan tror jag att alla gör det men det är kanske en annan diskussion.)

I mina tidigare relationer har jag vacklat och velat och "känt efter" alldeles för mycket. Nu har jag bestämt mig för att mannen jag är tillsammans med är "good enough". Och jag tror faktiskt att han känner sig mer älskad än dem jag tidigare älskat med "hjärtat". Varför? Jag förväntar mig inte att allt ska fungera smärtfritt och därför anstränger jag mig mer än tidigare. Jag kanske inte alltid kan "bejaka mig själv" a la egoisten jag var tidigare. Den perfekta relationen "får" man inte utan den får man nog jobba rätt hårt för - båda två. Jag har "nöjt" med en man som är beredd att anstränga sig lika mycket som jag.

[Anonym TS]

kanske har jag svaret här....det där med känslan....den finns nog inte där till 100 %, även om jag så gärna vill för att jag tycker egentligen han är perfekt på alla sätt och vis...jobbigt!
Samtidigt är det kanske inte så lätt att hitta den där känslan med någon när man är över 40......usch vad jobbigt.....

[Anonym TS]

tillägg. Jag tror att dessa uppenbarat sig mer sen jag föll handlöst för någon annan som jag tyvärr itne kan få men där var känslan 100%....sen vet man ju inte om det hade känts så i längden...men på något sätt blev det mer uppenbart att jag inte har den med min man.....

[sisla]

...fast jag har flera exempel i min närhet på att Den Där Känslan slagit till vid både 50 och 60 års ålder så omöjligt är det inte.

[Smålandspappa]

instämmer, ytterst få rannsakar sig själva.

Sen är man enligt vänner "värd någon annan" eller enligt tv/media så ska man söka sig vidare efter en ny "drömpartner".

Man kan utgå från sig själv - är jag själv varje minut en perfekt partner? Jag blir så trött på när man alltid ska hitta ens egna fel hos den andra och tro att allt blir bra med nån annan.

[Liz*]

Sicken tur att vi bägge är "drömpartners" för våra äkta halvor

[Smålandspappa]

kan man ju tycka vännen men jag är långt ifrån någon drömpartner. Mer mardrömspartner möjligtvis.

Sicken tur att vi bägge är "drömpartners" för våra äkta halvor

[-Helen-]

Samma för mig.

Mina val har heller aldrig stått mellan den karl jag haft eller om jag kunnat hitta någon annan karl som är bättre. Utan valen har varit mellan om det varit bättre att leva kvar i den relation jag varit i, eller vara ensam, och för min del är jag hundra gånger hellre ensam än i en relation som får mig att må dåligt. Men då har det ju inte riktigt handlat om några småsaker, utan antingen alltför stora problem, eller alltför många problem i förhållandet. Om man börjar inse att man skulle må väldigt mycket bättre själv....så finns det liksom inte så stor mening längre att stanna kvar.

[Anonym]

Funderade lite på tidigare diskussion här angående att nöja sig. Många menar att man absolut inte ska nöja sig men å andra sidan ser kanske verkligheten ut så att man inte kan få den perfekta relationen som man ser på film. Är det bara jag som tycker att detta talar emot varandra.....?
Själv har jag just en superbra man på alla vis men passionen och kanske kärkänslorna finns inte där längre....frågan är om man ska vara nöjd eller kasta sig ut i det okända och våga hoppas på något bättre...? Har svårt att jag ska kunna hitta det....men kanske jag bara måste tänka på ett annat sätt.....

Jag kunde inte nöja mig med mindre än passion, det gick ett par år men sen kom den på oväntat besök.