Inget ljus i sikte

[Anonym]

Nu har ett går gått sedan skilsmässan, och alla papper har gått igenom. Jag är en ensamstående mamma med två barn.
Jag växte upp med två föräldrar som inte visade varandra någon värme. Sedemera gifte jag mig med en man och ett liknande förhållande som mina föräldrar haft skapades.

Utan kroppskontakt, närhet, sex eller skratt tillsammans.

Jag skilde mig, för att jag fick fysiskt svårt att andas, för att jag ville mina barn skulle få den kärleksfulla miljö jag själv aldrig fick. Men nu är jag livrädd. Jag tror inte jag har det i mig. Jag är förtvivlad! Jag är helt enkelt oförmögen att skapa mig och barnen ett trivsamt hem med ett nätverk av fina människor och vänner. Jag har möblerat om tusen gånger, suttit på golvet och gråtit, när jag inte känt mig nöjd med resultatet. Allt känns fel, fel, fel..
Jag vet vart jag vill, men har ingen aning om hur jag ska komma dit. Jag trivs inte med mitt liv. Jag har tröttnat på livet. Jag känner mig helt värdelös. Jag tror inte jag tillför denna världen något gott. Jag känner mig som i en bubbla. Jag ser andra familjer skratta tillsammans när de handlar sina blöjor med sin lilla bebis. Eller när de väljer tapeter.
Själv klarar jag inte av att plocka upp en leksak från golvet och ta ett beslut om vart jag ska lägga leksaken. Den blir till bly i mina händer.

Hur ska man orka med ett liv efter skilsmässan? Mitt enda mål som barn har spruckit. Jag behöver ett nytt mål? Men det är fortfarande: att skapa ett kärleksfullt hem, en trygg miljö att trivas i för mig och barnen.
Men om jag inte kan det då?? Finns det någon jour att ringa till?
Jag skojar inte? Jag betalar mycket för att få hjälp, men VEM kan hjälpa mig??

Kram

[vardaglia]

Du behöver någon att prata med! Tycker att du ska ta kontakt med t ex jourhavande medmänniska, prata med en präst och ta kontakt med din vårdcentral! För dina barns skull så behöver du ta tag i dig själv!
Du låter väldigt deprimerad! Att ta sig igenom en skiljsmässa är oerhört jobbigt och att försöka hitta sig själv efteråt i det nya livet är också oerhört svårt - det kan man ju börja med att kanske kunna konstatera och acceptera. Det är en oerhört jobbig process!
Men sätt inga mål just nu - bara ta små steg framåt, ett efter ett. Koncentera dig på att andas!
Mina barn har varit borta i snart 4 veckor nu med sin pappa, just nu ser jag inte heller nånting annat än familjer... :-) Det är svårt att inte ha sina barn... En ovidkommande men kanske ändå parallell?
Ta dagen som den kommer, sov mycket, ät ordentligt, promenera och håll dig sysselsatt - men först - ta hjälp!!!

[Anonym]

Tack, ska försöka, får bli en nätkontakt isf, eftersom jag jobbar heltid och sen har barnen. Finns ingen tid för samtal för mig öga mot öga sas.

[erikastockholm]

Har du inte någon omöjlighet att få gå ifrån arbetet för detta? Låter som du verkligen behöver prata med någon öga mot öga.

[Anonym]

Tyvärr inte, vågar inte ens fråga min chef om saken. Han är väldigt kall och oförstående. Lite sorgligt eftersom jag jobbar inom kyrkan och det borde inte vara så... Men tack för din omtanke. Värmer.

[Anonym]

Låter som du är ganska deprimerad, sök hjälp på vårdcentralen för att få hjälp att hantera dina tankar. De låter som du har så höga krav på hur livet borde vara. Ge det lite tid så ska du se att det kommer att ordna sig. Barn behöver inte en perfekt miljö, det räcker med att vara okej som förälder. Tror jag.

[höstmamman]

Vet inte om jag är rätt människa att ge råd, eftersom jag befinner mig i samma sits. Med samma drömmar, samma rädsla och samma öde. När jag läser ditt inlägg så känns det som att jag har skrivit det själv. Förutom att mina barn är stora nu, en har redan flyttat hemifrån. Men drömmen finns kvar, för även vuxna barn ska ju ha ett kärleksfullt hem att återvända till, där de kan träffa alla kära och nära. Det var också min dröm från allra första början, eftersom jag har vuxit upp ganska ensam. Och nu har allt svepts bort. Jag kom nyss hem från att ha vattnat blommor hos en vän som är bortrest, tänkte att jag kunde ju sy, sortera foton, laga mat, eller nåt, men kan inte förmå mig till det. Varför skulle jag göra det? Det finns inget skäl till att göra något.
Jag klarar inte av ensamheten och har nu kommit fram till att min ända räddning är att faktiskt aktivt börja leta efter en ny livskamrat. Problemet är bara att jag är snart 49, känner mig ful och fel, utan chans. Du däremot är säkert inte så gammal än, det finns säkert någon för dig där ute. Börja brevväxla för att börja med, det kommer säkert att kännas bättre och höjer ditt självförtroende så småningom. Lycka till!