Jag och min sambo hade nyss (väldigt nyss) separerat och barnen i varierande åldrar visste om detta och hade tagit det väldigt bra. Nästan så att iaf den äldsta verkade lite lättad...
En dag (som sagt väldigt snart efter separationen) hade jag en klasskompis hemma, vi pluggade inför en tenta. Denna klasskompis hade varit hemma hos oss förut medans sambon och jag fortf var ett par så han var inte helt ny för barnen. Till saken hör att vi tycker väldigt mkt om varandra. Vi hade inte kommit direkt ngn vart i det läget mer än att vi hade legat nära och kramats ett par gånger. Nu var han iaf hemma hos mig, som en kompis, och vi skulle plugga på kvällen.
Barnen bondade med honom direkt och de hade roligt ihop fram tills barnen skulle gå och sova och vi skulle fortsätta med våra studier. Då frågar mellankillen om han ska sova över, vi hade inte ens tänkt på det men kom fram tilldär och då att ja varför inte då kunde vi ju fortsätta plugga på plats dagen efter. Sonen jublade och undrade om han inte kunde sova inne hos dem... Det avstyrde jag.
Till saken hör att vi bor rätt trångt och det gästrum vi hade var överbelamrat och själv sov jag i vardagsrummet. Så det var soffan alt ena kanten på dubbelsängen som gällde. Det blev sängen... nog mest för att vi ville det. Jag såg där och då heller inte ngt problem med detta då vår säng aldrig har varit exklusiv för mamma och pappa utan kompisar som har sovit över har fått sova där om den andra inte varit hemma. Så det kändes helt ok...
Allt förflöt lugnt. Inget mindre tillåtet hände i sängen. Vi sov på varsin kant. Barnen har inte visat några tecken på att det skulle ha blivit tokigt. Han har också några veckor senare varit hos oss 4 dagar i sträck men bodde då i gästrummet. Då pga att han stod mellan boenden och även då så funkade allt bra och barnen verkar trivas med honom. Jag har aldrig sagt annat om honom än att han är min klasskompis och har heller inte gjort ngt som låtit barnen tro annat.
Pappan/mitt ex fick veta detta direkt och jag fick verkligen veta vad jag var värd. Han är jättesårad och jag respekterar hans känslor och har bett 1000 ggr om ursäkt. Det var klumpigt.
Men nu till frågan... det som gnager i mig (mest pga att ex:et fortf anser att detta var direkt skadligt för barnen) är... hur farligt var detta för barnens välmående tror ni. Pratade med min psykolog när det hände och han ryckte mest på axlarna och menade att det inte var ngt att heta upp sig över men jag känner mig ändå orolig. Tänkte på så mkt innan jag sa ja men eftersom det var barnen som tog upp det så kändes det lugnt... tänk om det iaf blev helfel.
1
Analyserar ihjäl mig Gjorde jag rätt eller fel...
Jag och min sambo hade nyss (väldigt nyss) separerat och barnen i varierande åldrar visste om detta och hade tagit det väldigt bra. Nästan så att iaf den äldsta verkade lite lättad...
En dag (som sagt väldigt snart efter separationen) hade jag en klasskompis hemma, vi pluggade inför en tenta. Denna klasskompis hade varit hemma hos oss förut medans sambon och jag fortf var ett par så han var inte helt ny för barnen. Till saken hör att vi tycker väldigt mkt om varandra. Vi hade inte kommit direkt ngn vart i det läget mer än att vi hade legat nära och kramats ett par gånger. Nu var han iaf hemma hos mig, som en kompis, och vi skulle plugga på kvällen.
Barnen bondade med honom direkt och de hade roligt ihop fram tills barnen skulle gå och sova och vi skulle fortsätta med våra studier. Då frågar mellankillen om han ska sova över, vi hade inte ens tänkt på det men kom fram tilldär och då att ja varför inte då kunde vi ju fortsätta plugga på plats dagen efter. Sonen jublade och undrade om han inte kunde sova inne hos dem... Det avstyrde jag.
Till saken hör att vi bor rätt trångt och det gästrum vi hade var överbelamrat och själv sov jag i vardagsrummet. Så det var soffan alt ena kanten på dubbelsängen som gällde. Det blev sängen... nog mest för att vi ville det. Jag såg där och då heller inte ngt problem med detta då vår säng aldrig har varit exklusiv för mamma och pappa utan kompisar som har sovit över har fått sova där om den andra inte varit hemma. Så det kändes helt ok...
Allt förflöt lugnt. Inget mindre tillåtet hände i sängen. Vi sov på varsin kant. Barnen har inte visat några tecken på att det skulle ha blivit tokigt. Han har också några veckor senare varit hos oss 4 dagar i sträck men bodde då i gästrummet. Då pga att han stod mellan boenden och även då så funkade allt bra och barnen verkar trivas med honom. Jag har aldrig sagt annat om honom än att han är min klasskompis och har heller inte gjort ngt som låtit barnen tro annat.
Pappan/mitt ex fick veta detta direkt och jag fick verkligen veta vad jag var värd. Han är jättesårad och jag respekterar hans känslor och har bett 1000 ggr om ursäkt. Det var klumpigt.
Men nu till frågan... det som gnager i mig (mest pga att ex:et fortf anser att detta var direkt skadligt för barnen) är... hur farligt var detta för barnens välmående tror ni. Pratade med min psykolog när det hände och han ryckte mest på axlarna och menade att det inte var ngt att heta upp sig över men jag känner mig ändå orolig. Tänkte på så mkt innan jag sa ja men eftersom det var barnen som tog upp det så kändes det lugnt... tänk om det iaf blev helfel.
Tycker inte heller att det är något särskilt att hetsa upp sig över, under förutsättning att det du återger är som det var. Man ska inte lura i sina barn att det är en kompis om det är något annat, man ska inte ge dem falska förhoppningar och sådant, men det vet du ju redan. Det där hade jag inte analyserat vidare.
2
Tycker inte heller att det är något särskilt att hetsa upp sig över, under förutsättning att det du återger är som det var. Man ska inte lura i sina barn att det är en kompis om det är något annat, man ska inte ge dem falska förhoppningar och sådant, men det vet du ju redan. Det där hade jag inte analyserat vidare.
Strunt i det. Poängen med att skiljas är ju att skaffa ett eget liv. Det är mellan dig och barnen det som händer hemma hos er, nåja, så länge det inte är helt galet alltså, men det verkar det ju inte vara. En sak till. Du behöver inte din man godkännande, inte heller psykologens. Du är faktiskt vuxen och en fri kvinna. Nu.
3
Strunt i det. Poängen med att skiljas är ju att skaffa ett eget liv. Det är mellan dig och barnen det som händer hemma hos er, nåja, så länge det inte är helt galet alltså, men det verkar det ju inte vara. En sak till. Du behöver inte din man godkännande, inte heller psykologens. Du är faktiskt vuxen och en fri kvinna. Nu.
Tack båda för tankar och svar... Eg tror jag mest att det är ex:et som är sårat och att han använder barnen för att jag ska få dåligt samvete. Till en början bet det inte men det har börjat gro efter hand. Men som ni skriver så ska jag nog släppa det.
4
Tack båda för tankar och svar... Eg tror jag mest att det är ex:et som är sårat och att han använder barnen för att jag ska få dåligt samvete. Till en början bet det inte men det har börjat gro efter hand. Men som ni skriver så ska jag nog släppa det.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
