Känns tungt och ensamt nu :(

[Anonym]

Har varit singel i några år, inte dejtat alls. Är sällan ute i svängen varken i irl eller på nätet. Nu börjar jag känna mig sorgsen och uppgiven. Det känns som vänner, kollegor osv, alla har en partner. De som singlar sig hittar snart någon ny sambo eller särbo. Det verkar så lätt för alla att få allt att falla på plats. Själv ser jag ingen ljusning. Hur ska jag träffa någon? någon som det klickar med från båda håll.....den tanken känns alltmer uppgiven.....trots att jag hela tiden får höra att jag ser bra ut, är trevlig, snäll, smart osv
Behövde nog bara lätta på hjärtat, tycker alla hittar rätt så fort tom så jag saknar exmaken ibland men ändå inte.
Någon som känner igen sig?

[icecapx]

Oh ja, alldeles för väl! Jag har det ung. på samma sätt men då jag har barnen varannan vecka får jag fyllt ett tomrum av gos och kram.

Dock finns det "vuxenkram" som har varit ett problem men det löste sig ganska nyligen, mitt ex som jag skilde mig ifrån hade samma problem och den delen var nog det enda som fungerade då vi bodde ihop.

Men jag saknar någon som jag kan leva med och vakna upp till varje morgon - men jag har det faktisk bra som det är, inte så himla missnöjd med att inte ha någon att ta hänsyn till konstant.

När jag behöver fred och ro har jag det, iaf. när jag är barnfri (vv-boende).

Jag letar inte men skulle jag träffa på henne är jag synnerligt öppen för förslag... ;-)

[Anonym]

Jag tror att kanske kan man se lite positivt på det du skriver för du skriver att du "börjar" känna dig uppgiven och sorgsen vilket måste betyda att du kanske ändå har varit relativt nöjd med att vara singel under åren som gått. Längtan kan vara en stark motivator för att ta tag i kärlekslivet och lyfta blicken se sig om efter en partner överhuvudtaget.

Jag känner igen mig lite grann då jag levde ensam under många år utan en tillstymmelse till längtan efter en man. Jag hade liksom fullt upp med alla andra projekt i mitt liv - barnen, jobbet och huset - och det fanns inte plats för något mer. När längtan väl infann sig så blev läget ett annat. Jag började plötsligt känna mig osäker på om jag verkligen skulle hitta någon överhuvudtaget eftersom jag hade så höga krav. Jag blev medlem på en dejtingsajt och fick kontakt med flera trevliga män - men ingen av dem var väl något för mig och jag var inte heller något för dem. De var trevliga män men det klickade liksom inte med någon av dem.

Sen träffade jag en man som var så bortom det jag sökte så jag träffade väl honom mest för att bara konstatera att det inte skulle klicka där heller. Och det gjorde det inte heller. Inte då. Men vi fortsatte höra av oss till varandra och med tiden så kom också attraktionen och känslorna.

Mitt tips är att du blir medlem på en dejtingsajt av det mer seriösa slaget och börjar dejta lite förutsättningslöst. Om det klickar så klickar det och om det inte gör det så är det bara något som du konstaterar och går vidare. Det låter helknepigt men jag ser inte något negativt i att träffa nya människor. Inte ens om de råkar vara lite "udda". Man blir bara en erfarenhet rikare.

[mariamed4]

Du kanske borde prova dejta på nätet eller irl? För det är ju så att om man inte vågar dejta så är det svårt at träffa någon. Eller engagera dig i nån förening eller nåt så du kommer ut och träffar folk.
Det är sällan kärleken kommer och knackar på dörren medan man sitter innanför och väntar.

[Anonym]

Ja, känner igen mig! Separerad från barnens far för snart 8 år sedan. Har haft en långdistansrelation sedan dess, men det tog slut för över 3 år sedan. Har tyckt det har varit ganska skönt att vara själv, men nu skall erkännas att jag börjar känna mig rätt ensam.....