nä, gud nä, om man envisas med att säga att allt var fridens _under tiden_ som man var gift/tillsammans, då håller jag med om att någon stackars jycke ligger begraven någonstans...
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
21
nä, gud nä, om man envisas med att säga att allt var fridens _under tiden_ som man var gift/tillsammans, då håller jag med om att någon stackars jycke ligger begraven någonstans...
Det finns en övertolkning i det skrivna språket. Vi tar saker som sanningar och definitioner. Snarare än tolkningar och reflektioner.
Alla, frågeställare som svarare, får ju ha klart för sig att vi enbart levererar vår syn på det vi har fått beskrivet för oss. Eller vår syn på det vi sett eller upplevt.
Den som tror sig sitta in med "rätt" syn ska nog ta sig en god blick i spegeln. Likaväl den som tror att det alltid finns "rätt" syn.
Världen är grå, inte svart och vit.
Problemet vi har att brottas med är att för att individen ska kunna hantera den komplexa miljön, måste saker sättas in i färdiga modeller och teorier. Allt för att skapa förståelse och att kunna hantera världen, utan att den ska bli allt för komplex.
22
Det finns en övertolkning i det skrivna språket. Vi tar saker som sanningar och definitioner. Snarare än tolkningar och reflektioner.
Alla, frågeställare som svarare, får ju ha klart för sig att vi enbart levererar vår syn på det vi har fått beskrivet för oss. Eller vår syn på det vi sett eller upplevt.
Den som tror sig sitta in med "rätt" syn ska nog ta sig en god blick i spegeln. Likaväl den som tror att det alltid finns "rätt" syn.
Världen är grå, inte svart och vit.
Problemet vi har att brottas med är att för att individen ska kunna hantera den komplexa miljön, måste saker sättas in i färdiga modeller och teorier. Allt för att skapa förståelse och att kunna hantera världen, utan att den ska bli allt för komplex.
Håller med och det som förvånar mig dock att det finns så många som "ropar" ut sina sanningar och dömer andra och sedan resonerar helt tvärtemot det resonemanget när de svarar på frågor utifrån sig själva ( i relationsproblematiksfrågor).
23
Håller med och det som förvånar mig dock att det finns så många som "ropar" ut sina sanningar och dömer andra och sedan resonerar helt tvärtemot det resonemanget när de svarar på frågor utifrån sig själva ( i relationsproblematiksfrågor).
Ett problem, ytterligare, är att vi inte har samma modeller av verkligheten.
Sen skulle jag inte vilja säga att en definition är en övertolkning av en reflektion, det är fullständigt ortogonala företeelser som inte går att jämföra alls. Det är inte en gradskillnad som förklaras av övertolkning s a s. Det är olika sätt att angripa en frågeställning.
Som jag skrev ovan, levereras många "statement", och sådant går liksom inte att diskutera. Det är inga reflektioner alls. En del människor, har jag upptäckt, diskuterar på det sättet, de levererar statements till varann, utan att vrida eller vända på något, bara byter åsikter utan kommentar egentligen, utan återkoppling. Jättelustig grej det där.
"Jag tycker ...", "Men jag tycker ...."
24
Ett problem, ytterligare, är att vi inte har samma modeller av verkligheten.
Sen skulle jag inte vilja säga att en definition är en övertolkning av en reflektion, det är fullständigt ortogonala företeelser som inte går att jämföra alls. Det är inte en gradskillnad som förklaras av övertolkning s a s. Det är olika sätt att angripa en frågeställning.
Som jag skrev ovan, levereras många "statement", och sådant går liksom inte att diskutera. Det är inga reflektioner alls. En del människor, har jag upptäckt, diskuterar på det sättet, de levererar statements till varann, utan att vrida eller vända på något, bara byter åsikter utan kommentar egentligen, utan återkoppling. Jättelustig grej det där.
Man har rätt till sina åsikter. Jag störs inte heller över när det blir "jag tycker..." i svar, som någon nämnde nedan. Det jag blir störd över är när man uttalar sig som om andra inte anstränger sig tillräckligt och när man ger rätt generella åsikter, som mycket väl kan bottna i ens egen erfarenhet, men som man uttrycker som om de kan appliceras på andra. Hm, inte helt glasklart beskrivet...
Inte så sällan är det ju så att inte ens i en relation mellan två personer har man samma bild av vad som händer (eller vems fel det var) och då blir det märkligt när utomstående "vet" vad som hänt, som en person beskrev i en tråd att hennes vänner gjorde.
Det kan också handla om att man fördömer otrohet totalt och sen upptäcker man att när man hamnar i situationen så är det inte så enkelt att man är säker på att man vill avlsuta relationen, otroheten till trots. Och vad jag far efter är väl att man redan när man i sina känslor fördömer otrohet så ska man ha förståelse för att när man själv hamnar i en sån situation är det inte säkert att den är så självklar att hantera som när man föreställde sig den i förväg. För att förtydliga med ett exempel.
25
Man har rätt till sina åsikter. Jag störs inte heller över när det blir "jag tycker..." i svar, som någon nämnde nedan. Det jag blir störd över är när man uttalar sig som om andra inte anstränger sig tillräckligt och när man ger rätt generella åsikter, som mycket väl kan bottna i ens egen erfarenhet, men som man uttrycker som om de kan appliceras på andra. Hm, inte helt glasklart beskrivet...
Inte så sällan är det ju så att inte ens i en relation mellan två personer har man samma bild av vad som händer (eller vems fel det var) och då blir det märkligt när utomstående "vet" vad som hänt, som en person beskrev i en tråd att hennes vänner gjorde.
Det kan också handla om att man fördömer otrohet totalt och sen upptäcker man att när man hamnar i situationen så är det inte så enkelt att man är säker på att man vill avlsuta relationen, otroheten till trots. Och vad jag far efter är väl att man redan när man i sina känslor fördömer otrohet så ska man ha förståelse för att när man själv hamnar i en sån situation är det inte säkert att den är så självklar att hantera som när man föreställde sig den i förväg. För att förtydliga med ett exempel.
hi, hi, det senare tror jag att du har rätt i! Jag tror också att man gärna gör om historieskrivningen så att den passar hur man vill tänka och känna. T ex kanske man var väldigt överens om arbetsfördelningen i relationen, medan man i efterhand gör sig själv till en det var synd om som alltid fick sköta det praktiska, för det stämmer med hur man själv vill uppleva det, mer än att det kanske var ett reellt problem när man levde i det.
En annan sak med vänner dock, på nåt sätt är vänskap för mig att ta mina vänners parti. Inte så att jag för den saken skull tror att mina vänner inte bär nån skuld, eller är de som har handlat helt rätt, men för mig är det en del av vänskapen, att jag finns där för dem när de har det jobbigt. Man behöver ju inte hålla med om allt, men ändå inte dissa dem, även om de har gjort nåt dumt.
Jag var väldigt tacksam över min mammas reaktion när jag berättade att jag skulle skilja mig, något hon inte var alls beredd att höra. Hon blev uppbarligen väldigt orolig och frågande och undrade en hel del hur jag tänkte och hur jag kände. När hon fått klart för sig att oavsett vad som hade hänt så var det här något genomtänkt från min sida och att jag väl hade övervägt olika alternativ och ansträngt mig för att det skulle bli bra för alla involverade, så nöjde hon sig med det, och vad sen ett oerhört stöd i allt praktiskt, fanns där som lyssnande när jag behövde prata men tog egentligen inte så mycket ställning i några av de direkta konflikterna. Just så skulle jag vilja vara för mina vänner - undersökande till en början för att se om ett beslut verkligen bottnade hos dem, och sen vara ett stöd i genomförandet.
26
hi, hi, det senare tror jag att du har rätt i! Jag tror också att man gärna gör om historieskrivningen så att den passar hur man vill tänka och känna. T ex kanske man var väldigt överens om arbetsfördelningen i relationen, medan man i efterhand gör sig själv till en det var synd om som alltid fick sköta det praktiska, för det stämmer med hur man själv vill uppleva det, mer än att det kanske var ett reellt problem när man levde i det.
En annan sak med vänner dock, på nåt sätt är vänskap för mig att ta mina vänners parti. Inte så att jag för den saken skull tror att mina vänner inte bär nån skuld, eller är de som har handlat helt rätt, men för mig är det en del av vänskapen, att jag finns där för dem när de har det jobbigt. Man behöver ju inte hålla med om allt, men ändå inte dissa dem, även om de har gjort nåt dumt.
Jag var väldigt tacksam över min mammas reaktion när jag berättade att jag skulle skilja mig, något hon inte var alls beredd att höra. Hon blev uppbarligen väldigt orolig och frågande och undrade en hel del hur jag tänkte och hur jag kände. När hon fått klart för sig att oavsett vad som hade hänt så var det här något genomtänkt från min sida och att jag väl hade övervägt olika alternativ och ansträngt mig för att det skulle bli bra för alla involverade, så nöjde hon sig med det, och vad sen ett oerhört stöd i allt praktiskt, fanns där som lyssnande när jag behövde prata men tog egentligen inte så mycket ställning i några av de direkta konflikterna. Just så skulle jag vilja vara för mina vänner - undersökande till en början för att se om ett beslut verkligen bottnade hos dem, och sen vara ett stöd i genomförandet.
Härligt med det stöd du kunde få från din mamma. Jag har ingen nära vän som skilt sig utan mer på håll och mest bekanta/arbetskamrater. Antar att är det ngn som står en nära visar de sin smärta över situationen mer också. Inte så konstigt att andra inte gör. Men jag har alltså åkt på ngra (mer bekanta) som nog har ett enormt behov av att bli bekräftade hela hela tiden. Så har man suttit i X år och hört varenda kafferast (t.ex.) hur alldeles krampaktigt underbar och perfekt deras familj och deras förhållande är och ett tu tre kommer de och berättar att nu har de skilt sig och det var det bästa de gjort och väntar sig at man ska gratta till det minst lika mycket som till nya skorna, spanienresan, lyckade bjudningen och ursnygga köksinredningen (som jag inte brydde mig värst mycklet om utan antagligen underpresterade grymt i att bekräfta henne för). Där känns varje handlingsalternativ FEL. Jag kan itne säga"beklagar" - för det har hon liksom satt p för redan genom glädjeutropet över den nya häftiga upplevelsen. Men jag kan inte gratulera heller - för jag har verkligen inte hängt med på vad som hänt. Det blir väl ngt undrande: "oj, det låter jobbigt - vad är det som hänt?" Och det är den sista fråga hon ville få. Den platsar inte i hennes bild av hennes perfekta liv. Det gör väldigt ont i mig att se det också - men vad tar man sig till?
29
Härligt med det stöd du kunde få från din mamma. Jag har ingen nära vän som skilt sig utan mer på håll och mest bekanta/arbetskamrater. Antar att är det ngn som står en nära visar de sin smärta över situationen mer också. Inte så konstigt att andra inte gör. Men jag har alltså åkt på ngra (mer bekanta) som nog har ett enormt behov av att bli bekräftade hela hela tiden. Så har man suttit i X år och hört varenda kafferast (t.ex.) hur alldeles krampaktigt underbar och perfekt deras familj och deras förhållande är och ett tu tre kommer de och berättar att nu har de skilt sig och det var det bästa de gjort och väntar sig at man ska gratta till det minst lika mycket som till nya skorna, spanienresan, lyckade bjudningen och ursnygga köksinredningen (som jag inte brydde mig värst mycklet om utan antagligen underpresterade grymt i att bekräfta henne för). Där känns varje handlingsalternativ FEL. Jag kan itne säga"beklagar" - för det har hon liksom satt p för redan genom glädjeutropet över den nya häftiga upplevelsen. Men jag kan inte gratulera heller - för jag har verkligen inte hängt med på vad som hänt. Det blir väl ngt undrande: "oj, det låter jobbigt - vad är det som hänt?" Och det är den sista fråga hon ville få. Den platsar inte i hennes bild av hennes perfekta liv. Det gör väldigt ont i mig att se det också - men vad tar man sig till?
Väldigt klokt. Många tycker att jag skilde mig väldigt lätt båda gångerna. Första gången var det nog bara min svärmor som stöttade mig helt och fullt i beslutet om skilsmässa. Andra gången bara de vänner som var mina. Ska ni inte försöka lite till, vad ska det bli av barnen, men ni verkar ju inte osams mm.
Sen kan jag helt ärligt säga att inte ens mina allra närmaste vänner hade nån aning om hur relationen mellan mig och maken fungerade i nåt av äktenskapen. Även för dem kom skilsmässan som en överaskning för att jag inte berättat hur det var. Sen var väl inte alla förvånade över att det inte höll (andra gången) för vi var väldigt olika. Det betyder inte att det är nåt större fel på nån av oss, bara att vi var eller blev helt fel för varandra.
30
Väldigt klokt. Många tycker att jag skilde mig väldigt lätt båda gångerna. Första gången var det nog bara min svärmor som stöttade mig helt och fullt i beslutet om skilsmässa. Andra gången bara de vänner som var mina. Ska ni inte försöka lite till, vad ska det bli av barnen, men ni verkar ju inte osams mm.
Sen kan jag helt ärligt säga att inte ens mina allra närmaste vänner hade nån aning om hur relationen mellan mig och maken fungerade i nåt av äktenskapen. Även för dem kom skilsmässan som en överaskning för att jag inte berättat hur det var. Sen var väl inte alla förvånade över att det inte höll (andra gången) för vi var väldigt olika. Det betyder inte att det är nåt större fel på nån av oss, bara att vi var eller blev helt fel för varandra.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
