Arbetsrelaterat

[Anonym]

Jag har ett dilemma som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag har en kollega som beter sig egendomligt och jag börjar undra om hon är lite hög på jobbet. Vanligtvis är hon glad och sprallig men jag vet att hon har gått igenom en tuff period med skilsmässa och svek. Igår så var hon helknepig. Hon brukar vara glad men igår så skrattade hon helt gällt och oäkta ... ja, nästan hysteriskt åt allt. Alltså, även sånt som egentligen inte kunde uppfattas som roligt. Hon har tidigare berättat öppet för alla, oavsett om de ville höra eller inte, om både ekonomiska bekymmer och hennes mans sjukdom osv.

Och nu när folk vill veta hur det är och hur det har gått med allting (alltså ett intresse som hon själv byggde upp) så är hon fåordig och undvikande. Jag misstänker att hon har förlåtit sin man och att hon därför tycker att det är pinsamt. Ja, att hon först sågade honom längs fotknölarna och sen ändå tar tillbaka honom. Jag förstår att känslor kan vända så jag dömer henne inte för det utan har väl mer eller mindre visat att jag förstår då jag frågat om hon tror att de kan hitta en väg tillbaka till varandra. Men hon är lite undvikande och jag vill inte tränga mig på mer än så. Hon får liksom berätta det hon vill berätta.

Jag tror inte att jag är den enda som funderar över vad som pågår. Nu undrar jag om jag ska låta det bero eller om jag faktiskt ska ta upp att jag har noterat en skillnad i hennes sätt att vara. Kan man bli så av t ex anti-depressiva medel (för det är kanske det jag tror att hon har fått ordinerat)? Jag är rädd att jag lägger ytterligare en sten på en redan tung börda om jag lyfter fram förändringen jag har sett. Men samtidigt så vill jag inte att hon går omkring och "gör bort sig" på jobbet. Hon kanske tycker att medicinen fungerar bra och så kommer jag och visar på biverkningarna. Ja, om det nu är en effekt av någon form av medicinering. Jag vet att hon har gått i terapi för att hon har varit helt känslomässigt urlakad. Och nu känner jag inte igen henne. Vad skulle ni göra?

[krax]

hon kanske inte har fått någon hjälp alls och håller på att bryta ihop? då kan ju känsloyttringar bli både förstärkta och oväntade.

det är heller inte helt ovanligt att man tystnar efter en intensiv period av utlämnande. man känner sig naken och ångrar att man pratat så mycket - å andra sidan var det kanske det enda sättet som man kunde undvika att gå under på just då.

[Smålandspappa]

lägger jag inget kraft på att engagera mig i min omgivning eller mina arbetskamrater för det tar för mycket energi helt enkelt. Jag är trött på alla som går omkring och mår dåligt över en eller annan anledning.

Allt hänger på vilken relation du har till din arbetskamrat och hur mycket energi du är bredd att lägga. Känner du entusiasm så försök att närma dig försiktigt.

[Eme C]

Oj. det lät hårt!

Sant är däremot att man engagerar sig i dem man vill engagera sig i inte har kraft att rädda världen.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort. Det beror på vilken relation jag har till henne. Och vilken sits gentemot henne i företaget (chef, kollega). Om du har nåt ansvar för henne i företaget på nåt sätt...eller bara vil vara allmänmedmänsklig.

Jag tänker lite som krax. Jag skulle bara vara vänlig mot henne och ge henne utrymme att berätta om hon vill. Hon måste ha tusen känslor i sig.

Jag klarar bara inte av att vara så hård som smålandspappa...

Tänker lite att man knske borde stoppat henne att berätta så mycket från början på nåt fint sätt? För hon ångrar säkert...men jag vet att det är svårt, har en på jobbet som berättar mer än vad man vill veta...men hon mår inte dåligt i alla fall...

Nej, jag fixar inte smålandspappas tankegångar...Visst. man kan inte göra hur mycket som helst men...allmän medmänskighet har man råd med.

När nån mår dåligt kan det räcka bara att sträcka ut en hand och prata om roliga saker, göra roliga saker med den för att den ska få nån lugn och trygghet och fokus på annat än problemen. Bara finnas där.

[MaryT*]

På sant så måste du nog vara den mest likgiltiga person jag nånsin hört talas om, Smålandspappa! Och inget fel i det egentligen, så länge du trivs. Men inga intressen, inga ambitioner, inget engagemang, inga vänner... _Trivs_ du verkligen så?...

[cogito]

du låter helt utbränd, smålandspappa. Vi känner inte varandra, menjag vill säga att jag tycker att du ska ta en stund med dig själv och tänka över hur du vill ha ditt liv framöver. vad VILL du?

[Jack_in_the_green]

Ett utmärkt recept för att *slippa* bli utbränd är väl just att *inte* snoka i allt vad andra håller på med? Såna där (mest fruntimmer) som springer omkring och snokar och lägger sig i allt vad alla andra gör, det är *de* som blir utbrända.

[Smålandspappa]

hårt det vet jag inte men kanske pang på. Jag är inte förvånad över ditt svar...typiskt kvinnligt om jag generaliserar lite

Oj. det lät hårt!

Sant är däremot att man engagerar sig i dem man vill engagera sig i inte har kraft att rädda världen.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort. Det beror på vilken relation jag har till henne. Och vilken sits gentemot henne i företaget (chef, kollega). Om du har nåt ansvar för henne i företaget på nåt sätt...eller bara vil vara allmänmedmänsklig.

Jag tänker lite som krax. Jag skulle bara vara vänlig mot henne och ge henne utrymme att berätta om hon vill. Hon måste ha tusen känslor i sig.

Jag klarar bara inte av att vara så hård som smålandspappa...

Tänker lite att man knske borde stoppat henne att berätta så mycket från början på nåt fint sätt? För hon ångrar säkert...men jag vet att det är svårt, har en på jobbet som berättar mer än vad man vill veta...men hon mår inte dåligt i alla fall...

Nej, jag fixar inte smålandspappas tankegångar...Visst. man kan inte göra hur mycket som helst men...allmän medmänskighet har man råd med.

När nån mår dåligt kan det räcka bara att sträcka ut en hand och prata om roliga saker, göra roliga saker med den för att den ska få nån lugn och trygghet och fokus på annat än problemen. Bara finnas där.

[cogito]

haha, där fick jag! Vad jag menar är att Smålandspappan har en så uppgiven ton i många av sina svar att jag reagerade på det.
Att inte ha vänner, intressen eller empati för dem omkring sig brukar var tecken på utbrändhet.

[Smålandspappa]

vi kan nog lägga till håglös med och x antal fler

Om jag trivs...nja kanske inte helt men det är så livet har blivit. Fast ska jag vara ärlig så tror jag nog att jag inte är så udda. Jag tror det finns många muppar som mig som varken har vänner, ingen ambition, inget engagemang och inte engagerar sig i sina arbetskamrater.

Jag tror det finns många idag som kommer till sitt jobb, gör vad de ska, växlar några ytliga ord med sina arbetskamrater av ren artighet och sen åker hem till hemmets vrå för att sen stanna där och invänta nästa dag och så börjar allt om igen.

På sant så måste du nog vara den mest likgiltiga person jag nånsin hört talas om, Smålandspappa! Och inget fel i det egentligen, så länge du trivs. Men inga intressen, inga ambitioner, inget engagemang, inga vänner... _Trivs_ du verkligen så?...

[luddtussen]

Jag är inne på Smålandspappas linje, hur farao kan du ägna energi åt att fundera så in i norden mycket på en kollegas varande och göranden? Och notera skillnader i humör??

Hur funkar hon yrkesmässigt? Gör det hon ska? Inga professionella problem som kollega?

Ifall inte. Lägg dig inte i. Låt henne vara! Om man har bekymmer privat så kan det väl hända att man beter sig lite ad hoc antar jag, men man kanske inte vill att folk ska lägga sig i det i alla fall! Såvida hon inte ber om hjälp eller stöd förstås.

[Smålandspappa]

omtanken men utbränd är nog jag en utav de sista som skulle hamna i om jag säger så.

Jag tror snarare det är så att jag inte passar in här på aff bland alla klämkäcka damer med mina muppiga pang på svar.

Jag tror inte mitt beteende är så ovanligt. Jag vet många fler som är på samma sätt, skillnaden mot mig är att jag är öppen medan de andra istället håller låg profil och inte hänger såhär på ett forum så vi varken ser eller hör talas om dom.

[Smålandspappa]

ja jag kan bara........

[luddtussen]

Eller så åker man till jobbet ... och jobbar, för att det är så himla intressant och spännande. Det är det som är kul.

Jag ägnar inte mina kollegor någon vidare uppmärksamhet, särskilt inte deras privatliv. Vi är engagerade, vi löser problem, vi är professionella på jobbet. Diskuterar jobbproblem. I övrigt är vi noga med att respektera varandras personliga integritet. Utmärkt ordning. Om man frågar mig.

[Smålandspappa]

det kan vara så med. Absolut.

På mitt jobb har man aldrig sagt något ens om någon har gift sig, fått barn eller fyllt jämt. Sen vet jag arbetsplatser där man nästan är med i sängkammaren när jobbarkompisens barn blir till. Alltså ett jätteengagemang.

Eller så åker man till jobbet ... och jobbar, för att det är så himla intressant och spännande. Det är det som är kul.

Jag ägnar inte mina kollegor någon vidare uppmärksamhet, särskilt inte deras privatliv. Vi är engagerade, vi löser problem, vi är professionella på jobbet. Diskuterar jobbproblem. I övrigt är vi noga med att respektera varandras personliga integritet. Utmärkt ordning. Om man frågar mig.

[luddtussen]

Jag skulle personligen bli extremt irriterad om någon kollega kom och la sig i och hade synpunkter på hur jag skrattade idag jämfört med igår ... I alla fall om han på fullaste allvar verkligen la sig i. Om någon kommer och frågar vem jag tänker piska idag, däremot, antar jag att jag bara skulle garva.

[luddtussen]

Sådant får man mest veta av slump på min arbetsplats. Och det tycker jag är hur bra som helst. Jag tyckte det var en plåga att vara gravid, på jobbet, just för att jag tyckte det var en privat angelägenhet som mina kollegor inte hade med att göra ... Tyvärr gick det inte att dölja, men de var alla mycket hänsynsfulla.

När jag skilde mig berättade jag det bara för min chef, för jag ville avstå en grej just då (konferens), men av mina kollegor visste ingen det inte förrän åratal senare. En del vet det nog fortfarande inte.

[luddtussen]

Tillägg ... vi har ett mycket bra och trivsamt arbetsklimat. Det tycker alla.

[cogito]

ok, förstår vad du menar. Jag är nog väl rak ibland för att passa i vissa damsällskap jag med, även om jag är tjej :-)

[Smålandspappa]

noterat det med, du ger skärpta raka svar. Men du har långt mer hjärna än vad jag någonsin har haft.

ok, förstår vad du menar. Jag är nog väl rak ibland för att passa i vissa damsällskap jag med, även om jag är tjej :-)