Jag är helt ny i detta i mina ögon mycket sympatiska forum! Flera av er som skriver här verkar vara rätt välutbildade. Säger en som själv är rätt välutbildad, men inte alls inom det psykologiska området.
Jag är en man i sina bästa år (48) och lever i ett vad många skulle kalla "stabilt och normalt" snart 20-årigt äktenskap. Vi har tre fina barn (9, 13 o 17) och har minimal släkt (min bor mkt långt bort) vilket har varit påfrestande då vi nästan aldrig fått hjälp med barnpassning. Jag är en engagerad samhällsmedborgare och har varit mycket föreningsaktiv. Detta innebar mycket ideellt nattarbete. Jag var då förstås en belastning för min fru, men hon härdade ut - även om hon sa ifrån mååånga gånger. Det är jag mycket tacksam för! Hon ställde verkligen upp för mig och föreningens sak.
Det är bara det att jag under lång tid tappat gnistan. Jag känner inte längre någon attraktion till min fru. Jag känner inget när jag ser henne i ögonen, vilket gör mig så ledsen. Vi gnabbar och gnäller ofta, eller är bara tysta. Barnen tycker att jag "är sur", vilket inte är mitt rätta jag. Jag är lättretlig. Jag känner mig fången i mitt eget hem. Vi har pratat om dessa problem tillsammans och med kyrkans familjerådgivning flera omgångar och är just nu inne i ett intenisvt skede. Dessutom går jag själv i egen terapi. Varför?
Jag har sakta men säkert sedan ca 3 år blivit mer och mer förälskad i en gift kvinna med barn i vår närmsta bekantskapskrets! Det har jag berättat för henne men hon säger att hon "har det bra med sin XX" eller "jag vill vara tydlig med att jag inte tänker lämna XX". Tyvärr vet min fru vet - det var egentligen inte meningen. Familjerna har bestämt att inte umgås tills vidare... Vi har träffats på tu man hand ganska få gånger men det har alltid varit helt ljuvligt harmonsikt, fritt och "naturligt". Hon har fått mig att leva upp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, hon har sett mig som den jag är och verkar gilla det! Och beundrar henne och älskar att prata med henne om precis vad som helst. Men hon vill inte ha nåt i smyg, vilket jag intelektuellt respekterar mkt. Vi har t o m bestämt att vi inte kan ha någon kontakt alls, vilket känns tragiskt tungt för mig. Jag tycker själv att hon är både vacker, sexig men framför allt så underbart trygg och helande för mig som hetsat på under så många år. Att drunkna i hennes varma kloka ögon är bara fantastikt skönt. Det finns mer att skriva men jag nöjer mig med att säga att jag upplever henne som min själsfrände, kompis och drömkvinna på en och samma gång. Jag drömmer hela tiden om att få vila ut hos henne, om att få hjälpa henne, ge henne allt jag har - och lite till... Ja, ni blir inte förvånade att jag har dragit slutsatsen att jag är förälskad - olyckligt förälskad.
Därför undrar jag om någon vet (gärna med vetenskapliga studier som stöd) hur länge man kan förvänta sig att en förälskelse sitter i? Jag vill också ha tips på hur jag ska sluta "mata den känslan" som jag blir så glad av att känna. Hon har verkligen gjort mig lycklig, de få gånger vi har fått vara på tu man hand. Att "komma över henne" känns som att slita ut själva hjärtat ur kroppen! Kan någon hjälpa med lite erfarenheter? Tacksam för all hjälp!
Till saken hör att jag egentligen redan (oavsett denna förälskelse - som snarare påskyndade mitt uppvaknande än orsakade det) nästan bestämt mig för att alla i min familj blir lyckligare om jag och min fru separerar. Jag lever hellre olycklig (ett tag - är optimist!) ensam än med min fru och längtar bort hela tiden (eller hoppas att hon hittar nån och drar först). Och, jo, jag är mest orolig för hur barnen ska klara det. Ska de hata mig för detta beslut?
Jag önskar er alla ett lyckligt liv!
1
hur länge räcker en olycklig förälskelse Jag är helt ny i detta i mina ögon mycket sympatiska forum! Flera av er som skriver här verkar vara rätt välutbildade. Säger en som själv är rätt välutbildad, men inte alls inom det psykologiska området.
Jag är en man i sina bästa år (48) och lever i ett vad många skulle kalla "stabilt och normalt" snart 20-årigt äktenskap. Vi har tre fina barn (9, 13 o 17) och har minimal släkt (min bor mkt långt bort) vilket har varit påfrestande då vi nästan aldrig fått hjälp med barnpassning. Jag är en engagerad samhällsmedborgare och har varit mycket föreningsaktiv. Detta innebar mycket ideellt nattarbete. Jag var då förstås en belastning för min fru, men hon härdade ut - även om hon sa ifrån mååånga gånger. Det är jag mycket tacksam för! Hon ställde verkligen upp för mig och föreningens sak.
Det är bara det att jag under lång tid tappat gnistan. Jag känner inte längre någon attraktion till min fru. Jag känner inget när jag ser henne i ögonen, vilket gör mig så ledsen. Vi gnabbar och gnäller ofta, eller är bara tysta. Barnen tycker att jag "är sur", vilket inte är mitt rätta jag. Jag är lättretlig. Jag känner mig fången i mitt eget hem. Vi har pratat om dessa problem tillsammans och med kyrkans familjerådgivning flera omgångar och är just nu inne i ett intenisvt skede. Dessutom går jag själv i egen terapi. Varför?
Jag har sakta men säkert sedan ca 3 år blivit mer och mer förälskad i en gift kvinna med barn i vår närmsta bekantskapskrets! Det har jag berättat för henne men hon säger att hon "har det bra med sin XX" eller "jag vill vara tydlig med att jag inte tänker lämna XX". Tyvärr vet min fru vet - det var egentligen inte meningen. Familjerna har bestämt att inte umgås tills vidare... Vi har träffats på tu man hand ganska få gånger men det har alltid varit helt ljuvligt harmonsikt, fritt och "naturligt". Hon har fått mig att leva upp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, hon har sett mig som den jag är och verkar gilla det! Och beundrar henne och älskar att prata med henne om precis vad som helst. Men hon vill inte ha nåt i smyg, vilket jag intelektuellt respekterar mkt. Vi har t o m bestämt att vi inte kan ha någon kontakt alls, vilket känns tragiskt tungt för mig. Jag tycker själv att hon är både vacker, sexig men framför allt så underbart trygg och helande för mig som hetsat på under så många år. Att drunkna i hennes varma kloka ögon är bara fantastikt skönt. Det finns mer att skriva men jag nöjer mig med att säga att jag upplever henne som min själsfrände, kompis och drömkvinna på en och samma gång. Jag drömmer hela tiden om att få vila ut hos henne, om att få hjälpa henne, ge henne allt jag har - och lite till... Ja, ni blir inte förvånade att jag har dragit slutsatsen att jag är förälskad - olyckligt förälskad.
Därför undrar jag om någon vet (gärna med vetenskapliga studier som stöd) hur länge man kan förvänta sig att en förälskelse sitter i? Jag vill också ha tips på hur jag ska sluta "mata den känslan" som jag blir så glad av att känna. Hon har verkligen gjort mig lycklig, de få gånger vi har fått vara på tu man hand. Att "komma över henne" känns som att slita ut själva hjärtat ur kroppen! Kan någon hjälpa med lite erfarenheter? Tacksam för all hjälp!
Till saken hör att jag egentligen redan (oavsett denna förälskelse - som snarare påskyndade mitt uppvaknande än orsakade det) nästan bestämt mig för att alla i min familj blir lyckligare om jag och min fru separerar. Jag lever hellre olycklig (ett tag - är optimist!) ensam än med min fru och längtar bort hela tiden (eller hoppas att hon hittar nån och drar först). Och, jo, jag är mest orolig för hur barnen ska klara det. Ska de hata mig för detta beslut?
Så fantastiskt fint du skriver! Välkommen hit och fortsätt gärna att skriva här! Vi behöver fler män!
Sen till din situation: jag känner tyvärr inte igen mig själv och kan därför inte besvara din fråga. Jag har själv en 23-årig relation bakom mig, under den tiden var jag förälskad lite då och då. Men jag var hela tiden övertygad om att jag älskade min man ändå, och förälskelserna svalnade av efter en tid, kanske ett år. Jag behövde heller aldrig göra något för att få förälskelsen att försvinna, det gjorde den av sig själv iom att jag satsade på min man och familj.
Skillnaden för dig är att du inte längre älskar din fru. Då har du ingen annan att engagera dig känslomässigt i, utan dina känslor stannar kvar hos din förälskelse. Mitt råd till dig är samma råd som jag ger till nyskilda som saknar sina barn - se till att fylla din tid med sånt du tycker är roligt så är det lättare att komma över känslorna av saknad. Se till att du har fullt upp så finns det inte en massa tid att sitta och tänka på henne.
Min ex-man lämnade mig utan att gå till någon annan kvinna, det är jag honom evigt tacksam för. Det var oerhört jobbigt att inse att han inte älskade mig längre, men nu fick jag i alla fall full tillgång till hans öra, då han lyssnade till min förtvivlan och svarade på mina frågor så gott han kunde. Där fanns ingen ny förälskelse hos honom som krigade om uppmärksamheten.
2
Så fantastiskt fint du skriver! Välkommen hit och fortsätt gärna att skriva här! Vi behöver fler män!
Sen till din situation: jag känner tyvärr inte igen mig själv och kan därför inte besvara din fråga. Jag har själv en 23-årig relation bakom mig, under den tiden var jag förälskad lite då och då. Men jag var hela tiden övertygad om att jag älskade min man ändå, och förälskelserna svalnade av efter en tid, kanske ett år. Jag behövde heller aldrig göra något för att få förälskelsen att försvinna, det gjorde den av sig själv iom att jag satsade på min man och familj.
Skillnaden för dig är att du inte längre älskar din fru. Då har du ingen annan att engagera dig känslomässigt i, utan dina känslor stannar kvar hos din förälskelse. Mitt råd till dig är samma råd som jag ger till nyskilda som saknar sina barn - se till att fylla din tid med sånt du tycker är roligt så är det lättare att komma över känslorna av saknad. Se till att du har fullt upp så finns det inte en massa tid att sitta och tänka på henne.
Min ex-man lämnade mig utan att gå till någon annan kvinna, det är jag honom evigt tacksam för. Det var oerhört jobbigt att inse att han inte älskade mig längre, men nu fick jag i alla fall full tillgång till hans öra, då han lyssnade till min förtvivlan och svarade på mina frågor så gott han kunde. Där fanns ingen ny förälskelse hos honom som krigade om uppmärksamheten.
Jag blev lite rörd faktiskt. Du verkar vara en fin man och det är synd att det inte fungerar med din fru. Ni har ju försökt med terapi etc.
Jag känner igen mig massor i hur du beskriver ditt äktenskap. Jag har också träffat en annan som inte vill ha ett förhållande med mig även om han gillar mig. Kanske är det en övergångsperson bara men det är plågsamt ändå. Jag försöker att inte ta kontakt med honom för att släcka lågan. Folk säger att det går över på några månader om man inte lägger bränsle på elden. Jag vet inte, har inte lyckats låta bli honom så mycket ännu...
Mitt äktenskap var dåligt redan innan så att han dök upp hade han egentligen inte med det att göra.
Tack för din välgångsönskan och jag önskar dig detsamma!
3
Jag blev lite rörd faktiskt. Du verkar vara en fin man och det är synd att det inte fungerar med din fru. Ni har ju försökt med terapi etc.
Jag känner igen mig massor i hur du beskriver ditt äktenskap. Jag har också träffat en annan som inte vill ha ett förhållande med mig även om han gillar mig. Kanske är det en övergångsperson bara men det är plågsamt ändå. Jag försöker att inte ta kontakt med honom för att släcka lågan. Folk säger att det går över på några månader om man inte lägger bränsle på elden. Jag vet inte, har inte lyckats låta bli honom så mycket ännu...
Mitt äktenskap var dåligt redan innan så att han dök upp hade han egentligen inte med det att göra.
Tack för din välgångsönskan och jag önskar dig detsamma!
Varför tror du att vi härinne är välutbildade? Bara nyfiken på ditt svar.. Sedan vill jag säga att jag förstår dig så väl! Jag är själv obeskrivligt kär i en man som är några år äldre . Han är så underbar i mina ögon att det gör ont i hjärtat bara att tänka på honom. Han känner detsamma för mig. Jag var på väg att lämna min man efter ett jättelångt äktenskap, när jag blev kär i den här mannen. Jag tycker ändå att det har varit en svår och sorglig tid. Att bryta upp efter så många år är svårt. Men det är värt det, för nu får jag uppleva en helt annorlunda kärlek. Det känns egoistiskt att skriva så, men jag var inte längre lycklig med min exman. Vi har nu ( min nye man och jag) varit tillsammans i 10 mån. Vi blir bara mer och mer kära, så jag vet inte hur länge nyförälskelsen sitter i. Men du menade förresten olycklig kärlek.. jadu.. vad svårt. Jag vet inte men tänker på dig och lider med dig. Hoppas att du gör det du verkar vilja, dvs skiljer dig, om det är vad du vill. Hoppas att du en dag blir riktigt lycklig igen.. Kram!
4
Varför tror du att vi härinne är välutbildade? Bara nyfiken på ditt svar.. Sedan vill jag säga att jag förstår dig så väl! Jag är själv obeskrivligt kär i en man som är några år äldre . Han är så underbar i mina ögon att det gör ont i hjärtat bara att tänka på honom. Han känner detsamma för mig. Jag var på väg att lämna min man efter ett jättelångt äktenskap, när jag blev kär i den här mannen. Jag tycker ändå att det har varit en svår och sorglig tid. Att bryta upp efter så många år är svårt. Men det är värt det, för nu får jag uppleva en helt annorlunda kärlek. Det känns egoistiskt att skriva så, men jag var inte längre lycklig med min exman. Vi har nu ( min nye man och jag) varit tillsammans i 10 mån. Vi blir bara mer och mer kära, så jag vet inte hur länge nyförälskelsen sitter i. Men du menade förresten olycklig kärlek.. jadu.. vad svårt. Jag vet inte men tänker på dig och lider med dig. Hoppas att du gör det du verkar vilja, dvs skiljer dig, om det är vad du vill. Hoppas att du en dag blir riktigt lycklig igen.. Kram!
Tack för era svar! Jag vill be om ursäkt för mitt lite klumpiga sätt att anta att "flera här verkar vara välutbildade". Det jag egentligen menade var: flera här verkar vara mycket empatiska, varma och fina människor. Jag har stor behållning av detta forum!
Med anledning av min "tråd" som det visst heter vill jag tillägga att jag nog innerst inne betraktar det underbara jag fått uppleva med "min hjärtevän" som lycklig kärlek som av olika (inte nödvändigtvis "olyckliga") omständighter tyvärr inte går att leva ut - det blir då snarare någon slags "omöjlig kärlek". Hur som helst kommer jag att bära dessa mitt livs vackraste och varmaste minnen med mig resten av livet.
Idag sa min terapeut något intressant: jag kan faktiskt i dig se en liten pojke som saknar eller lägntar tillbaks till sin mamma, det kallas visst den symbiotiska moderskärleken. Ok, även om det kändes lite nedlåtande (vilket det absolut inte var!), så kanske det kan ligga något i detta. Genom att betrakta min upplevelse och min känsloexplosion ur det perspektivet kanske jag lättar "härbärgera" det faktum att jag inte kan få uppleva detta men leva vidare ändå. Måhända kan jag bli lycklig så småningom. Jag tänker i alla fall förstå och inte som så hittills i mitt liv förneka de jobbiga känslorna genom att innesluta mig i "likgiltighetens mantel" som en god kvinnlig bekant brukar säga.
Jag måste bara tvinga mig själv att släppa tanken (som jag älskar så högt) om att få leva med den jag älskar mest i hela världen. Suck! Dubbelsuck!
Det är ganska svårt att undvika bli desillussionerad som Strindberg och tycka som om "människan" vilket egentligen betyder "sig själv"...
Men det är väl också detta som skiljer oss från djuren - och gör livet så spännande!
Ha en bra dag!
5
Tack för era svar! Jag vill be om ursäkt för mitt lite klumpiga sätt att anta att "flera här verkar vara välutbildade". Det jag egentligen menade var: flera här verkar vara mycket empatiska, varma och fina människor. Jag har stor behållning av detta forum!
Med anledning av min "tråd" som det visst heter vill jag tillägga att jag nog innerst inne betraktar det underbara jag fått uppleva med "min hjärtevän" som lycklig kärlek som av olika (inte nödvändigtvis "olyckliga") omständighter tyvärr inte går att leva ut - det blir då snarare någon slags "omöjlig kärlek". Hur som helst kommer jag att bära dessa mitt livs vackraste och varmaste minnen med mig resten av livet.
Idag sa min terapeut något intressant: jag kan faktiskt i dig se en liten pojke som saknar eller lägntar tillbaks till sin mamma, det kallas visst den symbiotiska moderskärleken. Ok, även om det kändes lite nedlåtande (vilket det absolut inte var!), så kanske det kan ligga något i detta. Genom att betrakta min upplevelse och min känsloexplosion ur det perspektivet kanske jag lättar "härbärgera" det faktum att jag inte kan få uppleva detta men leva vidare ändå. Måhända kan jag bli lycklig så småningom. Jag tänker i alla fall förstå och inte som så hittills i mitt liv förneka de jobbiga känslorna genom att innesluta mig i "likgiltighetens mantel" som en god kvinnlig bekant brukar säga.
Jag måste bara tvinga mig själv att släppa tanken (som jag älskar så högt) om att få leva med den jag älskar mest i hela världen. Suck! Dubbelsuck!
Det är ganska svårt att undvika bli desillussionerad som Strindberg och tycka som om "människan" vilket egentligen betyder "sig själv"...
Men det är väl också detta som skiljer oss från djuren - och gör livet så spännande!
Tja, ibland kanske vi kan få tycka lite synd om oss...jag är inne i en period av total självömkan.
Omöjlig kärlek är ju i alla fall kärlek. Tycker att du låter som om du fixar det .
Och det där med längtan efter mamma...jaa, jag längtar kanske efter pappa...det är ju i alla fall den första mannen i mitt liv. Sen var han inte så närvarande precis och jag längtar kanske fortfarande efter att bli sedd av honom. Hm. Nåt att snacka om med MIN terapeut.
7
Tja, ibland kanske vi kan få tycka lite synd om oss...jag är inne i en period av total självömkan.
Omöjlig kärlek är ju i alla fall kärlek. Tycker att du låter som om du fixar det .
Och det där med längtan efter mamma...jaa, jag längtar kanske efter pappa...det är ju i alla fall den första mannen i mitt liv. Sen var han inte så närvarande precis och jag längtar kanske fortfarande efter att bli sedd av honom. Hm. Nåt att snacka om med MIN terapeut.
Intressant att du som tjej reflekterade över att du kanske saknade din pappa... Är detta nåt allmängiltigt måhända? Nu, någon dag efteråt börjar jag tro att terapeuten medvetet försökte provocera mig och därigenom hjälpa mig ur dödläget - jag kan helt enkelt inte sluta tänka, drömma och längta efter min hjärtevän. Det blir ju lite pinsamt att förknippa en förälskelse med sin mamma... Har man som jag ett gammalt minne av hur ens första stora kärlek inte vågade eller var mogen att besvara min översvallande kärlek känns det snarare som att jag tydligen inte är ämnad att få uppleva lycklig kärlek alls. Efteråt har jag nämligen förstått att hon verkligen älskade mig men var rädd att hennes kärlek skulle "räcka till" eller motsvara min starka dito... Vad säger man? Nåja det var fint att efter 25 år totalt utan kontakt känna att vi fortfarande var vänner och kände varandra väl! Nu är jag minst lika förälskad i en annan underbar kvinna - mogen dessutom - men verkar inte heller få uppleva detta annat än i fantasin... Kan väl kallas att ha otur i kärlek?
Grejen är att jag måste bestämma mig om jag verkligen vill försöka få tillbaka någon form av gnista och attraktion till min fru! Mottager förstås gärna tips till en ambivalent känsloberoende och fantasirik drömmare som längtar efter värme i sitt liv!
8
Intressant att du som tjej reflekterade över att du kanske saknade din pappa... Är detta nåt allmängiltigt måhända? Nu, någon dag efteråt börjar jag tro att terapeuten medvetet försökte provocera mig och därigenom hjälpa mig ur dödläget - jag kan helt enkelt inte sluta tänka, drömma och längta efter min hjärtevän. Det blir ju lite pinsamt att förknippa en förälskelse med sin mamma... Har man som jag ett gammalt minne av hur ens första stora kärlek inte vågade eller var mogen att besvara min översvallande kärlek känns det snarare som att jag tydligen inte är ämnad att få uppleva lycklig kärlek alls. Efteråt har jag nämligen förstått att hon verkligen älskade mig men var rädd att hennes kärlek skulle "räcka till" eller motsvara min starka dito... Vad säger man? Nåja det var fint att efter 25 år totalt utan kontakt känna att vi fortfarande var vänner och kände varandra väl! Nu är jag minst lika förälskad i en annan underbar kvinna - mogen dessutom - men verkar inte heller få uppleva detta annat än i fantasin... Kan väl kallas att ha otur i kärlek?
Grejen är att jag måste bestämma mig om jag verkligen vill försöka få tillbaka någon form av gnista och attraktion till min fru! Mottager förstås gärna tips till en ambivalent känsloberoende och fantasirik drömmare som längtar efter värme i sitt liv!
Jag tycker det låter som att du går omkring med önskningar, fantasier och drömmar helt borta från verkligheten. Den här drömkvinnan, den här hjärtevännen, hur väl känner du henne? Ju mindre man känner någon desto större utrymme att projicera sina övriga önskningar och drömmar på någon som i alla fall fläckvis passar.
Istället för att ägna sig åt att leva nu och uppleva verkligheten, nog så fascinerande.
Bestäm dig för att lägga ner dina idealbilder och lev i verkligheten istället.
9
Jag tycker det låter som att du går omkring med önskningar, fantasier och drömmar helt borta från verkligheten. Den här drömkvinnan, den här hjärtevännen, hur väl känner du henne? Ju mindre man känner någon desto större utrymme att projicera sina övriga önskningar och drömmar på någon som i alla fall fläckvis passar.
Istället för att ägna sig åt att leva nu och uppleva verkligheten, nog så fascinerande.
Bestäm dig för att lägga ner dina idealbilder och lev i verkligheten istället.
Jag tänker lite åt samma håll som luddtussen. Är det HON som är drömmen - eller är det drömmen som är drömmen?
Du bör nog ta dig en rejäl funderare. VILL du att det ska bli bra/bättre med din fru? Verkligen vill? Vill du leva med henne, älska henne, intressera dig för henne? Kan hon vara likadan mot dig, vill hon vara det?
Om, ja, då lär du satsa stenhårt på det - och inget annat. Prata som bara den med henne om detta, säga att du verkligen vill att ni ska få ett bra liv, prata om hur det ska gå till, vad som måste ändras. Berätta om hur ni tänker, vad ni vill ha ut av livet, vad ni skulle vilja ändra på. Annorlunda semestrar, vilt sex, whatever.
Och om inte - avsluta. För bådas skull.
10
Jag tänker lite åt samma håll som luddtussen. Är det HON som är drömmen - eller är det drömmen som är drömmen?
Du bör nog ta dig en rejäl funderare. VILL du att det ska bli bra/bättre med din fru? Verkligen vill? Vill du leva med henne, älska henne, intressera dig för henne? Kan hon vara likadan mot dig, vill hon vara det?
Om, ja, då lär du satsa stenhårt på det - och inget annat. Prata som bara den med henne om detta, säga att du verkligen vill att ni ska få ett bra liv, prata om hur det ska gå till, vad som måste ändras. Berätta om hur ni tänker, vad ni vill ha ut av livet, vad ni skulle vilja ändra på. Annorlunda semestrar, vilt sex, whatever.
Ok, vi kan säga som så att jag känner henne så pass väl att jag vet att jag vill lära känna henne mer. Men nu går inte detta särskilt lätt när jag ställt till en jobbig sitaution så att familjerna inte kan fortsätta umgås som förr...
11
Ok, vi kan säga som så att jag känner henne så pass väl att jag vet att jag vill lära känna henne mer. Men nu går inte detta särskilt lätt när jag ställt till en jobbig sitaution så att familjerna inte kan fortsätta umgås som förr...
Prata som bara den... Det ju det vi har gjort i flera års tid nu. Och gör i parterapi nu. Jag orkar snart inte anpassa mig mer och vara den min fru vill att jag ska vara.
12
Prata som bara den... Det ju det vi har gjort i flera års tid nu. Och gör i parterapi nu. Jag orkar snart inte anpassa mig mer och vara den min fru vill att jag ska vara.
Nej, så ska det ju inte kännas, att man måste anpassa sig mycket mer än man vill. Det kan ju vara så att man "helt enkelt" inte passar så bra ihop som man bör, för att det ska fungera. Båda ska ju må bra.
13
Nej, så ska det ju inte kännas, att man måste anpassa sig mycket mer än man vill. Det kan ju vara så att man "helt enkelt" inte passar så bra ihop som man bör, för att det ska fungera. Båda ska ju må bra.
Jag känner mig bara så usel. Hur jag än gör blir det obra. Att uthärda och "härbärgera" min "omöjliga kärlek" för att så småningom förhoppningsvis få tillbaks hyfsat varma känslor till min fru som gjort mig ledsen så många ggr.
Eller att separera och leva ensam och kanske ändå inte få en ny chans med hjärtevännen. Jag har visserligen en svag förhoppning (fy på mig!) att hon inom en relativt snar framtid vågar ta klivet ur sitt "parallell-äktenskap" (hon har antytt att hennes tålamod m XX inte är "tills döden skiljer dem åt"), men samtidigt är hon en tålmodig fajter och troheten personifierad så hon kan mkt väl "hitta sin gnista" och bli lycklig igen.
Ja, om man bara kunde låta bli att fundera på alla möjliga händelseförlopp och leva i nuet!
Vi hörs.
14
Jag känner mig bara så usel. Hur jag än gör blir det obra. Att uthärda och "härbärgera" min "omöjliga kärlek" för att så småningom förhoppningsvis få tillbaks hyfsat varma känslor till min fru som gjort mig ledsen så många ggr.
Eller att separera och leva ensam och kanske ändå inte få en ny chans med hjärtevännen. Jag har visserligen en svag förhoppning (fy på mig!) att hon inom en relativt snar framtid vågar ta klivet ur sitt "parallell-äktenskap" (hon har antytt att hennes tålamod m XX inte är "tills döden skiljer dem åt"), men samtidigt är hon en tålmodig fajter och troheten personifierad så hon kan mkt väl "hitta sin gnista" och bli lycklig igen.
Ja, om man bara kunde låta bli att fundera på alla möjliga händelseförlopp och leva i nuet!
Förälskelse är en biokemisk obalans som självläker på cirka ett år. Projiceringar tror jag däremot varar så länge de fyller sin funktion som skyddsvall emot den verkliga sanningen...
Innan du börjar leva i nuet får jag kanske föreslå ett tankeexperiment sisådär en tjugofem år fram i tiden?
Om det som händer dig nu skulle hända ett av dina barn, som i det tänkta scenariot då bäst förses med barn (således dina barnbarn), vilka frågor skulle du ställa till henne/honom? Ställ dem till dig själv!
"Det är viktigare att vara lycklig, än att ha rätt" brukar en god vän säga. Visst låter det hemskt? Eller?
Tålamod, tapperhet och uppoffringar har definitivt sin plats i en vuxen människas liv, men om dessa begrepp utgör hela sammanfattningen tror jag en har valt fel.
15
Förälskelse är en biokemisk obalans som självläker på cirka ett år. Projiceringar tror jag däremot varar så länge de fyller sin funktion som skyddsvall emot den verkliga sanningen...
Innan du börjar leva i nuet får jag kanske föreslå ett tankeexperiment sisådär en tjugofem år fram i tiden?
Om det som händer dig nu skulle hända ett av dina barn, som i det tänkta scenariot då bäst förses med barn (således dina barnbarn), vilka frågor skulle du ställa till henne/honom? Ställ dem till dig själv!
"Det är viktigare att vara lycklig, än att ha rätt" brukar en god vän säga. Visst låter det hemskt? Eller?
Tålamod, tapperhet och uppoffringar har definitivt sin plats i en vuxen människas liv, men om dessa begrepp utgör hela sammanfattningen tror jag en har valt fel.
Det där med pappa-längtan etc. har ju många vittnat om, Kerstin thorvall t.ex. Det finns också psykologer som säger att en del människor "sexualiserar" sin längtan efter närhet, den man saknade från barndomen. Ja jag vet inte. Det finns mycket spännande att läsa, Hemligheten t.ex. om anknytningsteorins betydelse för vuxna relationer. Jag har börjat i terapi för att ta reda på varför så många relationer gått snett och hur kärlek ska kännas rätt för mig.
16
Det där med pappa-längtan etc. har ju många vittnat om, Kerstin thorvall t.ex. Det finns också psykologer som säger att en del människor "sexualiserar" sin längtan efter närhet, den man saknade från barndomen. Ja jag vet inte. Det finns mycket spännande att läsa, Hemligheten t.ex. om anknytningsteorins betydelse för vuxna relationer. Jag har börjat i terapi för att ta reda på varför så många relationer gått snett och hur kärlek ska kännas rätt för mig.
Oj, så fint och klokt tänkt och skrivet! Tyvärr, i så motto att det innebär tunga beslut, har jag inte alls svårt att inse vilka både frågor och svar jag skulle ställa/få om det scenariot skulle inträffa.
Idag på parsamtalet kom jag fram till (vilket frun accepterade) att jag måste få vara ifred och hitta och ta hand om mig själv, vilket jag då vill göra gm att bo nån annanstans ett par veckor. Ska självklart hjälpa till m barn, ev snöskottning mm villaplikter ändå.
Träffade tillsammans med min familj "den andra" kvinnan och hennes familj igår. Det kändes jätteskönt och lättande - första gången vi sågs allihop sedan det blev svartsjukekris när dom var hemma hos oss i somras. Som alltid blev jag varm inombords och glad över att ha fått den stora glädjen att träffa henne. Glad att hon, denna skönhet med hjärta som Moder Teresa, fortfarande visar att hon gillar och uppskattar mig, som aldrig kännt mig snygg. Ingen enda människa i hela världen har gett mig så varm blick tillsammans med ett så änglalikt leende. Hon har nyss fyllt år och vi hade gett henne en enkel bukett blommor. Min fru sa sen efteråt att "den andra" hade sagt till henne att hon var osäker på hur jag skulle klara om hon kramade mig och som tack för blommorna (till saken hör att det var jag som visste vilken dag hon fyllde och övertalade in fru att vi skulle köpa en bukett). Ändå senare på kvällen tillade hon att "den andra" hade skyndat fram när min fru o hennes man pratades vid. Hon (eller var det han - min fru var osäker) hade pussats nästan lite hysteriskt somför att markera. Detta berättar frun när hon rusar in i rummet dit jag dragit mig tillbaks för att ringa en kompis och prata av mig dagens känslor. Ni kanske förstår hur rörigt jag har det?
Nåja. Jag vet inte om det är nån bra ide att skriva om sitt olyckliga liv här på webben. Men vad har jag att förlora egentligen? Jag har ju redan fått flera jättebra tips, och får,kanske fler? Om inte, har själva skrivandet säkert en Helander effekt på undertecknad. Man är ju bara människa ;-)
Angående den där "biokemiska obalansen", kan den vara svårare att bli kvitt om den har växt fram sakta under flera års vänskaplig samvaro (och gemensamma semesteräventyr) och satt sig "på hjärnan" hos en olyckligt gift romantisk drömmare som redan haft en ca 5-årig olycklig kärlek i 17-års åldern? Jag bara undrar...
17
Oj, så fint och klokt tänkt och skrivet! Tyvärr, i så motto att det innebär tunga beslut, har jag inte alls svårt att inse vilka både frågor och svar jag skulle ställa/få om det scenariot skulle inträffa.
Idag på parsamtalet kom jag fram till (vilket frun accepterade) att jag måste få vara ifred och hitta och ta hand om mig själv, vilket jag då vill göra gm att bo nån annanstans ett par veckor. Ska självklart hjälpa till m barn, ev snöskottning mm villaplikter ändå.
Träffade tillsammans med min familj "den andra" kvinnan och hennes familj igår. Det kändes jätteskönt och lättande - första gången vi sågs allihop sedan det blev svartsjukekris när dom var hemma hos oss i somras. Som alltid blev jag varm inombords och glad över att ha fått den stora glädjen att träffa henne. Glad att hon, denna skönhet med hjärta som Moder Teresa, fortfarande visar att hon gillar och uppskattar mig, som aldrig kännt mig snygg. Ingen enda människa i hela världen har gett mig så varm blick tillsammans med ett så änglalikt leende. Hon har nyss fyllt år och vi hade gett henne en enkel bukett blommor. Min fru sa sen efteråt att "den andra" hade sagt till henne att hon var osäker på hur jag skulle klara om hon kramade mig och som tack för blommorna (till saken hör att det var jag som visste vilken dag hon fyllde och övertalade in fru att vi skulle köpa en bukett). Ändå senare på kvällen tillade hon att "den andra" hade skyndat fram när min fru o hennes man pratades vid. Hon (eller var det han - min fru var osäker) hade pussats nästan lite hysteriskt somför att markera. Detta berättar frun när hon rusar in i rummet dit jag dragit mig tillbaks för att ringa en kompis och prata av mig dagens känslor. Ni kanske förstår hur rörigt jag har det?
Nåja. Jag vet inte om det är nån bra ide att skriva om sitt olyckliga liv här på webben. Men vad har jag att förlora egentligen? Jag har ju redan fått flera jättebra tips, och får,kanske fler? Om inte, har själva skrivandet säkert en Helander effekt på undertecknad. Man är ju bara människa ;-)
Angående den där "biokemiska obalansen", kan den vara svårare att bli kvitt om den har växt fram sakta under flera års vänskaplig samvaro (och gemensamma semesteräventyr) och satt sig "på hjärnan" hos en olyckligt gift romantisk drömmare som redan haft en ca 5-årig olycklig kärlek i 17-års åldern? Jag bara undrar...
Där verkar vi ha ngt gemensamt! De två gånger i livet jag verkligen varit upp över öronen förälskad har det varit i kvinnor som jag inte kan få... Den kvinna jag gifte mig med liksom överraskade mig och jag känner nu i efterhand att det var hon som valde mig. Jag blev så glad o förvånad eftersom jag fortfarande två år efter det olyckliga slutet för min första stora kärlek gick o sörjde henne. Visst var jag lite kär, men inte alls som nu. Och nu har vi tre barn att tänka på... Sånt är mitt liv. Konstigt nog är jag ändå en glad person innerst inne...
Godnatt!
18
Där verkar vi ha ngt gemensamt! De två gånger i livet jag verkligen varit upp över öronen förälskad har det varit i kvinnor som jag inte kan få... Den kvinna jag gifte mig med liksom överraskade mig och jag känner nu i efterhand att det var hon som valde mig. Jag blev så glad o förvånad eftersom jag fortfarande två år efter det olyckliga slutet för min första stora kärlek gick o sörjde henne. Visst var jag lite kär, men inte alls som nu. Och nu har vi tre barn att tänka på... Sånt är mitt liv. Konstigt nog är jag ändå en glad person innerst inne...
Oj, vad jag kände igen mig i detta......två gånger har jag varit riktigt kär (dock är inte mina barns pappa en av dem ), En gång i 15-årsåldern och en gång för 3 år sedan. hade en relation med båda men blivit dumpad av båda. Nu är jag snart 40 år och fortfarande misslyckas jag i relationer där hjärtat varit med till 100%. Nu sist i en man som "fångade" mig och jag blev totalförälskad först efter några gånger men då kände jag direkt igen känslan från min ungdomskärlek, dvs den där känslan när allt känns totalt rätt!! Jag blev dock så rädd denna gången över att inte räcka till och stängde av, vilket förde bort honom och han tröttnade. Jag klandrar inte honom, men vilken sorg för mig själv! Vet inte hur jag ska lyckas komma tillrätta med detta problem, har gått i terapi men hon säger bara att jag måste träffa fler män för att börja våga släppa in men det är ju sällan jag känner att jag vill det....
19
Oj, vad jag kände igen mig i detta......två gånger har jag varit riktigt kär (dock är inte mina barns pappa en av dem ), En gång i 15-årsåldern och en gång för 3 år sedan. hade en relation med båda men blivit dumpad av båda. Nu är jag snart 40 år och fortfarande misslyckas jag i relationer där hjärtat varit med till 100%. Nu sist i en man som "fångade" mig och jag blev totalförälskad först efter några gånger men då kände jag direkt igen känslan från min ungdomskärlek, dvs den där känslan när allt känns totalt rätt!! Jag blev dock så rädd denna gången över att inte räcka till och stängde av, vilket förde bort honom och han tröttnade. Jag klandrar inte honom, men vilken sorg för mig själv! Vet inte hur jag ska lyckas komma tillrätta med detta problem, har gått i terapi men hon säger bara att jag måste träffa fler män för att börja våga släppa in men det är ju sällan jag känner att jag vill det....
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Sedan vill jag säga att jag förstår dig så väl! Jag är själv obeskrivligt kär i en man som är några år äldre . Han är så underbar i mina ögon att det gör ont i hjärtat bara att tänka på honom. Han känner detsamma för mig. Jag var på väg att lämna min man efter ett jättelångt äktenskap, när jag blev kär i den här mannen. Jag tycker ändå att det har varit en svår och sorglig tid. Att bryta upp efter så många år är svårt. Men det är värt det, för nu får jag uppleva en helt annorlunda kärlek. Det känns egoistiskt att skriva så, men jag var inte längre lycklig med min exman. Vi har nu ( min nye man och jag) varit tillsammans i 10 mån. Vi blir bara mer och mer kära, så jag vet inte hur länge nyförälskelsen sitter i. Men du menade förresten olycklig kärlek.. jadu.. vad svårt. Jag vet inte men tänker på dig och lider med dig. Hoppas att du gör det du verkar vilja, dvs skiljer dig, om det är vad du vill. Hoppas att du en dag blir riktigt lycklig igen.. Kram! 
