En gång otrogen alltid otrogen...(Långt)

[Anonym]

Eller? Nu är det så att jag och min sambo har varit tillsammans i 8.5 år. Vi har ett barn tillsammans, bor i villa och har det väldigt bra...

Nu till saken: Innan jag träffade min sambo var jag tillsammans med en kille i 5 år, vi bodde tillsammans ,men man kan säga att förhållandet inte var det bästa. Vi arbetade olika skift och när vi väl träffades blev det bara bråk. Jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt av den killen. Jag var ung och naiv och vågade helt enkelt inte lämna honom. Sista året vi var tillsammans så började vi gå ut och festa på var sitt håll och träffades allt mindre hemma. Detta resulterade i att jag föll för en kille på mitt dåvarande arbete och var otrogen mot mitt ex.

När jag sedan bytte jobb träffade jag min nuvarande sambo. Detta fick mig att ta mod till mig och lämna mitt ex. Tyvärr visade det sig att jag blivit smittad av klamydia av killen jag var otrogen med, så jag i min tur smittade min nuvarande sambo första gången vi låg med varann. Jag var då tvungen att berätta vad som hänt. Tänkte att jag vill satsa på min nuvarande sambo och vill gå in i förhållandet med alla kort öppna, så att det inte senare skulle dyka upp som gubben i lådan.

Tyvärr kommer jag nog att få ångra det beslutet för resten av livet... Min sambo är underbar på alla sätt, vi har det mycket bra tillsammans. Men då och då dyker detta upp igen. Tex. om jag vill göra något på egen hand med kompisar så kommer en syrlig kommentar: - Gör inget dumt bara...

Jag har förklarat för min sambo många gånger att jag lärt mig av mitt misstag, att jag aldrig mer kommer vara otrogen mot någon eftersom jag vet hur mycket det sårar. Jag har förklarat att det är honom jag vill leva med för resten av livet.
Tyvärr kommer han aldrig lita på mig 100%.

Det känns ibland förjävligt, varför ska jag bli straffad nu för något som hände för 10 år sedan och dessutom med en annan kille?

Skulle ni tycka som min sambo? En gång otrogen alltid otrogen? Hur skulle ni känna om er sambo varit otrogen i tidigare förhållande men aldrig mot dig. Skulle ni lita på personen till 100%?

[luddtussen]

Oj, svår fråga ...

Jag antar det beror lite på tid, hur långt tillbaka i tiden det är, eller fas i livet, om man kan förklara det med "ung och dum", typ.

Men generellt skulle jag antagligen i alla fall ha det i tankarna. Det är ju ändå _du_ som gjort det, du som tar ansvar för dig själv. Du är ju inte ett offer precis. Och hur har dina värderingar, din förmåga att ta ansvar ändrats? Svårt att säga. Och det är väl vad han försöker få klart för dig. Det tar väl ett tag.

[Bobbiett]

Nä. Han kommer aldrig att lita på dig till 100%. Och inte på någon annan heller. Det har inte ett skit med dig att göra. Tillit är ett val en gör. Det kräver lite mod. Livsmod.

Du berättade hela sanningen redan från början vilket jag tycker hedrar dig och visar hur mycket du verkligen ville gå in med öppna kort för att bygga för framtiden.

[luddtussen]

"Jag var då tvungen att berätta vad som hänt." ... låter inte som att det var tänkt att berättas från början ;-).

(Men det vet ju ingen alls, hur det förhåller sig, utom TS).

[AnonymK]

Jag hade en relation med en som varit otrogen tidigt i livet, i tjugoåren.

Men jag hade faktiskt inte några problem att lita på honom i det avseendet i vår relation. Nu visade det sig tillslut att han inte hade förändrat sig helt, trots att det gått mer än 20 år. Det hade något med grundläggande värderingar att göra. Det gällde vissa saker för mig, och andra för honom. Visade det sig att han tyckte.

[Anonym TS]

"Jag var då tvungen att berätta vad som hänt." ... låter inte som att det var tänkt att berättas från början ;-).

(Men det vet ju ingen alls, hur det förhåller sig, utom TS).

Det är väl inte direkt det första man frivilligt vill slänga i ansiktet på sin nya kärlek! "- Jo förresten bara så du vet jag var otrogen i mitt förra förhållande!"
Jag hade ju lika gärna kunnat skylla på mitt ex och sagt att det var han som smittat mig. Det var ju bra på ett sätt att det blev som det blev, men det gör mig väldigt ledsen att han ALDRIG kommer att lita fullt ut på mig.
Det var ju ändå inte honom jag sårade. Jag har förklarat att jag lärt mig av mitt misstag med exet. Även om exet var ett svin så är ingen människa värd att bli blåst och sårad på detta sätt. Jag vet inte hur jag ska överbevisa min trohet till min älskade sambo! Jag har ärligt aldrig varit så lycklig och ibland tänker jag tankar som: Fan skulle aldrig ha sagt något...

[luddtussen]

Jag antar att det enda du kan göra är att fortsätta att övertyga honom. I ord och handling. Visa gång på gång att du är att lita på.

Det kan ju vara som Bobbiett skriver, att han är sådan att han aldrig kommer att lita på dig helt, att det är ett problem hos honom att lita på någon helt öht. Men det kan du ju inte heller göra så mycket åt. Det enda du kan göra är ju att vara som du är.

Det kanske skulle ha varit likadant, även om du inte berättat om otroheten? Det är kanske inte hela orsaken till att han visar lite misstro. Det jag menar är att det kanske är fel att snöa in på otroheten som "orsak" helt, och bara tänka på det. Kanske är andra saker som behöver funderas på.

Du behöver visa pålitlighet och han behöver tala om för sig själv att det faktiskt är så. Hur är det omvänt, litar du helt på honom? På alla sätt?

[finlandssvensk]

Ja känner igen mej hos dej!
Jag var också "otrogen" mot mitt ex! Har varit tillsammans med min man 6 år nu och har som du också barn och villa!
Men till det att jag var "otrogen" mot exet före honom tar han också upp med att har man engång varit så gör man det igen.
Jag kallar min "otrohet" med citat för jag tycker själva att det inte kanske direkt skulle kunna kallas otrohet, jag var 16 år ,då varande kille 22 år, jag hade försökt lämna honom men han accepterde det inte, för min del var förhållande över men inte hans, det jag gjorde dumt att jag fortsatt ju umgås med honom så han levde efter att vi fortfarande var tillsammans.
I samma tider träffade jag min nuvarande man, sen dess har det alltid spökat efter oss.
Frågar honom många gånger om han inte kan förstå att vårt förhållande är lite annat än ett litet tonårs förhållande, varför skulle man vilja förstöra sitt liv nu.
Men ska jag vara ärlig, kan jag heller inte lita 100% på min man att han inte skulle göra en otrohetsaffär.
Vi har levt med det 6 år nu, skall vi nu inte klara några år till! Kanske tiden läcker det av sej själv!
Lycka till!

[AnonymTS]

Jag antar att det enda du kan göra är att fortsätta att övertyga honom. I ord och handling. Visa gång på gång att du är att lita på.

Det kan ju vara som Bobbiett skriver, att han är sådan att han aldrig kommer att lita på dig helt, att det är ett problem hos honom att lita på någon helt öht. Men det kan du ju inte heller göra så mycket åt. Det enda du kan göra är ju att vara som du är.

Det kanske skulle ha varit likadant, även om du inte berättat om otroheten? Det är kanske inte hela orsaken till att han visar lite misstro. Det jag menar är att det kanske är fel att snöa in på otroheten som "orsak" helt, och bara tänka på det. Kanske är andra saker som behöver funderas på.

Du behöver visa pålitlighet och han behöver tala om för sig själv att det faktiskt är så. Hur är det omvänt, litar du helt på honom? På alla sätt?

Ja det kan jag svara stenhårt för. Jag litar blint på honom. Till 110%. Det är väl det som sårar mest att jag aldrig kommer få det tillbaka av honom. Vi har pratat mycket om detta och han säger själv att han litar på mig. Jag vill ju tro honom, men det är ju som jag skrev i första inlägget att det kommer syrliga kommentarer då och då. Jag har frågat många gånger om han tänker mycket på det, och då svarar han att han inte gör det... Jag vill inte ällta detta men för mig är det viktigt att man litar helt på varann. Det vet även min sambo. Tack för dina kloka svar. Vi får kämpa vidare...

[Anonym TS]

Ja känner igen mej hos dej!
Jag var också "otrogen" mot mitt ex! Har varit tillsammans med min man 6 år nu och har som du också barn och villa!
Men till det att jag var "otrogen" mot exet före honom tar han också upp med att har man engång varit så gör man det igen.
Jag kallar min "otrohet" med citat för jag tycker själva att det inte kanske direkt skulle kunna kallas otrohet, jag var 16 år ,då varande kille 22 år, jag hade försökt lämna honom men han accepterde det inte, för min del var förhållande över men inte hans, det jag gjorde dumt att jag fortsatt ju umgås med honom så han levde efter att vi fortfarande var tillsammans.
I samma tider träffade jag min nuvarande man, sen dess har det alltid spökat efter oss.
Frågar honom många gånger om han inte kan förstå att vårt förhållande är lite annat än ett litet tonårs förhållande, varför skulle man vilja förstöra sitt liv nu.
Men ska jag vara ärlig, kan jag heller inte lita 100% på min man att han inte skulle göra en otrohetsaffär.
Vi har levt med det 6 år nu, skall vi nu inte klara några år till! Kanske tiden läcker det av sej själv!
Lycka till!

Jag tänker precis som du. Varför skulle jag vilja förstöra det jag har nu när jag är så himla lycklig? Jag försöker förklara för min sambo när disskusionerna dyker upp att jag lärt mig av det som hände. Att jag inte vill göra någonting för att såra honom utan bara var lycklig ,med honom och spendera resten av livet med honom.

Som du säger så får vi hoppas att tiden läker det...
Lycka till du också och tack för ditt svar det värmde...

[luddtussen]

Kanske är det så att era män visst tror på er, när ni är rationella och tänker efter. Men att de tror att ni "stundens hetta" inte tänker, utan bara reagerar och "råkar" hamna i en situation.

Det kanske visst tror på er vilja att inte förstöra det som gör er lyckliga. Men de kanske inte tror på er förmåga att avstå i "stundens hetta"?

Som att det finns risk att ni skulle "råka" förstöra, fast inte medvetet.

Alltså, att era män inte riktigt tror på att ni har kontroll över er själva. Att ni är impulsiva. Hur är det i andra situationer i livet?

Av "spontana, impulsiva känslomänniskor" vet man aldrig säkert var man kan "få" s a s ...

[Guru]

Du börjar med orden.. Vi har det väldigt bra!
Skulle nog inte säga detsamma.. eller mäter du in pengar?

Kommunicera med honom, fråga vad han menar med "gör inget dumt"
Troligtvis känner han att du är starkare än honom i psyket.
Att projicera över skamkänslor på någon, för att få makt, är ett mycket effektivt verktyg.
Det finns mentala sätt att komma från såna här fula trick.

Ge tillbaka med samma mynt:
Vad skulle hända om du nästa gång säger istället...
"Nu ska jag ut ikväll o se om jag hittar nån att knulla med, för du tror ju inte på mig i alla fall, så jag kan lika gärna hitta nån att ha lite kul med."

Andra varianter är att köra gifraffvarianten: "När du säger sådär....., känner jag såhär..... och det får till konsekvens att jag ....."

Det är ett sätt att "kasta tillbaka" skulden på ett effektivt sätt.

Han låter inte som nån vidare partner skulle jag säga, utifrån vad du beskriver....

Byt partner, välj en som har ett hjärta...

[Guru]

Precis som du säger...
Ältandet är problemet.
Fundera på vad som är motsatsen till att INTE ÄLTA, sen programmera hjärnan att tänka på det.
För negationen INTE ÄLTA, gör bara att du först måste tänka på vad det är, för att du ska kunna välja att inte... dvs det är redan kört på förhand.

Varför kämpa med någon som inte litar på dig? Vad är det värt i slutänden?
Älska som om varje dag vore den sista, det är ett slitet uttryck, men ack så sant. För att kärlek är en förskvara, som måste fyllas på varje dag.
Lita på har nog egentligen inget med kärlek att göra, det är Egot som tror det bara.
Att lita på att nån kommer i tid, är tillit, men har tillit med kärlek att göra? mer än att vi själva sätter likhetstecken mellan dem. eller rättare sagt vi har programmerats så.

Är tillit viktigt för dig, skaffa dig en man som tycker likadant ... Svårare än så är det ju inte...
Förhållanden är inte krångligare än att köpa bil, trivs du inte med bilen..Byt.
Men vi vill gärna göra allt så avancerat, som att monogami är lösningen på alla känslomässiga problem. Men då skulle ju inte det vi kalla otrohet ens finnas..eller hur?

[Anonym TS]

Jag hajar inte riktigt hur du kan jämföra kärlek med att byta bil???? Saken är den att jag vill INTE byta livspartner! Jag älskar honom av hela mitt hjärta som jag tidigare skrivit. Jag vill spendera resten av livet med honom.
Och visst uttrycket älska som om varje dag är den sista är väldigt vackra ord, men jag tror att den som lever i en sån bubbla är en riktig drömmare! Kom inte och påstå att du är världens lyckligaste varje dag med din man??? Det tror jag inte ett dugg på. Alla normala förhållanden har sina duster, sina upp och ner gångar.Den som säger något annat ljuger! Så klart det är så när två helt olika människor ska spendera sitt liv tillsammans. Självklart blir man oense... Livet är ingen dans på rosor varje dag!

Precis som du säger...
Ältandet är problemet.
Fundera på vad som är motsatsen till att INTE ÄLTA, sen programmera hjärnan att tänka på det.
För negationen INTE ÄLTA, gör bara att du först måste tänka på vad det är, för att du ska kunna välja att inte... dvs det är redan kört på förhand.

Varför kämpa med någon som inte litar på dig? Vad är det värt i slutänden?
Älska som om varje dag vore den sista, det är ett slitet uttryck, men ack så sant. För att kärlek är en förskvara, som måste fyllas på varje dag.
Lita på har nog egentligen inget med kärlek att göra, det är Egot som tror det bara.
Att lita på att nån kommer i tid, är tillit, men har tillit med kärlek att göra? mer än att vi själva sätter likhetstecken mellan dem. eller rättare sagt vi har programmerats så.

Är tillit viktigt för dig, skaffa dig en man som tycker likadant ... Svårare än så är det ju inte...
Förhållanden är inte krångligare än att köpa bil, trivs du inte med bilen..Byt.
Men vi vill gärna göra allt så avancerat, som att monogami är lösningen på alla känslomässiga problem. Men då skulle ju inte det vi kalla otrohet ens finnas..eller hur?