Bitter över mitt liv

[Anonym]

Nu när jag läst alla svar på er i lyckliga förhållande kan jag verkligen känna mig bitter över mitt eget kärleksliv. Värst av allt är kanske ändå att jag själv försatt mig i denna sits som snart 40-åring....

De gånger jag varit riktigt kär har jag oftast känt det direkt, känner igen mycket av det sisla skriver. så fungerar jag nog också. Det svåra för mig är sen att jag haft så otroligt svårt för att öppna upp och visa alla mina starka känslor och så har det oftast slutat med att de inte fått vad de velat och gjort slut vilket har krossat mitt hjärta fullständigt.....samma visa har upprepat sig långt över 30....

Istället flyttade jag ihop och fick barn med en jättefin man som älskade mig men som jag inte föll "pladask" för. Snygg, trevlig och bra på alla vis men inget "Klick, klick, pang, bom, katjing".

så klart slutade detta i separation efter att jag våldfört mig på mig själv en massa år där jag hela tiden kände att något saknades.....

Vill bara lyckas och känna mig lycklig i en relation någon gång, gör så ont i hjärtat när jag läser alla era lyckliga historier och undrar hur många som verkligen får vara med om denna lycka.......vill inte vara missunsam men kan ändå itne låta bli att känna mig en anings bitter

[vardaglia]

Nån "katjing-förälskelse" har inte jag heller varit med om :-) Mina förälskelser har smugit sig på mig och pockat på min uppmärksamhet. Lycka är inget som ramla på en, inte för mig i alla fall, utan snarare något som man upplever stundtals i sin relation eller annars också. Lycka är i sig inget att sträva efter eftersom det (enligt mig i alla fall :-) enbart kommer som blänkare i livet medan det pågår, så att säga, som små bonusar som stunder att längta till och jobba mot att uppleva igen. Lever man i salighet hela tiden så vet man ju inte skillnaden. Att hitta jämnvikt i vardagen tycker jag är viktigare på nåt sätt.
Kanske skulle du jobba mer med dig själv så att du vågar stå i direktkontakt med dina känslor. Visst, det är en kalkylerad risk - men för möjligheten att få leva i närhet av kärlek och stunder av lycka så är det, i alla fall för mig, helt klart värt att riskera sitt hjärta. Det kommer jag nog aldrig att sluta med :-)
Jag är i grunden, i mig själv, en lycklig, positiv och mycket glad människa, men jag är på intet sätt ovetande eller naiv om de hårda sidorna i livet, jag har varit med om både det ena och det andra och själv t ex varit sjuk under "mina bästa år" så jag har bestämt mig för att jag vill att livet skall vara gott, nu när jag dessutom har den stora lyckan att vara symtomfri och hittat ett nytt liv. Det funkar inte alltid, men det hjälper! :-)
Det låter som om du behöver sätta dig själv i första rummet, det låter inte bra att du levt i en relation där du gjort våld på dig själv. Du behöver något för att höja ditt självförtroende och självkänsla. Har du pratat med någon? Har du testat att prata med någon "professionell"?
Och om jag skall gå till mig själv så inte tusan är min relation med min man rosenröd men vi har jämnvikt, oftast. Pendeln slår åt olika håll, ibland är det strålande och ibland inte fullt så ;-)
Jag hoppas det inte låter alltför glättigt och enkelt - tro mig - jag har jobbat hårt med mig själv för att bibehålla min positiva livsinställning.

[icecapx]

Två gångar i mitt liv har jag träffat en kvinna som jag de-facto flyttade ihop med samma kväll, dock utan att säga upp lägenheten. Båda har jag fått barn med och båda är mina ex...

Jag tror gärna på att man blir så kär att man nästan spyr - men jag tror inte på det som annat än "för stunden".

Förnuft och känslor går sällan hand i hand, därför skulle jag aldrig flytta ihop med någon bara för att jag är kär - men skulle vardagen visa sig att vara trevlig med personen kan det mycket lätt bli realitet att bo ihop.

Att vara förälskat är en sak, att älska någon är en annan.

Du verkar ha höga förväntningar på hur ett förhållanden ska fungera - men du lever inte upp till dom själv och man får vad man ger...

Jag skulle föreslå dig att börja med dig själv, hur du reagerar och vad du säger, att vara en blyg fjortis fungerar inte i den ålder du har, män är inte heller tankeläsare som en del kvinnor verkar tro.

[Anonym]

Det beror i och för sig på vad man har för krav också. Ibland blir man helt förundrad när man har hört (eller läst på ett forum) om någons fantastiska äktenskap. Mannen är helt perfekt, fantastiskt snygg, enastående på att uppvakta en, man älskar fortfarande i timmar på björnskinnet framför brasan varje natt efter 20 års äktenskap, o.s.v..

Sedan träffar man mannen IRL (eller får se honom på bild om det är ett forum eller en blogg) - och då är det en liten man med runda kinder, vek haka, plutande feminin mun, gles skäggväxt, kort hals, alkoholbrusig hy och ölmage... Var detta Sexguden, He-mannen, Sean Connerys like, som hon pratat/skrivit så entusiastiskt om, liksom..!

...och ändå verkar pratet/skriverierna äkta. ???

Jag tror det är där det sitter: att kunna nöja sig med en undermålig man och bli störtkär ändå! Kan man inte det för att man har en mer högstämd smak, så får man kanske aldrig uppleva den där stora kärleken. Eftersom det inte finns så många på den nivån, och eftersom man själv kanske inte vågar tro att en sådan man ska vilja ha en... Sorgligt men sant.

Men - det hade varit ännu värre att ha dålig smak och _kunna_ nöja sig med litet för att bli så där lycklig, tänker jag...

[luddtussen]

Jag tycker det låter lite motsägelsefullt alltihopa. Blivit kär, inte kunnat ge det _mannen_ det han velat? Men du då? Om du nu vore så kär, och det stämde så bra, så tror jag att du skulle ge och få precis det du vill ha och det han vill ha. Det är ju själva definitionen på kärlek.

Alltså verkar du gå på "fel" män. Du tror kanske det är en viss typ du vill ha? Du har kanske förväntningar som egentligen inte stämmer med det du själv känner?

Rota lite i dig själv, skulle jag säga. Endera dagen står han där, och inget är som du trodde det skulle vara. Utan tusen gånger bättre. Helt oväntat.

[luddtussen]

Tänk om man träffar på en Sean Connery look-a-like, en grekisk gud, Sexgud, Heman, till utseendet ... och så har han ett undermåligt intellekt.

Herregud, vad ska man med en så'n till?? Man skulle ju avlida av tristess.

[luddtussen]

Tänk om man träffar på en Sean Connery look-a-like, en grekisk gud, Sexgud, Heman, till utseendet ... och så har han ett undermåligt intellekt.

Herregud, vad ska man med en så'n till?? Man skulle ju avlida av tristess.

[Anonym]

Tja - man skulle kanske kunna ha honom i sängen om natten... och väninnorna till diskussionerna om Kafka! :-) Jag vet vad jag skulle välja i alla fall!

[boudille]

Men hur vet du att du skulle blivit lycklig med männen som du har klickat så direkt med? Det låter ju som om ni inte fått till nån vardag, och då vet du ju inte om du skulle varit lycklig med dem, utan du har kvar dem i nåt skimmer med dina starka känslor som bas.

På det du skriver låter det egentlgien inte som att du vet att detbehöver klicka på en gång för att du ska kunna bli lycklig, utan som du har provat på ett annat förhållande och att det har varit helt ok, men inte det himlastormande hela tiden som du föreställer dig att det kan vara.

Låter som du kanske ska våga dig på relationer med fler jättefina män, och kanske ha lite rimliga förväntnignar av hur det ska vara. Att vara bitter är ju i rätt stor utsträckning nåt man väljer att vara

[erikastockholm]

Fast han kanske är urusel i sängen också. Bara för att någon är snygg (om nu Sean är detta? - tveksamt tycker jag) så är det inte alls säkert att han är bra i sängen. Tvärtom kan jag tänka mig att Sean kan vara lite lat i sängen han får ju tjejer ändå. Den där killen med underbett är kanske en sexgud på det viset att han verkligen måste bevisa något. Men inte heller där finns något samband tyvärr.

[-Allis-]

*s*, vilken konstig beskrivning. Vad är en "undermålig man" egentligen? Och han som är "en liten man med runda kinder, vek haka, plutande feminin mun, gles skäggväxt, kort hals, alkoholbrusig hy och ölmage" kanske faktiskt *är* någon annans drömman. Det kanske är just han som är den bästa lyssnaren, den som älskar dig till vansinne, är fenomenal i sängen och den du aldrig, aldrig någonsin har tråkigt tillsammans med.

Den som dömer hunden efter håren missar nog ganska mycket i livet misstänker jag och missar man mycket är det inte så konstigt att man blir bitter. Kanske läge att fundera på den egna inställningen?

[vardaglia]

:-) Ja, eller tänk om man bara skulle gå på ytliga attribut. Så otroligt besviken man riskerar att bli! Min man är så vacker i mina ögon, både till sitt yttre och inre och han har ett intellekt som utmanar mig, men i en annan kvinnas ögon kanske han är direkt motbjudande? Tack och lov att vad som är vackert skiftar från individ till individ och tack och lov att vi människor inte bara är tomma skal.

[heather]

Håller med -Allis-. Bara för att en utomstående betraktare tycker att en av parterna inte håller måttet utseendemässigt, så betyder det inte att den andre har nöjt sig med någon som är undermålig. Jag tänker att det finns betydligt värre saker hos en man än gles skäggväxt. Och att det inte heller precis påverkar hur mycket jag skulle tycka om honom.

[Anonym ts]

Tack för alla svar! Vill dock förtydliga att de som svarat med anonymt nick är inte jag, ts. Blir lätt lite förvirrande.....
tyvärr har det inte varit så, att fast jag varit kär, kunnat ge det jag velat ge. Det har låst sig och blygheten och osäkerhetskänslan har tagit över, vilket gjort att jag haft svårt att vara mig själv helt enkelt
Sen kan det säkert vara så att jag skapar en massa illusioner om saker och ting som inte skulle stämma i verkliga livet.
Jag tror bara jag har så svårt att se att kärlek kan växa fram. Det måste säga "pang, bom, klick, klick, kating" till en början ivarjefall, sen kan man ju aldrig veta åt vilket håll det utvecklas men jag har liksom svårt att låta bli att tvivla på relationer som får en "seg" start....om ni förstår?!