När är ett lyckligt förhållande?

[Eliza62]

Apropå enkäten nedan (som jag inte kan svara på, eftersom jag inte lever i något förhållande, vare sig lyckligt eller olyckligt ): När kan man sägas ha kvalificera sig för att säga att man lever i ett lyckligt förhållande? Är det inte egtentligen först efter jordelivet som man vet det s.a.s.? Om man efter X antal år tycker att ens lyckliga förhållande egentligen inte alls var/är lyckligt, eftersom man levt på en lögn/gått rätt in i ett traditionellt könsrollsmönster som man inser att man inte trivs i/börjar tycka att ena partner är pain in the ass... om man alltså efter X antal år retroaktivt tycker att näe det här förhållandet är inte alls lyckligt, är man diskvalificerad från klubben "lyckliga förhållanden" då? Och om det visar sig i övermorgon att ens partner vänsterprasslat ungefär samtidigt som man själv svarade i enkäten nedan - kan man ändå hävda att man lever (eller åtm. levde) i ett lyckligt förhållande (även om man var ensam i det)? Eller: Är lyckliga förhållanden alltid här och nu - eller kan ett lyckligt förhållande vara något som VAR men inte längre ÄR? Eller: Att man först i efterhand inser att sh*t jag levde ju i ett lyckligt förhållande, men jag var ändå inte nöjd.

Alltså; hur kan man ö.h.t. veta om man lever i ett "lyckligt förhållande", annat än att man är nöjd och glad just nu - och är man lycklig även om alla utom man själv vet att ens partner väsnterprasslar eller om h*n inte älskar en men är jättebra på att mörka om det? Hm...isåfall skulle man ju ha en lyckligare relation ju bättre man var på att släta över och hålla god min...Sorry, det här blev ju cyniskt - jag började bara med att grunna litet på när man faktiskt ÄR i ett "lyckligt förhållande"...

[Eme C]

Ett lyckligt förhållande är lyckligt om man inte funderar på så mycket om det är lyckligt eller inte.

Sedan kan vadsomhelst hända men man kan inte leva i det utan i nuet.

[vardaglia]

Ha, ha, ha - vilka otroligt svåra frågor du kommer med och så intressanta! Om jag går till mig själv så vill jag verkligen inte ställa mina olika relationer i jämförelse med varandra eftersom de har varit så himla olika, men ibland halkar man ju in på det spåret ändå... Men lyckan har i varje relation sett väldigt olika ut. Jag önskar ibland att jag hade den livserfarenheten som jag har nu som 46-åring när jag var 25 för då hade jag haft bättre förutsättningar att veta vad som är bra respektive dåligt, varit mer medveten om mitt eget värde och vad jag vill ha ut av min relation eller mitt liv i övrigt. Men för varje relation så har lyckan som sagt ändrats och den typ av lycka jag känner i min nuvarande relation är ärligare på nåt sätt eftersom jag är mer medveten om mig själv och vilka krav jag ställer på livet nu, jämfört med när jag var yngre. I mitt äktenskap så "nöjde jag mig" med mycket mer än jag överhuvudtaget kan tänka mig att acceptera idag.
Men när tusan vet man det då? Ett enkelt svar är ju när man har något att jämföra med, men då kanske man måste räkna bort de som hittar sin kärlek redan som mycket unga och som lever ihop hela livet. Hur vet de att de är lyckliga? Sen finns det ju de som ägnar hela livet åt att leta.
Men näe -jag har inget vettigt svar att komma med ;-)

[-Allis-]

Kanske när det på det stora hela är så att stora viktiga plus är betydligt fler än små och mindre viktiga minus? Fast så är det väl egentligen med allt i livet, eller åtminstone det jag strävar efter själv.

Svårt att definiera lycka egentligen, tror jag ska sno en del av dina frågor och testa på mina elever nästa termin för att se hur de resonerar .

[luddtussen]

Det där är en intressant filosofisk fråga.

Min spontana tanke är förstås att "lycklig" är något momentant. Om jag känner mig lycklig nu, är jag lycklig nu, med den kunskap jag har. Om jag får reda på, i efterhand, att min partner var otrogen just den sekunden jag konstaterade att jag var lycklig, förändrar det inte det passerade tillståndet "lycklig" retroaktivt. Däremot känner jag mig förmodligen mycket olycklig när jag får reda på det.

"Ett lyckligt förhållande" är inte en konstant etikett, utan ett momentant påstående. Det kan ju förvandlas till en konstant etikett i efterhand, om man kan konstatera att förhållandet i medeltal var lyckligt över tid.

"Lycka" i tid, i efterhand, kanske förresten inte är ett medel, det är kanske så att någon kvartil, P75, måste gälla för att ett förhållande ska vara lyckligt. Att man känt sig lycklig 75% av tiden.

Vilket betyder att ett momentant lyckligt förhållande momentant kan förvandlas till total olycka. Å andra sidan är det väl som med vädret, om det är lyckligt idag är det ändå störst sannolikhet att det är lyckligt imorgon också.

[Naken-Jane]

Pratar man inte utifrån nuet när man säger att man ÄR i ett nytt förhållande? Man kan ju aldrig uttala sig om framtiden. Bara vägen som lett en dit man är nu. Jag tänker att jag, idag, kan känna skillnad på ett "lyckligt förhållande" och bara ett "förhållande". Eller är det kanske jag som har skruvat ner mina förväntningar? Äsch, jag utgår bara från nuet. Min subjektiva känsla. Fast visst vore det fint om man kunde fylla i en checklista så att man visste säkert .

[20 år senare]

Svarade med samma undran i mitt svar nedan och jag kan bara konstatera att det måste betyda att man själv upplever sig som lycklig samtidigt som man är i nåt slags förhållande oavsett formen på det.

Nåt annat svar finns det inte i min bok i alla fall.

[Eliza62]

Eller tänk om det är såhär: Alla förhållanden jag har varit i har varit lyckliga - tills de inte var lyckliga längre. Och sen tog de slut. Nå, så enkelt var det kanske inte alla gånger och man kan ju inte behandla relationer som en slit-och-släng-vara. Men man kan ju också fundera över det faktum att det finns många som inte lever i lyckliga förhållanden (tycker de) - fastän det kanske i många fall inte är någon skillnad just på hur de har det (och känner sig olyckliga över det) jämfört med hur många som känner sig lyckliga har det...

Alltså är det väldigt väldigt subjektivt och individuellt, hur man definierar ett lyckligt förhållande - eller snarare; vad som gör att man känner att man är lycklig i ett förhållande

[marib]

Så... när båda mår bra och när båda känner att de blomstar och väljer om varandra dagligen. Så får MIN version se ut
Mår vi bra här och nu och är glada över varandras sällskap så räcker det för mig.

[NånAnnan]

Älskar dina två första, helt klockrena, rader! Vill du gifta dig med mig?

[gossan]

Jag tror att en förutsättning för att verkligen vara lycklig är att man känner sig respekterad och lyssnad på i förhållandet. Man kan vara hur förälskad som helst men om man inte känner sig respekterad så blir man inte riktigt lycklig. Finns ju många som skriver här om hur kära de är och inte kan ge upp förhållandet, men ändå är olyckliga eftersom avsaknaden av respekt och omsorg om varann förpestar förhållandet.

Jag tror att en person som har "förmågan" att vara notoriskt otrogen bakom ryggen på sin partner är respektlös och självisk i andra avseenden också. Så även om själva otroheten kommer som en överraskning så tror jag att "icke-lyckan" i förhållandet finns där innan. Sen kanske man inte inser det förrän efter en tid, när man fått perspektiv på allt.

[Eliza62]

Ja det där fötrstår jag aldrig; hur kan man vara kär och olycklig samtidigt? Eller: Kär i någon som behandlar mig otrevligt och respektlöst. OK, jag kunde väl också det, när jag var tonåring. Men numera har jag inte längre förmågan att älska någon som gör mig ledsen och olycklig. Och det är jag glad för...

[Eliza62]

Jag känner att jag måste avböja; jag har ingen lust att gifta mig igen

[NånAnnan]

Äsch då!

[sisla]

Jag undrar hur jag skulle ha svarat om frågan dykt upp när jag fortfarande var gift med exet?

Jag vet att när min bästa vän frågade mig dagen före bröllopet med exet "Är du lycklig nu?" att jag svarade "Han är snäll mot mig." PÅ ett sätt var det väldigt tryggt att vara tillsammans med en god och fin man som jag själv inte var passionerat kär i -han skulle aldrig kunna göra mig illa. Jag levde på ett sätt en sorts "fasadliv" och skulle mycket väl ha kunnat svara på enkäten att jag levde i ett lyckligt förhållande och att exempelvis trygghet och omtanke är viktiga faktorer som gör det lyckligt. På frågorna som handlade om hur och när jag blev kär skulle jag nog svarat mera svävande, att det var en känsla som liksom växte fram under tiden som vi dejtade...

De sista åren med exet var jag konstant utled och hade jättemycket funderingar på om det verkligen var så jag ville ha mitt äktenskap, mitt familjeliv och mitt LIV. DÅ skulle jag definitivt inte svarat på enkäten nedan, för då ansåg jag mig inte vara i ett lyckligt förhållande.

Nu, med min nye man är det tveklöst så att jag är i ett lyckligt förhållande, för det är så min upplevelse är. Visst kan saker förändras, men då kommer jag ändå säga efteråt att "Jag blev galet kär och det höll i sig i över tio år."

[vardaglia]

Det är samma här! Som mycket ung levde jag i en relation med en våldsam man - oj vad jag lyckades lura mig själv att jag var kär i honom... Den relationen hade ingenting, någonsin med "kär" att göra - men det förstod jag ju först i efterhand. Som tur var klarade jag mig helskinnad ur det förhållandet såväl mentalt som fysiskt!

[farson]

Ja, det är aldrig fel att ställa sig frågor. Och frågan om hur man kan veta att ifall man lever i ett lyckligt förhållande är filosofisk och kunskapsteoretiskt intressant.
Jag tror att det inte är helt ovanligt att helt enkelt slå fast att man lever i ett lyckligt förhållande. Allting blir enklare då. Det får duga liksom. Att tvivla och kanske till och med försöka göra något åt saken kostar för mycket upprivna känslor och osäkerhet.
Så en fråga som kan vara på sin plats är hur lycklig man VILL vara och om svaret är "det räcker som det är", så gäller det att försöka hitta kärlekens poesi i det man har.
Jag har aldrig gått så grundligt tillväga, utan i stället frågat magen: "Är jag lycklig?"
Och har jag lyssnat ordentligt har svaren alltid varit glasklara.
Sen har jag gått, eller stannat. Den här gången stannar jag. Och stannar och stannar och stannar och stannar...

[icecapx]

Otrolig svår fråga - och ändå på något vis så lätt att svara på.

Jag kom att tänka på livet häromdagen och jag konstaterade att jag har det bra! Mina barn mår mycket bra fastän de bor VV, jag har ett jobb jag trivs med och som är anpassat till mitt liv (jobbar hemma under barnveckorna och på kontoret de barnfria veckor), mitt sexliv kunde vara mer aktivt men jag har min KK och det fungerar ganska bra.

Jag har pengar nog att vara snäppet över att bara överleva, jag har fått min diagnos och därmed än mer insikt i mina problem och hur jag kan tämja dom.

Så om ett särbo/KK-förhållande räknas (och det tycker jag att det gör) har jag ett lyckligt förhållande! När min KK och jag träffas kan vi fokusera på att först få lillan till sängs och sedan kan vi fokusera på varandra, vi sover nära varandra och på morgonen kör vi vidare i vår vardag.

Hur andra vill bedöma mitt liv är egentligen likgiltigt för mig, enl. _mina_ referenser är jag lycklig och min KK anser att den delen fungerar alldeles perfekt.

Men vad som händer imorgon har jag ingen aning om!

[CaveMan]

För många är det nog tillräckligt att känna sig trygg och få omtanke.

Men jag skulle känna mig sviken, lurad och personligen tycka det är långt värre än otrohet om min partner är tillsammans med mig utan att känna någon som helst passion. Hur givande är det att ens främsta egenskap i form av man är att man är "snäll".

Inte riktad mot dig perosnligen Sisla, antar att du antagligen lurade dig själv att tro att det var vad du ville ha.

Frågan är hur vanligt det är att man egentligen inte har någon passion för sin partner och att det är endast "tillräckligt bra".

[CaveMan]

Jag tror att ett förhållande blir ett olyckligt sådant, den dag när man egentligen längtar efter något annat. vad nu än anledningen är.

Sen kan det naturligtvis finnas många anledningar till att vara kvar i ett förhållande som inte är helt lyckligt. Den stora frågan är hur pass bra ett förhållande måste vara. "When is good enough, good enough?". Visste man svaret på det skulle man kanske kunna skriva en bestseller.