Stora risker med nätdejting

[luddtussen]

På hösten för ett år sen var jag så trött på karlar som någon någonsin kan bli. Att ha en karl som förpestade mitt liv med sitt dåliga humör och stadigt sjangserade tankeförmåga var inget jag någonsin ansåg mig behöva mer. Enligt min erfarenhet är groda-prins-transformationen en med hög sannolikhet reversibel process. Tyvärr.

Men. Sex. Jag tycker sex är trevligare med en man än ensam. I alla fall potentiellt trevligare. Om man har en man som är kompatibel med en själv på det området.

Och jag är en handlingskraftig kvinna. Tänkt och gjort. Jag registrerade mig på obskyr sajt, BodyContact. Inget trams med att leta efter en "seriös" relation, på "serös"sajt, jag ville ha sex. Bara sex. En bra man att träffa för att ha sex med då och då. Ingen tvåsamhet, inga krav på varandra. Bara någon som kunde stimulera mig sexuellt och intellektuellt, när jag ville, hade tid och lust. OK, det där med intellektuell stimulans är ett tungt krav, och BodyContact ger vid första anblicken inte intrycket av att kunna tillfredsställa det. Man vadar i sunk.

Men, jag tänkte, att om jag kan tänka mig att registera mig där, borde det finnas någon man, ungefär som jag, som också kunde tänka sig det. Så jag skrev en presentation. Och jag fick hundratals mail. Varje dag. En del män klagade på min presentation. Hur kunde jag skriva så, jag skrämde ju bort dem! Männen.

Jag hade väl skrivit om min långa akademisk utbildning och om mitt jobb som teknisk specialist. Och jag hade krav på mannen, han skulle vara mentalt stark och stabil, bildad, orädd och självsäker. Han skulle ha skarpt intellekt och känsla för sensuella och erotiska njutningar. Och jag talade om att jag inte tänkte bli kär i honom, och jag tänkte aldrig dela tvättmaskin med honom heller.

Allt var klart och tydligt. Vi skulle ha en intellektuelll och sexuell relation, men med mitt vardagsliv och mitt jobb hade han inget att göra.

Och jag dejtade. Ganska intensivt. Träffade kul människor, intressanta män. Men efter ett tag lessnade jag i alla fall på det där, och tänkte stänga ner min profil. Jag hade träffat några som var intresserade av att hålla kontakt. Inget som engagerade mig vidare, men jag hade annat att göra än att leta mer. Jag har t ex ett extremt intressant och krävande jobb. Och jag ville ju inte ha något djupt engagemang.

Sen fick jag ett mail till. I slutet av december. Han skrev att han nog skulle tjata lite om jag var avvisande. Men jag svarade av någon anledning. Och sen pratade vi i telefon. På nyårsafton. En vecka senare svepte han in i mitt kök och lagade mat till oss. Och vi fortsatte att träffas. Varannan helg träffades vi. Och någon natt i mina barnfria veckor. Och vi upptäckte att vi ju var kära i varann. Jag älskade honom, han älskade mig.

Sen en dag, kom han hem till mig med sina katter och sitt digitaloscilloskop och sa "Jag provar att bo här ett tag hos dig". Och kidsen älskar katterna, och jag vill aldrig någonsin dejta mer.

Jag mindes vad jag skrivit i min profil då för ett år sen. Och på utfallet som blivit så annorlunda mot vad jag tänkte. Så annorlunda mot hur jag tänkt ut mitt liv.

Men tänk om han skrivit i sitt första mail "... och om ett år kommer vi nog att planera framtiden tillsammans ...". Då hade jag aldrig svarat.

Riskerna med nätdejting underskattade. Konsekvenserna kan bli oöverskådliga.

[Malinau]

Kul historia. Man är väl heller inte sämre än man kan ändra sig?

Innan jag träffade min nuvarande man var jag ensam några år och satsade på jobbet och att vara ensamstående mamma. Visst ville jag hitta någon att dela livet med, men jag minns att jag sa att jag skulle leta efter någon som var borta mycket och inte här och störde min husfrid _för_ mycket. Nu saknar jag honom om han är i ett annat rum för länge...

[TTUK]

Som varande fru till en man som faktiskt drev en nätdejting site (dock en av de litet mer romantiska slagen) för ett par år sedan, blir jag alldeles varm i hjärtat.. Grattis!

[vardaglia]

Vilken härlig historia! ;-)

[Annita]

Åh vilken solskenshistoria!!! Där ser man att man faktiskt kan fastna för någon via nätet!

Måste bara fråga: är ni helt ärliga till folk i omgivningen om att ni träffades på BC? Eller friserar ni sanningen...?

Händer att jag själv träffar män via obskyra sajter, och det förklarar jag lite hummande med att jag "nätdejtar"...

[luddtussen]

Det varierar faktiskt. Det beror på vad jag tror att den som frågar klarar ;-). Några kompisar känner till "detaljerna", några i familjen också. Till andra heter det "på nätet".

De flesta är faktiskt inte så frågvisa. De är vana vid att jag är rätt "hemlig" av mig. ;-)

Mer obskyra sajter än BC, som jag bevistar, känner de inte till. ;-)

[luddtussen]

Precis. Saker och ting utvecklar sig på obekanta sätt. Man kan bara säga vad man tänker just nu, och sen extrapolerar man det ...

Och ibland gäller extrapolationerna lång tid, ibland kort.

[Annita]

Hihi, låter ungefär som jag har gjort...

Tyvärr lät jag ett par kompisar veta mer detaljer än de klarade av, och de är nu jätteoroliga för mig... :/

Men det var mitt eget fel, även de är vara att jag är ganska "hemlig"...

[skeptikern]

Härligt!!
Jag hade inte heller någon önskan om ett seriöst förhållande när jag började nätdejta efter min skilsmässa. Jag var själaglad över att ha ett hem som bara var mitt och mina barns och där ingen annan vuxen kunde komma och ställa krav på något vis.
Men jag började sakna närhet och spänning och sex så jag började nätdejta, inte på BC men på en nätdejtingsajt som ska vara lite "seriösare".

Min speclista i min presentation var inte nådig. Min tanke var att ska jag dejta någon om än inte för att ha ett riktigt förhållande så ska det vara det bästa. Varför nöja sig med mindre? Jag hade det ju bra i min ensamhet också. Jag fick också en del sura kommentarer från karlar som tyckte att jag krävde för mycket. "Tråkigt för dig att du inte kan nå upp till dom kraven, bättre lycka med någon annan önskar jag dig!" svarade jag dom.

Jag dejtade många och jag hade även ett slags förhållande i tre månader med en man som var snäll och rolig och bra men som jag absolut inte kunde tänka mig att dela livet med. Jag avbröt det innan det hann bli för allvarligt.

Jag ledsnade efter ett tag på nätdejtandet. Jag hade kvar min profil men jag betalade inte och kunde därmed inte läsa mejl som kom. Jag såg bara att dom låg där i korgen.
Men så var det en person som mejlade mig flera gånger. Jag började undra vad han skrev egentligen, han såg fin ut och jag gillade hans presentation. Så jag betalade in avgiften enbart för att få läsa hans mejl.

En månad senare sågs vi första gången. När han åkte hem igen gick jag och la mig på sängen och grät hejdlöst. Han var för bra för att vara sann, tänkte jag, och jag ville ju inte ha något förhållande. Men jag grät nog för att han skulle kunnat vara Den Rätte om bara inte om funnits! Jag grät nog också för att jag inte ville ha något förhållande men ändå kändes det så bra.

Vi fortsatte att ses. Han satte aldrig någon press på mig. Jag tänkte i säkert ett år nästan dagligen på att avbryta det hela men jag kunde inte. Det gick bara inte. Han var för bra.

Nu har vi varit tillsammans i drygt tre år. Idag har jag inga tvivel längre. Det är ju Han .

[MIA!]

Men så underbar historia! Det enda man kan vara säker på är att ingenting är säkert - och vilken tur att du var kvinna nog att ändra dig när kärleken knackade på dörren!

[CaveMan]

Så kan det gå! ;-). Men jag tycker det är egentligen bättre att börja med sexuell attraktion och sen bli förälskad än att göra tvärtom. Då blir man inte förblindad av förälskelsen och missar att sexet kanske inte är så bra som man önskar. Bättre än att komma på det i efterhand.

Sen är det som jag ser det iaf inte "bara sex". För att det skall bli bra sex krävs det att personkemin matchar också. I synnerhet om man vill ha sex som inkluderar att ha sex med hjärnan och inte bara kroppen. Då är nog inte steget så långt att man även faller för personen i övrigt.

Tycker det lät som en alldeles utmärkt presentation i mina öron. Hade väckt mitt intresse iaf till skillnad från alla de presentationer som skriker "BEKRÄFTA MIG".

[CaveMan]

Mer obskyra sajter än BC, hmm. En mörkare sida eller ?

[luddtussen]

Jag tyckte att sex var rätt ände att börja i. Kändes helt rätt och naturligt *s*.

Och det stämmer, det krävs en mental/intellektuell attraktion för sexuell attraktion. För mig. Så steget är väl inte långt alls. När den mentala attraktionen inte finns går det inte att upprätthålla någon sexuell attraktion alls, utom precis i början när man försöker utröna den mentala delen och tror att man möjligen skulle kunna hitta någon sådan respons . Nästan alltid fallerar det.

Även män skriver explicit på dejtingsajter "Jag behöver en kvinna som tar hand om mig". Synnerligen oattraktivt.

[luddtussen]

Haha, ja, det tycks troligt.

[luddtussen]

Låter också sådär "slumpartat". Jag kan känna igen "hopplösheten" när planen liksom inte går att hålla, är man dålig på att planera och tänka ut hur det ska vara, liksom?!

Men, tja, man kan tänka sig att det får vara lite dynamiskt kanske ... bättre än att hålla statiska tillstånd.

Och jag skrev tillbaka till de som klagade, att jag inte alls ville ha många karlar, jag sökte en, den som inte blev skrämd. Om man blev skrämd var man i alla fall fel man. (Och när jag svarade det blev de ännu grinigare ).

[luddtussen]

Ja, man får helt enkelt försöka hänga med livet när det får för sig saker och ting. Antar jag ... .

[Annita]

jag hör till dem som gärna bejakar mina mörkare sidor, ja