Vill passa på och önska er en god jul. Uppskattat alla svar jag fått.
Det ser ut som att vi får familjeterapi. Saker kommer fram och min man mår dåligt av att vara en syndabock.
Själv är jag stessad av familjesituationen och jobbet och annat. Jag längtar efter en dag så jag inte gråter i smyg och inte känner smärta och skuld. Jag är så trött i själen. Är hudlös och säger hur jag känner och uppfattar saker i familjeterapin. Undrar om jag är för hård. Orkar inte ned huset heller och hur det ser ut pga bygge. .
Jag är så rädd och ledsen och han ser inte det. Men det hör väl till. Jag är inte närvarande hemma riktigt och bara ledsen..
1
lugnt Vill passa på och önska er en god jul. Uppskattat alla svar jag fått.
Det ser ut som att vi får familjeterapi. Saker kommer fram och min man mår dåligt av att vara en syndabock.
Själv är jag stessad av familjesituationen och jobbet och annat. Jag längtar efter en dag så jag inte gråter i smyg och inte känner smärta och skuld. Jag är så trött i själen. Är hudlös och säger hur jag känner och uppfattar saker i familjeterapin. Undrar om jag är för hård. Orkar inte ned huset heller och hur det ser ut pga bygge. .
Jag är så rädd och ledsen och han ser inte det. Men det hör väl till. Jag är inte närvarande hemma riktigt och bara ledsen..
Så bra att ni klarar av att gå i familjeterapi. Och vad bra att du säger vad du tycker och känner - jag vet inte egentligen vad alternativet skulle vara?! Ni har ju kommit till ett vägskäl och då måste man vara ärlig. Väldigt synd att din man inte ser dina känslor utan bara tänker på allt ur sin egen synvinkel, medan du försöker bära allas börda.
Jag tänker på dig! Kram och god jul!
3
Så bra att ni klarar av att gå i familjeterapi. Och vad bra att du säger vad du tycker och känner - jag vet inte egentligen vad alternativet skulle vara?! Ni har ju kommit till ett vägskäl och då måste man vara ärlig. Väldigt synd att din man inte ser dina känslor utan bara tänker på allt ur sin egen synvinkel, medan du försöker bära allas börda.
Jag vet inte om vi klarar av det. Bara varit en gång. De frågade då nåt typ vi skulle hålla ihop och jag sa jag vet inte. Men varje sak jag gör och tänker leder mot separation. Men inte han. Jag fattar inte. Är det normalt att vara livrädd?
Jag känner in i märgen att jag inte älskar honom. Vi har inte sex heller på åratal och ändå vill han vara kvar.
Jag är så trött. Trots allt jag sagt även om det är inlindat och jag säger hur jag känner, så tror han att jag är stressad över dotterns ätstörning som jag inte vet hur allvarligt det är....var på en anställningsintervju och han frågade inte ens hur det gick, eller kräver jag för mycket?
Han ser inte att jag är pressad över situationen, jobb och andra relationer. Jag säger inget heller för han skulle bars bli rädd själv och börja bråka och jag orkar inte.
Jag kan undra vad han menade, vi blev "osams" över var vi skulle kliva av och byta buss och jag så inte vid x för där går inga bussar och då ifrågasatte han det men inte så kraftigt, och så så han nåt jag funderar över än att "jag ska inte ansätta dig längre, jag har slutat med det" och det lät som han slutat med det....eller menade han just då?
Jag känner ingen kärlek, jag undrar om han vet vem jag är egentligen. Han säger att han känner sig helt under isen för att han blir en syndabock som han säger. Sedan tror jag han anstränger sig men mina känslor är borta.
Det snurrar runt i mitt huvud, är rädd att jag är jobbig för andra. Samtidigt som varje steg jag tar leder mot separation.
Ska .livet vara så att man lever med någon man inte älskar, för barnens skull. Jag är så olycklig. Och rädd och vet att jag är den enda dom kan hjälpa och ändra.
Men visst händer sett många saker som ändrar även om jag gnäller här, men det är tungt och jobbigt. Men så är det ju i ibland.
Finns inga garantier i livet. För mig är meningen med livet barn och kärlek. Tror du man skulle finna kärlek, jämbördig och lugn?
Jo jag säger som det är men han hör inte riktigt. Och jag tror det är som du säger att han inte ser vad jag känner, men kan man begära det? Egentligen.
4
Jag vet inte om vi klarar av det. Bara varit en gång. De frågade då nåt typ vi skulle hålla ihop och jag sa jag vet inte. Men varje sak jag gör och tänker leder mot separation. Men inte han. Jag fattar inte. Är det normalt att vara livrädd?
Jag känner in i märgen att jag inte älskar honom. Vi har inte sex heller på åratal och ändå vill han vara kvar.
Jag är så trött. Trots allt jag sagt även om det är inlindat och jag säger hur jag känner, så tror han att jag är stressad över dotterns ätstörning som jag inte vet hur allvarligt det är....var på en anställningsintervju och han frågade inte ens hur det gick, eller kräver jag för mycket?
Han ser inte att jag är pressad över situationen, jobb och andra relationer. Jag säger inget heller för han skulle bars bli rädd själv och börja bråka och jag orkar inte.
Jag kan undra vad han menade, vi blev "osams" över var vi skulle kliva av och byta buss och jag så inte vid x för där går inga bussar och då ifrågasatte han det men inte så kraftigt, och så så han nåt jag funderar över än att "jag ska inte ansätta dig längre, jag har slutat med det" och det lät som han slutat med det....eller menade han just då?
Jag känner ingen kärlek, jag undrar om han vet vem jag är egentligen. Han säger att han känner sig helt under isen för att han blir en syndabock som han säger. Sedan tror jag han anstränger sig men mina känslor är borta.
Det snurrar runt i mitt huvud, är rädd att jag är jobbig för andra. Samtidigt som varje steg jag tar leder mot separation.
Ska .livet vara så att man lever med någon man inte älskar, för barnens skull. Jag är så olycklig. Och rädd och vet att jag är den enda dom kan hjälpa och ändra.
Men visst händer sett många saker som ändrar även om jag gnäller här, men det är tungt och jobbigt. Men så är det ju i ibland.
Finns inga garantier i livet. För mig är meningen med livet barn och kärlek. Tror du man skulle finna kärlek, jämbördig och lugn?
Jo jag säger som det är men han hör inte riktigt. Och jag tror det är som du säger att han inte ser vad jag känner, men kan man begära det? Egentligen.
Man kan begära att den andra försöker se en, att båda får plats att leva och andas i förhållandet, man kan begära att bli lyssnad på om än inte alltid helt förstådd. Man kan begära att den andra respekterar ens mående, känslor och tankar.
Du kräver inte för mycket om du önskar att han ska fråga hur det gick på anställningsintervjun. Jag hade också blivit jätteledsen för en sån sak.
Däremot kanske du kräver för mycket om du hoppas att även han ska "inse" att ert förhållande är dåligt och att ni bör separera. Du griper efter halmstrån, du hoppas att du ska slippa fatta det jobbiga beslutet ensam och hamna i en konflikt. Det vore enklare om detta vore något logiskt som ni båda var överens om. Eller? Tyvärr är det nog en önskedröm.
Hoppas julen varit okej.
5
Man kan begära att den andra försöker se en, att båda får plats att leva och andas i förhållandet, man kan begära att bli lyssnad på om än inte alltid helt förstådd. Man kan begära att den andra respekterar ens mående, känslor och tankar.
Du kräver inte för mycket om du önskar att han ska fråga hur det gick på anställningsintervjun. Jag hade också blivit jätteledsen för en sån sak.
Däremot kanske du kräver för mycket om du hoppas att även han ska "inse" att ert förhållande är dåligt och att ni bör separera. Du griper efter halmstrån, du hoppas att du ska slippa fatta det jobbiga beslutet ensam och hamna i en konflikt. Det vore enklare om detta vore något logiskt som ni båda var överens om. Eller? Tyvärr är det nog en önskedröm.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
