Hjälp, behöver råd!! Kärleksproblem!

[Anonym]

Hej! så här är det, har varit ihop med min sambo i nästan 13 år, vi har en 4 årig flicka. Vår relation har varit upp och ner i flera år, mer än 7 år skulle jag säga...vi är aldrig nöjda med varandra, jag vill att han ska vara på ett sätt som han inte kan vara och vice versa. Sedan vår dotter föddes har jag försökt intala mig att jag är lycklig och har hängt med i hans framtidsplaner till den grad att de har känts som mina planer. Vi är bra föräldrar och vår lilla dotter mår bra trots allt. Jag har alltid varit en sån som så fort vi har grälat försöker fixa det så att vi blir vänner igen, vilket vi blir och i början av året försökte jag igen, jag pratade med honom om vårt förhållande och ville att vi skulle uppfylla våra önskningar. Men under våren "träffade" jag en gammal kompis via nätet, egentligen en kompis till min sambo, en bra kompis, och vi började prata om livet, relationer m.m. (hela tiden på nätet då han bor i mitt hemland), av en konstig anledning så hamnade jag in en konstig "relation" men honom via Facebook, Skype m.m. vi pratade jättemycket, hela tiden i under 4 månader ungefär, jag blev lockad av honom stundvis då han erbjöd mig allt, och pratade på ett sätt som gjorde att jag kände mig efterlängtad (vilket jag inte känner mig med min sambo), tydligen hade han varit lite småkär i mig tidigare, och jag kände att vi hade så mycket gemensamt och kom ihåg hur roligt vi hade det tidigare när jag bodde där och vi umgicks. Jag bokade t.o.m. en resa till hemlandet med hela min familj i januari 2012 bara för att få en chans att vara själv med honom. Han blev så klart orolig över detta då han är kompis med min sambo och mådde dåligt över det, han började ta avstånd från mig under hösten, hörde av sig då och då och då grälade vi då han är "svartsjuk" på min sambo,m.m. jag accepterade det, försökte förstå och började tänka mer på vad jag egentligen höll på med. För en månad sedan bestämde jag mig för att inte göra "något dumt" då jag tyckte att vår relation hade blivit så "aggressiv", han flippade ur totalt och blev arg och har inte velat prata med mig sedan dess. Strax efter flippade jag ur och tänker att jag kanske vill träffa honom ändå, men han vägrar prata med mig, den här resan gör jag ju för hans skull, men han har fått för sig att han inte tänker vara där när jag kommer och det har gjort att jag är helt desperat. Jag vet att ni tänker att jag är helt knäpp, jag ska dra med mig hela familjen till mitt hemland för någon som jag har känt tidigare och kommer att förstöra vänskapen mellan honom och min sambo förmodligen, men ärligt talat, jag är helt förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte ens vad jag känner för den här mannen, jag kanske vill bara vara vän med honom eller inte, jag vill i alla fall veta vad som händer när jag träffar honom, men nu vill han inte.....Det är så barnsligt, jag är ju 34 år och håller på på detta sätt..(bara så ni vet så har min sambo och jag haft det mkt jobbigt i år, inget har funkat och vi håller på och bestämmer om vi ska gå isär eller inte.)....Kan någon ge mig lite råd, kritik, vad som helst så att jag kan försöka lösa detta. Just nu lyssnar jag på allt! Tack på förhand...

[MaryT*]

Jag måste fråga dig en sak:

ÄR DU GALEN MÄNNISKA??

Ja, förlåt att jag skriker, men du verkar ju vara helt från vettet i det här fallet? Eller åtminstone som en fjortonåring.

För det första var det ju dumt att etablera den relationen med din sambos kompis, men sånt händer och det är redan gjort och allt.
Men nu? Jag fattar inte vad du håller på med. För det första, så jädra fult att lura med dig hela din familj till hemlandet för att du ska träffa en eventuell älskare. För det andra, han vill ju inte ens träffa dig? Vad är du desperat över - han VILL ju inte? Ska du tvinga honom eller hur tänkte du? Tänkte du alls??..

Och klart som fanken att du och din sambo har haft det jobbigt det här året. Tror du att han är blind och döv? Tror du inte att han fattar att nåt är snett?

Du beter dig respektlöst mot precis alla. Din sambo, ditt barn, din "bekanting", dig själv. Är du inte nöjd med ditt och sambons liv så bryt upp, men håll för fanken inte på med det här fjortistramset du håller på med nu. Avboka resan till att börja med, tycker jag.

[luddtussen]

Det som behöver sägas, har sagts av MaryT.

Eftersom du inte ser klart i detta, måste du bara stoppa allt och göra en sak i taget. Den där mannen du talar med, han verkar ju också helt väck. "Flippa ur", vad farao är det?! Så'nt gör man bara inte. Folk som flippar ur får man helt enkelt ta bort från sin omgivning. För det första.

Sluta tänka på honom, avboka resan. Ordna upp saker med din sambo. Det blir ju inte lättare att ordna upp något som inte funkar genom att uttöka det som inte funkar med något annat som inte heller funkar ...

1. Avsluta med sambons kompis
2. Avboka resa
3. Fokusera på sambo
=> Resultat
a. Ni lyckas reda ut det. Bra.
b. Ni går skilda vägar, ordnat. Bra. När det är klart kan du börja se dig om efter andra "bekräftande" relationer.

Du kan ju se den här mannen, sambons kompis, som någon form av katalysator för er relation. Men låt det stanna vid det.

Hur hade du tänkt, liksom, du åker till ditt hemland med din familj, träffar sambons kompis. Och sen då?? Vad ska hända sen? Antag det är "jättebra"? Vad ska du göra då? Antag det är uselt, vad ska du göra då?

Tänk lite.

[Annita]

Både MaryT* och luddtussen har svarat bra, och först var jag alldeles mållös - du har rört till det en del för dig, du...!

Men när du försöker landa i den verkliga verkligheten som vi lever i här och nu, med båda fötterna på jorden, så tänk på att det du fantiserat om med den här "kompisen" har varit just det: fantasier. Det verkar som om du byggt upp en idealbild och förälskat dig i den; du har låtit honom bli din prins på vit springare som ska rädda dig från den trista vardagen... Men _finns_ han ens, den här fantasimannen??? För i verkligheten vill han inte ens träffa dig; han verkar ju fatta att en relation är helt utesluten. I verkligheten har du och "kompisen" grälat hela hösten, "flippat ur" och burit er åt...

Slit dig ur dina drömmar, vakna upp, avboka resan och ta tag i den verklighet som du faktiskt lever i, här och nu.

[Elinen]

Okej, du har kärleksproblem alltså! På dubbel front dessutom. Mitt råd är att börja där du själv började dvs med mannen du har barn och byggt upp ett riktigt liv med. Lägg fokus på att på ett eller annat sätt lösa den relationen. Sen kan du om relationen med dotterns pappa avslutas fokusera på nya kärlekar och bekymmer.

[maiv77]

Mary T: Tack för ditt svar, jag behövde höra detta från någon, du har helt rätt, det har jag väl vetat hela tiden, men jag har låtit bli att tänka, just för att det blev så komplicerat, jag vet vad jag ska göra nu, jag har tänkt hela dagen på detta och fan! jag blev helt enkelt knäpp........har även läst alla andras svar och jag är bara tacksam för alla goda råd jag har fått, jag tror att jag behövde bli "omskakad" av folk som inte känner mig....kommer helt enkelt att sluta med detta och ta tag i mitt liv för en gångs skull....och göra det på rätt sätt....ärligt talat, TACK

[maiv77]

Som jag sa till Mary T....tack för dina råd, bra råd, har äntligen börjat fatta vad jag har ställt till med och tänker göra det rätta nu........mår jävligt dåligt nu och vill inte göra det mer....tänker helt enkelt radera detta år som har varit och börja på nytt....så..TACK

[maiv77]

Tack Annita! för att du bidrog med dina ord som har gjort att jag har börjat tänka på vad jag har ställt till mig....aldrig mer att jag gör något sådant, det var såååå fel, jag skäms sååå mycket men kommer att ställa allt till rätta, nästa år kommer att bli ett bra år för mig utan skamkänslor, utan hemligheter och jag hoppas verkligen att jag blir lycklig, det är ju det enda jag har velat hela tiden...TACK

[maiv77]

Tack Elinen! jag uppskattar att du och de andra tog sig tid och läste igenom mitt problem, jag fattar inte hur mycket jag lät detta fortgå, jag skäms och mår dåligt men kommer som jag redan har sagt att fixa detta....do the right thing...TACK

[Anonym]

Jag kan bara säga att jag förstår dig, och jag tycker inte att du är barnsligare än andra kvinnor. Man blir ju lätt lite barnslig, hur gammal man än är, när det kommer till kärlek! Det är som när man var galen i hästar eller frimärken när man var barn, bara att objektet är en människa nu! :-)

Jag har haft några manliga brevvänner och internetpolare, och visst har tankarna dykt upp ibland att: "kanske..." Det är svårt att hålla vänskapsrelationer med det motsatta könet helt fria från känslor, pirr och hemliga drömmar om något mer. Och i synnerhet om man inte är helt nöjd med den partner man har.

Jag har dock sett till att låta det stanna vid pirr och en hemlig glädje, och aldrig skrivit något sådant rakt ut till någon av männen, eller försökt träffa dem IRL. Förutom allt annat så är risken stor att man blir besviken, och då blir ju den fina vänskapen också förstörd. (Ok - nu har du känt den här mannen i verkligheten, så det är lite annorlunda.)

[maiv77]

Tack för att du tog dig tid att svara. Jag är idag mer övertygad om att rätta till detta och försöka se till att bli lycklig med det jag har i verkligheten. Jag lät det gå för långt, nu får det vara nog och jag gör detta framför allt för min skull, vill inte må dåligt i evigheter....Tack!