Min pappa är vad jag misstänker narcissistisk, vilket har gjort att hela min familj, jag, mina bröder och min mamma ska alltid anpassa oss efter hans åsikter eller gör vad han vill. Min mamma är mycket kuvad, får ofta höra av min far att hon är dum i huvudet och att hon inte kan någonting m.m.
På samma sätt är han mot oss barn fast då genom pikar eller nerväderande påstående. Utåt sett är han mycket social och trevlig, väldigt kultuverad och beläst.
Denna uppfostran har självklart påverkat oss barn otroligt mycket och jag har lovat mig själv att jag inte ska vara likadan mot mina barn.
Till saken är att min far har åskiter om hur jag ska uppfostra mina barn, han säger det inte rent utan det kan vara förkläda påstående..
Grejen är att det stör mig så mycket att hela tiden få höra nervärderande ord från mina föräldrar att jag tar åt mig på allting.. min mamma hakar gärna på pappa när han sätter igång (hon vågar inget annat). Och det är mamma som får min skit när jag blir förbannad eller ledsen, även om jag förstår att det inte är hennes fel. Och jag vet att pappa kommer gå på mamma ännu värre efter mina utskällningar eftersom pappa anser att det är mamma det är fel på samt att jag är labil.
Så nu har jag skällt ut min mamma igen.. och jag vet inte vad jag ska göra.. känner mig rätt känslokall.. har blivit bra på att stänga av. Vi barn har alltid fått höra när vi visat känslor att vi är för känsliga eller labila.
Min besvikelse över min barndom gick ut över henne, all den rädsla jag hade som barn för mina föräldrar, att de aldrig pratade med mig som barn, de har aldrig stöttat mig när jag var mobbad under hela skoltiden. Att jag alltid fått klara mig själv och fått tagit hand om mina äldre bröder. Jag är uppfostrad efter gamla manér.. städade, handlade och lagade mat till mina bröder som var 4 o 7 år äldre än mig..
Jag har precis gått igenom en skildsmässa där far sa att jag var labil, att jag aldrig skulle klara att bo själv med barnen, att jag inte skulle klara det ekonomisk och jag var inte vid mina sinnes fulla bruk.. det var de stöttande ord jag fick höra..
Inser att detta blir långt och bara en massa svammel.. men finns det någon mer som vuxit upp med en narcissistisk familjemedlem..? Och hur orkar man, jag förstår att han aldrig kan förstå någon annans känslor men det är jävligt tufft..
1
Narcissistisk pappa Min pappa är vad jag misstänker narcissistisk, vilket har gjort att hela min familj, jag, mina bröder och min mamma ska alltid anpassa oss efter hans åsikter eller gör vad han vill. Min mamma är mycket kuvad, får ofta höra av min far att hon är dum i huvudet och att hon inte kan någonting m.m.
På samma sätt är han mot oss barn fast då genom pikar eller nerväderande påstående. Utåt sett är han mycket social och trevlig, väldigt kultuverad och beläst.
Denna uppfostran har självklart påverkat oss barn otroligt mycket och jag har lovat mig själv att jag inte ska vara likadan mot mina barn.
Till saken är att min far har åskiter om hur jag ska uppfostra mina barn, han säger det inte rent utan det kan vara förkläda påstående..
Grejen är att det stör mig så mycket att hela tiden få höra nervärderande ord från mina föräldrar att jag tar åt mig på allting.. min mamma hakar gärna på pappa när han sätter igång (hon vågar inget annat). Och det är mamma som får min skit när jag blir förbannad eller ledsen, även om jag förstår att det inte är hennes fel. Och jag vet att pappa kommer gå på mamma ännu värre efter mina utskällningar eftersom pappa anser att det är mamma det är fel på samt att jag är labil.
Så nu har jag skällt ut min mamma igen.. och jag vet inte vad jag ska göra.. känner mig rätt känslokall.. har blivit bra på att stänga av. Vi barn har alltid fått höra när vi visat känslor att vi är för känsliga eller labila.
Min besvikelse över min barndom gick ut över henne, all den rädsla jag hade som barn för mina föräldrar, att de aldrig pratade med mig som barn, de har aldrig stöttat mig när jag var mobbad under hela skoltiden. Att jag alltid fått klara mig själv och fått tagit hand om mina äldre bröder. Jag är uppfostrad efter gamla manér.. städade, handlade och lagade mat till mina bröder som var 4 o 7 år äldre än mig..
Jag har precis gått igenom en skildsmässa där far sa att jag var labil, att jag aldrig skulle klara att bo själv med barnen, att jag inte skulle klara det ekonomisk och jag var inte vid mina sinnes fulla bruk.. det var de stöttande ord jag fick höra..
Inser att detta blir långt och bara en massa svammel.. men finns det någon mer som vuxit upp med en narcissistisk familjemedlem..? Och hur orkar man, jag förstår att han aldrig kan förstå någon annans känslor men det är jävligt tufft..
Oj. Det låter jättejobbigt. Jag tycker att du ska kolla om vårdcentralen har någon kurator du kan få prata med, de är ju proffs och förstår mycket så´na här situationer mycket bättre! Hoppas att det kan bli en nystart för dig! Lycka Till!
2
Oj. Det låter jättejobbigt. Jag tycker att du ska kolla om vårdcentralen har någon kurator du kan få prata med, de är ju proffs och förstår mycket så´na här situationer mycket bättre! Hoppas att det kan bli en nystart för dig! Lycka Till!
Jag tror inte det finns elaka människor, bara människor med bagage som av olika anledningar beter sig på ett dumt sätt mot andra.
Du behöver hjälp att hantera din familjerelation och förstå vad du kan göra och hur du ska förhålla dig till dina närmsta och de känslor de framkallar hos dig.
Den enda person du kan förändra och utveckla är dig själv. Sen kan du hoppas att de andra följer med i din utveckling, men det är långt ifrån självklart.
Jag har haft en tuff uppväxt med en psyksjuk mamma och det har tagit lång tid och mycket prat med olika professionella prat-folk att landa i min nutida relation till mamma. Jag har förstått varför hon gjort som hon gjort, hur hon måste ha mått (och det finns mycket sorg och smärta i dessa minnen för henne) och framför allt har jag klarat av att förlåta henne så att jag idag känner kärlek för henne. Samtidigt har vår vuxna relation utvecklats enormt i samband med att jag fått en snällare inställning till hennes agerande. Jag tillåter inte fjanterier och knäppt beteende från hennes sida längre och låter inte henne dra igång sina draman och tjafs. Jag säger ifrån att hon ska lägga av, men det har tagit tid att våga göra det, och jag märker hur tacksam hon är när jag sätter mina gränser - att hon slipper dra hela registret. Det kan fortfarande vara så att man får trippa på tå för att inte utlösa någon gammal skit, men jag väljer striderna.
Det jag hör att din far egentligen säger vid din skilsmässa är hans något klumpiga sätt att uttrycka sin oro, fast han gör det på ett väldigt osmidigt sätt. Kanske är det så hans far pratat med honom (äpplen faller sällan långt från träden) så det är det han har med sig som "norm" för hur man kommunicerar. Att uttrycka känslor är kanske en svaghet för honom, därför attackerar han istället, så är det ingen som ifrågasätter eller säger emot och han får det överstökat...
Jag säger inte att det är så, det är bara en teori och en reflektion från min sida. Jag har övat mycket på att se vad mina närmsta _egentligen_ säger, gör eller hur de uttrycker sina känslor, och ofta skiljer detta sig mycket från hur jag förväntat mig att de ska agera, säga eller känna.
Lycka till! Du har en jobbig med spännande resa framför dig!
3
Jag tror inte det finns elaka människor, bara människor med bagage som av olika anledningar beter sig på ett dumt sätt mot andra.
Du behöver hjälp att hantera din familjerelation och förstå vad du kan göra och hur du ska förhålla dig till dina närmsta och de känslor de framkallar hos dig.
Den enda person du kan förändra och utveckla är dig själv. Sen kan du hoppas att de andra följer med i din utveckling, men det är långt ifrån självklart.
Jag har haft en tuff uppväxt med en psyksjuk mamma och det har tagit lång tid och mycket prat med olika professionella prat-folk att landa i min nutida relation till mamma. Jag har förstått varför hon gjort som hon gjort, hur hon måste ha mått (och det finns mycket sorg och smärta i dessa minnen för henne) och framför allt har jag klarat av att förlåta henne så att jag idag känner kärlek för henne. Samtidigt har vår vuxna relation utvecklats enormt i samband med att jag fått en snällare inställning till hennes agerande. Jag tillåter inte fjanterier och knäppt beteende från hennes sida längre och låter inte henne dra igång sina draman och tjafs. Jag säger ifrån att hon ska lägga av, men det har tagit tid att våga göra det, och jag märker hur tacksam hon är när jag sätter mina gränser - att hon slipper dra hela registret. Det kan fortfarande vara så att man får trippa på tå för att inte utlösa någon gammal skit, men jag väljer striderna.
Det jag hör att din far egentligen säger vid din skilsmässa är hans något klumpiga sätt att uttrycka sin oro, fast han gör det på ett väldigt osmidigt sätt. Kanske är det så hans far pratat med honom (äpplen faller sällan långt från träden) så det är det han har med sig som "norm" för hur man kommunicerar. Att uttrycka känslor är kanske en svaghet för honom, därför attackerar han istället, så är det ingen som ifrågasätter eller säger emot och han får det överstökat...
Jag säger inte att det är så, det är bara en teori och en reflektion från min sida. Jag har övat mycket på att se vad mina närmsta _egentligen_ säger, gör eller hur de uttrycker sina känslor, och ofta skiljer detta sig mycket från hur jag förväntat mig att de ska agera, säga eller känna.
Lycka till! Du har en jobbig med spännande resa framför dig!
Har väl varit i en liknande situation om än bättre än din. Men jag har också alltid fått höra hånfulla saker om min mor och rena lögner nu på senare år.
Min far har blivit sämre och har en klar diagnos. Diagnosen har jag goohlat mej fram till och jag förstår nu med det som facit att han inte bara är ond utan sjuk.
Precis som din far så är min också mycket social och charmar de flesta omkring sig som han gillar. Men är det ngn han inte tycker om så trycker han till och ner med vassa ord och handlingar.
Mina föräldrar är skilda sen jag var barn. Nu har jag egna barn sen 14 år tillbaks.
De första åren kämpade jag för att barnen skulle få en morfar. Men jag har gett upp. Min far har valt att tala så illa om mej och skuldbelägga mej så mycket att jag har brutit kontakten med honom. De var inte värre än att jag slutade ringa, för han ringde aldrig till mej.
Det fungarar ganska bra även om jag har en sorg i hjärtat. Hans fru står helt på hans sida, medvetet eller tvingat ska vara osagt.
Jag är mest ledsen för de tre av mina fem barn som han träffa honom några gånger. De lider av att kännas sig oälskade...för sådant känner barn av. Mina yngre har ju inga minnen kvar.
Själv dövar han sitt samvete med att skicka både julklapps och födelsedagspengar till julen....med min bror som inte kan säja nej.
Det sårar mest av allt att bli påmind om honom för barnen när de ska vara glada och fira. Tänk vad stygg han eg är!
Detta är väl också ganska svamligt..men jag vill med detta säja att du inte är ensam.
4
Jag Har väl varit i en liknande situation om än bättre än din. Men jag har också alltid fått höra hånfulla saker om min mor och rena lögner nu på senare år.
Min far har blivit sämre och har en klar diagnos. Diagnosen har jag goohlat mej fram till och jag förstår nu med det som facit att han inte bara är ond utan sjuk.
Precis som din far så är min också mycket social och charmar de flesta omkring sig som han gillar. Men är det ngn han inte tycker om så trycker han till och ner med vassa ord och handlingar.
Mina föräldrar är skilda sen jag var barn. Nu har jag egna barn sen 14 år tillbaks.
De första åren kämpade jag för att barnen skulle få en morfar. Men jag har gett upp. Min far har valt att tala så illa om mej och skuldbelägga mej så mycket att jag har brutit kontakten med honom. De var inte värre än att jag slutade ringa, för han ringde aldrig till mej.
Det fungarar ganska bra även om jag har en sorg i hjärtat. Hans fru står helt på hans sida, medvetet eller tvingat ska vara osagt.
Jag är mest ledsen för de tre av mina fem barn som han träffa honom några gånger. De lider av att kännas sig oälskade...för sådant känner barn av. Mina yngre har ju inga minnen kvar.
Själv dövar han sitt samvete med att skicka både julklapps och födelsedagspengar till julen....med min bror som inte kan säja nej.
Det sårar mest av allt att bli påmind om honom för barnen när de ska vara glada och fira. Tänk vad stygg han eg är!
Detta är väl också ganska svamligt..men jag vill med detta säja att du inte är ensam.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
