Har läst här ett tag. Är inte lycklig med min man och har kanske aldrig varit (tyvärr). vi är attraherade av varandra men kan inte kommunicera på ett bra sätt.
Jag vet att många lämnar först när det hittat någon annan som kan ersätta så att man slipper ensamheten och jag känner väl likadant.
Jag har ofta läst här att man ska skilja sig först för att sen inleda något nytt, men ser världen så ut? Hur många gör så egentligen, tycker de flesta hittar "språngbrädor"
Rätt eller fel?
1
Fel eller rätt att lämna för någon annan Har läst här ett tag. Är inte lycklig med min man och har kanske aldrig varit (tyvärr). vi är attraherade av varandra men kan inte kommunicera på ett bra sätt.
Jag vet att många lämnar först när det hittat någon annan som kan ersätta så att man slipper ensamheten och jag känner väl likadant.
Jag har ofta läst här att man ska skilja sig först för att sen inleda något nytt, men ser världen så ut? Hur många gör så egentligen, tycker de flesta hittar "språngbrädor"
Rätt eller fel?
Ibland blir ju livet så att en person som redan är upptagen, möter en annan person och det blir en enorm förälskelse och kärlek och man inser att man inte kan leva utan varandra. Det är en sak, det är inget man direkt kan styra över eller så.
Men däremot att _planera_ det så som du beskriver - "Äsch, jag nöjer mig med den jag har så länge tills jag hittat en annan" - DET är ju helt galet om du frågar mig. Elakt, fult, idiotiskt. Mot alla parter. Mot partnern, den nya kärleken, mot sig själv. Mot alla.
MÅSTE man liksom vara i ett förhållande? Om man är så himla rädd för ensamheten så kanske det är just ensam man behöver vara ett tag, och lära sig det?...
2
Ibland blir ju livet så att en person som redan är upptagen, möter en annan person och det blir en enorm förälskelse och kärlek och man inser att man inte kan leva utan varandra. Det är en sak, det är inget man direkt kan styra över eller så.
Men däremot att _planera_ det så som du beskriver - "Äsch, jag nöjer mig med den jag har så länge tills jag hittat en annan" - DET är ju helt galet om du frågar mig. Elakt, fult, idiotiskt. Mot alla parter. Mot partnern, den nya kärleken, mot sig själv. Mot alla.
MÅSTE man liksom vara i ett förhållande? Om man är så himla rädd för ensamheten så kanske det är just ensam man behöver vara ett tag, och lära sig det?...
Ibland blir ju livet så att en person som redan är upptagen, möter en annan person och det blir en enorm förälskelse och kärlek och man inser att man inte kan leva utan varandra. Det är en sak, det är inget man direkt kan styra över eller så.
Men däremot att _planera_ det så som du beskriver - "Äsch, jag nöjer mig med den jag har så länge tills jag hittat en annan" - DET är ju helt galet om du frågar mig. Elakt, fult, idiotiskt. Mot alla parter. Mot partnern, den nya kärleken, mot sig själv. Mot alla.
MÅSTE man liksom vara i ett förhållande? Om man är så himla rädd för ensamheten så kanske det är just ensam man behöver vara ett tag, och lära sig det?...
Om man redan är upptagen är det ju så att man faktiskt kan styra över känslor. Ätt man kan känna attraktion till andra händer ju alla, men man får ju se till att inte låta det gå längre än så utan sätta gränser för sig själv och andra. Man kan styra över känslor. Det är ett val man gör. Och som båda måste vara överens om i en relation. Har bara den ena de gränserna kan det gå åt skogen.
Tycker ibland att det är alldeles för lätt att ge upp. Känns ibland som om folk ger upp för tidigt. Säger jag som är skild och omgift, och gärna stannar där.
"Om din ovän förargar dig, ge trumpeter till hans barn"
4
Ibland blir ju livet så att en person som redan är upptagen, möter en annan person och det blir en enorm förälskelse och kärlek och man inser att man inte kan leva utan varandra. Det är en sak, det är inget man direkt kan styra över eller så.
Men däremot att _planera_ det så som du beskriver - "Äsch, jag nöjer mig med den jag har så länge tills jag hittat en annan" - DET är ju helt galet om du frågar mig. Elakt, fult, idiotiskt. Mot alla parter. Mot partnern, den nya kärleken, mot sig själv. Mot alla.
MÅSTE man liksom vara i ett förhållande? Om man är så himla rädd för ensamheten så kanske det är just ensam man behöver vara ett tag, och lära sig det?...
Om man redan är upptagen är det ju så att man faktiskt kan styra över känslor. Ätt man kan känna attraktion till andra händer ju alla, men man får ju se till att inte låta det gå längre än så utan sätta gränser för sig själv och andra. Man kan styra över känslor. Det är ett val man gör. Och som båda måste vara överens om i en relation. Har bara den ena de gränserna kan det gå åt skogen.
Tycker ibland att det är alldeles för lätt att ge upp. Känns ibland som om folk ger upp för tidigt. Säger jag som är skild och omgift, och gärna stannar där.
Det är sånt som händer, jag betraktar det varken som rätt eller fel och lägger inga särskilda moraliska aspekter på det. Människor är komplexa och relationer likaså, det finns alltid flera sidor till hur och varför ett förhållande tar slut.
5
Det är sånt som händer, jag betraktar det varken som rätt eller fel och lägger inga särskilda moraliska aspekter på det. Människor är komplexa och relationer likaså, det finns alltid flera sidor till hur och varför ett förhållande tar slut.
Tycker du själv alltså att du gav upp för lätt? Jag känner inga såna där människor som "ger upp för lätt" -alltså, hur vet man om andra människor gett upp för lätt?
Snarare tycker jag att fler verkar hålla ihop för länge, på grund av gammal vana, trygghetsbehov eller bara på grund av destruktiva livsmönster....
6
Tycker du själv alltså att du gav upp för lätt? Jag känner inga såna där människor som "ger upp för lätt" -alltså, hur vet man om andra människor gett upp för lätt?
Snarare tycker jag att fler verkar hålla ihop för länge, på grund av gammal vana, trygghetsbehov eller bara på grund av destruktiva livsmönster....
I mitt tycke är ett förhållandes existens enbart beroende på om båda trivs lagom mycket eller bättre. Om en eller båda vantrivs och det inte bara är en tillfällig svacka är det dags att se över hela situationen och räkna balans.
Blir balansen negativ kommer jag att bryta och skapa mig ett liv som singel. Är balansen 0 vill jag kolla om det går att få den positiv, går det inte avslutar jag.
Är den positiv lär jag knappast komma i den situation att jag får göra dessa överväganden...
Tanken om att dröja kvar i väntan på bättre är så främmande för mig och det är på synnerligt logiska grundar:
* Man kan inte vara sig själv i ett dåligt förhållanden - så vem skulle då möta den nya? Det blir iaf. inte den sanna jag!
* Om jag hittade en trevlig tjej som var i vänta-position i ett annat förhållanden ville jag akta mig noga! Kan hon inte klara sig själv, hur skulle jag då få hjälp av henne när jag är nere för räkning? Jag är stark, javisst - men livet ger slag som kan göra ont och det drabbar alla och har jag då investerat i ett förhållanden är det för att vi ska stå enad och hjälpa varandra.
* Om en kvinna är en så tom person att hon är ensam enkom för att hon inte är i ett förhållanden kommer jag inte att ha glädje av henne heller i ett förhållande, alltså hoppa jag över henne.
* Om hon väntar i ett förhållande och jag "övertar" henne, hur kan jag då veta att jag inte bara är ett steg på väg mot toppen? Jag kanske bara är BBD ("a Bigger & Better Deal") men hur kan jag veta det? Ett förhållanden är en allvarlig sak för mig, jag investerar allt jag har och blir jag blåst är det ett mycket hårt slag, alltså måste jag vara noga med vem jag investerar i.
7
I mitt tycke är ett förhållandes existens enbart beroende på om båda trivs lagom mycket eller bättre. Om en eller båda vantrivs och det inte bara är en tillfällig svacka är det dags att se över hela situationen och räkna balans.
Blir balansen negativ kommer jag att bryta och skapa mig ett liv som singel. Är balansen 0 vill jag kolla om det går att få den positiv, går det inte avslutar jag.
Är den positiv lär jag knappast komma i den situation att jag får göra dessa överväganden...
Tanken om att dröja kvar i väntan på bättre är så främmande för mig och det är på synnerligt logiska grundar:
* Man kan inte vara sig själv i ett dåligt förhållanden - så vem skulle då möta den nya? Det blir iaf. inte den sanna jag!
* Om jag hittade en trevlig tjej som var i vänta-position i ett annat förhållanden ville jag akta mig noga! Kan hon inte klara sig själv, hur skulle jag då få hjälp av henne när jag är nere för räkning? Jag är stark, javisst - men livet ger slag som kan göra ont och det drabbar alla och har jag då investerat i ett förhållanden är det för att vi ska stå enad och hjälpa varandra.
* Om en kvinna är en så tom person att hon är ensam enkom för att hon inte är i ett förhållanden kommer jag inte att ha glädje av henne heller i ett förhållande, alltså hoppa jag över henne.
* Om hon väntar i ett förhållande och jag "övertar" henne, hur kan jag då veta att jag inte bara är ett steg på väg mot toppen? Jag kanske bara är BBD ("a Bigger & Better Deal") men hur kan jag veta det? Ett förhållanden är en allvarlig sak för mig, jag investerar allt jag har och blir jag blåst är det ett mycket hårt slag, alltså måste jag vara noga med vem jag investerar i.
Jag tycker att det är fel att vara ihop med en person bara för att man inte vill vara ensam. Jag vill att min partner är ihop med mig för att han vill vara med mig. Känner du så tycker jag att du gör fel mot din nuvarande partner.
Om förhållandet inte är bra så kan det sluta med att man separerar. Ibland träffar man någon annan, ibland inte, det finns inte bättre och sämre sätt i det tycker jag. Däremot tror jag att det ofta är svårare för den som blir lämnad om det direkt finns någon annan.
8
Jag tycker att det är fel att vara ihop med en person bara för att man inte vill vara ensam. Jag vill att min partner är ihop med mig för att han vill vara med mig. Känner du så tycker jag att du gör fel mot din nuvarande partner.
Om förhållandet inte är bra så kan det sluta med att man separerar. Ibland träffar man någon annan, ibland inte, det finns inte bättre och sämre sätt i det tycker jag. Däremot tror jag att det ofta är svårare för den som blir lämnad om det direkt finns någon annan.
Men är det inte "sånt som händer" när man lever i en relation man är missnöjd med.
Jag har svårt att tänka mig att man är mottaglig för att bli förälskad i någon annan och lämnar sin partner om man verkligen är kär i denne....
9
Men är det inte "sånt som händer" när man lever i en relation man är missnöjd med.
Jag har svårt att tänka mig att man är mottaglig för att bli förälskad i någon annan och lämnar sin partner om man verkligen är kär i denne....
Men är det inte "sånt som händer" när man lever i en relation man är missnöjd med.
Jag har svårt att tänka mig att man är mottaglig för att bli förälskad i någon annan och lämnar sin partner om man verkligen är kär i denne....
Håller med här. Jag vill inte tro att jag gav upp för lätt, men nu efteråt har det framkommit en massa om mitt ex, att han bl a diagnostiseras med vuxen ADD mm. Kanske om vi vetat det då hade jag kunnat förstå mer. Men man kan inte ångra sådant om man redan gått vidare och är nöjd med livet igen. I vårt fall kämpade vi fastän kärleken var knastertorr och vi levde som syskon, men en dag så det stopp.
Jag tror att vissa relationer inte går att rädda, men jag vet vissa som ångrat de skildes men när de kom på det var det redan försent.
"Om din ovän förargar dig, ge trumpeter till hans barn"
11
Men är det inte "sånt som händer" när man lever i en relation man är missnöjd med.
Jag har svårt att tänka mig att man är mottaglig för att bli förälskad i någon annan och lämnar sin partner om man verkligen är kär i denne....
Håller med här. Jag vill inte tro att jag gav upp för lätt, men nu efteråt har det framkommit en massa om mitt ex, att han bl a diagnostiseras med vuxen ADD mm. Kanske om vi vetat det då hade jag kunnat förstå mer. Men man kan inte ångra sådant om man redan gått vidare och är nöjd med livet igen. I vårt fall kämpade vi fastän kärleken var knastertorr och vi levde som syskon, men en dag så det stopp.
Jag tror att vissa relationer inte går att rädda, men jag vet vissa som ångrat de skildes men när de kom på det var det redan försent.
Fast riktigt så svart eller vitt är det ju faktiskt inte. Man kan ju vara i en relation där man kämpat på ett bra tag och VILL leva tillsammans? Men så möter man Den Stora Kärleken och inser att man aldrig kommer att kunna rädda sitt gamla förhållande igen. Ska man då föra våld på sig själv och säga nej tack till det nya, för nån principsaks skull? Hur länge ska man göra det?
Självklart är det ett val det handlar om, precis som allt annat. Men vad är det som säger att det måste vara fel val att välja den nya kärleken?
Visst finns det de som ger upp för lätt. Precis som det finns motsatsen, de som aldrig ger upp fast de borde.
12
Fast riktigt så svart eller vitt är det ju faktiskt inte. Man kan ju vara i en relation där man kämpat på ett bra tag och VILL leva tillsammans? Men så möter man Den Stora Kärleken och inser att man aldrig kommer att kunna rädda sitt gamla förhållande igen. Ska man då föra våld på sig själv och säga nej tack till det nya, för nån principsaks skull? Hur länge ska man göra det?
Självklart är det ett val det handlar om, precis som allt annat. Men vad är det som säger att det måste vara fel val att välja den nya kärleken?
Visst finns det de som ger upp för lätt. Precis som det finns motsatsen, de som aldrig ger upp fast de borde.
Jag tycker inte man kan säga att det är fel. En del behöver göra så för att ta sig ur, men jag tror att man i längden mår bättre själv om man hittar tillbaka till sig själv emellan. Om man råkar träffa en väldigt stor kärlek medan man är upptagen är dock annorlunda, då blir man ju mer "drabbad".
13
Jag tycker inte man kan säga att det är fel. En del behöver göra så för att ta sig ur, men jag tror att man i längden mår bättre själv om man hittar tillbaka till sig själv emellan. Om man råkar träffa en väldigt stor kärlek medan man är upptagen är dock annorlunda, då blir man ju mer "drabbad".
Jag tycker att det är fegt och fel att vara kvar hos någon som man inte längre älskar för att man inte vågar vara själv. Det är egoistiskt och lite korkat tycker jag. Samtidigt som det är rätt vanligt att den som är på väg ut ur ett förhållande träffar någon på vägen. Jag tycker fortfarande att det är fel att inte avsluta först, men det är också helt mänskligt och många gånger förståeligt.
Själv skulle jag dock aldrig bli ihop med någon som redan är upptagen. Där håller jag med icecapx ovan - hur vet jag att inte samma sak händer mig senare. Eller att det aldrig tar slut. Dessutom skulle jag inte vilja utsätta killens partner för något sådant. Jag tror dessutom att de flesta balanserade och harmoniska singlar resonerar som jag varav utbudet av partners att hitta begränsas mycket. Men jag kanske har fel.
För den som använder sig av en språngbräda brukar dessutom sorgen komma senare. Många gånger verkar den första perioden i det här språngbrädeförhållandet då bli fullt av ångest, sorg och svartsjuka istället för rosenröd förälskelsefas. Dessutom är det nog många språngbrädor som också bara lockas av någon som redan är upptagen (ouppnåelig), så när personen plötsligt blir tillgänglig så försvinner intresset.
Summan av kardemumman anser jag att det är moraliskt fel och ganska korkat. Men jag fördömer bara beteendet och inte personerna bakom.
16
Fel men mänskligt
Jag tycker att det är fegt och fel att vara kvar hos någon som man inte längre älskar för att man inte vågar vara själv. Det är egoistiskt och lite korkat tycker jag. Samtidigt som det är rätt vanligt att den som är på väg ut ur ett förhållande träffar någon på vägen. Jag tycker fortfarande att det är fel att inte avsluta först, men det är också helt mänskligt och många gånger förståeligt.
Själv skulle jag dock aldrig bli ihop med någon som redan är upptagen. Där håller jag med icecapx ovan - hur vet jag att inte samma sak händer mig senare. Eller att det aldrig tar slut. Dessutom skulle jag inte vilja utsätta killens partner för något sådant. Jag tror dessutom att de flesta balanserade och harmoniska singlar resonerar som jag varav utbudet av partners att hitta begränsas mycket. Men jag kanske har fel.
För den som använder sig av en språngbräda brukar dessutom sorgen komma senare. Många gånger verkar den första perioden i det här språngbrädeförhållandet då bli fullt av ångest, sorg och svartsjuka istället för rosenröd förälskelsefas. Dessutom är det nog många språngbrädor som också bara lockas av någon som redan är upptagen (ouppnåelig), så när personen plötsligt blir tillgänglig så försvinner intresset.
Summan av kardemumman anser jag att det är moraliskt fel och ganska korkat. Men jag fördömer bara beteendet och inte personerna bakom.
Hur världen ser ut eller inte är inte relevant. Går man i tankar om att separera och inte vågar ta mod till sig och säga till sin partner att man vill gå föränn man inlett ett förhållande är man inget annat än feg och rädd för att vara ensam.
Gör man så gång på gång är man mer rädd för ensamheten än att leva i en "dålig" relation...
Visst det kan ju hända att man inte vet att man mår dåligt i en relation föränn man "råkat" inleda ett nytt förhållande och därför lämnar sin partner.
Men det är nog snarare undantag än regel att det "råkar" ske och att man inte tänkt 100 ggr på att lämna sin parnet när man börjar söka ny.
17
Hur världen ser ut eller inte är inte relevant. Går man i tankar om att separera och inte vågar ta mod till sig och säga till sin partner att man vill gå föränn man inlett ett förhållande är man inget annat än feg och rädd för att vara ensam.
Gör man så gång på gång är man mer rädd för ensamheten än att leva i en "dålig" relation...
Visst det kan ju hända att man inte vet att man mår dåligt i en relation föränn man "råkat" inleda ett nytt förhållande och därför lämnar sin partner.
Men det är nog snarare undantag än regel att det "råkar" ske och att man inte tänkt 100 ggr på att lämna sin parnet när man börjar söka ny.
Fast hur vet man att det är Den Stora Kärleken om man inte provar lite vid sidan av redan innan man kommer fram till detta? Kan man veta det bara genom att prata med en person? Det är ju inte fel att välja den nya kärleken, men man kan ju göra slut med den gamla först, tycker jag.
18
Fast hur vet man att det är Den Stora Kärleken om man inte provar lite vid sidan av redan innan man kommer fram till detta? Kan man veta det bara genom att prata med en person? Det är ju inte fel att välja den nya kärleken, men man kan ju göra slut med den gamla först, tycker jag.
Man behöver ju inte skrida till handling. Man behöver ju inte provpöka innan man vet. Man vet ju inte förrän efter en längre tid ändå, oftast.
Känner man en så stark attraktion till någon så får man ju titta på sin befintliga relation och bestämma sig för vad man vill med den innan man ger sig på nästa.
Sen är förstås livet inte så enkelt alla gånger. Folk är otrogna, så är det, folk gör misstag och gör fel och allt möjligt. Inget konstigt med det.
Men att _planera_ att hitta nån annan innan man lämnar det man har, det är rätt magstarkt tycker jag.
19
Man behöver ju inte skrida till handling. Man behöver ju inte provpöka innan man vet. Man vet ju inte förrän efter en längre tid ändå, oftast.
Känner man en så stark attraktion till någon så får man ju titta på sin befintliga relation och bestämma sig för vad man vill med den innan man ger sig på nästa.
Sen är förstås livet inte så enkelt alla gånger. Folk är otrogna, så är det, folk gör misstag och gör fel och allt möjligt. Inget konstigt med det.
Men att _planera_ att hitta nån annan innan man lämnar det man har, det är rätt magstarkt tycker jag.
Det är klart det är trist och "fel" att försöka hitta någon annan för att komma ur den relation man har. Det är ju "oetiskt". Ibland blir det så, går inte att undvika. Båda, som träffas, är påväg ur sin relation liksom. Men ... om man tänker på att lämna sin partner, är det ju mycket bättre, framförallt för en själv, att göra en sak i taget. Lämna, ordna upp sitt liv och sig själv och sen träffa en annan. Då har man liksom redan gjort upp med det gamla, och den nya partnern behöver inte lida igenom ens egna separation.
Det är skittrist att reda upp i någons annans garderob liksom.
Men ... ibland är man ju själv så himla klar med relationen man är i, så att det nästan inte gör någon skillnad. För en själv. Ibland är man så i ofas så att den ene parten är klar, men inte den andre. Det blir obalans.
Det ideala bör helt klart vara att vara helt klar med sina egna gamla relationer. Träffa någon som också är det. Och sen starta en ny.
Nu är världen sällan ideal, och både det ena och det andra kan funka i det långa loppet. Men att se sig om efter något nytt för att komma ur det gamla, för att man inte vill vara ensam ... verkar inte vara en bra idé för någon.
20
Det är klart det är trist och "fel" att försöka hitta någon annan för att komma ur den relation man har. Det är ju "oetiskt". Ibland blir det så, går inte att undvika. Båda, som träffas, är påväg ur sin relation liksom. Men ... om man tänker på att lämna sin partner, är det ju mycket bättre, framförallt för en själv, att göra en sak i taget. Lämna, ordna upp sitt liv och sig själv och sen träffa en annan. Då har man liksom redan gjort upp med det gamla, och den nya partnern behöver inte lida igenom ens egna separation.
Det är skittrist att reda upp i någons annans garderob liksom.
Men ... ibland är man ju själv så himla klar med relationen man är i, så att det nästan inte gör någon skillnad. För en själv. Ibland är man så i ofas så att den ene parten är klar, men inte den andre. Det blir obalans.
Det ideala bör helt klart vara att vara helt klar med sina egna gamla relationer. Träffa någon som också är det. Och sen starta en ny.
Nu är världen sällan ideal, och både det ena och det andra kan funka i det långa loppet. Men att se sig om efter något nytt för att komma ur det gamla, för att man inte vill vara ensam ... verkar inte vara en bra idé för någon.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
