Inlärda känslor, hur rätt är de?

[Anonym kvinna]

Mötte en människa för ett tag sen som öppet berättade att han ändrat sin känslor (visserligen under lång tid) och kom på att det han förut ogillat bara handlade om det samhälle han vuxit upp i, ja svenskt samhälle. Något som ses som något fult av många, speciellt i mindre seriösa debatter eller åsiksförmedling snarare än debatt.

Det fick mej att undra över en sak jag känner på ett vist sätt för, jag känner så, det vet jag. Men jag vet inte varför jag känner så egentligen, det är inte någon logisk känsla alls.

Det jag undrar över är era tankar kring det här med inlärda känslor. Allmänt. Undviker med flit att nämna vad det är för handling som dessa känslor påverkas av. Då det blir en diskussion kring om det är rätt eller inte. Jag är mer intresserad över frågan om just inlärda känslor, om de är rätt bara för att vi lärt oss att så är det och hur kommer man fram till om det är rätt just för att det är inlärt eller för att det verkligen är rätt, eller fel.

[ElsaB]

Oj, det är ju en megafråga - och handlar väl mycket om vad man menar med rätt och fel. Kan vara på många olika plan. Stilpoliser burkar t.ex. tycka att det är helt fel med strumpor i sandaler - medan andra tycker att det är alldeles rätt och att man får skavsår annars. Fast det kanske mer är normer än känslor? Samtidigt kan man nog känna obehag när någon bryter mot en norm - helt plötsligt vet man inte vad man kan förvänta sig av den personen.
Jag tror det inlärda nog var "rätt" i det sammanhang där vi lärde oss det - men att senare insikter kan få oss att revidera synen på saker och ting. Och det är inte helt enkelt att veta vad som är "rätt".

[boudille]

För mig är det rätt tydligt. Om det är en fråga jag verkligen har reflekterat över, försökt sätta mig in i olika synsätt och sedan landat i en åsikt, den jag hade spontant eller en annan, sånär det ju jag som tycker detta.

Om det är nåt jag inte hat funderat nämnvärt över är de åsikter jag har antingen invavnda, oreflekterade eller spontana som bygger på andra åsikter som jag redan har. Och i det senare fallet stämmer de väl ofta sen med.

Ofta är det väl sånt som man inte ens funderat över attan kan göra på ett annat sätt som jag skulle kalla inlärda

[Anonym kvinna]

Jag frågor ju därför att jag inte vet. Känner mej mycket osäker när det gäller det ämnet.

En del saker har ju andra försökt få en att tycka som de, och jag har känt ända från början att det här är fel. Medan andra saker har jag inte reagerat så över. Men jag vet inte om det är mer rätt för att man känner så på en gång eller om det bara råkar bli så att man reagerar på en del saker. men kan ju inte reagera på allt, eller det blir väldigt jobbigt i alla fall.

Kanske tror jag det varierar. En del åsikter förs vidare för att man verkligen tror på dem. En del för att man aldrig ifrågasatt det som man fått lära sej eller hur samhället ser ut.

Det finns ju ett ordspråk som säger "skulle stenåldersbarnen gjort som sina föräldrar sa åt dem, så skulle vi vara kvar på stenåldern fortvarade" tror det ligger en del i det. Men kanske inte hela sanningen heller.

[ElsaB]

Nej, precis, om stenåldersbarnen bara gjort revolt hela tiden hade man inte fört viktiga kunskaper vidare heller. Lagom är bäst som vi säger i mellanmjölkens land.
Jag tänker nog så här: ofta behöver jag inte oroa mig över mina reaktioner - men om de blir besvärliga - eller känns fel - kan det vara bra att försöka gå till grunden med dem: Varför känner jag så här? Finns det något jag behöver omvärdera eller bearbeta?
Ibland råkar man ut för att hela tankesystem frontalkrockar med varandra och då blir förvirringen stor innan man landat. Men orkar man med det är nog en sådan omruskning rätt bra.
Jag tror inte att man kan säga ngt helt klart om "första känslor" - ibland är de ens egen kloka magkänsla som bakat in massor av sådan du itne hinner tänka på - men ibland grundas den på ngn fördom som du egentligen inte omfattar när du tänker efter.

[Anonym kvinna]

När det handlar om ämnen där det är helt styrt av känslorna. Hur vet man då om ens tankar om ämnet är styrda av det man lärt sej eller inte.

Saker som har klara för och nackdelar, som ohälsosamma saker, miljöskadliga, farliga, ojämnstälda och så vidare. Där det finns konkreta för och emot. Det är lite en annan fråga. I det jag funderar över, finns inget sådant. Det är bara gilla det eller inte. Men varför gillar man det, eller ogillar det? Det är det jag undrar över.

[luddtussen]

Jag vet inte vad du menar med "rätt" här, egentligen.

Menar du att "rätt" känslor är de känslor man är _säker_ på att man själv har inför något, dvs att man är säker på vad man känner.

Eller menar du "rätt" som "moraliskt rätt" i någon mening?

Det senare är ju extremt svårt, och jag ger mig på det första antagandet, huruvida man vet vad man känner. Egentligen. När man tänkt efter och känt efter.

Som fler varit inne på tror jag att man kan tycka, tänka och tro att man känner på ett visst sätt om man inte reflekterat över något. Man kan "känna" eller "tycka" av gammal vana, av okunskap eller vadsomhelst.

Men det är klart att man kan ändra åsikt och känslor, man utvecklas ju som person, får nya kunskaper, intressen, prioriteringar, värderingar i livet av erfarenheter man gör.

Man kanske är extremt emot prostitution, t ex, om det är det allmänna klimatet och man inte alls reflekterat djupt i frågan. Inget är någonsin svart eller vitt, och det är väl inte alls otänkbart att någon kommer på att det finns fördelar med det, som han eller hon tidigare inte alls sett.

Jag tror att man får lita på sig själv bara. Jag brukar använda mig av "känna in och tänka ut". Intuitivt känner jag saker, ibland tycker jag att jag borde känna något annat än det jag känner. Inte av något yttre tryck, utan mer för att jag har en viss syn på mig själv, och det jag känner tycker jag kanske inte går ihop med den synen på mig själv. Alltså måste jag tänka igenom varför det jag tycker och det jag känner skiljer sig åt.

På det sättet kan jag ibland få känslor att ändra sig, sakta ibland, snabbt ibland. Eller jag får acceptera att jag faktiskt får känna som jag känner fast det inte stämmer med min bild av mig själv.

Och när jag tänkt igenom det där, tycker jag att jag känner "rätt". Det är jag som känner så, och det är ok.

Sen får man alltid acceptera att tiden gör saker med känslor och tankar, och det är också ok att det jag tyckte var fel igår blir rätt idag, eller tvärtom.

[luddtussen]

Personlighet och erfarenheter. En komplicerad soppa som mynnar ut i att gilla eller inte gilla.

Man har olika intressen. Varför tycker jag det är otroligt ointressant med mode? Varför är jag superintresserad av foto och matematik?

Absolut ingen aning, men det är så, och det är helt rätt. :-)

[ElsaB]

Jag tror att mycket handlar om så tidiga erfarneheter att vi inte är medveten om dem. En del biologister tror att vi är nästan lika instiktsstyrda som djuren - att vi reagerar på feromoner (luktämnen) o.s.v. Andra har mer socialt inriktade förklaringar (just med det du skriver - att vi lärt oss att det ska vara på ett visst sätt för att vi ska funka tillsammans utan för mycket gnissel). Det finns många förklaringsmodeller.

[Anonym kvinna]

Jag har kommit i närheten av frågan på grund av att min man och jag känner olika. Han vill inte tvinga mej (det har gått tio år nu sen jag fick veta att han gillar det) men han skulle väldigt gärna vilja att jag gillade det. Det behövs två för den aktiviteten. Så det är inget han kan göra utan mej. Jag har inte någon logisk orsak att ogilla det. Bara att känslorna säger så. Men har i alla fall börjat undra just över mina känslor varför de är som de är. Är det för att jag lärt mej att det ska vara så. Majoriteten av svenska befolkningen ogillar det. Eller skulle jag ogillar det även om normen var annorlunda. (fast han är ju inte ensam heller, även fast han tillhör en liten skara som gillar det)

Bara en massa funderingar, vet inte

[luddtussen]

Är det något du kan tänka dig att testa litegrann? Se det som att du prövar och utmanar dina känslor lite?

Jag har ingen lust att hoppa fallskärm fast jag aldrig prövat det, jag bara känner att jag inte är intresserad. Skulle någon nära person gärna vilja ha med mig, kunde jag kanske följa med lite närmare och kolla, sitta med i planet eller så, utan att hoppa första gången i alla fall, för att prova på. Pröva lite utan att gå hela vägen s a s.

Det kanske finns "grader" av detta han vill göra? Något som du kanske kan tänka dig att i alla fall kolla närmre på? Det är ju inte säkert att du gillar det för det, men det kanske finns någon gemensam grej i det som ni båda gillar, hitta en egen väg tillsammans?

[Annita]

Handlar det om någon sexuell preferens (så tolkar jag det, kanske har jag snuskig fantasi ?

Om svaret är ja, så tror jag att det handlar om flera aspekter. Dels det du talar om; nämligen samhället och dess normer. Man har "lärt" sig vad som är "normalt", och många önskar uppfattas som "normala" och inte "perversa".

Men när det handlar om sexualitet tror jag inte _bara_ att det handlar om samhället och normerna. Jag tror att det handlar även om personlighet och framförallt läggning. Precis som att man (tror jag) föds till homosexuell så tror jag också att man har en rad andra sexuella preferenser med från början, alltså biologiskt. Till exempel att som man vilja klä sig i kvinnokläder, eller att som kvinna tända på att få stearin droppad på sig... Eller det är svårt att säga om det är biologiskt, det kanske bottnar i barndomsupplevelser - men min poäng är att jag tror att det är tillhör personligheten, oavsett samhällsklimat.

Om man ogillar samma sak - då är det väl så egentligen. Sen _skulle_ det ju kunna vara så att man pga samhällsnormer har så starka spärrar mot att prova "vad-det-nu-är" att man aldrig får reda på om man kanske i själva verket gillar det innerst inne... Men å andra sidan tycker jag att det är oerhört viktigt att lyssna till sin magkänsla, så att man inte utsätter sig själv för ett övergrepp.

Jag vet inte, var svaret till någon hjälp, eller var jag helt ute och cyklade?

[Anonym]

Tack för ditt svar. Ja, jag får fundera vidare.

Det handlade nog om det översta, det man vet att man känner. Men med tvisten att jag inte vet varför jag känner så.

[Anonym kvinna]

skulle nicket vara

[Anonym kvinna]

Jo, vi har nyligen testat lite. Det har satt i gång tankarna mer än vanligt. Det testet bekräftade våra båda känslor, att han älskar det, och att jag i bästa fall kan känna mej likgiltig i värre stunder, ren obehag.

Nu ska vi eller snarare jag få tid att fundera över det hela. Jag skulle vilja veta vart min känsla egentligen kommer ifrån. Men jag vet inte.

[Anonym kvinna]

Hm, men även bland djur finns det avvikande beteende. Men jag tror inte att de funderar så värst mycket över det i och för sej.

[Anonym kvinna]

Jo, det var sex det handlar om.

Tycker det är svårt att veta vad som är vad. Har en märklig barndom i botten också. Personlighet som är väldigt motsägelsefull. Och sen övriga samhällets syn på det utöver det. Det blir bara en enda stor soppa av allt.

Jag skulle framför allt vilja veta varför jag känner som jag gör, men jag vet inte hur jag ska komma fram till det.

[-Allis-]

Nu tillhör ju jag de som tror att väldigt mycket är inlärda beteenden - och därmed också möjliga att förändra. Känslor som inte är direkt kopplade till våra mest basala behov är nog också i mångt och mycket inlärda. Du formas av din uppväxt, omgivning och media.

Min ena svåger är en sådan man som bryter mot alla tänkbara bilder man har av en gängse femtioårig heterosexuell man och JÖSSES vad folk hakar upp sig på det. Som om det skulle vara väsentligt....Vilka badbrallor, smycken eller strumpor karln väljer påverkar ju inte mitt liv det minsta menar jag men ojo, det kan bli hur svallande känslor som helst. Det som är mest fascinerande är att han inte bryr sig, han kör sitt race och är nöjd med det .

[Liz*]

Inlärda känslor bör passa ihop med din personlighet. Alltså, du kan få lära dig en mängd rätt åsikter/känslor inför något hemifrån men ändå så kan du inte hålla med om det och blir annorlunda än dina föräldrar.

Jag tror att ju mer intelligent man är så har man färre inlärda åsikter för man har en variation på kunskap och intryck som man formar till sin egen sanning.

Politiska åsikter är en sådan inlärd åsikt för många, man har samma partifärg som sin familj och blir man en annan så blir det knepigt i familjerelationen. Religion eller inte är också en grav markör och det kanhända att ateister får en religiös avkomma och så knivar det till sig i familjebanden där med.

En del väljer att bryta med familjen för att man inte kan hålla med om de inlärda åsikterna och andra bara kvider sig igenom familjesammankomster och låtsas hålla med för fridens skull. Ytterligare andra tror att de tycker som familjen fast de inte gör det och plågar sig genom att ha dubbla personligheter.

Jag tror att de mest sanna åsikterna/känslorna inför något får vi om vi låter oss bli påverkade av många olika källor och inte bara av det vi fick höra som barn. Livet är långt och man kan ändra sig så att hjärtat är med.

[mariamed4]

Det är ju bara titta på det här med smak. Hur mågna tycker det är jättesnyggt med ljusa bige kakelplattor med silverdekor i nu som var så snyggt på 90-talet?
Jag har funderat massor över smak och vad jag egentligen tycker om och som inte är för att alla andra tycker det är snyggt.
Samma sak gäller ju andra typer av känslor och smak. Vissa är väl rätt med tanke på att man behöver tycka och känna på likande sätt för att kunna fungera i ett samhälle. Det fungerar ju inte om alla tycker det är ok att skjuta den som man inte gillar.