Skulle behöva råd.

[Anonym Vän]

Jag vet att det är svårt att svara på, men finns det ett sätt som är mer rätt än ett annat när det gäller detta?

En kompis till mig har lite olika problem. Depressioner, mm, mm. Hon är go och rar på alla vis, men man får ha ganska stort tålamod med henne och det är inte så många som orkar det. Jag är väl i stort sett den enda av hennes vänner som klarar av att hantera henne utan att bli vansinnig på henne mellan varven. Småirriterad kan jag bli, men jag sväljer och backar och sätter gränser kring mig själv och inte henne. Om ni förstår?

Nu är det så att hon är ganska mycket uppe i varv för några saker som för henne är positivt. Och hon pratar om detta och pratar och pratar och lever sig in i detta så det nästan är rörande. Hon behöver få ha glädje omkring sig, hon har haft ett jättejättejobbigt år bakom sig, och jag är glad för hennes skull, men grejen är att det är så mycket fantasier! Det snackas om saker precis som om de verkligen ska hända, men jag vet att det inte kommer att hända och då är det rätt tröttsamt att lyssna på en massa snack som egentligen inte betyder något. Mer än för henne, att det är roliga saker och att hon har något att se fram emot, tror hon. Jag som känner henne vet att det inte kommer att bli av, av olika anledningar.

Hur gör man? Ska jag lyssna på henne och liksom "låtsas-dras-med" i hennes lycka? Vara glad för hennes skull och låta henne planera och babbla och vara delaktig själv i detta?

Eller ska jag säga åt henne stopp, stopp och belägg, och vara mer kritisk till hennes planer och att hon involverar mig. Att mer eller mindre tala om för henne att jag upplever det hon säger som hennes önskedrömmar, men att det inte är någon verklighet och att hon måste inse det? Eller åtminstonde inte blanda in mig i det?

Ska jag delta i hennes dröm eller förstöra den? Eller något däremellan?

[luddtussen]

Även om du låter henne planera och babbla måste du väl inte dras med i det? Det går väl att låta henne just babbla och vara glad utan att det rör dig?

Vilken skillnad skulle det vara, vad skulle det göra att vara kritisk och dra ner henne på jorden hela tiden? Vore det inte ännu jobbigare för dig? Då skulle hon ju sätta igång och försöka övertala dig om sin positivitet.

Om hon nu haft det så jobbigt, låt henne vara glad! Även om det bara är nu, och även om det inte blir som hon planerar. Då har hon ju i alla fall fått varit glad någon gång, istället för att ha en vän som ska dra henne ner i träsket hela tiden.

Jag menar, vad tusan gör det, att glädjas?

Möjligen kan du ju markera att du inte vill bli indragen och planera med. Men lyssna på henne, om du nu bestämt dig för att stå ut med henne i största allmänhet. Förstör inte hennes dröm.

[Malinau]

Vilken svår men bra fråga. Om man utgår från att hon är frisk så är det väl bara att vara sig själv. Låt dig inte dras med, låt dig inte behandlas just annorlunda av henne än du tillåter av andra.

Om hon däremot inte är frisk, för det låter lite som bipolärt det där, så är det en annan sak. Då kan du behöva kunskap om hur du ska förhålla dig.

Vet du om hon är helt frisk eller inte? Om hon åker berg- och dalbana så där kanske du ska föreslå henne att söka läkare?

[ElsaB]

Nog alltid bra att glädjas med de glada - men som jag tolkar dig är du kanske rädd för att hon är på väg in i en manisk period? Jättesvårt att fatta och veta var gränsen går tycker jag -men så länge hon inte skadar sig själv (eller andra) tycker jag inte att man behöver ropa stopp. Om du tror att hon är manodrepressiv (eller typ 2 eller vad det nu heter idag - minns inte!) kanske du ska pejla litet om hon har ngn bra läkarkontakt. Det är inte lätt att veta hur man ska stötta ngn som man känner har för högtflygande planer - och faktiskt ine lätt att veta vad folk klarar av - ibland MYCKET mer än man kunnat tro!

[Anonym Vän]

Inte dras med, men lyssna får jag göra och utropa lite yippie och hurra och det är rätt jobbigt. I veckan pratade jag med henne i två timmar i telefon om detta och jag ska träffa henne på lördag och då kommer hon att prata om detta hela kvällen. Phhuuuu

Det jag menar är jobbigt är att jag har lite svårt för att sitta och lyssna på sagor hur länge som helst. Ingenting kommer att bli av, av det hon pratar om. Det är fantasier och drömmar från början till slut. Har man skyldighet att ställa upp på det?
Jag kan tänka mig att göra det, men jag tänker lite på hur man hjälper henne bäst. Hon är alltid så här, väldigt mycket eller väldigt lite. Inget normalläge och jag är tveksam till att det är bäst att vara den som alltid lyssnar och låta henne fantisera, istället för att försöka få henne att vara realistisk.

Jag har en tanke om bipolär sjukdom. Hur bemöter man dem som har det?

Jag tycker du missförstår mig väldigt. Du frågar vad det gör att glädjas. Jag menar inte att det gör något och jag är den som gläds med henne alltid och finns för henne alltid och drar inte ner henne i något träsk hela tiden.

[Anonym Vän]

Hon har varit hos mängder av läkare. Jag vet att hon inte är frisk, så mycket kan jag säga, men VAD hon är sjuk i vet jag inte. Bipolär är en tanke, men det finns fler.

Hade hon varit helt "vanlig" så hade jag inte tänkt tanken på att "förstöra" hennes dröm, men jag undrar vad som är bäst för henne, för hon är inte frisk.

[ElsaB]

Jag TROR att det är ganska lönlöst att försöka nå henne med vanliga argument - hon tar nog inte till sig små stopptstoppstopp! Och jag tror intea tt hon landar mjukare för att du kommer som olycksfågel och säger att det inte går - det finns nog mer risk att hon skyller misslyckandet på dig då senare.

[Naken-Jane]

Jag hade ett liknande problem en gång. En kille som berättade de mest fantastiska historier. Det började lugnt och sansat och sen var det som om något tog över och det blev en fantasi av allting. Han hade lite svårt att skilja mellan fantasi och verklighet och jag fick flika in "du menar att det kunde ha hänt?" och han svarade "ja" och fortsatte sen att berätta vidare. Det slutade med att han till slut la till "det kunde ha hänt" när han var klar med sitt berättande och såg min skeptiska min. Sen var allt frid och fröjd och berättandet fortsatte oförtrutet.

Killen var 6 år och hade en fantastisk fantasi och berättarglädje och liksom du är rädd om din väns glädje så var jag också rädd om hans. Jag lyckades bibehålla glädjen genom att ge honom ett tillägg i frasen "det kunde ha hänt" och kanske du kan lägga till "Ja, så skulle det kunna bli en vacker dag" eller liknande för att markera din realistiska hållning. Ett annat sätt att tvinga fram lite realism är att dra tillbaka allt till nästa steg som ska tas och stanna vid det steget. Om hon nu vill ... ja, vad det nu är ... så kan du fråga henne om det första steget typ "Jaha, vad är det första du ska göra?" och sen hålla henne fast i det steget. Då kommer hon inte vidare i sitt drömtänk. Det är en lite grym teknik men jag förstår att det finns gränser för vad man kan stå ut med som lyssnare också. Fantastiskt vilket tålamod du verkar ha!

[luddtussen]

OK ... jag förstår. Det beror väl helt på vad du orkar med då ...

Jag tror inte chansen att du kan "hjälpa" henne är vidare stor. På din beskrivning låter det inte som om hon kommer att ta in några realistiska argument. Det låter som om hon är rätt egoistisk, och att du egentligen inte har så stort utbyte av att vara med henne, men är det av "snällhet"?

Du kanske helt ärligt bara skull säga "Det är jättekul det där, men nu skulle jag vilja att vi pratar om något annat också."

Kan det funka?

[Anonym Vän]

Jag har utbyte av henne Hon är som sagt go och snäll och vi har roligt ihop och vissa gemensamma intressen genom barnen. Henns barn är trevliga och hennes man underbar och vi umgås både familjevis, bara jag och hon eller min man och hennes man.
Helt, helt ärligt så hade jag förrresten kanske inte varit vän med henne om det från början inte var pga barnen och senare och jag tycker mycket om hennes man, samt att de är lätta att umgås med och att familjerna klaffar. Hade det bara varit hon, så hade jag kanske inte varit vän med henne, så på ett vis kanske du har rätt att jag inte har så stort utbyte av henne. Vi är så oerhört olika, men jag har inga krav på att mina vänner ska vara lika mig. Det kan bli för bra det också


Jag vet inte vad hon är. Egoistisk, sjuk, bipolär eller allt? Eller inget? Jag skulle kunna skriva tusen sidor om henne och hur hon är, men ändå inte bli klokare. Jag vill ju att det ska bli bra för henne, men det är så svårt hur jag ska göra! Får väl se lite på lördag när jag träffar henne och hon börjar dra iväg med sina historier. Kanske känner jag då vad jag kan säga till henne? Jag tycker att man får lov att vara lite orealistisk och drömma iväg lite och att man ändrar på planerna efterhand, men hennes historier är sagor från början till slut. Jag tror inte att det är riktigt bra för henne att liksom misslyckas i alla sina planer. Att det till slut inte blir något av allt det hon har tänkt. Kanske är det bättre att stoppa henne nu?

Ja, jag spånar en massa. Jag vet varken ut eller in när det gäller henne.
Tack för svar!

[Anonym Vän]

Ja, jag tror att det är något mer än att hon är glad. Därav min tanke på hur jag ska bemöta henne och att jag för henne är den stabila, snälla, trygga vännen som alltid finns. KAN jag säga något?
Hon har läkarkontakter på alla möjliga håll och det är också något som förvånar mig oerhört att de inte fattar att det är något mer med henne än vad hon söker för. Katastrof och jag kan inte skriva mer om det för det blir för intimt om henne.

[Den perfekta mamman]

Försök hjälpa henne förverkliga dem i stället. Eller var i alla fall glad för hennes skull, annars skulle jag inte kalla dej hennes vän. Extra tragiskt om det nu är sant att hon inte har andra vänner.

[Anonym Vän]

Hon har andra vänner. Jag har inte skrivit att hon inte har andra vänner.
Jag hade gärna hjälpt henne att förverkliga sina drömmar, tro mig. Tyvärr trollar jag inte fram 100.000 bara så där rätt av. Jag kan inte heller ge henne hälsan. Bra tips annars, för visst vill jag låta henne uppleva sina drömmar.

[Den perfekta mamman]

Varför kan hon inte med tiden spara till 100.000 ? Vart ligger det omöjliga?

[-Allis-]

Jag kan sätta hur mycket som helst i pant på att vi allihop har en del drömmar som är mer eller mindre orealistiska. Du med. Enda skillnaden är nog att vissa pratar om dem, andra inte.

En av mina allra bästa vänner fick aldrig barn men närde i många år drömmen om barn och hade emellanåt inte helt genomförbara planer men so what? Vad skulle ha blivit bättre i hennes liv om jag hade bemött dessa drömmar med hur det egentligen funkar i den krassa verkligheten? Inte ett dugg, och förmodligen behövde hon bara ventilera det ibland.

Jag har läst dina andra svar och förstör att du tror att det är något som inte riktigt stämmer med din vän. Så kan det ju förstås vara, men det kan lika gärna vara att hon bara tycker att det är okej att dagdrömma högt. Jag "deltog" aldrig i min väns drömmar om barn, det behövdes inte så mycket mer än att lyssna och det kan man ju alltid göra.

[Anonym Vän]

Jag vill inte gå in på exakt vad som gör att hon inte kan spara, men en sak är att hon inte arbetat på många, många år. Har jättelåg inkomst och har varit utförsäkrad och har en svår ekonomisk situation.

[maisy]

En kort passus bara, utan att ha läst allas svar: Jag har en vän som också tenderar att bli "mycket snack och lite verkstad" och jag hanterar henne utifrån devisen att man kan lika gärna säga ja till allt hon säger, för inget av det kommer ändå att hända.

Det är fint av dig att du orkar med din väninnan, och att sätta gränser kring dig själv är precis rätt sätt, kan jag tycka. Lyssna på henne och dröm med så länge du orkar, och säg nej när du inte orkar.

[Anonym Vän]

Jo, det har du rätt i. Vissa har orealistiska drömmar och har haft det i 20 års tid och fantiserar ihop det ena efter det andra. Du ska bara veta hur mycket jag har lyssnat på henne
Jag har tusen ex, men kan inte dra alla, men hon skenar iväg oerhört mellan varven. Jag är på inget vis någon glädjedödare som inte låter folk drömma och spåra ur lite i sina tankar, men det finns gränser.

Jag blir nästan mer övertygad om att ju mer jag låter henne hållas, deso sjukare blir hon. Undras om jag inte med min snällhet och tålamod gör så att hon liksom blir ännu sjukare eller vad jag nu ska kalla det.

[Anonym Vän]

Börjar fundera på om det inte är det som är felet, att jag har för mycket tålamod med henne. Jag ger henne vad hon är ute efter, någon som lyssnar på alla sagor som sägs. I timmar har jag suttit och lyssnat på om resor hon ska på. Hon visar kataloger och bilder och berättar vad man kan göra där och vad hennes barn tycker och när man lyssnat i timmar, så säger hon: Jaaaa, bara synd att vi inte har råd att åka!

Där har jag suttit och lyssnat och engagerat mig och varit glad för henne och så är det bara sagor från början till slut. Och det är inte en gång det har hänt. Inte två och tre eller fyra ggr. Det är många, många fler ggr.

Ska fundera över det du säger om hur man kan säga till henne. Tack för svar!

[Anonym Vän]

Det är precis så jag har hanterat henne i alla år, men eftersom jag är säker på att hon har något som gör att hon är som hon är, så vet jag inte om det är rätt att bara lyssna, nicka, le, säga ja, nej och amen.

Jag är själv väldigt jordnära och realistisk och spårar inte ut i drömmar eller snackar timmar i streck om en sak, så vi är ju väldigt olika varandra och det är lite jobbigt för mig att lyssna på henne eftersom jag har svårt att tappa sansningen. Nu menar jag inte att jag skulle vara bättre för det, för jag är lite tråkig sådär, medan hon kan vara sprudlande och skrattig och glad och hej och tjenis med allt och alla. Alla människor gillar henne i början, men i längden är det inte många som står ut.

Det är svårt detta och jag vet inte hur man pratar med någon om att man tror att de har någon form av psykisk diagnos. Tack!