Farmor eller ingen Farmor ?

[Jenny_19]

jag har varit tillsammans med min kille i 3 år, 6 månader och börjar nu prata om framtidsplaner och barn. vi är båda överens om att vi ska ha barn och vi är så gott som överens om var vi ska bo.
vad vi där i mot inte kan komma överens om är hans mors rätt till umgänge till barnbarnen.

Hans mamma är väldigt självcentrerad och utan någon form av professionell insikt eller erfarenhet i frågan vågar jag nästan antyda att hon visar psykopatiska och narcissistiska egenheter.
(OBS! detta har jag bara fått insikt i av att läsa om hur dessa är i nära relationer och hur de uppför sig och ställt frågor till min kille. jag har ingen utbildning inom ämnet.)
Min kille har en lillasyster som bor med deras mamma och denna lilla underbara flicka får ta saker som att mamma pratar ner till henne, skrattar åt henne, ljuger henne rakt upp i ansiktet och ger henne löften hon aldrig haft för avsikt att hålla.
När helgen kommer ska mamma ut och drick, för "det har hon rätt till", när lillasyster anstränger sig till det yttersta duger det inte och när hon inte förstår får hon tillrättavisningar. (inte förklaringar, TILLRÄTTAVISNINGAR)
men det värsta kom en då här om dagen, lillasyster ringer sin bror med gråten i halsen och berättar att hon tycker det känns som att "mamma inte älskar mig längre." (vi bor på annan ort än dom)
det duger till att få vem som helst att börja gråta och min kille säger åt henne att gå hem till sin pappa (som bor bara någon gata bort) och förklara för honom hur hon känner, min kille har gått igenom precis samma sak med sin mamma och är därför mer än kylig mot henne.

själv är jag mer än övertygad att det är något fel på henne, man gör bara inte så mot sina barn, och på punkten att hans mamma inte är lämplig att låta vara kring barn kunde vi inte vara mer överens.
Men (det finns alltid ett men eller hur?) hur gör vi med barnen? ska vi förklara för dom att Farmor inte får vara med för att hon .... är dum i huvudet? eller vad säger man? Barnen borde ha rätt till en farmor, men är det verkligen i barnens intresse att ha en sådan människa runt sig oavsett vad jag och min kille tycker? Jag tycker farmor, farfar, mormor och morfar är en självklar del i ens uppväxt, så växte både jag och min kille upp. Men jag hade ju ingen sådan farmor heller.

så hur borde man göra? och hur förklarar man? för både barn och omgivning att farmor inte är välkommen? eller biter man ihop och tänker "bara en liten stund"? Jag vet vad jag tycker är rätt, och det är att skydda mina barn. När familjen är med ska trygghet komma med dem, inte lögner och hån. Men borde jag verkligen behöva skydda mina barn från deras egna farmor?

det här vart långt, och troligen svårläst förlåt

[Malinau]

Självklart är far- och morföräldrar viktiga för barn på många sätt. Men en förutsättning är ju att deras relation är sund och bra för barnen, precis som vilken annan relation som helst som barnen ska ha.

Det dröjer ju ganska länge innan det här blir en fråga, men absolut är det bra att tänka på det innan som ni gör. Varken farmor eller någon annan ska vara ensam med barnet om inte barnet känner sig tryggt och mår bra. Släktskap har ingen betydelse.

När barnen växer upp så ser ni hur det blir. Jag tror också att det faller sig mer naturligt med vad ni ska säga om saken, om något. Barn är ofta duktiga på att själva känna om någon inte är trevlig (enkelt uttryckt om en sådan personlighet du känner) och då håller de själva avstånd. Det kan bli ganska naturligt för dem och innan de frågar om saken är de några år och då kan ni säkert hitta ett bra sätt att förklara i den stunden. Lite svårt att planera så flera år framöver, tänker jag.

[krax]

man har för det första inte "rätt" till ett barn, och för det andra brukar sådant där lösa sig av sig själv, som Malinau säger, när den tiden kommer.

det är vettigt att tänka igenom situationen, och precis lika vettigt att försöka rädda lillsyrran ur det där eländet. ert barn kommer ju inte att ha en vardaglig kontakt med farmor tack vare geografiska avstånd, och skulle det bli så att farmor plötsligt bestämmer sig för att hänga på ert lås finns det ett fiffigt ord att använda: nej.

[Anonym jag med]

Mina barn har inte någon speciellt bra farfar eller morfar. Men det gör inte så mycket, de vet om släktbanden det tror jag är bra för barn att veta. Man behöver inte älska en släkting för att ge det positiva i att veta om att man har släkt. Sen har de även den stora i att ha i alla fall en släkting som verkligen älskar dem. Det är ett stort plus, men ingen nödvändighet. För det finns ju massor av andra härliga människor man kan ha kontakt med, genom föräldrarnas vänner, genom dagis och skola, genom sina egna vänners föräldrar och andra vuxna.