Det har senaste tiden varit diskussioner kring det här att man kan vara kär i någon som behandlar en illa. Många visar lite förståelse för detta.
Jag vet många förhållanden där personer fortsatt vara kära, tagit tillbaka en partner trots att förhållandet varit destruktiva eller där de blivit illa behandlade. Jag är själv en av dem som lämnade en jättebra och snäll man och sen hade en relation med en man jag verkligen föll för vid första ögonkastet som skiftade väldigt i beteende mot mig.
Jag tror inte detta är helt ovanligt.
Var på en middag igår, där en av tjejerna blev lämnad för ett år sedan av vad hon menade "mannen i sitt liv". Hon var säker på att hon aldrig kommer uppleva en sådan kärlek igen. Trots att han sagt väldigt taskiga saker sen det blev slut så kunde hon inte svära på att ta honom tillbaka ifall möjligheten dykt upp.
Man kan ju sällan välja vem man blir kär i och hur ska man göra om man råkar bli kär i en som inte är bra för en? Är det inte bättre att få uppleva kärlek till någon trots att den kanske inte är 100 % ömsesidig än att välja någon där man själv inte känner 100% kärlek men där man blir älskad, uppskattad och stöttad av sin partner till 100%?
1
kär eller ej Det har senaste tiden varit diskussioner kring det här att man kan vara kär i någon som behandlar en illa. Många visar lite förståelse för detta.
Jag vet många förhållanden där personer fortsatt vara kära, tagit tillbaka en partner trots att förhållandet varit destruktiva eller där de blivit illa behandlade. Jag är själv en av dem som lämnade en jättebra och snäll man och sen hade en relation med en man jag verkligen föll för vid första ögonkastet som skiftade väldigt i beteende mot mig.
Jag tror inte detta är helt ovanligt.
Var på en middag igår, där en av tjejerna blev lämnad för ett år sedan av vad hon menade "mannen i sitt liv". Hon var säker på att hon aldrig kommer uppleva en sådan kärlek igen. Trots att han sagt väldigt taskiga saker sen det blev slut så kunde hon inte svära på att ta honom tillbaka ifall möjligheten dykt upp.
Man kan ju sällan välja vem man blir kär i och hur ska man göra om man råkar bli kär i en som inte är bra för en? Är det inte bättre att få uppleva kärlek till någon trots att den kanske inte är 100 % ömsesidig än att välja någon där man själv inte känner 100% kärlek men där man blir älskad, uppskattad och stöttad av sin partner till 100%?
Jag kan bara svara för mig om vad som är bäst, precis som du bara kan svara för vad som är bäst för dig.
Som jag ser det hela är det en frågan om vilket nivå man möts på, ju högre nivå, ju "renare" blir det hela, helt enkelt för att småskiten inte har betydelse.
Men för att veta vilka saker/nivå som är viktiga måste man nog ha testat saker av typen "det som inte dödar, det härdar" så i mitt tycke är dom som blir så innerligt kära i en skitstövel helt enkelt ganska omogna och oerfarna.
Om ens "livs kärlek" (LK) går eller blir kastat ut kan det per definition inte vara ens LK!!! Att personen kan ha berört strängar som har varit opåverkade tidigare betyder inte att det är en endaste ena, det betyder bara att nya strängar har blivit använda.
Vid att vara _säker_ på att man aldrig upplever denna kärlek igen har man ju effektivt stängd av alla andra som rent faktisk _kan_ vara den äkta LK - varför det ju blir sant att man aldrig upplever detta igen. Inte för att ens LK inte finns men för att man blundar för det.
Det är förvisso bättre att ha förlorat i kärlek än att inte ha älskat alls men jag förundras över att det ganska ofta är kvinnan som står för kärleken och mannen som står för skiten.
Men anser man att det räcker med 50% kärlek är det väl OK, jag skulle aldrig nöja mig med mindre än 100% på båda ge och ta! Jag har å andra sidan så pass mycket livserfarenhet att det räcker och bliver över och jag har hittat de saker som är viktiga i mitt liv, sannolikt tack vara en del taskighet som livet har bjudit på.
Kan man nöja sig med 50% är det, i mina ögon, ett mycket tydligt tecken på att man har ett mycket lågt självvärde.
2
Jag kan bara svara för mig om vad som är bäst, precis som du bara kan svara för vad som är bäst för dig.
Som jag ser det hela är det en frågan om vilket nivå man möts på, ju högre nivå, ju "renare" blir det hela, helt enkelt för att småskiten inte har betydelse.
Men för att veta vilka saker/nivå som är viktiga måste man nog ha testat saker av typen "det som inte dödar, det härdar" så i mitt tycke är dom som blir så innerligt kära i en skitstövel helt enkelt ganska omogna och oerfarna.
Om ens "livs kärlek" (LK) går eller blir kastat ut kan det per definition inte vara ens LK!!! Att personen kan ha berört strängar som har varit opåverkade tidigare betyder inte att det är en endaste ena, det betyder bara att nya strängar har blivit använda.
Vid att vara _säker_ på att man aldrig upplever denna kärlek igen har man ju effektivt stängd av alla andra som rent faktisk _kan_ vara den äkta LK - varför det ju blir sant att man aldrig upplever detta igen. Inte för att ens LK inte finns men för att man blundar för det.
Det är förvisso bättre att ha förlorat i kärlek än att inte ha älskat alls men jag förundras över att det ganska ofta är kvinnan som står för kärleken och mannen som står för skiten.
Men anser man att det räcker med 50% kärlek är det väl OK, jag skulle aldrig nöja mig med mindre än 100% på båda ge och ta! Jag har å andra sidan så pass mycket livserfarenhet att det räcker och bliver över och jag har hittat de saker som är viktiga i mitt liv, sannolikt tack vara en del taskighet som livet har bjudit på.
Kan man nöja sig med 50% är det, i mina ögon, ett mycket tydligt tecken på att man har ett mycket lågt självvärde.
Mitt i det och innan man tagit sig igenom allt, så tror man det är 100% och man har försvar för allt som händer, för det finns stor kärlek _också_. Iallfall var det så i mitt fall. Jag vet att han kommer att finnas kvar inom mig till en liten liten del, jag vet att jag finns kvar i honom på samma vis. Vet eftersom han har berättat det. Det tog lång tid att bryta kontakten helt, trots att han behandlat mig rätt illa och svikit hårt. Fortfarande strax innan jul var jag inte säker på hur jag skulle reagera om han ringde på dörren och bedyrade mig sig kärlek och bad om förlåt. Nu är läget annat. Jag kan se sånt jag inte såg då, förstå sånt som andra såg och kände men jag... jag vet inte om jag blundade för det eller hur man ska säga.
Jag kommer aldrig att uppleva sån kärlek igen, det vet jag. Vare sig dess storhet när den var som bäst - för då var det det mest ultimata jag upplevet. Men heller inte dess destruktivitet, min besatthet. Jag vet det inte händer, för det jag gått igenom har format mig till den jag är idag och jag skulle inte gå på något på det sätt jag gjorde. Bland annat att vänta på nåt som aldrig kommer.
Jag är hellre ensam framöver än nöjer mig mig med mindre än 100% igen.
4
Mitt i det och innan man tagit sig igenom allt, så tror man det är 100% och man har försvar för allt som händer, för det finns stor kärlek _också_. Iallfall var det så i mitt fall. Jag vet att han kommer att finnas kvar inom mig till en liten liten del, jag vet att jag finns kvar i honom på samma vis. Vet eftersom han har berättat det. Det tog lång tid att bryta kontakten helt, trots att han behandlat mig rätt illa och svikit hårt. Fortfarande strax innan jul var jag inte säker på hur jag skulle reagera om han ringde på dörren och bedyrade mig sig kärlek och bad om förlåt. Nu är läget annat. Jag kan se sånt jag inte såg då, förstå sånt som andra såg och kände men jag... jag vet inte om jag blundade för det eller hur man ska säga.
Jag kommer aldrig att uppleva sån kärlek igen, det vet jag. Vare sig dess storhet när den var som bäst - för då var det det mest ultimata jag upplevet. Men heller inte dess destruktivitet, min besatthet. Jag vet det inte händer, för det jag gått igenom har format mig till den jag är idag och jag skulle inte gå på något på det sätt jag gjorde. Bland annat att vänta på nåt som aldrig kommer.
Jag är hellre ensam framöver än nöjer mig mig med mindre än 100% igen.
Eh, näe. Jag betackar mig verkligen från konceptet "känna 100% kärlek till någon som inte besvarar kärleken/behandlar mig illa". Det funkade bara tills jag var 18 år.
Jag blir ständigt påmind om vilken naiv och Starlet-/Mitt livs novell-liknande uppfattning om "Kärlek" många kvinnor tycks ha. Även högutbildade kvinnor som är mer än vuxna (typ lika gamla som jag, 49, - eller rent av äldre). Senast en jämnårig väninna som i flera år gjort slut och gått tillbaka till en man med klara borderlinedrag för att "han är så vansinnigt snygg plus visar så mycket kärlek (när han inte fullständigt smutskastar henne, förbjuder henna att gå utanför därren eller umgås med sina vänner och har raseriutbrott för småsaker/inbillade oförrätter)".
Om man hellre upplever "kärlek" med en man som behandlar en illa än ser till att bli en hel och stark individ UTAN karl (jag märker att dina alternativ antingen är "karl man är kär i 100%" eller "karl man inte är kär i 100%" - vad hände med alternativ 3: "leva sitt liv så att man själv mår bra, oavsett karlsällskap"?) så anser jag att man läst för många Mitt livs novell (eller Harlequinböcker....?) eller har en konstig syn på kärlek.
Och sen kommer alla dessa kvinnor och knackar på hos mig och ältar sina hooplösa karlar/relationer. Ja jag har två stycken nu som gått in i relationer med män jag antingen ö .h.t. aldrig skulle inlåta mig med eller skulle ha gjort slut med efter en vecka. Kärelk? I don't think so - det är rädsla att vara ensam och desperata försök att avleda det problemet.
6
Eh, näe. Jag betackar mig verkligen från konceptet "känna 100% kärlek till någon som inte besvarar kärleken/behandlar mig illa". Det funkade bara tills jag var 18 år.
Jag blir ständigt påmind om vilken naiv och Starlet-/Mitt livs novell-liknande uppfattning om "Kärlek" många kvinnor tycks ha. Även högutbildade kvinnor som är mer än vuxna (typ lika gamla som jag, 49, - eller rent av äldre). Senast en jämnårig väninna som i flera år gjort slut och gått tillbaka till en man med klara borderlinedrag för att "han är så vansinnigt snygg plus visar så mycket kärlek (när han inte fullständigt smutskastar henne, förbjuder henna att gå utanför därren eller umgås med sina vänner och har raseriutbrott för småsaker/inbillade oförrätter)".
Om man hellre upplever "kärlek" med en man som behandlar en illa än ser till att bli en hel och stark individ UTAN karl (jag märker att dina alternativ antingen är "karl man är kär i 100%" eller "karl man inte är kär i 100%" - vad hände med alternativ 3: "leva sitt liv så att man själv mår bra, oavsett karlsällskap"?) så anser jag att man läst för många Mitt livs novell (eller Harlequinböcker....?) eller har en konstig syn på kärlek.
Och sen kommer alla dessa kvinnor och knackar på hos mig och ältar sina hooplösa karlar/relationer. Ja jag har två stycken nu som gått in i relationer med män jag antingen ö .h.t. aldrig skulle inlåta mig med eller skulle ha gjort slut med efter en vecka. Kärelk? I don't think so - det är rädsla att vara ensam och desperata försök att avleda det problemet.
Frågan är väl vad man är/blir kär i? Jag tror att många projicerar sin drömbild av en partner på en specifik person bara för att denne råkar uppfylla ett par saker som man kanske har saknat hos andra. Det finns ju också socialpsykologiska experiment som visar att människor överlag har en tendens att tillskriva attraktiva människor mer positiva egenskaper än vad de faktiskt besitter. Jag tror man behöver göra en reality-check när man upplever sig vara kär i någon som behandlar en illa.
Sen tror jag att många (speciellt kvinnor) tillskriver sig själva en massa egenskaper eller fömågor som de inte har t ex att de har förmågan att ändra en annan person. Typ ... om jag bara älskar honom tillräckligt så kommer alla de goda sidorna (som jag tror att han har) att visa sig ... ja, då lever man lite i en egen önskebubbla.
En man som behandlar en illa går definitivt bort i min värld. Jag har svårt att sig mig själv som "en självplågare utan verklighetsförankring" eller "kär i en skitstövel" som andra väljer att kalla det fenomenet.
7
Frågan är väl vad man är/blir kär i? Jag tror att många projicerar sin drömbild av en partner på en specifik person bara för att denne råkar uppfylla ett par saker som man kanske har saknat hos andra. Det finns ju också socialpsykologiska experiment som visar att människor överlag har en tendens att tillskriva attraktiva människor mer positiva egenskaper än vad de faktiskt besitter. Jag tror man behöver göra en reality-check när man upplever sig vara kär i någon som behandlar en illa.
Sen tror jag att många (speciellt kvinnor) tillskriver sig själva en massa egenskaper eller fömågor som de inte har t ex att de har förmågan att ändra en annan person. Typ ... om jag bara älskar honom tillräckligt så kommer alla de goda sidorna (som jag tror att han har) att visa sig ... ja, då lever man lite i en egen önskebubbla.
En man som behandlar en illa går definitivt bort i min värld. Jag har svårt att sig mig själv som "en självplågare utan verklighetsförankring" eller "kär i en skitstövel" som andra väljer att kalla det fenomenet.
Jag tror att det inte alltid är helt lätt att se klart när det handlar om en själv. Jag har flera gånger haft situationer med vänner och bekanta där jag (och många andra) ser att en relation inte är sund på något sätt, men där den som är utsatt inte ser det själv. Eller kanske ser h*n problemet, men hoppas så innerligt att det ska bli bra igen så h*n stannar kvar?...
Men då ser jag det som att personen som är utsatt är förblindad och helt enkelt inte ser. Jag tycker inte att det är bra om h*n stannar kvar i förhållandet, och jag önskar att om jag skulle vara i en sån situation, att min omgivning då skulle göra allt som stod i deras makt för att få mig därifrån.
Det känns som att du ser det som att det bara finns två alternativ - antingen vara den som älskar mest eller den som älskar minst? Men jag ser fler alternativ. T ex ett förhållande där båda älskar helhjärtat? Eller kanske ett liv på egen hand, utan förhållande? Grejen är ju också den att om man stannar i ett halvkasst förhållande, så får man ju aldrig möjligheten att få ett fantastiskt fint förhållande med någon annan. Man berövar sig själv den möjligheten, och det tycker jag inte är schysst att göra mot sig själv.
8
Jag tror att det inte alltid är helt lätt att se klart när det handlar om en själv. Jag har flera gånger haft situationer med vänner och bekanta där jag (och många andra) ser att en relation inte är sund på något sätt, men där den som är utsatt inte ser det själv. Eller kanske ser h*n problemet, men hoppas så innerligt att det ska bli bra igen så h*n stannar kvar?...
Men då ser jag det som att personen som är utsatt är förblindad och helt enkelt inte ser. Jag tycker inte att det är bra om h*n stannar kvar i förhållandet, och jag önskar att om jag skulle vara i en sån situation, att min omgivning då skulle göra allt som stod i deras makt för att få mig därifrån.
Det känns som att du ser det som att det bara finns två alternativ - antingen vara den som älskar mest eller den som älskar minst? Men jag ser fler alternativ. T ex ett förhållande där båda älskar helhjärtat? Eller kanske ett liv på egen hand, utan förhållande? Grejen är ju också den att om man stannar i ett halvkasst förhållande, så får man ju aldrig möjligheten att få ett fantastiskt fint förhållande med någon annan. Man berövar sig själv den möjligheten, och det tycker jag inte är schysst att göra mot sig själv.
Men är det verkligen kärlek då? Riktig kärlek? Själv har jag också levt med en destruktiv man som var väldigt våldsam. Jag trodde jag älskade honom också. Men i efterhand har i alla fall jag lärt mig att det jag kände för honom inte ett endaste dugg med kärlek att göra. Efter den våldsamma relationen levde jag med en snäll men oerhört styrande man som skulle "bygga om mig" till något jag inte är, jag skulle formas så att jag passade honom och hans framtida karriär. Kärleken i den relationen misstog jag för beroende av hans bekräftelse. Jag misstog alltså glädjen över berömmet jag kunde få om jag hade lyckats med min outfit och min frisyr för "kärlek". Men jag trodde jag kände stor kärlek och när jag lämnade honom led jag alla helvetes kval i ett par år... Idag lever jag i en relation sedan 4 år med en helt underbar man och jag skulle vilja påstå att jag för första gången i livet upplever äkta kärlek för kärleks skull och det här slår verkligen allt!
Jag kan inte svara på huruvida det är kärlek eller inte att leva i den typen av relationer som du beskriver - men för egen del och i retrospekt så har jag lärt mig att kärlek kan se fruktansvärt olika ut...
9
Men är det verkligen kärlek då? Riktig kärlek? Själv har jag också levt med en destruktiv man som var väldigt våldsam. Jag trodde jag älskade honom också. Men i efterhand har i alla fall jag lärt mig att det jag kände för honom inte ett endaste dugg med kärlek att göra. Efter den våldsamma relationen levde jag med en snäll men oerhört styrande man som skulle "bygga om mig" till något jag inte är, jag skulle formas så att jag passade honom och hans framtida karriär. Kärleken i den relationen misstog jag för beroende av hans bekräftelse. Jag misstog alltså glädjen över berömmet jag kunde få om jag hade lyckats med min outfit och min frisyr för "kärlek". Men jag trodde jag kände stor kärlek och när jag lämnade honom led jag alla helvetes kval i ett par år... Idag lever jag i en relation sedan 4 år med en helt underbar man och jag skulle vilja påstå att jag för första gången i livet upplever äkta kärlek för kärleks skull och det här slår verkligen allt!
Jag kan inte svara på huruvida det är kärlek eller inte att leva i den typen av relationer som du beskriver - men för egen del och i retrospekt så har jag lärt mig att kärlek kan se fruktansvärt olika ut...
Jag tror att det dels har med den samlade livserfarenheten att göra, dels den egna självbilden. Sen kan nog precis *alla* gå på dundernitar och t.ex. träffa den mest charmerande människan som sedan visar sig dupera dig totalt men då handlar det mer om hjärntvätt.
För vad är det man vill ha egentligen, någon som älskar en jämt eller älskar en ibland? Någon som är snäll jämt eller ibland? Problemet med människor som skiftar hemskt i humöret är ju att man till slut har kollrat bort sin egen förmåga att se klart på situationen så att man jämför personens elaka stunder med de snälla och då blir de sistnämnda så fantastiska i jämförelse...Inte undra på att de här snubbarna blir omnämnda som "mannen i någons liv" eler "den största kärleken", ens referensramar kring vad kärlek öht är har ju ruckats rejält när man stannar i ett sådant förhållande.
10
Jag tror att det dels har med den samlade livserfarenheten att göra, dels den egna självbilden. Sen kan nog precis *alla* gå på dundernitar och t.ex. träffa den mest charmerande människan som sedan visar sig dupera dig totalt men då handlar det mer om hjärntvätt.
För vad är det man vill ha egentligen, någon som älskar en jämt eller älskar en ibland? Någon som är snäll jämt eller ibland? Problemet med människor som skiftar hemskt i humöret är ju att man till slut har kollrat bort sin egen förmåga att se klart på situationen så att man jämför personens elaka stunder med de snälla och då blir de sistnämnda så fantastiska i jämförelse...Inte undra på att de här snubbarna blir omnämnda som "mannen i någons liv" eler "den största kärleken", ens referensramar kring vad kärlek öht är har ju ruckats rejält när man stannar i ett sådant förhållande.
Åååå så bra skrivet! För visst är det så att när man själv får lite distans till personen och andra relationer att jämföra med så får man också referensramar. Utgår jag från mig själv så skulle jag säga att de riktigt kassa relationerna fattar man kanske inte riktigt vidden av förrän de ligger en bit ifrån en, väl uppe i smeten är dte ju svårt att vara klok och realistisk.
11
Åååå så bra skrivet! För visst är det så att när man själv får lite distans till personen och andra relationer att jämföra med så får man också referensramar. Utgår jag från mig själv så skulle jag säga att de riktigt kassa relationerna fattar man kanske inte riktigt vidden av förrän de ligger en bit ifrån en, väl uppe i smeten är dte ju svårt att vara klok och realistisk.
Ja visst kan man älska en person med "fel" som påverkar relationens "kvalité". Det är många människor som älskar operfekta personer som har pågående missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa etc... Det är givetvis enklare att älska och ha ett förhållande med en person som mår psykiskt bra och lever välordnat, har god självkännedom och god kommunikationsförmåga...
Det är mera smärtsamt att älska en person som inte kontrollerar sin ilska, fortsätter sitt missbruk, vägrar söka behandling för sin depression eller som pga funktionshinder har svårt att sätta sig in i andras perspektiv....
Hur länge man orkar/vill fortsätta tro och hoppas på förändring beror nog på många olika saker -både vad man själv har med sig i bagaget, hur man själv är som person och vad man har för människor omkring sig..
Sen är förstås attraktion och kärlek inte samma sak - och man kan uppleva många olika sorters kärlek i livet tror jag. Men det är ju hemskt sorgligt om man tror att kärleken i en destruktiv relation är den största man kommer att få uppleva.
12
Ja visst kan man älska en person med "fel" som påverkar relationens "kvalité". Det är många människor som älskar operfekta personer som har pågående missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa etc... Det är givetvis enklare att älska och ha ett förhållande med en person som mår psykiskt bra och lever välordnat, har god självkännedom och god kommunikationsförmåga...
Det är mera smärtsamt att älska en person som inte kontrollerar sin ilska, fortsätter sitt missbruk, vägrar söka behandling för sin depression eller som pga funktionshinder har svårt att sätta sig in i andras perspektiv....
Hur länge man orkar/vill fortsätta tro och hoppas på förändring beror nog på många olika saker -både vad man själv har med sig i bagaget, hur man själv är som person och vad man har för människor omkring sig..
Sen är förstås attraktion och kärlek inte samma sak - och man kan uppleva många olika sorters kärlek i livet tror jag. Men det är ju hemskt sorgligt om man tror att kärleken i en destruktiv relation är den största man kommer att få uppleva.
Att kärleken inte är på topp varje dag är nåt helt annat än att acceptera att bli dåligt behandlad; det är inte kärlek.
Det kan finnas saker i ett förhållande som man inte gillar så värst hos den andra, men det betyder inte att man går med på att fara illa.
Om man vill vara tillsammans med en människa som inte är bra för en så behöver man överväga varför man går med på det. Talesättet att man hellre är ensam än i dåligt sällskap säger nåt om det här. Varför vara så desperat efter sällskap även om sällskapet är dåligt?
I livet är det så att vi får det vi anser oss ha rätt till. Sätter vi ribban lågt så är det så det blir, sätter vi ribban i en "normalharmonisk" nivå så är det vad vi får.
13
Att kärleken inte är på topp varje dag är nåt helt annat än att acceptera att bli dåligt behandlad; det är inte kärlek.
Det kan finnas saker i ett förhållande som man inte gillar så värst hos den andra, men det betyder inte att man går med på att fara illa.
Om man vill vara tillsammans med en människa som inte är bra för en så behöver man överväga varför man går med på det. Talesättet att man hellre är ensam än i dåligt sällskap säger nåt om det här. Varför vara så desperat efter sällskap även om sällskapet är dåligt?
I livet är det så att vi får det vi anser oss ha rätt till. Sätter vi ribban lågt så är det så det blir, sätter vi ribban i en "normalharmonisk" nivå så är det vad vi får.
Man förväxlar nog en smul uppmärksamhet med kärlek - troligen för att man inte har satt högre mål än så - av olika anledningar.
Galet förälskad kan man nog bli i vem som helst som slår an den där strängen som icecapx pratar om, men att därför kasta sig in med livet (och kanske barnens liv) som insats är ju fullständigt ansvarslöst och rent av farligt, om man inte först noga granskar (lyhörd dejting, typ) föremålet för ens betuttning.
Låt oss säga att jag behöver få ett större kirurgiskt ingrepp i ansiktet utfört. Att då vända mig till någon som "verkar kompentent" (jmfr "verkar trevlig") men som har misslyckats otaliga gånger och givit patienter fula ärr (jmfr misshandlat, bedragit) vore ju ren galenskap. Borde man tycka, lägger jag till, något luttrad efter att ha läst här inne under några år...
Vet man med sig att man gör dåliga val av partner (och det borde man ju veta efter några gånger), så bör man ta reda på varför och ändra taktik. Ofta handlar det nog om att man nöjer sig med att bli vald. Som sagt, en smul uppmärksamhet förväxlas med kärlek. Fåfängan styr förnuftet, således.
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
14
Man förväxlar nog en smul uppmärksamhet med kärlek - troligen för att man inte har satt högre mål än så - av olika anledningar.
Galet förälskad kan man nog bli i vem som helst som slår an den där strängen som icecapx pratar om, men att därför kasta sig in med livet (och kanske barnens liv) som insats är ju fullständigt ansvarslöst och rent av farligt, om man inte först noga granskar (lyhörd dejting, typ) föremålet för ens betuttning.
Låt oss säga att jag behöver få ett större kirurgiskt ingrepp i ansiktet utfört. Att då vända mig till någon som "verkar kompentent" (jmfr "verkar trevlig") men som har misslyckats otaliga gånger och givit patienter fula ärr (jmfr misshandlat, bedragit) vore ju ren galenskap. Borde man tycka, lägger jag till, något luttrad efter att ha läst här inne under några år...
Vet man med sig att man gör dåliga val av partner (och det borde man ju veta efter några gånger), så bör man ta reda på varför och ändra taktik. Ofta handlar det nog om att man nöjer sig med att bli vald. Som sagt, en smul uppmärksamhet förväxlas med kärlek. Fåfängan styr förnuftet, således.
Men alltså, finns det rejta för tilltänkta partners? Hur kollar jag upp om en person har lämnat sina tidigare partners ärrade och skadade av misshandel, missbruk eller notorisk otrohet? Sånt brukar ju inte framkomma förrän efter ett tag, en misshandlade person slår ju inte till på första dejten..
15
Men alltså, finns det rejta för tilltänkta partners? Hur kollar jag upp om en person har lämnat sina tidigare partners ärrade och skadade av misshandel, missbruk eller notorisk otrohet? Sånt brukar ju inte framkomma förrän efter ett tag, en misshandlade person slår ju inte till på första dejten..
Det finns faktiskt, men jag tänker inte lägga ut länken. Sjuk företeelse, säger jag.
Hursomhelst så visst kan det ibland vara svårt, i alla fall i början, men är man lite analytisk och lyhörd och inte kastar sig huvudlöst i saker och ting så märker man både ett och annat ganska snart. Om man _vill_ se förstås och det är nog snarare där problemet ligger många gånger. När den nya mannen dessutom börjar bete sig på ett sätt man inte gillar så börjar man få fakta. Ibland upplever jag kvinnor som bättre på att hitta på ursäkter för deras mäns uppförande än männen själva och det måste man ju fråga sig vad man har för syfte med.
Relationer är inte bara något man ska låta känslorna styra, hur oromantiskt det än låter. Man måste koppla in hjärnan också.
16
Det finns faktiskt, men jag tänker inte lägga ut länken. Sjuk företeelse, säger jag.
Hursomhelst så visst kan det ibland vara svårt, i alla fall i början, men är man lite analytisk och lyhörd och inte kastar sig huvudlöst i saker och ting så märker man både ett och annat ganska snart. Om man _vill_ se förstås och det är nog snarare där problemet ligger många gånger. När den nya mannen dessutom börjar bete sig på ett sätt man inte gillar så börjar man få fakta. Ibland upplever jag kvinnor som bättre på att hitta på ursäkter för deras mäns uppförande än männen själva och det måste man ju fråga sig vad man har för syfte med.
Relationer är inte bara något man ska låta känslorna styra, hur oromantiskt det än låter. Man måste koppla in hjärnan också.
En bra grej är väl att försöka lära känna varandra innan man funderar på större grejer som att flytta ihop och liknande. Om jag hade träffat någon som konsekvent pratade illa om samtliga kvinnor i sitt liv - mamma, systrar, alla ex har gemensamt varit sjuka i huvudet - så hade jag dragit öronen åt mig direkt t.ex.
När den första rosenröda perioden är över tenderar man väl att se lite nyktrare på sitt förhållande och då kan det väl krypa fram lite allt möjligt kan jag tro. Men att inte vara så snabb med att fatta beslut kan nog vara en ganska bra själv-rejtning tror jag .
17
En bra grej är väl att försöka lära känna varandra innan man funderar på större grejer som att flytta ihop och liknande. Om jag hade träffat någon som konsekvent pratade illa om samtliga kvinnor i sitt liv - mamma, systrar, alla ex har gemensamt varit sjuka i huvudet - så hade jag dragit öronen åt mig direkt t.ex.
När den första rosenröda perioden är över tenderar man väl att se lite nyktrare på sitt förhållande och då kan det väl krypa fram lite allt möjligt kan jag tro. Men att inte vara så snabb med att fatta beslut kan nog vara en ganska bra själv-rejtning tror jag .
Om man är tillsammans med en person som behandlar en illa, och man fortsätter att älska personen så tror jag faktiskt att just den dåliga behandlingen är en del i förhållandet som man faktiskt - omedvetet kanske - uppskattar. Att ha höga toppar och djupa dalar, stor dramatik, ömsom uppgörelser ömsom "förlåt-mig"-draman kan ge en spänningskänsla i ett förhållande. Att många kvinnor tänder på "tuffingar" ja faktiskt rena förbrytare är ju väl känt. Många dömda brottslingar har ju friarbrev i drivor.
Jag tror att det är en psykologisk grej. Man har ju sett att flickor och pojkar som lever i dysfunktionella familjer där våld och övergrepp av olika slag förekommer reagerar olika. Flickorna går ofta in i en offerroll som vuxna kvinnor och söker partners som är våldsamma och dominerande. Pojkarna blir själva våldsamma och dominerande män som vuxna. Jag sticker ut hakan och tror att de kvinnor som fortsätter att älska män som behandlar dem dåligt, i många fall har obearbetade trauman från sin uppväxt som de skulle behöva ta itu med för att kunna bryta mönstret.
18
Om man är tillsammans med en person som behandlar en illa, och man fortsätter att älska personen så tror jag faktiskt att just den dåliga behandlingen är en del i förhållandet som man faktiskt - omedvetet kanske - uppskattar. Att ha höga toppar och djupa dalar, stor dramatik, ömsom uppgörelser ömsom "förlåt-mig"-draman kan ge en spänningskänsla i ett förhållande. Att många kvinnor tänder på "tuffingar" ja faktiskt rena förbrytare är ju väl känt. Många dömda brottslingar har ju friarbrev i drivor.
Jag tror att det är en psykologisk grej. Man har ju sett att flickor och pojkar som lever i dysfunktionella familjer där våld och övergrepp av olika slag förekommer reagerar olika. Flickorna går ofta in i en offerroll som vuxna kvinnor och söker partners som är våldsamma och dominerande. Pojkarna blir själva våldsamma och dominerande män som vuxna. Jag sticker ut hakan och tror att de kvinnor som fortsätter att älska män som behandlar dem dåligt, i många fall har obearbetade trauman från sin uppväxt som de skulle behöva ta itu med för att kunna bryta mönstret.
Så kan det säkert vara för en del men jag skulle nog säga att den allra största delen handlar om klassisk hjärntvätt. Väldigt få kvinnor skulle nog tänka mums filibabba om en man som spottar dem i ansiktet första gången de ses men har någon varit inne och kollrat tillräckligt länge i din skalle finns det ingen hejd på hur mycket du kan stå ut med. För att inte tala om hur många förklaringar/ursäkter du själv kommer fram till.
19
Så kan det säkert vara för en del men jag skulle nog säga att den allra största delen handlar om klassisk hjärntvätt. Väldigt få kvinnor skulle nog tänka mums filibabba om en man som spottar dem i ansiktet första gången de ses men har någon varit inne och kollrat tillräckligt länge i din skalle finns det ingen hejd på hur mycket du kan stå ut med. För att inte tala om hur många förklaringar/ursäkter du själv kommer fram till.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
