Mår skit... Inte kunde jag tro att det skulle uppstå såna infekterade problem då jag skilde mig..Jag fick skulden av någon anledning. Hade tvekat och velat i flera år innan jag tog det svåra steget. Mått uselt av alla skuldkänslor. Några av barnen tog direkt pappans parti. Det blev synd om honom..fast han hade stor medverkan i att mina känslor dog.
Idag möter jag spydigheter och otrevligheter och mina barn har lagt sig i mitt val av ny kärlek. de kallar honom för sådant som jävla CP och jubelidiot. ( inte till honom utan till mig) Detta pga av att jag dumt nog en gång anförtrodde dem om mitt ganska stormiga förhållande.. Det ångrar jag men tänkte inte att barnen skulle vända det emot mig. Ingen vill ens höra på när jag berättar om hans fina sidor.
Ni som gått igenom liknande får hemskt gärna berätta. Just nu ser jag ingen utväg, allt gör bara så ont.
1
Orkar snart inte mera! Mår skit... Inte kunde jag tro att det skulle uppstå såna infekterade problem då jag skilde mig..Jag fick skulden av någon anledning. Hade tvekat och velat i flera år innan jag tog det svåra steget. Mått uselt av alla skuldkänslor. Några av barnen tog direkt pappans parti. Det blev synd om honom..fast han hade stor medverkan i att mina känslor dog.
Idag möter jag spydigheter och otrevligheter och mina barn har lagt sig i mitt val av ny kärlek. de kallar honom för sådant som jävla CP och jubelidiot. ( inte till honom utan till mig) Detta pga av att jag dumt nog en gång anförtrodde dem om mitt ganska stormiga förhållande.. Det ångrar jag men tänkte inte att barnen skulle vända det emot mig. Ingen vill ens höra på när jag berättar om hans fina sidor.
Ni som gått igenom liknande får hemskt gärna berätta. Just nu ser jag ingen utväg, allt gör bara så ont.
Själva logiken i att avsluta ett tråkigt förhållande och senare skaffa sig ett stormigt förhållande haltar kraftigt! Vad är vunnit?
Man kan väl säga att det är samma skit med en ny färg bara.
I mina ögon är "stormiga" förhållande helt enkelt förhållanden där en eller fler parter är omogna och utan vilja att mogna.
Men om du anser att han är värd det är det bara att bita ihop och gå vidare, så enkelt är det.
Barnens reaktioner beror på att de blir arga över att någon är dum mot deras mamma, kombinerat med att du, i deras ögon, inte är en stark person som kan ta vara på sig själv.
Att någon har fina sidor betyder inte att de har rätt att skada andra vid att vara elaka, våldsamma eller liknande! Om han är en elak jävel ibland skulle _jag_ aldrig acceptera detta - men det kan hänga ihop med att du kanske inte är en stark person i andras ögon, och därmed inte i hans ögon heller...
2
Själva logiken i att avsluta ett tråkigt förhållande och senare skaffa sig ett stormigt förhållande haltar kraftigt! Vad är vunnit?
Man kan väl säga att det är samma skit med en ny färg bara.
I mina ögon är "stormiga" förhållande helt enkelt förhållanden där en eller fler parter är omogna och utan vilja att mogna.
Men om du anser att han är värd det är det bara att bita ihop och gå vidare, så enkelt är det.
Barnens reaktioner beror på att de blir arga över att någon är dum mot deras mamma, kombinerat med att du, i deras ögon, inte är en stark person som kan ta vara på sig själv.
Att någon har fina sidor betyder inte att de har rätt att skada andra vid att vara elaka, våldsamma eller liknande! Om han är en elak jävel ibland skulle _jag_ aldrig acceptera detta - men det kan hänga ihop med att du kanske inte är en stark person i andras ögon, och därmed inte i hans ögon heller...
Jag är en stark person som klarar alldeles ypperligt att bedöma vem jag ska ha ett förhållande med. Jag behöver inte andras elakheter. Hade jag varit svag hade jag gett upp min nya för länge sedan. Vänder de sin mamma ryggen så bryr de sig heller inte så mycket om henne. Så tänker jag.
3
Jag är en stark person som klarar alldeles ypperligt att bedöma vem jag ska ha ett förhållande med. Jag behöver inte andras elakheter. Hade jag varit svag hade jag gett upp min nya för länge sedan. Vänder de sin mamma ryggen så bryr de sig heller inte så mycket om henne. Så tänker jag.
Att ständigt anklaga någon för att vänstra/flirta/whatever med andra är ändå att vara våldsam även om det inte ger fysiska blåmärken.
Svartsjuka är ett kontrollbehov och brist på förtroende och kontrollbehov är inte bra!
Problemet är egentligen att det kommer inifrån, alltså att han ser det som en naturlig reaktion på umgänge att man flirtar/whatever och därför är det nog likadan för dig också...
Jag respekterar dina val, jag skulle dock aldrig acceptera detta beteende.
5
Våldsam kan man vara på ett psykisk sätt!
Att ständigt anklaga någon för att vänstra/flirta/whatever med andra är ändå att vara våldsam även om det inte ger fysiska blåmärken.
Svartsjuka är ett kontrollbehov och brist på förtroende och kontrollbehov är inte bra!
Problemet är egentligen att det kommer inifrån, alltså att han ser det som en naturlig reaktion på umgänge att man flirtar/whatever och därför är det nog likadan för dig också...
Jag respekterar dina val, jag skulle dock aldrig acceptera detta beteende.
Jag tänker så här: dina barn behöver inte gilla din nye kärlek, de behöver inte ha nånting med honom att göra.
Du kan välja att umgås med dina barn utan att din nye man är med och vice versa. Gör det enkelt för dig. Om barnen inte vill höra på om hans goda sidor, prata inte med dem om honom överhuvudtaget.
Du behöver inte heller tillåta att barnen lägger skuld på dej över skilsmässan från pappan -du kan bara svara typ "jag är ledsen att du känner så, men din pappa och jag har båda skuld i att relationen inte gick att laga, det har hur som helst ingenting med dig att göra", eller nåt åt det hållet.
6
Jag tänker så här: dina barn behöver inte gilla din nye kärlek, de behöver inte ha nånting med honom att göra.
Du kan välja att umgås med dina barn utan att din nye man är med och vice versa. Gör det enkelt för dig. Om barnen inte vill höra på om hans goda sidor, prata inte med dem om honom överhuvudtaget.
Du behöver inte heller tillåta att barnen lägger skuld på dej över skilsmässan från pappan -du kan bara svara typ "jag är ledsen att du känner så, men din pappa och jag har båda skuld i att relationen inte gick att laga, det har hur som helst ingenting med dig att göra", eller nåt åt det hållet.
Håller med på varje punkt som icecapx skrivit + vill tillägga;
Det är ju ganska "naturligt" att då ens föräldrar skiljer sig så skyller man gärna på den som tog första steget.
Det beror ju också på hur gamla barnen är och hur den information de fått läggs fram för dem...
Tycker du borde förstå att det inte är så populärt att du skillt dig från deras far för att sedan ingå i ett trassligt förhållande med en Annan man!
Fastän ens nya partner är hur trevlig och sund som helst så tar det mer eller mindre lång tid för barnen att acceptera denna.
Bete dig hela tiden själv lugnt och vuxet så får du se att tiden läker dessa sår och dina här nämnda tråkigheter blir ett minne blott.
Kram!
7
Håller med på varje punkt som icecapx skrivit + vill tillägga;
Det är ju ganska "naturligt" att då ens föräldrar skiljer sig så skyller man gärna på den som tog första steget.
Det beror ju också på hur gamla barnen är och hur den information de fått läggs fram för dem...
Tycker du borde förstå att det inte är så populärt att du skillt dig från deras far för att sedan ingå i ett trassligt förhållande med en Annan man!
Fastän ens nya partner är hur trevlig och sund som helst så tar det mer eller mindre lång tid för barnen att acceptera denna.
Bete dig hela tiden själv lugnt och vuxet så får du se att tiden läker dessa sår och dina här nämnda tråkigheter blir ett minne blott.
Vet du varför de kallar honom såna saker? De är vuxna nog att inte ens ta den typen av tillmälen i sin mun anser jag. Jag hade ju aldrig accepterat mina barns ordval om de hade sagt något sådant om min man - och det vet de mycket väl så det försöker de inte heller (de är förvisso betydligt yngre än dina barn... men ändå) - varför skall man överhuvudtaget acceptera ett sånt språk oavsett? Är det så att de faktiskt har fog för att tycka illa om honom? Är de som de är baserat på den bild du har gett dem om hur han fungerar? Hur är han med dina barn? Har de träffats och hur fungerar det då? Bråk? Eller är det en förutfattad mening de har om honom? Nu verkar det ju tyvärr finnas lite i bagaget här som du beskriver det, med svartsjukan som ligger där och skaver så helt enkelt är det nog inte - förstår jag mycket väl.
Att barn väljer sida är nog också en ganska vanlig "effekt" men det tror jag väl också ganska ofta brukar lösa sig med tiden när de också verkligen inser att det inte är ens fel, tids nog kanske barnen inser sin fars tillkortakommanden?
Men under tiden - håll barnen kort och låt dem inte uppföra sig som idioter om du är säker på att den här relationen är vad du vill leva i! Var rak och tydlig men gör inte barnen delaktiga i din relation så länge som de är upprörda över hur saker och ting ser ut. Förhoppningsvis lugnar de ner sig och ser saker och ting ur ett annat perspektiv så småning om - eller så värnar de helt enkelt om dig och är oroliga för dig?
9
Vet du varför de kallar honom såna saker? De är vuxna nog att inte ens ta den typen av tillmälen i sin mun anser jag. Jag hade ju aldrig accepterat mina barns ordval om de hade sagt något sådant om min man - och det vet de mycket väl så det försöker de inte heller (de är förvisso betydligt yngre än dina barn... men ändå) - varför skall man överhuvudtaget acceptera ett sånt språk oavsett? Är det så att de faktiskt har fog för att tycka illa om honom? Är de som de är baserat på den bild du har gett dem om hur han fungerar? Hur är han med dina barn? Har de träffats och hur fungerar det då? Bråk? Eller är det en förutfattad mening de har om honom? Nu verkar det ju tyvärr finnas lite i bagaget här som du beskriver det, med svartsjukan som ligger där och skaver så helt enkelt är det nog inte - förstår jag mycket väl.
Att barn väljer sida är nog också en ganska vanlig "effekt" men det tror jag väl också ganska ofta brukar lösa sig med tiden när de också verkligen inser att det inte är ens fel, tids nog kanske barnen inser sin fars tillkortakommanden?
Men under tiden - håll barnen kort och låt dem inte uppföra sig som idioter om du är säker på att den här relationen är vad du vill leva i! Var rak och tydlig men gör inte barnen delaktiga i din relation så länge som de är upprörda över hur saker och ting ser ut. Förhoppningsvis lugnar de ner sig och ser saker och ting ur ett annat perspektiv så småning om - eller så värnar de helt enkelt om dig och är oroliga för dig?
dina barn verkar ändå ganska omogna och verkar sakna den grundläggande respekten för andra människor. jag skulle aldrig tillåta ens min femåring fara ut med sådana ord. hur kommer det sig att de ens pratar på det viset för det första? eftersom du är en stark människa, som du skriver, varför sätter du inte bara ner foten och ryter i på skarpen att man inte pratar på det viset om andra människor, oavsett vilka de är?
i övrigt håller jag med ovan kommentarer. dina vuxna barn behöver inte umgås med eller tycka om din nya karl. för han dessutom problem med sig, så förstår jag att barnen inte är intresserade av hans goda sidor. du misstog kanske dina barn för vänner när du anförtrodde dig om dina kärleksbekymmer?
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
10
dina barn verkar ändå ganska omogna och verkar sakna den grundläggande respekten för andra människor. jag skulle aldrig tillåta ens min femåring fara ut med sådana ord. hur kommer det sig att de ens pratar på det viset för det första? eftersom du är en stark människa, som du skriver, varför sätter du inte bara ner foten och ryter i på skarpen att man inte pratar på det viset om andra människor, oavsett vilka de är?
i övrigt håller jag med ovan kommentarer. dina vuxna barn behöver inte umgås med eller tycka om din nya karl. för han dessutom problem med sig, så förstår jag att barnen inte är intresserade av hans goda sidor. du misstog kanske dina barn för vänner när du anförtrodde dig om dina kärleksbekymmer?
Undrar lite vad det är du inte orkar och vad det är för utväg du söker? Funderar du på att göra slut med kärleken på grund av barnens kommentarer? Eller bryta med barnen? Eller vad ser du för olika alternativ?
Precis som flera redan skrivit kan jag verkligen förstå att barnen reagerar på att du lämnar ett dåligt förhållande för att hamna i ett nytt "stormigt" förhållande. Barnen har tydligen fått intrycket att din nye man inte är bra för dig.
Jag undrar: kan det vara så att de har rätt? Nu vet inte jag om du skrivit tidigare. Men ett antal kvinnor har på senaste tiden beskrivit "stormiga" förhållanden med "ny kärlek" - och inte en enda gång har jag känt att det här verkar ju vara en underbar karl, struntsamma att de inte verkar vara överens om nästan nånting, de har ändå ett sådär härligt, stormigt, passionerat förhållande (ursäkta att jag raljerar).
Sen låter det ju väldigt illa att de använder uttryck som CP och idiot. Jag skulle bli oerhört ledsen om mina egna barn gav uttryck för en sån människosyn. Å andra sidan låter det som saker man vräker ur sig när man är riktigt arg, till exempel så arg som man blir när man får reda på att en person man älskar blir illa behandlad.
Återigen: har barnen rätt? Är det förhållandet som är kärnproblemet? Rannsaka dig själv. Det är avgörande för hur du går vidare. Om förhållandet är precis så som du vill ha det och det faktiskt är dina vuxna barn som inte kan bete sig som folk så måste du ju säga till dem på skarpen att vakta sin tunga.
11
Undrar lite vad det är du inte orkar och vad det är för utväg du söker? Funderar du på att göra slut med kärleken på grund av barnens kommentarer? Eller bryta med barnen? Eller vad ser du för olika alternativ?
Precis som flera redan skrivit kan jag verkligen förstå att barnen reagerar på att du lämnar ett dåligt förhållande för att hamna i ett nytt "stormigt" förhållande. Barnen har tydligen fått intrycket att din nye man inte är bra för dig.
Jag undrar: kan det vara så att de har rätt? Nu vet inte jag om du skrivit tidigare. Men ett antal kvinnor har på senaste tiden beskrivit "stormiga" förhållanden med "ny kärlek" - och inte en enda gång har jag känt att det här verkar ju vara en underbar karl, struntsamma att de inte verkar vara överens om nästan nånting, de har ändå ett sådär härligt, stormigt, passionerat förhållande (ursäkta att jag raljerar).
Sen låter det ju väldigt illa att de använder uttryck som CP och idiot. Jag skulle bli oerhört ledsen om mina egna barn gav uttryck för en sån människosyn. Å andra sidan låter det som saker man vräker ur sig när man är riktigt arg, till exempel så arg som man blir när man får reda på att en person man älskar blir illa behandlad.
Återigen: har barnen rätt? Är det förhållandet som är kärnproblemet? Rannsaka dig själv. Det är avgörande för hur du går vidare. Om förhållandet är precis så som du vill ha det och det faktiskt är dina vuxna barn som inte kan bete sig som folk så måste du ju säga till dem på skarpen att vakta sin tunga.
Det är bara två av dem som uttalat sig på det sättet. Jag har sagt ifrån och kommer aldrig att acceptera att de säger sådant. Har aldrig överhuvudtaget accepterat sånt språk i familjen, men nu är det som om allt spårat ur för två av dem. De trissar också varandra. Sedan jag sa åt barnen att jag aldrig mera vill höra en massa dumt om min nye, så bröt den ena kontakten med mig. Och jag kan bara avvakta, kan inte tvinga 21-åringen att vilja ha med mig att göra. Det jag gjort är att i ilskan och besvikelsen berätta att han är svartsjuk. Jag bröt med honom då.. men nu är det bra igen och jag kommer aldrig mera anförtro dem sådant. Övriga tre barn är hur trevliga som helst mot mig. Som de alltid varit. Barnen har inte träffat honom ännu eftersom de vägrar. Ska avvakta med presentation för övriga också . Vi har ett distansförhållande.
12
Det är bara två av dem som uttalat sig på det sättet. Jag har sagt ifrån och kommer aldrig att acceptera att de säger sådant. Har aldrig överhuvudtaget accepterat sånt språk i familjen, men nu är det som om allt spårat ur för två av dem. De trissar också varandra. Sedan jag sa åt barnen att jag aldrig mera vill höra en massa dumt om min nye, så bröt den ena kontakten med mig. Och jag kan bara avvakta, kan inte tvinga 21-åringen att vilja ha med mig att göra. Det jag gjort är att i ilskan och besvikelsen berätta att han är svartsjuk. Jag bröt med honom då.. men nu är det bra igen och jag kommer aldrig mera anförtro dem sådant. Övriga tre barn är hur trevliga som helst mot mig. Som de alltid varit. Barnen har inte träffat honom ännu eftersom de vägrar. Ska avvakta med presentation för övriga också . Vi har ett distansförhållande.
Självklart är jag inte i ett dåligt förhållande . Det trodde jag ändå framgick. Vi är båda envisa jag och min man , men det allra mesta i förhållandet är bra.
14
Självklart är jag inte i ett dåligt förhållande . Det trodde jag ändå framgick. Vi är båda envisa jag och min man , men det allra mesta i förhållandet är bra.
Tillägg. Jag orkar inte med att mina barn fryser ut mig. Eller en av dem. Jag älskar ju både barnen och min nya man. Vill ha lugn och ro helt enkelt. Nu blir jag ideligen ledsen och arg och måste säga ifrån. För jag kommer ALDRIG acceptera att de pratar illa om honom. Jag har verkligen gjort allt för att få allt att fungera. Pratat och pratat. Men inget hjälper.
15
Tillägg. Jag orkar inte med att mina barn fryser ut mig. Eller en av dem. Jag älskar ju både barnen och min nya man. Vill ha lugn och ro helt enkelt. Nu blir jag ideligen ledsen och arg och måste säga ifrån. För jag kommer ALDRIG acceptera att de pratar illa om honom. Jag har verkligen gjort allt för att få allt att fungera. Pratat och pratat. Men inget hjälper.
Jaha, du kan uppenbarligen inte få barnen att förstå att både du och din fd man har del i att ert äktenskap gick åt skogen.
Om de inte kan begripa det, hur tror du då de ska begripa, och ha förståelse för att ditt nuvarande förhållande är "stormigt".
Hur kom du på tanken att ens diskutera det med dem? Nu är ju skadan skedd, så det enda du kan göra är ju att stå för vad du känner och tycker, och låta barnen tänka själva. Det tar väl ett tag för dem att förstå hur livet kan vara.
16
Jaha, du kan uppenbarligen inte få barnen att förstå att både du och din fd man har del i att ert äktenskap gick åt skogen.
Om de inte kan begripa det, hur tror du då de ska begripa, och ha förståelse för att ditt nuvarande förhållande är "stormigt".
Hur kom du på tanken att ens diskutera det med dem? Nu är ju skadan skedd, så det enda du kan göra är ju att stå för vad du känner och tycker, och låta barnen tänka själva. Det tar väl ett tag för dem att förstå hur livet kan vara.
Men sluta försöka så mycket då? Kanske tycker inte dina barn om att höra hur du pratar och pratar om din nye vän? Hur får det deras far att framstå? Hur får det dem att känna? Talar du väl om honom? Jämför du dina män så att barnen hör det? Håll din nya man utanför din relation med dina barn, det är inte de som valt utan för dem att tugga i sig och förhoppningsvis gör alla det med tiden. Det är ju en sorgeprocess som kan pågå under många år och som kan utlösas av olika saker hos repektive individ i din barnaskara. De sörjer förmodligen att ni som föräldrar inte lever ihop och kanske tycker de att du varit orättvis mot deras far? Låt dem sörja klart och tvinga dem inte att lyssna när du skall berätta om ditt förhållande för det är din ensak. När de säger något dumt om din nye - säg ifrån och sluta prata om det, byt samtalsämne eller be dem återkomma när de kan uppföra sig.
Själv passar jag mig fruktansvärt noga att nånsin jämföra mina barns far med min nya man. Naturligtvis kan jag inte hindra mig själv från att göra det, eftersom skillnaderna dessutom är så enorma - men jag har ingen rätt att förstöra mina barns relation till sin pappa. Tyvärr, för deras pappas del får man väl säga, så växer barnen och förstår mer och mer alldeles av sig själva utan att jag behöver yttra ett endaste ord. Och det de ser gör dem väldigt ledsna ibland och då får jag istället stå där och trösta. Jag har sagt till mina barn att de ingalunda behöver älska min nya man och han behöver inte älska mina barn - däremot måste de visa varandra respekt.
17
Men sluta försöka så mycket då? Kanske tycker inte dina barn om att höra hur du pratar och pratar om din nye vän? Hur får det deras far att framstå? Hur får det dem att känna? Talar du väl om honom? Jämför du dina män så att barnen hör det? Håll din nya man utanför din relation med dina barn, det är inte de som valt utan för dem att tugga i sig och förhoppningsvis gör alla det med tiden. Det är ju en sorgeprocess som kan pågå under många år och som kan utlösas av olika saker hos repektive individ i din barnaskara. De sörjer förmodligen att ni som föräldrar inte lever ihop och kanske tycker de att du varit orättvis mot deras far? Låt dem sörja klart och tvinga dem inte att lyssna när du skall berätta om ditt förhållande för det är din ensak. När de säger något dumt om din nye - säg ifrån och sluta prata om det, byt samtalsämne eller be dem återkomma när de kan uppföra sig.
Själv passar jag mig fruktansvärt noga att nånsin jämföra mina barns far med min nya man. Naturligtvis kan jag inte hindra mig själv från att göra det, eftersom skillnaderna dessutom är så enorma - men jag har ingen rätt att förstöra mina barns relation till sin pappa. Tyvärr, för deras pappas del får man väl säga, så växer barnen och förstår mer och mer alldeles av sig själva utan att jag behöver yttra ett endaste ord. Och det de ser gör dem väldigt ledsna ibland och då får jag istället stå där och trösta. Jag har sagt till mina barn att de ingalunda behöver älska min nya man och han behöver inte älska mina barn - däremot måste de visa varandra respekt.
Förstår att du blir ledsen av den här situationen. Jag antar att som vuxet barn är man inte alltid så vuxen i förhållande till sin förälder, och jag håller inte med dem som som svarat dig att det är så väldigt respektlöst och märkligt att dina barn säger nedsättande saker om din nya man. Jag är alldeles övertygad om att även annars respektfulla och "välartade" stora barn kan uttrycka sig så utan att det är svårt att förstå dem...
Jag tror det finns flera komponenter i det: dels kanske barnen att du (trots att ni naturligtvis varit två om det) förstört deras grundtillvaro- föräldrahemmet "ska" alltid finnas där att återvända till i någon form- nu har du, i deras ögon, förstört den tryggheten.
Dels kanske de ser att deras pappa "lider" (om du är den jag tror så har jag ju historien någorlunda i minnet) av att ha blivit lämnad, och inte ens 20-åringar kan alltid se att saker har två sidor. De tycker kanske att det är ditt fel att pappan inte har det bra. Och när en förälder inte har det bra växer otryggheten och känslan av att ansvaret för föräldern ökar hos "barnet".
Sen kanske det finns en komponent av oro för ditt mående hos barnen. Även om man själv är helnöjd med en ny kärlek även om det stormar, ser ju omgivningen mycket lättare det dåliga- de ser ju inte den himlastormande kärleken. Och ens barn, som ju skulle gå över eld och vatten för en, har förmodligen väldigt liten tolerans för när någon orsakar "stormar" hos dess mamma.
Jag tycker nog att du ska försöka fortsätta prata med dina barn. Bekräfta att du förstår att de känner som de gör inför er skilsmässa. Försök få dem att verkligen förstå hur du kände dig tillsammans med deras pappa. Försök få dem att förstå vad ert äktenskap skulle ha gjort dig till om ni inte skiljt er.
Och be dem att, om de vill ditt bästa, respektera dina val och att förstå hur mycket du lider av att vara i den här situationen. (Jag antar att du gjort allt det här redan, men de tycks inte ha förstått eller accepterat. Än.)
MEN om (om-om-om-om) det är så, att du innerst inne vet jag själv, att din relation med den nya mannen inte är sund, trots all kärlek, så är det väldigt respektlöst mot dina barn, som är de personer som älskar dig mest och är de som vill dig allra mest väl, att förneka det de ser och det de känner och försvara den nya mannen.
18
Förstår att du blir ledsen av den här situationen. Jag antar att som vuxet barn är man inte alltid så vuxen i förhållande till sin förälder, och jag håller inte med dem som som svarat dig att det är så väldigt respektlöst och märkligt att dina barn säger nedsättande saker om din nya man. Jag är alldeles övertygad om att även annars respektfulla och "välartade" stora barn kan uttrycka sig så utan att det är svårt att förstå dem...
Jag tror det finns flera komponenter i det: dels kanske barnen att du (trots att ni naturligtvis varit två om det) förstört deras grundtillvaro- föräldrahemmet "ska" alltid finnas där att återvända till i någon form- nu har du, i deras ögon, förstört den tryggheten.
Dels kanske de ser att deras pappa "lider" (om du är den jag tror så har jag ju historien någorlunda i minnet) av att ha blivit lämnad, och inte ens 20-åringar kan alltid se att saker har två sidor. De tycker kanske att det är ditt fel att pappan inte har det bra. Och när en förälder inte har det bra växer otryggheten och känslan av att ansvaret för föräldern ökar hos "barnet".
Sen kanske det finns en komponent av oro för ditt mående hos barnen. Även om man själv är helnöjd med en ny kärlek även om det stormar, ser ju omgivningen mycket lättare det dåliga- de ser ju inte den himlastormande kärleken. Och ens barn, som ju skulle gå över eld och vatten för en, har förmodligen väldigt liten tolerans för när någon orsakar "stormar" hos dess mamma.
Jag tycker nog att du ska försöka fortsätta prata med dina barn. Bekräfta att du förstår att de känner som de gör inför er skilsmässa. Försök få dem att verkligen förstå hur du kände dig tillsammans med deras pappa. Försök få dem att förstå vad ert äktenskap skulle ha gjort dig till om ni inte skiljt er.
Och be dem att, om de vill ditt bästa, respektera dina val och att förstå hur mycket du lider av att vara i den här situationen. (Jag antar att du gjort allt det här redan, men de tycks inte ha förstått eller accepterat. Än.)
MEN om (om-om-om-om) det är så, att du innerst inne vet jag själv, att din relation med den nya mannen inte är sund, trots all kärlek, så är det väldigt respektlöst mot dina barn, som är de personer som älskar dig mest och är de som vill dig allra mest väl, att förneka det de ser och det de känner och försvara den nya mannen.
Men snälla..så fel du har.. Jag har knappt sagt ett ord om min nya! Undviker ju det eftersom de inte vill höra..och jag lämnade deras far pga att han behandlade mig och barnen illa många gånger. Verbalt, inte fysiskt. De vet inte allt om det, bara till viss del. Jag vill ha en fortsatt bra kontakt med mina barn men jag kan bara inte acceptera att de pratar illa om nye mannen och har förutfattade meningar.
19
Men snälla..så fel du har.. Jag har knappt sagt ett ord om min nya! Undviker ju det eftersom de inte vill höra..och jag lämnade deras far pga att han behandlade mig och barnen illa många gånger. Verbalt, inte fysiskt. De vet inte allt om det, bara till viss del. Jag vill ha en fortsatt bra kontakt med mina barn men jag kan bara inte acceptera att de pratar illa om nye mannen och har förutfattade meningar.
Ja, jag blir ledsen. Jag har knappt orkat arbeta sista månaden fastän mitt arbete är något jag verkligen brinner för. Men allt de här tar hårt på mig. Nu ska jag försöka låta tiden gå och se om de lugnar sig med tiden.
20
Ja, jag blir ledsen. Jag har knappt orkat arbeta sista månaden fastän mitt arbete är något jag verkligen brinner för. Men allt de här tar hårt på mig. Nu ska jag försöka låta tiden gå och se om de lugnar sig med tiden.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Inte kunde jag tro att det skulle uppstå såna infekterade problem då jag skilde mig..Jag fick skulden av någon anledning. Hade tvekat och velat i flera år innan jag tog det svåra steget. Mått uselt av alla skuldkänslor. Några av barnen tog direkt pappans parti. Det blev synd om honom..fast han hade stor medverkan i att mina känslor dog.
