Idag känns livet lite tungt. Som det gör ibland. Jag undrar. Tvivlar. Överväger. Och vet varken ut eller in. Min särbo och jag har det bra. Eller? Vi ses oftare och oftare. Vi har fantastisk sex. Fantastiskt enformigt också. Men jag klagar inte. Jag har gått upp i vikt. Det märks. Och kommer att märkas ännu mer när bikinin ska på. Men jag är trött. Orkar bara inte släpa mig till gymmet längre. Har inte tid heller. Högarna med jobb bara växer på mitt skrivbord. Känner mig nästan paralyserad när jag ser dem. Vet inte var jag ska börja. Min särbo vill att vi flyttar ihop. Jag har sagt nej. 100 gånger. Nu säger jag kanske. Men menar jag det? Jag vill nog inte. Jag kommer aldrig känna mig hemma där. Jag tror inte det. Han vill träffas mer och mer. Han börjar organisera mitt liv. Och ta mig för given. Det är otäckt och behagligt på samma gång. Jag tittar på honom i smyg. Och undrar. Ska jag leva resten av mitt liv med honom? Han är krånglig. Krävande. Omtänksam och kärleksfull. Vad vill han? Vem är han? Känner jag honom? Jag börjar bli less. Det märks på mitt humör. Är jag less på honom? Jobbet? Mig själv? Jag vet inte. Jag är less på att inte veta. Han kramar mig. Har tålamod. Säger inget. Inte nu. Om en vecka säger han att han var arg idag. Jag får bara veta efteråt. Det stör mig. Jag vill veta vad han känner i nuet nu. Inte om en vecka. Det känns obehagligt att han ler. Fast han kanske är arg? Eller irriterad. Är kramen äkta? Eller kramas han för att få som han vill? Vad vill han? Behaga? Fånga mig i en fälla? Det känns så ibland. Kan jag lita på honom? Han känns ytlig. Jag delar inte mitt innersta med honom. Jag är rädd att han inte förstår. Att han skiter i det. Ryck upp dig! Så säger han nog. Och den tanken sänker mig. Jag vet hur man gör. När man trycker upp sig. Jag kan det. Han behöver inte uppmana. Jag är en överlevare. Landar alltid på fötterna. Alltid. Vet han inte det? Känner han inte mig? Ibland försöker jag dela min börda. Han fattar inte. Han blir tyst. Min oro möter tystnad. Vet han inte vad han ska säga? Min oro ökar. För framtiden. För oss. För mig. Jag vill inte flytta. Inte nu. Inte dit. Jag vill bara vara. Leva. I nuet. Här. Utan krav. Förväntningar. Eller hans drömmar om framtiden. Jag har inga drömmar. Jag har nog ingenting. Ingen ork. Ingen lust. Jag ljuger. Så känns det. Jag låtsas. Jag skrattar. Ler. På ytan. Han tycker att det är bra. Att jag är glad. Det är bra att jag låtsas. Jag låtsas att jag inte ser. När han spanar in min väninna på dansgolvet. Hon smeker sig själv. På rumpan. Över brösten. Hans blick har fastnat. Han ler. Är nog glad. På riktigt. Min väninna ler tillbaka. Bjuder över sig själv hem till honom. Jag suckar. Är det över nu? Borde det vara över nu? När blicken börjar vandra? Jag säger inget. Tänker bara. Tvivlar. Innerst inne. Dit ingen annan når. Eller får tillträde. Kanske hon borde flytta hem till honom. Hon är mer hans typ. Huslig. Dekorativ. Omvårdande. Jag är kall. Känner inget. Vill inte känna något. Jag tittar på honom. Är det honom jag ska leva med? Vill jag det? Tankarna går i cirklar.
1
En dip i avgrunden Idag känns livet lite tungt. Som det gör ibland. Jag undrar. Tvivlar. Överväger. Och vet varken ut eller in. Min särbo och jag har det bra. Eller? Vi ses oftare och oftare. Vi har fantastisk sex. Fantastiskt enformigt också. Men jag klagar inte. Jag har gått upp i vikt. Det märks. Och kommer att märkas ännu mer när bikinin ska på. Men jag är trött. Orkar bara inte släpa mig till gymmet längre. Har inte tid heller. Högarna med jobb bara växer på mitt skrivbord. Känner mig nästan paralyserad när jag ser dem. Vet inte var jag ska börja. Min särbo vill att vi flyttar ihop. Jag har sagt nej. 100 gånger. Nu säger jag kanske. Men menar jag det? Jag vill nog inte. Jag kommer aldrig känna mig hemma där. Jag tror inte det. Han vill träffas mer och mer. Han börjar organisera mitt liv. Och ta mig för given. Det är otäckt och behagligt på samma gång. Jag tittar på honom i smyg. Och undrar. Ska jag leva resten av mitt liv med honom? Han är krånglig. Krävande. Omtänksam och kärleksfull. Vad vill han? Vem är han? Känner jag honom? Jag börjar bli less. Det märks på mitt humör. Är jag less på honom? Jobbet? Mig själv? Jag vet inte. Jag är less på att inte veta. Han kramar mig. Har tålamod. Säger inget. Inte nu. Om en vecka säger han att han var arg idag. Jag får bara veta efteråt. Det stör mig. Jag vill veta vad han känner i nuet nu. Inte om en vecka. Det känns obehagligt att han ler. Fast han kanske är arg? Eller irriterad. Är kramen äkta? Eller kramas han för att få som han vill? Vad vill han? Behaga? Fånga mig i en fälla? Det känns så ibland. Kan jag lita på honom? Han känns ytlig. Jag delar inte mitt innersta med honom. Jag är rädd att han inte förstår. Att han skiter i det. Ryck upp dig! Så säger han nog. Och den tanken sänker mig. Jag vet hur man gör. När man trycker upp sig. Jag kan det. Han behöver inte uppmana. Jag är en överlevare. Landar alltid på fötterna. Alltid. Vet han inte det? Känner han inte mig? Ibland försöker jag dela min börda. Han fattar inte. Han blir tyst. Min oro möter tystnad. Vet han inte vad han ska säga? Min oro ökar. För framtiden. För oss. För mig. Jag vill inte flytta. Inte nu. Inte dit. Jag vill bara vara. Leva. I nuet. Här. Utan krav. Förväntningar. Eller hans drömmar om framtiden. Jag har inga drömmar. Jag har nog ingenting. Ingen ork. Ingen lust. Jag ljuger. Så känns det. Jag låtsas. Jag skrattar. Ler. På ytan. Han tycker att det är bra. Att jag är glad. Det är bra att jag låtsas. Jag låtsas att jag inte ser. När han spanar in min väninna på dansgolvet. Hon smeker sig själv. På rumpan. Över brösten. Hans blick har fastnat. Han ler. Är nog glad. På riktigt. Min väninna ler tillbaka. Bjuder över sig själv hem till honom. Jag suckar. Är det över nu? Borde det vara över nu? När blicken börjar vandra? Jag säger inget. Tänker bara. Tvivlar. Innerst inne. Dit ingen annan når. Eller får tillträde. Kanske hon borde flytta hem till honom. Hon är mer hans typ. Huslig. Dekorativ. Omvårdande. Jag är kall. Känner inget. Vill inte känna något. Jag tittar på honom. Är det honom jag ska leva med? Vill jag det? Tankarna går i cirklar.
Genast! Det du beskriver är TYPISKT för sömnbrist, och INGET annat än sömn hjälper! Ta Omega-3, gå på solarium, och ta (minst) en daglig promenad. Ta det extremt lugnt med alkoholen ett tag. Så!
2
GÅ OCH LÄGG DIG! Genast! Det du beskriver är TYPISKT för sömnbrist, och INGET annat än sömn hjälper! Ta Omega-3, gå på solarium, och ta (minst) en daglig promenad. Ta det extremt lugnt med alkoholen ett tag. Så!
Om du presterar meterlånga klagande texter i stil med Jack Nicholson i "The Shining", då skulle jag definitivt föreslå ett par dygn av renlevnad och god sömn först. Sen när vi sovit ut ordentligt kan vi titta på texten igen, och försöka få lite ordning på den. Så länge sömnbristen varar brukar det inte gå att få ordning på nånting alls!
6
Det beror på... Om du presterar meterlånga klagande texter i stil med Jack Nicholson i "The Shining", då skulle jag definitivt föreslå ett par dygn av renlevnad och god sömn först. Sen när vi sovit ut ordentligt kan vi titta på texten igen, och försöka få lite ordning på den. Så länge sömnbristen varar brukar det inte gå att få ordning på nånting alls!
Ja, lätt som en plätt, liksom. Man kanske skulle prova? Tror du det funkar med andra, enkla universallösningar också? Typ: ÄT MER CHOKLAD! eller KÖP NY PARFYM! eller KÖP SEXUGA UNDERKLÄDER! eller något annat klyschigt som "vi kvinnor" gillar?
7
Ja, lätt som en plätt, liksom. Man kanske skulle prova? Tror du det funkar med andra, enkla universallösningar också? Typ: ÄT MER CHOKLAD! eller KÖP NY PARFYM! eller KÖP SEXUGA UNDERKLÄDER! eller något annat klyschigt som "vi kvinnor" gillar?
Jag håller med Anonym Man, du måste försätta dig i ett annat tillstånd innan du fattar beslut eller funderar mer. Lätt att säga jag vet, men allt ser annorlunda ut när du är dig själv.
När gjorde du något roligt sist, något gillar. När skrattade du sist? Gå och simma då om du inte orkar ta dig till jobbet. Eller bubbla bubbelpool. Dags att fylla på med energi hos dig. Må-bra saker.
Och sen kan du tänka mer på det du beskriver ovan.
Kram.
8
Jag håller med Anonym Man, du måste försätta dig i ett annat tillstånd innan du fattar beslut eller funderar mer. Lätt att säga jag vet, men allt ser annorlunda ut när du är dig själv.
När gjorde du något roligt sist, något gillar. När skrattade du sist? Gå och simma då om du inte orkar ta dig till jobbet. Eller bubbla bubbelpool. Dags att fylla på med energi hos dig. Må-bra saker.
Och sen kan du tänka mer på det du beskriver ovan.
Äh, snickesnack säger jag. Om det dessutom är många felstavningar i en sådan text, skall man ta hand om nageltrånget först också då, innan man tar itu med resten av livet?
Missförstå mig inte - jag är pro sömn as much as anyone, men att skrika till någon, som är ledsen, att gå och lägga sig kan knappast kallas god nettikett. Och inte något bra råd eller lösning heller för den delen.
11
Äh, snickesnack säger jag. Om det dessutom är många felstavningar i en sådan text, skall man ta hand om nageltrånget först också då, innan man tar itu med resten av livet?
Missförstå mig inte - jag är pro sömn as much as anyone, men att skrika till någon, som är ledsen, att gå och lägga sig kan knappast kallas god nettikett. Och inte något bra råd eller lösning heller för den delen.
Jack Nicholson var knappast vid sina sunda vätskor (eller, hans rollkaraktär snarare) i "The Shining", och den parallellen var det ju inte Liz* som drog...
18
Jack Nicholson var knappast vid sina sunda vätskor (eller, hans rollkaraktär snarare) i "The Shining", och den parallellen var det ju inte Liz* som drog...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
