Hej .
Jag undrar om det är OK att lägga sin nyfödda bebis som är hemkommen från bb i ett eget rum ? Har googlat lite och sett vad folk har gjort men alla tycks ha spjälsängen i samma rum för att det blir enkelt för mamman att amma . Jag känner att jag behöver råd från er vad ni har gjort ?Inväntar min flicka den 29 aug
min erfarenhet säger att de allra flesta barn (alla mina tre) vaknar _ofta_ på nätterna i början. Allt från var tredje timme till flera ggr per timme.
Vill du slippa gå upp och ut till ett annat rum alla de gångerna så rekommenderar jag att du har spjälsängen i ert sovrum.
Jag var till slut så trött att jag inte ens orkade lägga tillbaka mina i spjälsängen mellan amningarna
hhe jo det är ju tröttheten jag är rädd för , men det löser sig . Men det är inget som skadar barnet om det får ligga i ett eget rum ?
Min erfarenhet är att man dels vill vara nära bebisen när den kommit ut efter att ha burit på den i nio månader och dels att nyfödda äter ofta och vill ligga nära, helst somnar de vid bröstet precis i början.
Det är klart att det inte är skadligt för bebisen att ligga i eget rum, men i starten kommer du nog inte få sova så mycket om du ska smyga fram och tillbaka varje gång bebisen piper, vilket man oftast gör som nybliven mamma.
Jag tror på att ta det som det kommer, det är svårt att veta innan vad man känner för som mamma och hur ens bebis är.
Jo man får ju ta det som det kommer som du skriver , men det verkar vara mer vanligt med att bebisen sover i samma rum . Tycker det är bra och intressant att få höra vad andra har gjort
Finns det någon speciell anledning till att du "vill" att babyn ska sova i eget rum?
Blev bara lite nyfiken
Nej finns verkligen ingen bra andledning varför jag just har börjat tänka på det spåret. känns på något sätt lättare för mig om min bebis sover i eget rum från början , men å andra sidan så är det lättare med amningen om man har bebisen i samma rum . Är lite kluven om man säger så
Just för anknytningen tror jag faktiskt att det är att föredra att ha bebisen nära, när ni har rutiner och sömnen är stabilare (bebisen har ju inte koll på natt och dag) är det nog enklare att flytta in bebisen i eget rum. Redan från början kan ni ju vänja bebisen vid rummet och sängen genom att lägga bebis där när den sover om dagen!
Hej, jag/vi började sovträningen direkt. Efter ett par dagar fick hon sova i egen säng som vi ställt bredvid vår. (Oroliga för plötslig spädbarnsdöd köpte vi ett babynäste, men det kändes inte bra att ha den i sängen ändå). Sedan flyttade vi spjälsängen en bit ifrån efter ett par dagar, och efter ytterligare några till eget rum (som ligger strax bredvid). Jag fick inte det att funka med amningen av andra anledningar, så vi flaskmatar var tredje timme och delar på det. Har läst att både mamma och barn sover sämre av samsovning och jag vaknar direkt av minsta sovljud från bebisen - så jag tycker verkligen att det är guld som vi har det. Skulle hon säga till hör vi det och går in, men hon sover ofta bra. Nu är hon 2,5 mån och sover oftast från ca kl 20 tills vi väcker henne vid kl 8-10.. (Undantaget matningarna). Bra tips är också dämpad belysning vid skötbordet och att göra nattningsritualen lugnt vid sänggåendet, men att natta "snabbt" om hen skulle vakna efter det. (Nattningsritualen bli väl viktigare när hen är lite äldre, nu är det bara i nedvarvnings- och träningssyfte). Om man ammar blir det nog en helt annan sak.
Hejsan,
innan min lille föddes tänkte jag att jag skulle lära honom sova i egen säng från början för att slippa avvänja honom sedan så vi hade en spjälsäng bredvid våran. Det gick jättebra att natta honom där först men sedan på natten (eftersom han vaknade en gång i timmen vilket lämnade ca 15 min /h för mig att sova på) var jag för trött för att lyfta tillbaka honom. Så vi gjorde helt enkelt så att han första sovstunden fick sova själv och resten av natten mellan oss i sängen.
Däremot så sov både jag och sambon mycket "tunnare sömn" och jag fick väldigt ont i ryggen många nätter eftersom man inte slappnade av på samma sätt.
Tanken var att han ju äldre han blir kommer sova längre och längre stunder så tillslut sover han automatiskt hela natten i egen säng.
Nu är han 4 mån och sover i eget rum men han behöver väldigt mycket mat så han vaknar fortfarande minst 2ggr/natt och vill äta men är nu van att somna i sängen och somnar om på en gång.
Däremot har jag läst att det är väldigt skrämmande för små att vakna upp på ett annat ställe än han somnat så jag har försökt att han småvaknar litegrann när jag lägger ner honom i sängen om han somnat vid bröstet men inte såpass att han piggnar till..
Min dotter är 3,5 månad gammal och har sovit i spjälsäng i eget rum ända sen hon kom hem från BB. Jag tycker det funkar jättebra och dessutom sover jag mycket bättre då, eftersom hon har en hel del ljud för sig på natten
Lycka till!
Det rekommenderas ju att spädbarn sover i föräldrarnas rum eftersom risken för psd av en eller annan anledning ökar när de sover i separat rum.
Ur anknytningssynpunkt tror jag att det är en dålig idé att ha barnet så långt ifrån sig på natten. Att knyta an till sitt barn är ingen självklarhet och man räknar med att ca 40% av barn i Sverige är otryggt anknutna, något som sen följer dessa barn som vuxna individer. Hur vi behandlar våra spädbarn är viktigt och jag tror att närheten är av största betydelse, att man faktiskt ALLTID finns där, även på natten. Att barnet accepterar sin ensamhet är inget tecken på att barnet mår bra av det. Många otryggt anknutna barn vet att det inte är någon ide att säga ifrån (dvs skrika) de får ingen hjälp ändå. De lär sig att föräldrarna inte är några man kan vända sig till om man känner sig otrygg.
Jag skulle inte på några villkor låta ett spädbarn sova själv.
Håller helt och hållet med Rakel A! Många föräldrar pratar stolt om hur deras bebis sovit i eget rum redan från första natten, men jag har ofta funderat över vad detta egentligen innebär. Ser jag på mina egna två barn så har de båda som bebisar vaknat flera gånger om natten- under vissa utvecklingsfaser oftare, medan andra perioder har varit lugnare. Men vad som känns viktigt för mig och min man är att finnas där för barnen när de behöver oss, även på natten. Att de ska kunna känna sig trygga med att vi finns nära- att kunna lägga en hand på ryggen när bebisen vaknat av en mardröm, eller kunna ta upp och bära en stund om de haft magknip. Visst är det säkert jätteskönt för föräldrarna som lägger sina bebisar i eget rum att få sova ostört på natten- alltså bara att vakna när bebisen gallskriker, men min erfarenhet säger mig att bebisar vaknar ofta på natten och är ledsna utan att behöva skrika, särskilt de första 3 månaderna, då de vaknar till och är oroliga och behöver få ligga en stund vid bröstet eller bara lugnas av en mjuk röst för att sedan kunna somna om. Tanken att mitt barn ska vakna på natten, vara rädd eller ledsen och ensam ska lära sig att somna om har helt enkelt varit en för jobbig tanke för mig. Jag har valt att ha mina bebisar intill mig i sängen den första månaden för att jag tror detta underlättar för en trygg anknytning och då det även har underlättat för amningen att komma igång, för att sedan flytta över till spjälsäng så pass nära vuxensängen att jag eller min man kan sträcka ut en hand för att klappa eller smidigt flytta över när det är dax att amma.
Våra tvillingar hade eget rum från 3 månader ungefär, men det brukade sluta med att vi tog in takvaggan egeti vårt rum ändå till slut. Efter ett halvår sov de alltid i sitt eget rum och efter 8 månader så fick de varsitt eget. Det tog dock över ett år innan de sov hela nätterna. ZzzZZz
Min återkommande fråga blir hela tiden; varför vill man att de ska sova i eget rum så tidigt?
För att man själv ska få sova bättre?
Eller tror man att det är "bra" för barnet på något sätt?
När man skaffar barn är man, eller borde iaf vara, väl medveten att det kommer bli många sömnlösa nätter och sega dagar pga för få timmars sömn.
Att man kommer inte kunna leva fullt ut som förr, iaf inte den första tiden.
Man har ju själv valt att ta på sig ansvaret att forma och se till att en helt ny liten individ växer upp som en trygg och välmående liten människa. (Nu menar jag inte att de inte blir det även om de sover i eget rum, bara mina personliga tankar om mina val.)
Jag offrar iaf gärna några sömnlösa nätter för att få vara nära min lilla skatt på natten och se till att hon har det bra. Att jag kan ta upp henne närsom om jag hör att hon verkar orolig eller ledsen eller om jag helt enkelt bara vill pussa på henne för att jag älskar min skatt så
Nu låter jag väldigt hård kanske emot de som väljer att försöka ha sina barn i ett eget rum men det här är ju bara mina åsikter och vad jag tycker funkar för mig.
Funkar det för er med egna rum och ni mår bra så är det ju ok, men det är inget för mig helt enkelt.
De små liven har ju inte själva valt att komma till, de har vi ju själva valt att skaffa dem av en eller annan orsak, och jag känner därför att det är då mitt ansvar att "alltid" finnas där nära dem så länge de behöver mig och vill ha mig i deras liv sen när de blir större.
Så därför sover iaf min dotter i vårt sovrum och mina andra barn har gjort det med och jag trivs med det valet, trots bristen på sömn
Ursäkta att jag lägger mig i men jag tycker en del av inläggen låter som ren skräckpropaganda!
Tycker att det är upp till föräldrar och barn vad som funkar bäst i just deras familj. Vi har testat alla vaianter med våra två barn och det enda som funkat hos oss har varit att låta dem sova i sin spjälsäng i eget rum.
I början firades vi om att sova i babyns rum så resten av familjen kunde sova ostört.
Prova och se vad som funkar/känns bäst för er är mitt råd!
Jag hade en tanke om att dottern skulle kunna sova i egen säng men sidanom mig om nätterna för att vi skulle kunna sova i vår egna säng och få bättre ro på så sätt. Det gick bra första natten men sen fick hon ingen ro så efter 3 sömnlösa nätter sov hon inatt hos oss igen och det gick knappt att väcka henne för att matas
Ska väl sägas att dottern idag är 8 dagar och sover som en stock på dagarna, både med tv igång och när jag diskar, så vi tror att det blev för mörkt och tyst för henne i sin egna säng. Nu kan hon lyssna på vår andning och det rör sig i sängen när vi vänder på oss och det verkar lugna henne. Kanske inte så konstigt eftersom det nästan aldrig under graviditeten varit helt tyst och lugnt.
Det är absolut okej, inget fel att bebisen sover i eget rum.
Däremot tror jag inte att du kommer vilja ha bebisen i eget rum direkt. Det finns fler anledningar att ha dem i erat sovrum än att ha bebisen i eget rum. Efter några månader, kanske när bebben är 6 månader, kanske ni kommer på att bebisen sover bättre i eget rum... men i början vaknar bebisen ofta för att få nappen instoppad, äta eller bara ha lite närhet av mamma/pappa.
Jag började efter 3,5 mån att ha min dotter i egen säng, men i vårat sovrum. Innan det vågade jag inte annat än att ha henne sovandes jämte mig, för då hade jag koll på henne hela tiden. Min dotter är ett kräkbarn och satte ofta i halsen även när hon sov, så nojjig som man är som nybliven mamma tänkte man alltid det värsta. Sen är det smidigare med amning/flaskmatning om de sover i samma rum. Alla är vi olika, så kanske blir inte du lika nojig som t.ex jag och kanske sover ditt barn hela nätter endast några veckor in i livet, det vet man inte.
Som sagt, funkar det bra att ha bebisen i eget rum ser jag ingen anledning att inte låta henne/honom sova där, det är inte fel... men jag tror att det är större chans att ni kommer ha bebisen antingen i er säng eller i sin säng i ert sovrum, det finns helt enkelt fler fördelar med det.
