Jag har dejtat en kille en kort tid och har nu avslutat det. Vi var inte ihop men träffades tillräckligt många gånger för att starta upp någonting. Jag tycker att han är en fantastisk person på många sätt och önskar nog att jag kände mer än jag gör för honom. Men ju mer vi umgicks insåg jag att jag inte vill han något sexuellt förhållande med den här killen egentligen. Min kropp sade ifrån - ville inte kyssas ens. Trots att jag känslomässigt kände att jag verkligen var förtjust på ett mentalt plan.
Jag var ärlig med honom hela tiden (kanske för ärlig?) och jag har spelat med öppna kort om att jag inte kände mig helt säker. Jag vet att han blev besviken och nu känner jag mig som ett monster. Jag tycker verkligen det är jobbigt att avsluta. Jag känner olust och ångest.
Varför mår jag nu så dåligt? Känner mig verkligen hemsk. Trots att jag inser att han knappast vill vara ihop med någon som inte vill ha honom. Och jag vet att jag inte är något så fantastiskt kap egentligen heller.... Visst är jag själv också lite besviken att det inte blev mer, kanske är det det också som spökar. Och lite ångest över att jag uppmuntrat trots att jag varit osäker. Fast å andra sidan var jag ärlig med att jag var osäker...
Hur ska jag sluta må så här varje gång det inte fungerar? Vågar knappt dejta längre.
Ha det gott!
1
Varför mår jag så dåligt? Hjälp mig att förstå.
Jag har dejtat en kille en kort tid och har nu avslutat det. Vi var inte ihop men träffades tillräckligt många gånger för att starta upp någonting. Jag tycker att han är en fantastisk person på många sätt och önskar nog att jag kände mer än jag gör för honom. Men ju mer vi umgicks insåg jag att jag inte vill han något sexuellt förhållande med den här killen egentligen. Min kropp sade ifrån - ville inte kyssas ens. Trots att jag känslomässigt kände att jag verkligen var förtjust på ett mentalt plan.
Jag var ärlig med honom hela tiden (kanske för ärlig?) och jag har spelat med öppna kort om att jag inte kände mig helt säker. Jag vet att han blev besviken och nu känner jag mig som ett monster. Jag tycker verkligen det är jobbigt att avsluta. Jag känner olust och ångest.
Varför mår jag nu så dåligt? Känner mig verkligen hemsk. Trots att jag inser att han knappast vill vara ihop med någon som inte vill ha honom. Och jag vet att jag inte är något så fantastiskt kap egentligen heller.... Visst är jag själv också lite besviken att det inte blev mer, kanske är det det också som spökar. Och lite ångest över att jag uppmuntrat trots att jag varit osäker. Fast å andra sidan var jag ärlig med att jag var osäker...
Hur ska jag sluta må så här varje gång det inte fungerar? Vågar knappt dejta längre.
Men det är väl inte så konstigt att man känner sig lite "usel" när man gör någon besviken? Det är väl helt normalt. Men du verkar ju vara helt på det klara med vad du vill och känner. Och du kan ju inte göra våld på det för någons annan skull. Det blir ju jttedumt mot honom också i längden.
Se det som en bra egenskap att du har förmåga att känna så.
Sen vet du ju att det går över, det behövs bara lite tid.
2
Men det är väl inte så konstigt att man känner sig lite "usel" när man gör någon besviken? Det är väl helt normalt. Men du verkar ju vara helt på det klara med vad du vill och känner. Och du kan ju inte göra våld på det för någons annan skull. Det blir ju jttedumt mot honom också i längden.
Se det som en bra egenskap att du har förmåga att känna så.
Sen vet du ju att det går över, det behövs bara lite tid.
Kanske kan det ha att göra med att detta dejtande blir så av och på? Man känner på varandra, om det skulle funka med en "riktig" relation och då blir det kanske för mycket allt eller inget. Har du träffat honom på nätet? För mig är det konceptet svårt att flera anledningar, och en viktig är att jag saknar det som gör att man ö.h.t. får kontakt och känner vibbar med någon man träffar IRL. Själva utgångspunkten för att gå vidare med att träffas och skapa kontakt IRL är att man känner pirr elelr åtm. NÅN form av vibbar s.a.s. från början - medan man vid internetdejting träffas först och sen försöker kolla om det finns pirr och vibbar.
Men du kanske inte träffat honom på nätet? Hur som helst så känns det ju kymigt att göra en person man gillar (som person) och har trevligt med ledsen. Själv hade jag en slags aha-upplevelse vid 20 års ålder, när jag vistades på kibbutz i Israel. Alldeles i början när jag kom dit var det HUR många snygga trevliga killar som helst som...tja anmälde sitt intresse. Jag var helt oförberedd och ställd, sådär var (är) det ju definitivt inte i Sverige (dessujtom är killarna inte lika snygga här - tyckte och tycker jag, men det är jag det som har svårt för blonda män). Hur som helst så hade jag kunnat ha 20 pojkvänner samtidigt, om jag tackat ja till alla erbjudanden. MEN jag insåg att det är faktiskt jag som äger min egen kropp och ingen kan komma och göra anspråk på den och jag har rätt att bara säga nej, utan argument. Bara förr att jag inte vill. Killarna måste i slutänden själva hantera detta, även om jag finns kvar som vän.
Det är kanske inte riktigt samam sak som för dig - men jag tänker ändå att ditt "problem" litet kan vara att du känner litet för mycket ansvar för hur andra människor mår och reagerar. Och visst är det fint och hör till hur man fungerar om man är utrustad med empati. Men amtidigt har alla människor ansvar för hur de själva hanterar motgångar, amorösa som andra. Och man kan och får inte ta på sig andra människors välbefinnande och lycka/olycka i alltför hög grad, det är sånt aom i värsta fall leder till utbrändhet/utmattnigngsdeepression.
3
Kanske kan det ha att göra med att detta dejtande blir så av och på? Man känner på varandra, om det skulle funka med en "riktig" relation och då blir det kanske för mycket allt eller inget. Har du träffat honom på nätet? För mig är det konceptet svårt att flera anledningar, och en viktig är att jag saknar det som gör att man ö.h.t. får kontakt och känner vibbar med någon man träffar IRL. Själva utgångspunkten för att gå vidare med att träffas och skapa kontakt IRL är att man känner pirr elelr åtm. NÅN form av vibbar s.a.s. från början - medan man vid internetdejting träffas först och sen försöker kolla om det finns pirr och vibbar.
Men du kanske inte träffat honom på nätet? Hur som helst så känns det ju kymigt att göra en person man gillar (som person) och har trevligt med ledsen. Själv hade jag en slags aha-upplevelse vid 20 års ålder, när jag vistades på kibbutz i Israel. Alldeles i början när jag kom dit var det HUR många snygga trevliga killar som helst som...tja anmälde sitt intresse. Jag var helt oförberedd och ställd, sådär var (är) det ju definitivt inte i Sverige (dessujtom är killarna inte lika snygga här - tyckte och tycker jag, men det är jag det som har svårt för blonda män). Hur som helst så hade jag kunnat ha 20 pojkvänner samtidigt, om jag tackat ja till alla erbjudanden. MEN jag insåg att det är faktiskt jag som äger min egen kropp och ingen kan komma och göra anspråk på den och jag har rätt att bara säga nej, utan argument. Bara förr att jag inte vill. Killarna måste i slutänden själva hantera detta, även om jag finns kvar som vän.
Det är kanske inte riktigt samam sak som för dig - men jag tänker ändå att ditt "problem" litet kan vara att du känner litet för mycket ansvar för hur andra människor mår och reagerar. Och visst är det fint och hör till hur man fungerar om man är utrustad med empati. Men amtidigt har alla människor ansvar för hur de själva hanterar motgångar, amorösa som andra. Och man kan och får inte ta på sig andra människors välbefinnande och lycka/olycka i alltför hög grad, det är sånt aom i värsta fall leder till utbrändhet/utmattnigngsdeepression.
MEN jag insåg att det är faktiskt jag som äger min egen kropp och ingen kan komma och göra anspråk på den och jag har rätt att bara säga nej, utan argument. Bara förr att jag inte vill. Killarna måste i slutänden själva hantera detta, även om jag finns kvar som vän.
får dina ord det att koppla ihop det med när gällde ditt senaste spörsmål, det var kanske så han tänkte, fast du får bytta ut killarna emot tjejerna istället.
Fast å andra sidan får man då acceptera att alla oavsett sidan troligen inte fortsätta att bara vara vän utan gå vidare i jakten på potentiell partner.
Same shit different day.
Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.
Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
5
Hmm på nåt sätt så....
Ursprungligen postat av Eliza62
MEN jag insåg att det är faktiskt jag som äger min egen kropp och ingen kan komma och göra anspråk på den och jag har rätt att bara säga nej, utan argument. Bara förr att jag inte vill. Killarna måste i slutänden själva hantera detta, även om jag finns kvar som vän.
får dina ord det att koppla ihop det med när gällde ditt senaste spörsmål, det var kanske så han tänkte, fast du får bytta ut killarna emot tjejerna istället.
Fast å andra sidan får man då acceptera att alla oavsett sidan troligen inte fortsätta att bara vara vän utan gå vidare i jakten på potentiell partner.
Hur menar du då? Att mannen jag dejtat fortsätter träffa mig för att han inte vill att jag ska bli besviken för att det inte klickat? Fast han verkar litet väl "på" med att träffas för det. Om man bara vill vara kompis mailar man väl inte några timmar efter dejten och undrar om vi inte kan ses om några dagar igen, för att det känns så långt fram tills om två veckor då vi ursprungligen bestämt att ses? Bara ett exmepel av flera på liknande "situationer".
6
Hur menar du då? Att mannen jag dejtat fortsätter träffa mig för att han inte vill att jag ska bli besviken för att det inte klickat? Fast han verkar litet väl "på" med att träffas för det. Om man bara vill vara kompis mailar man väl inte några timmar efter dejten och undrar om vi inte kan ses om några dagar igen, för att det känns så långt fram tills om två veckor då vi ursprungligen bestämt att ses? Bara ett exmepel av flera på liknande "situationer".
Du är kanske lite för snäll och omtänksam? Då kostar det på att göra andra människor besvikna oavsett vilket sammanhang.
Saker och ting är som de är och besvikelser, att ge dem eller få dem, är en del av livet som vuxna människor förväntas tåla. Du hade mig veterligen inte lovat den här killen något så han har inte blivit lurad eller så av dig.
Hormoner är hormoner och finns det inte kemi mellan två personer så fungerar det inte att ha en kärleksrelation, så är det bara.
7
Du är kanske lite för snäll och omtänksam? Då kostar det på att göra andra människor besvikna oavsett vilket sammanhang.
Saker och ting är som de är och besvikelser, att ge dem eller få dem, är en del av livet som vuxna människor förväntas tåla. Du hade mig veterligen inte lovat den här killen något så han har inte blivit lurad eller så av dig.
Hormoner är hormoner och finns det inte kemi mellan två personer så fungerar det inte att ha en kärleksrelation, så är det bara.
Hur menar du då? Att mannen jag dejtat fortsätter träffa mig för att han inte vill att jag ska bli besviken för att det inte klickat? Fast han verkar litet väl "på" med att träffas för det. Om man bara vill vara kompis mailar man väl inte några timmar efter dejten och undrar om vi inte kan ses om några dagar igen, för att det känns så långt fram tills om två veckor då vi ursprungligen bestämt att ses? Bara ett exmepel av flera på liknande "situationer".
men just tvärt om, han fick ett erbjudande av dig men han ville inte och han behövder inget argument egentligen för han bestämmer över sin egna kropp och det är ditt problem att hantera det. Precis som du själv beskrev det. Fast risken är då som jag skrev att partnern eller den som uppvaktar då går vidare (som du nu gjorde).
Jag ser inget konstigt i att man mailar några timmar efter dejten, han kanske fann en underbar vännina som han nu är rädd om.
Äsch...skit samma jag släpper detta nu, som man så försökte jag mig bara på att förklara hans muppiga beteende.
Same shit different day.
Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.
Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
8
jag tänkte mig dina ord...
Ursprungligen postat av Eliza62
Hur menar du då? Att mannen jag dejtat fortsätter träffa mig för att han inte vill att jag ska bli besviken för att det inte klickat? Fast han verkar litet väl "på" med att träffas för det. Om man bara vill vara kompis mailar man väl inte några timmar efter dejten och undrar om vi inte kan ses om några dagar igen, för att det känns så långt fram tills om två veckor då vi ursprungligen bestämt att ses? Bara ett exmepel av flera på liknande "situationer".
men just tvärt om, han fick ett erbjudande av dig men han ville inte och han behövder inget argument egentligen för han bestämmer över sin egna kropp och det är ditt problem att hantera det. Precis som du själv beskrev det. Fast risken är då som jag skrev att partnern eller den som uppvaktar då går vidare (som du nu gjorde).
Jag ser inget konstigt i att man mailar några timmar efter dejten, han kanske fann en underbar vännina som han nu är rädd om.
Äsch...skit samma jag släpper detta nu, som man så försökte jag mig bara på att förklara hans muppiga beteende.
Tack för era svar!!! De gav mig många nya tankar och insikter. Det är nog helt sant att jag tar för mycket ansvar för andras känslor. Är lite mammig på det sättet. Jag ska jobba med det!
Eliza - vi träffades iofs på nätet men jag har varit med om samma sak IRL tidigare. Analyserade mig själv lite mer och insåg att jag rent sexuellt är mycket kemisk. Jag kan vara attraherad på avstånd men sen om smak och lukt inte känns helt rätt så backar jag. Svårt att förutse utan att prova oavsett hur man träffas tycker jag.
Dessutom har det hänt att jag efter ett tag inser att min sexuella lust berott på längre avhållsamhet från min sida och att killen åtrått mig. Väldigt självfixerat jag vet, men ibland svårt att genomskåda hos sig själv. Finns en ganska stor vilja till självbedrägeri i dessa fall. Dock kommer det ganska snart märkas att jag inte har någon genuin lust för just honom.
Ha det gott!
9
Tack för era svar!!! De gav mig många nya tankar och insikter. Det är nog helt sant att jag tar för mycket ansvar för andras känslor. Är lite mammig på det sättet. Jag ska jobba med det!
Eliza - vi träffades iofs på nätet men jag har varit med om samma sak IRL tidigare. Analyserade mig själv lite mer och insåg att jag rent sexuellt är mycket kemisk. Jag kan vara attraherad på avstånd men sen om smak och lukt inte känns helt rätt så backar jag. Svårt att förutse utan att prova oavsett hur man träffas tycker jag.
Dessutom har det hänt att jag efter ett tag inser att min sexuella lust berott på längre avhållsamhet från min sida och att killen åtrått mig. Väldigt självfixerat jag vet, men ibland svårt att genomskåda hos sig själv. Finns en ganska stor vilja till självbedrägeri i dessa fall. Dock kommer det ganska snart märkas att jag inte har någon genuin lust för just honom.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Ursprungligen postat av Eliza62
