Men för en 5 veckor sen så beslöt jag o min partner att gå skillda vägar. Inte för att vår kärlek tagit slut utan för att jag kände att han inte kunde ge mig vad jag behövde till 100% (vi var särbo)
Men det har varit tuffa veckor, saknar honom varje dag. Vi har träffats en gång efter det tog slut och det var blandade känslor. Har pratat i telefon några ggr.
Men nu är det så att jag upptäckte i tisdags att jag är gravid och hela min värld vänds upp o ner. Ångesten river i mig och jag vet inte vad jag ska och inte ska göra just nu. Har berättat det för honom och han tycker vi ska träffas och prata om detta vilket så klart är bra. Det jobbiga är ju att vi kan inte träffas förren tidigast onsdag nästa vecka.
Just nu bara gråter jag.. Fan jag älskar denna människa, men vet inte om jag kan vara i en relation med honom.
Hur jag ska jag dämpa denna ångest jag har?
1
Vet ej om detta är rätt forum Men för en 5 veckor sen så beslöt jag o min partner att gå skillda vägar. Inte för att vår kärlek tagit slut utan för att jag kände att han inte kunde ge mig vad jag behövde till 100% (vi var särbo)
Men det har varit tuffa veckor, saknar honom varje dag. Vi har träffats en gång efter det tog slut och det var blandade känslor. Har pratat i telefon några ggr.
Men nu är det så att jag upptäckte i tisdags att jag är gravid och hela min värld vänds upp o ner. Ångesten river i mig och jag vet inte vad jag ska och inte ska göra just nu. Har berättat det för honom och han tycker vi ska träffas och prata om detta vilket så klart är bra. Det jobbiga är ju att vi kan inte träffas förren tidigast onsdag nästa vecka.
Just nu bara gråter jag.. Fan jag älskar denna människa, men vet inte om jag kan vara i en relation med honom.
Hur jag ska jag dämpa denna ångest jag har?
Tufft läge! Får jag fråga dig om du kan berätta varför han inte kan ge dig vad du behöver? Jag reagerar lite på att du skriver att han inte kan ge dig till 100% vad du behöver. Vad menar du med 100%? Att leva tillsammans med någon innebär ju att man accepterar den människan med fel och brister och den man lever med är kanske inte 100% rätt alla dagar året om. Men visst - fel och brister kan bli oöverstigliga (det vet jag själv efter att jag skilde mig från mina barns far av diverse anledningar men bland andra hans spelmissbruk som jag inte kunde leva med och han inte var beredd att göra något åt). Hur vill han ha det? Vill han bo med dig? Vill du ha barnet? Kanske måste du och ni bestämma er för det här med barnet först? Vet du redan nu om du vill behålla det? Vad vill han? Har hans åsikt betydelse för dig? Jag menar - det finns kanske flera alternativ till lösningar? Ni kan ju båda vara bra föräldrar till barnet även om ni inte är tillsammans. Eller så är ni ihop antingen som särbos eller sambos och tar hand om er lilla familj. Eller om du vill leva ensam med barnet så finns ju den lösningen också. Jag förstår att det är uppåner just nu - men försök sätt dig ner och bena i problemet och försök att komma på hur du själv, innerst inne skulle vilja att det fungerade, sätt dig själv i första rummet. Är hans tillkortakommanden något som skulle kunna gå att förändra? Är han i så fall villig till det - skulle han fungera att leva med då? Många frågor - men ta ett djupt andetag och försök se det som att du har flera alternativ att välja på - det svåraste kanske är att komma på hur du själv vill ha det?
2
Tufft läge! Får jag fråga dig om du kan berätta varför han inte kan ge dig vad du behöver? Jag reagerar lite på att du skriver att han inte kan ge dig till 100% vad du behöver. Vad menar du med 100%? Att leva tillsammans med någon innebär ju att man accepterar den människan med fel och brister och den man lever med är kanske inte 100% rätt alla dagar året om. Men visst - fel och brister kan bli oöverstigliga (det vet jag själv efter att jag skilde mig från mina barns far av diverse anledningar men bland andra hans spelmissbruk som jag inte kunde leva med och han inte var beredd att göra något åt). Hur vill han ha det? Vill han bo med dig? Vill du ha barnet? Kanske måste du och ni bestämma er för det här med barnet först? Vet du redan nu om du vill behålla det? Vad vill han? Har hans åsikt betydelse för dig? Jag menar - det finns kanske flera alternativ till lösningar? Ni kan ju båda vara bra föräldrar till barnet även om ni inte är tillsammans. Eller så är ni ihop antingen som särbos eller sambos och tar hand om er lilla familj. Eller om du vill leva ensam med barnet så finns ju den lösningen också. Jag förstår att det är uppåner just nu - men försök sätt dig ner och bena i problemet och försök att komma på hur du själv, innerst inne skulle vilja att det fungerade, sätt dig själv i första rummet. Är hans tillkortakommanden något som skulle kunna gå att förändra? Är han i så fall villig till det - skulle han fungera att leva med då? Många frågor - men ta ett djupt andetag och försök se det som att du har flera alternativ att välja på - det svåraste kanske är att komma på hur du själv vill ha det?
Så klart kan ingen människa ge den andra 100% hela tiden. Först o främst så är det jobbigt att bo ifrån varandra och hade möjligheterna funnits hade vi så klart bott ihop. Men pga av barn och ekonomi kan vi ej flytta på oss just nu. Och så här har vi haft det i 5 år och det tär på en. Sen har han en del med sig själv som tar mycket av hans energi och tankar och jag blir tyvärr åtsidosatt många gånger. Jag har försökt ha förståelse och tålamod nu i alla fall i ett par års tid. Men min ork tar oxå slut att alltid vara det drivande hjulst. Och som det ser ut nu så är där ingen förändring i sikte. Han önskar att det gick och förändra, och han kämpar på så gott han kan. Men jag är trött på att leva så här på distans. Och att inte känna hans kärlek till mig. Han har svårt att sätta ord på det och tyvärr nu även på att visa det. Han har blivit väldigt tankspridd med tiden, många tankar i hans huvud och hur han ska gå vidare i sitt liv.
Men när jag frågar honom så säger han: Det vet du väl att du betyder allt för mig, du är mitt hjärta. osv..
Barnet, ja det är det jag inte vet om jag vill ha el inte. Min första spontana tanke är att jag ska inte ha fler barn. Dels för att vi har det som vi har det och dels för att jag tror inte jag skulle orka bli ensam med ett barn till. Men samtidigt så är det inte så enekelt att bara ta bort det. Det är ju ändå vårt barn och i grund o botten älskar vi ju varandra.. Inte för att ett barn kan rädda vår situation. Så tankarna går fram o tillbaka hela tiden och tårarna är många just nu.
Om han vill behålla det vet jag inte, det är väl det vi ska prata om när vi träffas på onsdag. Vill inte ta detta per telefon och så klart spelar hans åsikt roll. Men avgörande kommer det nog inte vara.
Tack för ditt svar och dina tankar.
3
Så klart kan ingen människa ge den andra 100% hela tiden. Först o främst så är det jobbigt att bo ifrån varandra och hade möjligheterna funnits hade vi så klart bott ihop. Men pga av barn och ekonomi kan vi ej flytta på oss just nu. Och så här har vi haft det i 5 år och det tär på en. Sen har han en del med sig själv som tar mycket av hans energi och tankar och jag blir tyvärr åtsidosatt många gånger. Jag har försökt ha förståelse och tålamod nu i alla fall i ett par års tid. Men min ork tar oxå slut att alltid vara det drivande hjulst. Och som det ser ut nu så är där ingen förändring i sikte. Han önskar att det gick och förändra, och han kämpar på så gott han kan. Men jag är trött på att leva så här på distans. Och att inte känna hans kärlek till mig. Han har svårt att sätta ord på det och tyvärr nu även på att visa det. Han har blivit väldigt tankspridd med tiden, många tankar i hans huvud och hur han ska gå vidare i sitt liv.
Men när jag frågar honom så säger han: Det vet du väl att du betyder allt för mig, du är mitt hjärta. osv..
Barnet, ja det är det jag inte vet om jag vill ha el inte. Min första spontana tanke är att jag ska inte ha fler barn. Dels för att vi har det som vi har det och dels för att jag tror inte jag skulle orka bli ensam med ett barn till. Men samtidigt så är det inte så enekelt att bara ta bort det. Det är ju ändå vårt barn och i grund o botten älskar vi ju varandra.. Inte för att ett barn kan rädda vår situation. Så tankarna går fram o tillbaka hela tiden och tårarna är många just nu.
Om han vill behålla det vet jag inte, det är väl det vi ska prata om när vi träffas på onsdag. Vill inte ta detta per telefon och så klart spelar hans åsikt roll. Men avgörande kommer det nog inte vara.
Tack för ditt svar och dina tankar.
Verkligen en tuff situation och en mycket svår fråga. Det borde väl gå att ganska snabbt få komma till vården och tala med en kurator inför en eventuell abort, för det är vad jag förstår ett av de två valen du/ni har. De är ju vana att hantera den här typen av frågor, så det kan kanske vara en god idé. Det är ju långt ifrån någon bra utgångspunkt för att sätta ett barn till världen, så det gäller nog att tänka igenom detta noga, inte bara känslomässigt utan även rationellt. Önskar dig lycka till!
4
Verkligen en tuff situation och en mycket svår fråga. Det borde väl gå att ganska snabbt få komma till vården och tala med en kurator inför en eventuell abort, för det är vad jag förstår ett av de två valen du/ni har. De är ju vana att hantera den här typen av frågor, så det kan kanske vara en god idé. Det är ju långt ifrån någon bra utgångspunkt för att sätta ett barn till världen, så det gäller nog att tänka igenom detta noga, inte bara känslomässigt utan även rationellt. Önskar dig lycka till!
Du har så rätt att att det är inte en bra utgångspunkt vi har.. och det gör mig förtvivlad. Ska ringa på måndag och se om jag kan få nån snabb tid. Tack.
5
Du har så rätt att att det är inte en bra utgångspunkt vi har.. och det gör mig förtvivlad. Ska ringa på måndag och se om jag kan få nån snabb tid. Tack.
jag går direkt på det här med barnet - det andra får ni lösa själva
jag hade en långdistansrelation som jag mer eller mindre visste att det inte skulle bli något mer av, jag blev gravid och jag funderade fram och tillbaka som professor Baltzar. jag kom fram till att JAG hade tillräckligt med kärlek och kraft att ensam ta hand om barnet, således behöll jag det. hade jag varit beroende av honom, hade allt blivit pannkaka. och för oss löste sig troligen hela frågan i och med min känsla, dvs att jag klarade mig utan honom. du kan inte tänka dig att barnet ska föra er samman, utan barnet kommer till dig, ditt liv och dina förutsättningar.
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
6
jag går direkt på det här med barnet - det andra får ni lösa själva
jag hade en långdistansrelation som jag mer eller mindre visste att det inte skulle bli något mer av, jag blev gravid och jag funderade fram och tillbaka som professor Baltzar. jag kom fram till att JAG hade tillräckligt med kärlek och kraft att ensam ta hand om barnet, således behöll jag det. hade jag varit beroende av honom, hade allt blivit pannkaka. och för oss löste sig troligen hela frågan i och med min känsla, dvs att jag klarade mig utan honom. du kan inte tänka dig att barnet ska föra er samman, utan barnet kommer till dig, ditt liv och dina förutsättningar.
Visst handlar det om att det är jag som måste tänka på vad jag klarar av ensam. Men inte blir det lättare för det, går mest fram o tillbaka som just Baltazar. Tack för dina ord.
7
Visst handlar det om att det är jag som måste tänka på vad jag klarar av ensam. Men inte blir det lättare för det, går mest fram o tillbaka som just Baltazar. Tack för dina ord.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
