Är så osäker :(

[**]

Jag har beslutat mig för att tagga ner lite Jag ringde idag men han svarade inte men det är okej faktiskt. Det har hänt förut och det kommer säkert att hända igen. Vi pratade om det häromdagen, han är disträ och glömmer lätt bort saker och har han inte tid svarar han inte och jag tänker inte försöka ändra på honom. Jag fattar det inte själv men jag har inte flippat att han inte hört av sig utan försöker i stället att tänka på hur han var i måndags när han var här

Jag tycker massor om honom. Jag vill verkligen vara med honom! Han är den första jag dejtat som jag känt är bra för mig. Just det där med att han kan känna sig som ett andrahandsval är jag lite rädd för, det var därför jag skrev att jag inte vet vad jag ska säga. Jag vill inte hetsa honom heller, så han känner att det går för fort. Dom andra var mer dejter som jag inte kände så mycket för men det är ändå jobbigt att just efter en månad få det där jäkla sms:et där det står tack och hej.

Men som ni säger har det gått fort. Det här med att träffa mitt ex var väl inte menat att han skulle göra just nu men iaf när han träffat barnen och vi börjat umgås som ett par framför alla barnen. Hela den grejen kom upp när vi pratade om hans ex och hennes nya, hennes nya hade gjort så och han tyckte det var så respektfullt och ville således göra så med mitt ex också. För att han ska lära känna honom eftersom han dessutom kommer träffa mina barn mer än deras pappa med största säkerhet.

Jag tror allt bottnar i min galet låga självkänsla. Jag har gått ner mycket i vikt och har aldrig trott att någon kan gilla mig innan. Mitt ex var jag aldrig attraherad av utan var med honom bara för att jag inte trodde jag kunde få något bättre. Dessutom har jag alltid tidigare träffat någon och blivit ihop, det var liksom inget snack då (med mitt ex och killen jag hade innan honom). Nu är jag helt galet vilsen och vet varken ut eller in. Jag vet inte hur man dejtar eller hur man gör något alls egentligen Jag har som sagt bestämt mig för att tagga ner lite. Slappna av och lita på det han sagt till mig. Det är ju inte ens en vecka sen han höll med om att vår tid kommer och att vi får stå ut tills dess.

Det värsta med mig är att jag hittar på verkligheter. Jag kan tex tro att ett sms jag skickade dagen innan fått honom arg och sen går jag runt och funderar på det en hel dag till han ringer och inser att jag som vanligt bara hittat på saker i mitt huvud. Jag kan få för mig att bara för att han inte svarar så betyder det att han träffat någon annan och vips så är det bara så. Detta är självfallet inget jag säger till honom utan låtsas som allt är bra när vi hörs. Jag får nog lov att inse att den där djupare terapin min kurator föreslagit nog behövs! Jag är glad att jag troligen får chansen att få den extra tiden som jag annars hade fått betala själv och då inte haft råd med.

[MaryT*]

Jag tänker på många saker när jag läser ditt inlägg.

För det första tycker jag inte att han verkar ointresserad, utan bara hänsynsfull och verklighetsförankrad. Ni har inte semester längre, det finns inte samma tid för att höras som förut. Men ni hörs ju?

Sen tänker jag att du tänker mer på vad han kan tänkas vilja, än vad du själv vill.
Vad är det du vill? Du vill fortsätta träffa honom? SÄG det då, till honom! Du vill ha mer bekräftelse, t ex genom att han säger till dig att han inte alls har tappat intresset? Ta upp det med honom! Är han seriös så lyssnar han och bekräftar dig. Är han inte seriös så får du ju veta det, vilket ju är bra - då slipper du undra.

Du kanske vill ha lite tätare kontakt? SÄG det. När jag och min nuvarande sambo träffades så kände jag efter några månader att det liksom var jag som fick upprätthålla kontakten mest. Då tog jag upp det med honom. Han förklarade att det inte var nödvändigt för honom att höras varje dag. Det är en helt ok åsikt, man får tycka så. Men för MIG var det viktigt att höras varje dag, åtminstone en kortis. Därför att jag tror att man behöver engagera sig i varandra ganska intensivt, speciellt där i början, för att kunna bygga en nära relation. Jag ville veta hur han mådde, hur han haft det under dagen. Inte för att kontrollera, men för att jag brydde mig. Och jag ville känna att han också brydde sig.
Vi pratade om det där och han förstod hur jag menade och tyckte att det lät vettigt. Efter det hördes vi varje dag, och till slut var det han som var mest drivande i att vi skulle höras .

Helt enkelt tycker jag att man ska säga hur man vill ha det. Ens partner är sällan någon tankeläsare. Man får vara tydlig, men också öppen för hur partnern vill ha det. Oftast går det ju att mötas nånstans på mitten, men går det inte att mötas så...ja, då får man ju inse att det inte går. Kanske passar man inte ihop då?

En annan sak som man kan tänka på när de där svarta tankarna kommer ("Han är inte intresserad..", "Han vill inte ha mig..") - fundera på vad det är som tyder på det ena eller det andra. Kanske upptäcker du att det som är "bevis" för att han är intresserad, är sånt han faktiskt gör och säger? Medan det som du finner som "bevis" för att hans intresse inte är så starkt, mest finns i ditt eget huvud?...

Sen tycker jag att du ska försöka hitta nåt som du gillar att göra. Nåt som du kan koncentrera dig på och göra så du slipper fundera över honom hela tiden. Om du är glad och har ett eget liv och trivs med ditt liv blir du dessutom hundra gånger mer attraktiv än om du är deppig och osäker. Men främsta poängen är att du mår så himla mycket bättre själv!

[**]

Det är lite så jag känt med dom jag dejtat innan. Det har i mitt huvud varit så himla bra men sen när jag börjat tänka efter så nä... En var tio år yngre och det blev ganska uppenbart ganska fort, nästa var alkis och kriminell men han gav mig massor med bekräftelse och därför stannade jag tills han själv mognade tillräckligt och insåg att han inte ville utsätta mina barn för honom (hur fan jag kunde stå ut med honom fattar jag inte, tack och lov att han iaf gav upp innan det blev mer allvar, men jag vart iaf bekräftad *idiot*). Den här gången känner jag något helt annat! Det är också därför jag tänker så jäkla mycket. Jag har sen ett tag tillbaka konstaterat att jag har ett bekräftelsebehov utan dess like och att jag måste jobba med det. För han ska inte finnas där för att bekräfta mig i parti och minut! Sen är jag rädd att det där jäkla sms:et ska komma, där det står att det inte blir mer nu.

Den här gången beter jag mig dessutom helt annorlunda. Jag kväver inte för jag vill verkligen inte att han ska försvinna. Förut var det mer som att det någonstans kunde kvitta men nu nu kvittar det inte. Jag gillar stora muskulösa, tatuerade killar. Den här är liten och späd och inte alls som någon jag brukar gilla men jag bara föll pladask ändå för han är så mysig och trevlig! Om vi kommer vara ihop för alltid vet jag inte men jag vill iaf se efter hur vi trivs ihop och om det finns något där.

Sen har jag galet dåliga erfarenheter vad det gäller kompisar till killar. Att få höra att han pratat med en kompis som tycker si och så är jag så trött på (det var mitt ex kompisar som fick honom att börja tveka på oss, just nu är jag glad att vi separerade men jag hatar att han inte själv fick en chans att känna efter utan vart peppad av kompisarna att lämna). Och eftersom den här killen umgås så mycket med kompisar kan jag inte låta bli att bli lite rädd. Men jag måste välja att lita på honom, jag kommer att bli sjuk annars

[**]

Tack så mycket för all imput! Jag har haft dagen på mig att tänka och just nu har klumpen i magen försvunnit. Vi får väl se vad som händer! Jag kommer inte att kväva honom eller kräva att få bekräftelse, jag vet att det bara skulle driva bort honom. Jag försöker att ta det lugnt Idag är jag rätt säker på att han åkt till landet. Han skulle ha åkt redan i måndags men vädret har varit så dåligt så han har inte kunnat åka. Jag misstänker att han har fullt upp eftersom han förlorade 5 dagar i veckan.

Jag vet ju egentligen att man inte måste prata i telefonen i flera timmar varje dag och massor med sms tar upp mycket tid och ger ju egentligen inte så mycket Det är ju just att det förändrades så mycket från innan. Men som sagt, vardagen är här. När jag tänker efter började det minska när mina barn kom hem från pappa. Eftersom han har barn själv vet han hur det är och det är säkert därför det lugnat ner sig lite nu. Som någon skrev, jag kan ändå inte göra något om han tröttnar. Så varför inte leva på så länge och bara hoppas på det bästa. jag kan ändå inte tvinga honom att vara ihop med mig Han sa senast i måndags att jag var hans flickvän och han såg galet glad ut bägge gångerna vi träffades. Jag litar på det och försöker att tro på att det kan gå vägen

[Anonym]

Jag minns när jag träffade min förra partner. Vi levde tre månader i en egen liten värld. Vi åt (ofta lunch nakna i sängen :-) vi duschade i hop, sov ihopslingrade. Det kändes som ett brott mot kärlekens lag när han var tvungen att åka till jobbet! Då har man sedan en grund som inte kräver mer än ett samtal om dan kanske.
Men när man träffats mindre än 10 gånger, man har jättestarka känslor som vill levas ut. Då vill jag ännu bekräftas i att det ÄR han och jag, att mina starka känslor är besvarade. jag förstår dig så väl och tyvärr tycker jag inte det låter jättenormalt att släppa kontakten så pass efter så få möten tillsammans. Men jag vet inte om jag uppfattat det rätt, men fick för mig att ni endast setts ett fåtal gånger.
För mig funkar det inte riktigt att ha så lite kontakt, det signalerar "nåt är fel" för mig.