Skrivet: 2012-08-11, 13:10
#1
Apropå att hitta tillbaka till varandra
Läste här nånstans angående att hitta tillbaka efter en separation. Vill berätta om min erfarenhet. Jag tyckte min make och jag hade tappat bort varandra, det var bara vardag, en ständig kamp med ekonomin, alla pengar gick åt till huset, inte minst hade vi skyhöga elräkningar.
Jag kände det om om vi var vänner bara. Vänner som hade bra sex tillsammans.
Vi har 6 barn tillsammans. Vi skildes för 2 år sedan, mot makens vilja. Han var helt förstörd.
Jag flyttade med 5 av barnen och huset såldes.
Vi har hela tiden varit goda vänner, men jag inledde att förhållande med en man som senare visade sig inte vara psykiskt frisk. Jag blev riktigt illa behandlad av honom, han ville att jag skulle vara hans ägodel och mer och mer begränsade jag mitt liv.. Visst var kärleken passionerad och stark men så kunde jag inte leva, han gillade inte ens att jag träffade mina vänner och han propsade på att både skjutsa och hämta mig från arbetet. Hans svartsjuka går inte ens att beskriva.
Jag gjorde slut och nu en tid efteråt har min exman och jag börjat hitta tillbaka till varandra. Jag har insett vilken klippa han är och ser honom med nya ögon. Vår ekonomi är mycket bättre och vi kan unna oss små resor och att handla grejer , typ kläder. Bara tre av barnen bor hemma numera.
Han har också fått sig en tankeställare över hur han då och då lät sitt dåliga humör gå ut över familjen. Han r stresskänslig, arbetar mycket med eget företag.
Vi har det bra nu och skall i framtiden flytta ihop, men har ingen brådska.
Och vad händer nu?? Jo, omgivningen verkar inte glada för vår skull utan jag får höra att jag fegat ur och gått tillbaka till det gamla, istället för att hålla ut och kanske träffa en ny bra man så småningom.
Jag har haft dålig ekonomi som ensamstående mamma, fick göra mig av med bil och lite annat, och har inte haft råd att göra något roligt med barnen.
Så visst kan jag förståt om folt tror jag gått tillbaka pga ekonomin, men så är det inte. Jag älskar min exman, men på ett lugnt o stillsamt sätt. Ingen het passion, men vi har varit ihop i 30 år så det kanske är att hoppas för mycket. Att det skall bestå. Men, vi fungerar hur bra som helst ihop. Vänner ,som har bra sex, sp kanjag beskriva det.
Ibland kan jag ändå känna tveksamhet, har mina vänner rätt som anser att jag gått tillbaka av feghet? Jag vet inte.. funderar så mycket.
Mår ännu inte helt bra efter det som den andre mannen utsatte mig för. Han knäckte mig nästan och jag började anpassa mig efter hans krävande sätt. Var sjukskriven i 2 månader från mitt arbete och fick samtalshjälp hos psykolog.
Några synpunkter kring det här? Jag kanske är överkänslig som bryr mig om vad mina vänner säger. Ingen verkar vara glad för vår skull. Mina väninnor träffar olika män i parti och minut men ingen passar dem. Vill inte hamna i nåt sånt.