uttröttande nätdejtning

[en som söker kärlek]

Alltså, vet inte om det är mig det är fel på men har nätdejtat ett tag och tycker bara det innebär besvikelse på besvikelse.
Dels tycker jag det är ganska svårt att som kvinna runt 40 hitta intressanta killar i samma ålder som INTE vill ha barn. Känns som man är i någon mellanålder där de flesta fortfarande är stadgade och i småbarnsåren. känns som det hade varit lättare att vara 30 alt 50....
Har träffat bra och trevliga män men inte en enda jag känt minsta attraktion för, dels utseendemässigt men även att det känns som männen jag träffar inte får nog av att prata om sig själv men inte är så intresserade av att lyssna eller fråga saker kring mig....
känner mig lika miserabel varje gång och det känns hopplöst att kunna träffa någon.....hänga på krogen känns inte som ett alternativ. I övrigt är jag ganska social och har aktiviteter, bjudningar och liknande inbokade varje barnfri helg men känns inte som jättestor chans att träffa någon på det sättet heller....
ska det vara såå svårt att träffa någon och bli KÄR! Känns som "alla andra" hittar någon utom jag

[Smålandspappa]

ser och hör av nätdejting är att det till 90% hänger, desperat, kåta singelkillar på dessa sajter och som inte kan konsten att föra sig, bottenskrapet som blev över och tyvärr verkar dessa förstöra för de andra 10% som verkligen är seriösa.

Sen tror jag att just nätdejting är lite knepigt då båda två träffas just med förväntningarna att man ska bli kär och ju fler man då träffar utan att det klickar desto mer desperat känner man sig då det liksom inte blir nåt. Ibland undrar jag hur lättkära folk förväntar sig att bli, tror man att det säger klick liksom efter en eller två koppar kaffe.

Se tiden an, för eller senare tror jag du kommer träffa någon men ibland tar det bara lite tid och det kan vara den du minst anar med.

[LitenSparv]

Jag är i samma ålder som du och har valt att rikta in mig på män 50 år och uppåt. Främst för att jag vill träffa en man som har barn (gärna utflugna) men också för att jag upplever män i högre åldrar lugnare och mer harmoniska vad gäller yrkeslivet. De har redan nått dit de vill i karriären och är inte lika stressade som män i min ålder.

Mitt stora problem med nätdejting är att veta hur jag själv ska tänka kring frekens och antal. Hur många kan man dejta samtidigt utan att det blir konstigt? Hur ofta orkar man dejta? Hur bråttom ska man ha?

Själv blir jag ju attraherad av nästan alla män jag träffar så den biten är mindre problematisk.

[LitenSparv]

För övrigt tycker jag att nätdejtingsajterna är späckade med guldkorn, som svar på Smålandspappans inlägg ovan. De män jag haft kontakt med har övervägande varit seriösa, fina män på höga positioner i samhället. Verkligen inget bottenskrap och heller inte ute efter att bara "leka".

[sisla]

Vad härligt att ha den upplevelsen - att bli attraherad av dem du träffar och hitta massor med guldkorn Jag är superkräsen men hittade också helt underbara personer när jag nätdejtade -både vänner och älskare. Min "metod" var att redan på ord-stadiet vara kräsen, de skulle skriva om sånt som intresserar mig och kunna visa redan i skrift att de var tänkande och kännande varelser, så allt eventuellt "bottenskrap" försvann redan i första sållningen för mig, jag svarade helt enkelt inte på tråkiga meddelanden från ointressanta personer.

[sisla]

Jag tror som du att det inte är så himla lätt att hitta nån man blir kär i, det är väl rätt sällsynt egentligen? Och det blir lite knasigt med upptrissade förväntningar... När jag nätdejtade hade jag redan gett upp om Kärlek i livet och var helt bestämd på att jag skulle leva ensam resten av livet, så mitt syfte med att lära känna folk på nätet var dels som ett rent tidsfördriv, kul att "prata" med folk via datorn på ensamkvällarna istället för att glo på tv - å så var det ju ett bra sätt att träffa folk, se sig om i landet, gå på fester och få hångla lite.

Jag letade inte alls efter Kärlek faktiskt, det kanske gjorde att jag hade en mer avspänd inställning kan jag tänka nu..

[luddtussen]

Det är min erfarenhet också. Möjligen är det inte späckat, men det finns tillräcdkligt många bra och vettiga karlar i alla fall. Jag dejtade under några månader, men jag vaskade ju ut dem förstås, det var ju bara någon procent av alla män som mailade, som jag tyckte kunde vara intressanta att träffa.

En enda som jag tyckte var trist, men det var egentliget inget fel på honom, han var bara linte tillräckligt intellektuellt stimulerande för min smak.Lite enkelspårig.

Men tja, kär blev jag ju inte i någon.

Sen tröttnade jag för det tog för mycket tid. Och så skulle jag precis lägga ner. Då fick jag mail från en man som väckte mitt intresse. Så mycket att vi numera är gifta.

Men det tar ju tid att dejta, skönt att det bara var en kort period. Nu kan jag ägna mig åt intressanta saker istället.

[Anonym]

Jag tyckte nätdejtandet var roligt. Jag gick åh andra sidan inte in med tanken på att hitta mannen i mitt liv utan kanske en romans eller nåt jag kunde göra kul saker med.
Jag träffade trevliga normala män, redan i messen sorterade jag bort de som var 25 eller 65. Gärna 5 år äldre ungefär för då hade de iaf småbarnsåren bakom sig även om de kanske hade hemmavarande barn kvar.
Jag letade inte heller efter någon att flytta ihop med. Det har jag svårt att tänka mig att göra igen.

[LitenSparv]

Jag är ju supertydlig med vad jag vill ha redan i min profiltext vilket gör att de riktiga guldkornen får lättare att ta kontakt.
"Aha, hon söker en man som mig", tänker de när igenkänningsfaktorn slår till.
De mindre intelligenta männen (som sällan passar min profiltext) har inte riktigt förmågan att förstå att de är fel ute men jag låter bara bli att besvara deras kortfattade; "Hejsan hoppsan, vad häder idag då?"-meddelanden.

Det är härligt att känna sig attraherad men så tänder jag på så mycket mer än bara utseende. Jag söker en man med stor pondus och i det begreppet bakar jag in intelligens, personlighet, framgång och en hel massa saker som är viktigt för mig.

[luddtussen]

Förväntningar spelar nog roll. Kanske. Jag vet inte. Jag letade inte efter ett förhållande, jag ville bara ordna ett bra sexliv. Att bo ihop och allt så'nt tyckte jag var passerat, gjort och klart och ett fullständigt värdelöst sätt att leva på. Jag skulle bo själv med mina barn och odla mina intressen och mitt jobb.

Sen gick det som det gick. Men jag ordnade iofs också det som jag tänkt från början.

[MaryT*]

När jag nätdejtade så var jag kräsen liksom från allra första början. Som tjej behöver man ju bara visa sig på en dejtingsajt så får man ju många svar, sen är det bara att sålla hårt. Kan tyckas orättvist mot männen men vem har sagt att livet är rättvist?

Min upplevelse var att där fanns förvisso en hel del konstiga karlar som dels inte verkade förstå skriven svenska (eller helt enkelt sket i att läsa min presentation, jag vet inte vilket som är mest irriterande). Men det fanns ju också väldigt många bra, roliga, normala, rara män med helt normala utseenden. Klart att man inte blir kär i alla , men det fanns i alla fall många potentiella dejter tyckte jag.
Sen hade inte jag heller som ambition att hitta Den Stora Kärleken. Jag såg det som ett kul tidsfördriv och ett sätt att träffa nya roliga människor, men på mina egna villkor. Ville jag avbryta en kontakt så var det ju lätt gjort, ville någon avbryta kontakten med mig så var det ju lika lätt för dem, så man behövde aldrig undra . Och det var enkelt att slinka in på dejtingsajten när man själv var upplagd för det och hade tid, annars lät man bli. Det var kravlöst helt enkelt.

Jag tror att man blir less så som du har blivit om man liksom inför varje ny dejt förväntar sig att "NU kanske, NU är det nog Mannen I Mitt Liv?". MÅSTE du träffa nån nu - kan du inte bara se det som en kul grej?

[erikastockholm]

Jag kan hålla med dig om att många killar i 40 årsåldern är upptagna, nysinglade och ointresserade av fast relation eller vill flytta ihop och skaffa barn igår... Men det finns också många trevliga killar. Jag tycker att alla jag har träffat har varit trevliga, normala killar som säkert kommer att göra någon tjej lycklig, men inte just mig. Ömsesidig attraktion är ganska svårt och om man därutöver förväntar sig varma kärlekskänslor så blir det ännu svårare...

Att killarna bara pratar om sig själva kanske delvis kan bero på nervositet och att de vill imponera?

[Birgitta97]

Uppiggande, tycker jag! Naturligtvis finns där en massa stolpskott, men de är rätt lätta att sålla bort. Likaså de som bara är ute efter lättåtkomligt sex. De bekänner färg rätt snabbt...

Jag har dejtat rätt friskt och bara träffat seriösa, goa män med uppriktiga avsikter. Att det sen inte klickar alltid är en helt annan sak! Jag känner mig uppvaktad och bekräftad. Har kul. Blir det kärlek också är det en bonus... :-)

[Eliza62]

Den som söker skall icke finna - tror jag. D.v.s. om man uttalat letar efter nån att bli kär i så är det sannerligen svårt att träffa rätt, sådär bara. Jag tror mer på att inte sätta ribban så högt utan se til att ha trevligt, träffa män man kan ha trevligt med (inte bara sex), i både lämplig och olämplig ålder, med och utan barn, litet hursom - precis som det är i Det Riktiga Livet. För där går man ju inte omkring med en kravpec över vilka man ska umgås med och träffa...

[krax]

min egen mycket korta erfarenhet av nätdejtandet är ju i högsta grad positiv, men så var min profiltext rätt kraxigt kaxig, jag klargjorde också viktiga detaljer om mitt privatliv, dvs att mina barns pappor bor hos oss några gånger om året, samt att jag inte är intresserad av fler barn.

men den springande punkten är nog ändå att jag inte var i desperat behov av en man, utan tänkte mer att det kunde vara klokt att lägga ut ett nät nu som jag eventuellt tänkte vittja och granska om ett år eller så (jag har ofta god framförhållning ). min förhoppning var att jag kanske skulle få komma ut och träffa hyfsat trevliga män under året, absolut inte mer. att jag bara hann träffa en, är en helt annan historia.