Om man blivit djupt sårad av den man älskar. Man har pratat om det. Det är klart. Man gör sitt bästa för att inte tänka på saken. Och det lyckas nästan alltid. Tills något dyker upp som väcker de där känslorna igen. Som påminner om hur ledsen man faktiskt blev. Som säger "Hur kunde han bara göra så?" För det går inte att förstå, varken för honom eller för mig.
Och så känner man sig sårad och ledsen igen.
Hur blir man av med det? Hur ser man på den händelsen och _känner_ att den inte sårar mer? Eller att man inte blir ledsen av det igen.
När man har förstått allt, när hjärnan har arbetat klart och det inte finns något att fundera över mer. Väntar man bara på att tiden ska läka såren? Eller går man mer aktivit tillväga?
När det inte är någon idé att prata mer, för det kommer inte att tillföra något alls. Inte hjälpa ett dugg.
Eller är det bara att acceptera de där känslorna och gå igenom dem varje gång de dyker upp?
1
Sårad Hur hanterar man egentligen sårade känslor?
Om man blivit djupt sårad av den man älskar. Man har pratat om det. Det är klart. Man gör sitt bästa för att inte tänka på saken. Och det lyckas nästan alltid. Tills något dyker upp som väcker de där känslorna igen. Som påminner om hur ledsen man faktiskt blev. Som säger "Hur kunde han bara göra så?" För det går inte att förstå, varken för honom eller för mig.
Och så känner man sig sårad och ledsen igen.
Hur blir man av med det? Hur ser man på den händelsen och _känner_ att den inte sårar mer? Eller att man inte blir ledsen av det igen.
När man har förstått allt, när hjärnan har arbetat klart och det inte finns något att fundera över mer. Väntar man bara på att tiden ska läka såren? Eller går man mer aktivit tillväga?
När det inte är någon idé att prata mer, för det kommer inte att tillföra något alls. Inte hjälpa ett dugg.
Eller är det bara att acceptera de där känslorna och gå igenom dem varje gång de dyker upp?
Du kan ju inte göra så mycket mer än att acceptera dem när de kommer. Inte ta upp dem med din partner utan hantera dem inom dig själv när de kommer. För har ni sagt allt som behövs sägas och inget mer gott kommer utav att älta problemet så är det ju bara konstatera att det är känslor och de är inte alltid rationella eller kommer som man vill.
2
Du kan ju inte göra så mycket mer än att acceptera dem när de kommer. Inte ta upp dem med din partner utan hantera dem inom dig själv när de kommer. För har ni sagt allt som behövs sägas och inget mer gott kommer utav att älta problemet så är det ju bara konstatera att det är känslor och de är inte alltid rationella eller kommer som man vill.
Jag skulle rekommendera dig att gå till en NLP-coach. NLP är en inriktning på coaching som handlar om hur man kan jobba med mentala bilder för att förändra känslor t ex. Det skulle förmodligen räcka med ett eller ett par tillfällen..
3
Jag skulle rekommendera dig att gå till en NLP-coach. NLP är en inriktning på coaching som handlar om hur man kan jobba med mentala bilder för att förändra känslor t ex. Det skulle förmodligen räcka med ett eller ett par tillfällen..
Vissa känner sig sårade för att "deras sätt" inte blev använd i en given situation, till det ser jag bara ett svar: väx upp!
Men det finns anledningar till att folk kan känna sig sårade: de har upplevd sig bli nedvärderat av en människa de har stort förtroende för - och det kan hänga ihop med mitt första påstående: det är en flytande gräns mellan när man ser det som omoget och när det är verkligt.
Ofta kan man se att man själv på något vis har gjort dumheter ibland, detta _kommer_ att betyda att man sårar folk lite då och då, något man måste vara uppmärksam på. Man brukar ju säga att det är mänskligt att fela, alltså måste det vara omänskligt att vara felfri - och vem vill vara ihop med någon omänsklig?
Sedan är det vissa som väljer att leva i det som var, de har ingen mål för framtiden men gamla oförrätter minns de väl. Jag vet inte varför det blir så men jag upplever den typ människor som bittra och negativa, oftast kallar de sig "realist".
Själv vet jag att när man är som längst nere - kan man inte komma längre ner och då kan morgondagen som sämst vara likadan men möjligen en aning bättre.
Jag kan hålla med om att NLP nog vore en bra lösning, jag har använd den hjälp några gångar när livet var riktigt hårt och jag har lärt mycket om just NLP, min styvfar var en av de bästa i Danmark innan blodproppen i hans hjärna...
4
Vissa känner sig sårade för att "deras sätt" inte blev använd i en given situation, till det ser jag bara ett svar: väx upp!
Men det finns anledningar till att folk kan känna sig sårade: de har upplevd sig bli nedvärderat av en människa de har stort förtroende för - och det kan hänga ihop med mitt första påstående: det är en flytande gräns mellan när man ser det som omoget och när det är verkligt.
Ofta kan man se att man själv på något vis har gjort dumheter ibland, detta _kommer_ att betyda att man sårar folk lite då och då, något man måste vara uppmärksam på. Man brukar ju säga att det är mänskligt att fela, alltså måste det vara omänskligt att vara felfri - och vem vill vara ihop med någon omänsklig?
Sedan är det vissa som väljer att leva i det som var, de har ingen mål för framtiden men gamla oförrätter minns de väl. Jag vet inte varför det blir så men jag upplever den typ människor som bittra och negativa, oftast kallar de sig "realist".
Själv vet jag att när man är som längst nere - kan man inte komma längre ner och då kan morgondagen som sämst vara likadan men möjligen en aning bättre.
Jag kan hålla med om att NLP nog vore en bra lösning, jag har använd den hjälp några gångar när livet var riktigt hårt och jag har lärt mycket om just NLP, min styvfar var en av de bästa i Danmark innan blodproppen i hans hjärna...
Ju mer man försöker förbjuda sig att känna på ett visst sätt, desto mer känner man sig just så. Om man verkligen lyckas acceptera en känsla, tillåta sig själv att känna så, så brukar känslan ganska snabbt avta.
Men att acceptera svåra känslor är inte lätt. Min favoritbok om ämnet är Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans". Den förklarar på ett bra sätt, tycker jag.
5
Ju mer man försöker förbjuda sig att känna på ett visst sätt, desto mer känner man sig just så. Om man verkligen lyckas acceptera en känsla, tillåta sig själv att känna så, så brukar känslan ganska snabbt avta.
Men att acceptera svåra känslor är inte lätt. Min favoritbok om ämnet är Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans". Den förklarar på ett bra sätt, tycker jag.
vill du vara konstruktiv, så har du bara möjlighet och makt att arbeta med din inre föreställningsvärld. oavsett utgångsläge kan du alltså enbart ta ansvar för dina egna reaktioner och beteenden.
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
6
vill du vara konstruktiv, så har du bara möjlighet och makt att arbeta med din inre föreställningsvärld. oavsett utgångsläge kan du alltså enbart ta ansvar för dina egna reaktioner och beteenden.
Har ni bestämt att saken är färdigdiskuterad så är det nog bara att acceptera känslorna och fortsätta jobba med det för sig själv. Jag kan absolut relatera till detta då mitt ex hade en massa fuffens för sig och svek mitt förtroende många gånger. Förtroendet hämtade sig aldrig riktigt helt 100 igen, en viss del av mig vågade aldrig lita helt och hållet på honom - men eftersom vi bestämt att gå vidare så var det problemet mitt att brottas med, min sak att ta ställning till om jag ville leva med. Jag kom till slut fram till att jag inte kunde leva med det.
7
Har ni bestämt att saken är färdigdiskuterad så är det nog bara att acceptera känslorna och fortsätta jobba med det för sig själv. Jag kan absolut relatera till detta då mitt ex hade en massa fuffens för sig och svek mitt förtroende många gånger. Förtroendet hämtade sig aldrig riktigt helt 100 igen, en viss del av mig vågade aldrig lita helt och hållet på honom - men eftersom vi bestämt att gå vidare så var det problemet mitt att brottas med, min sak att ta ställning till om jag ville leva med. Jag kom till slut fram till att jag inte kunde leva med det.
Jag tror att ditt problem hänger ihop med att du inte är klar, du söker fortfarande svar. Just det här "Hur kunde han bara göra så?" låter som att du har hängt upp dig på att det måste finnas nåt skäl, nån anlendning till att han gjorde som han gjorde. Nu vet jag inte vad det här handlar om för typ av svek men ibland finns ingen förklaring till händelser. Ibland får man bara acceptera att det ena gav det andra och det blev det som det blev utan någons riktiga vilja. Sånt händer.
8
Jag tror att ditt problem hänger ihop med att du inte är klar, du söker fortfarande svar. Just det här "Hur kunde han bara göra så?" låter som att du har hängt upp dig på att det måste finnas nåt skäl, nån anlendning till att han gjorde som han gjorde. Nu vet jag inte vad det här handlar om för typ av svek men ibland finns ingen förklaring till händelser. Ibland får man bara acceptera att det ena gav det andra och det blev det som det blev utan någons riktiga vilja. Sånt händer.
Vi har inte bestämt att det är färdigdiskuterat. Jag har bestämt det, för det finns inget mer att diskutera. Ingen information ytterligare i frågan. Som gossan skriver härnere, och det är ingen ny insikt för mig, är att det inte alltid finns svar. Man kan helt enkelt inte förklara mer, det finns inga anledningar, orsaker, vissa saker bara blir. Men det hindrar inte på något sätt att frågan "varför" inte försvinner.
Och jag anser helt att problemet är mitt, jag har inte för avsikt att diskutera det med den som orsakat det. Jag försöker hitta på konkreta saker att åtgärda det. Att acceptera, Att tänka på det så mycket att jag tröttnar, Eller vadsomhelst.
Det handlar ju mycket om att bestämma sig för i vilken mån man ska "så ute" med något, eller inte.
9
Vi har inte bestämt att det är färdigdiskuterat. Jag har bestämt det, för det finns inget mer att diskutera. Ingen information ytterligare i frågan. Som gossan skriver härnere, och det är ingen ny insikt för mig, är att det inte alltid finns svar. Man kan helt enkelt inte förklara mer, det finns inga anledningar, orsaker, vissa saker bara blir. Men det hindrar inte på något sätt att frågan "varför" inte försvinner.
Och jag anser helt att problemet är mitt, jag har inte för avsikt att diskutera det med den som orsakat det. Jag försöker hitta på konkreta saker att åtgärda det. Att acceptera, Att tänka på det så mycket att jag tröttnar, Eller vadsomhelst.
Det handlar ju mycket om att bestämma sig för i vilken mån man ska "så ute" med något, eller inte.
Nej, jag söker inga svar. Det är som du säger, det finns inga. Det finns ingen anledning alls. Det är jag helt medveten om, har varit från dag 1.
Jag försöker hitta på sätt så att jag inte blir ledsen när jag påminns om det där. Jag tänker aldrig själv på det, dit har jag kommit. Men ibland påminns jag mycket konkret. Och då kommer känslorna tillbaka. Dom står i stor motsats till hur jag rationellt kan tänka om saken.
10
Nej, jag söker inga svar. Det är som du säger, det finns inga. Det finns ingen anledning alls. Det är jag helt medveten om, har varit från dag 1.
Jag försöker hitta på sätt så att jag inte blir ledsen när jag påminns om det där. Jag tänker aldrig själv på det, dit har jag kommit. Men ibland påminns jag mycket konkret. Och då kommer känslorna tillbaka. Dom står i stor motsats till hur jag rationellt kan tänka om saken.
Jag håller med om allt du skriver. Men det handlar varken om att inte saker görs på mitt sätt eller om att älta.
Det är mänskligt att fela, att säga något förfluget dumt.
Men ... saken är ju den, att det tar tid att styra upp känslor som triggas, trots att man kan se situationen mycket förnuftigt. Det är det som är kärnan.
11
Jag håller med om allt du skriver. Men det handlar varken om att inte saker görs på mitt sätt eller om att älta.
Det är mänskligt att fela, att säga något förfluget dumt.
Men ... saken är ju den, att det tar tid att styra upp känslor som triggas, trots att man kan se situationen mycket förnuftigt. Det är det som är kärnan.
*skrattar*, nu ska vi inte överdriva. Jag vill inte ge saken stora proportioner. Att gå till en NLP-coach vore att ge det en betydelse jag inte vill ge det alls. Lite tvärtom NLP.
Men jag förstår vad du menar, och i princip håller jag med om angreppssättet.
12
*skrattar*, nu ska vi inte överdriva. Jag vill inte ge saken stora proportioner. Att gå till en NLP-coach vore att ge det en betydelse jag inte vill ge det alls. Lite tvärtom NLP.
Men jag förstår vad du menar, och i princip håller jag med om angreppssättet.
Ja, det är väl ungefär det jag kommer fram till också. Nu har vi inte sagt att inget mer får sägas. Det är mer jag som tycker att det inte är någon idé att prata om det mer. Det finns enligt min uppfattning inget mer som kan sägas alls. Skulle vi prata mer blev det bara upprepning, inget nytt som kommer fram. Jag har inte för avsikt att prata om det alls.
Det är lite som när man gör sig illa fysiskt. Det gör ont ett tag tills det läker, man kan inte göra så mycket undet tiden. Jag antar det är samma sak med detta. Men jag har dåligt tålamod och jag avskyr att känna mig ledsen. Att triggas att känna mig ledsen mot min vilja.
13
Ja, det är väl ungefär det jag kommer fram till också. Nu har vi inte sagt att inget mer får sägas. Det är mer jag som tycker att det inte är någon idé att prata om det mer. Det finns enligt min uppfattning inget mer som kan sägas alls. Skulle vi prata mer blev det bara upprepning, inget nytt som kommer fram. Jag har inte för avsikt att prata om det alls.
Det är lite som när man gör sig illa fysiskt. Det gör ont ett tag tills det läker, man kan inte göra så mycket undet tiden. Jag antar det är samma sak med detta. Men jag har dåligt tålamod och jag avskyr att känna mig ledsen. Att triggas att känna mig ledsen mot min vilja.
När jag läser tråden får jag intrycket att du har en rationell inställning till tillvaron. Livet är dock inte rationellt för fem öre, ingenstans och på inget sätt. Vi vet inte ens hur våra kroppar fungerar, vi blir sjuka och får ont och till och med dör till slut. Vi är en hopplös röra av processer som framlever våra korta liv i en ännu större röra som ingen begriper sig på. Vi lurar oss själva genom att fylla tillvaron med upplevelser av sådant som människor skapat - hus, kläder, språk, saker - och så tror vi att tillvaron faktiskt _är_ så logisk och rationell som den där närmiljön vi omger oss med - den vi tror oss kontrollera. Men så är det inte. Antagligen är det detta som en del religioner försöker få fatt i när de pratar om "arvssynden" och sånt - vi människor är helt enkelt inte perfekta. Vet inte om det hjälpte men håll tillgodo...
16
När jag läser tråden får jag intrycket att du har en rationell inställning till tillvaron. Livet är dock inte rationellt för fem öre, ingenstans och på inget sätt. Vi vet inte ens hur våra kroppar fungerar, vi blir sjuka och får ont och till och med dör till slut. Vi är en hopplös röra av processer som framlever våra korta liv i en ännu större röra som ingen begriper sig på. Vi lurar oss själva genom att fylla tillvaron med upplevelser av sådant som människor skapat - hus, kläder, språk, saker - och så tror vi att tillvaron faktiskt _är_ så logisk och rationell som den där närmiljön vi omger oss med - den vi tror oss kontrollera. Men så är det inte. Antagligen är det detta som en del religioner försöker få fatt i när de pratar om "arvssynden" och sånt - vi människor är helt enkelt inte perfekta. Vet inte om det hjälpte men håll tillgodo...
Men just det där med att begripa varför och att det inte finns några svar kan vara otroligt svårt att acceptera. Mitt logiska tänkande söker ju ganska naturligt efter nån form av svar som man kan leva vidare med. I mig framkallar det en känsla av att vilja stå och slå huvet i väggen ;-) Men jag slöt fred med mig själv och min mentala brottningsmatch och lyckades rätt bra, i åratal till och med. I mitt fall var det ju bara det att historien upprepades alldeles för många gånger...
17
Men just det där med att begripa varför och att det inte finns några svar kan vara otroligt svårt att acceptera. Mitt logiska tänkande söker ju ganska naturligt efter nån form av svar som man kan leva vidare med. I mig framkallar det en känsla av att vilja stå och slå huvet i väggen ;-) Men jag slöt fred med mig själv och min mentala brottningsmatch och lyckades rätt bra, i åratal till och med. I mitt fall var det ju bara det att historien upprepades alldeles för många gånger...
Så hellre än att "ge saken för stora proportioner" vill du hålla fast vid de sårade känslorna när de dyker upp? Nåja, mitt svar handlade om ett mer aktivt tillvägagångssätt än att sitta stilla och vänta på att de sårade känslorna ska tona ut.. Men för somliga passar acceptans bättre som livsfilosofi och förhållningssätt.
18
Så hellre än att "ge saken för stora proportioner" vill du hålla fast vid de sårade känslorna när de dyker upp? Nåja, mitt svar handlade om ett mer aktivt tillvägagångssätt än att sitta stilla och vänta på att de sårade känslorna ska tona ut.. Men för somliga passar acceptans bättre som livsfilosofi och förhållningssätt.
Ett trick som brukar funka: Sök upp den där känslan av "sårad" och upplev den till 100%. 110% om du kan. Bada i den. Låt dig totalt absorberas av "sårad". Ofta är det nån trigger som sätter igång såna där saker, det kan vara vissa ord, en plats, en färg, en situation, en signaturmelodi, till och med något datorprogram som råkat bli "ankare" och trigger. Hitta den först, och låt dig sedan fullständigt absorberas av "sårad".
20
KBT som hobby Ett trick som brukar funka: Sök upp den där känslan av "sårad" och upplev den till 100%. 110% om du kan. Bada i den. Låt dig totalt absorberas av "sårad". Ofta är det nån trigger som sätter igång såna där saker, det kan vara vissa ord, en plats, en färg, en situation, en signaturmelodi, till och med något datorprogram som råkat bli "ankare" och trigger. Hitta den först, och låt dig sedan fullständigt absorberas av "sårad".
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
.