Brukar inte skriva trådar såhär utan mest läsa vad andra är med om. Men nu behöver jag verkligen prata av mig..
Under min högstadietid när alla vänner träffade sin "första kärlek" så var jag den mobbade, fula tjejen som såg ut som en transa och luktade illa. Hemma var jag sista av 6 barn, hon som fick klara sig själv och som kanske tack vare det blev en känslokall person som gjorde allt för att dölja känslor men ändå en väldigt väldigt stark tjej. När jag började gymnasiet i en annan ort där jag inte kände någon så hände något ofattbart, den där snygga, populära äldre killen i skolan föll för mig och jag pladask för honom. Jag kommer tacka honom livet ut för att han gav mig en chans, blev min första kyss och såg mig igenom min fula utsida.
Tidigt i förhållandet märkte jag att något inte stod rätt till med honom, han var en extremt känslig och sårbar kille, och att såra mig var det värsta han visste. Trots detta hade han ett behov, ja ett behov av att såra mig och kränka mig för att sedan vilja dö p.g.a sin ångest. Det började med att "erkänna" för mig att han inte hade några känslor, att prata om att ha sex med andra osv. Men ju mer sårbar ja visade mig så eskalerade till mycket värre saker..
Idag är jag 19år, precis tagit studenten och lever sen 3 år tillbaka i ett destruktivt förhållande med denna kille. Utåt är det ett vanligt förhållande med stora framtidsplaner, men bakom dörrarna har han många gånger vart otrogen, och jag står ut med psykisk misshandel varje dag genom att bland annat få höra från mitt livs kärlek hur ful och äcklig jag är hur han vill sätta på andra osv.... Efter varje gång, varje 30-tal gånger om dagen jag får höra dessa saker är det han som ligger förkrossad över hur han kunde säga eller tänka på detta sätt om mig som han älskar så. Vi bråkar mer än vad vi är sams och såfort jag vill lämna så hotar han med att döda sig själv. Jag vet inte hur måna gånger jag tagit tag i ratten när han försökt styra av vägen, in i en bergvägg, in i andra bilar... Eller hur många gånger jag har sminkat över skadorna som blivit när han slagit sig själv med hammare och dylikt. Det stora ihopsydda ärret i hans mage som alla tror var en "köksolycka" var egentligen när jag en gång för alla skulle lämna honom och han gick loss med en kniv på sig själv. han högg, och högg och högg framför mina ögon.
Att han är psykisk instabil är en anledning till att jag faktiskt inte kan lämna honom trots hur han får mig att må. Men den största anledningen är nog att jag är en del av hans familj, han av min. Vi har en lägenhet tillsammans. Och jag älskar honom.... Hur ska jag kunna gå ifrån allt det för att gå ut i ett singelliv jag absolut inte vill ha med att göra. Fortsätta vara den misslyckade familjemedlemmen/ kompisen, och aldrig någonsin kunna hitta någon som älskar mig.
1
Vill lämna men klarar inte... Brukar inte skriva trådar såhär utan mest läsa vad andra är med om. Men nu behöver jag verkligen prata av mig..
Under min högstadietid när alla vänner träffade sin "första kärlek" så var jag den mobbade, fula tjejen som såg ut som en transa och luktade illa. Hemma var jag sista av 6 barn, hon som fick klara sig själv och som kanske tack vare det blev en känslokall person som gjorde allt för att dölja känslor men ändå en väldigt väldigt stark tjej. När jag började gymnasiet i en annan ort där jag inte kände någon så hände något ofattbart, den där snygga, populära äldre killen i skolan föll för mig och jag pladask för honom. Jag kommer tacka honom livet ut för att han gav mig en chans, blev min första kyss och såg mig igenom min fula utsida.
Tidigt i förhållandet märkte jag att något inte stod rätt till med honom, han var en extremt känslig och sårbar kille, och att såra mig var det värsta han visste. Trots detta hade han ett behov, ja ett behov av att såra mig och kränka mig för att sedan vilja dö p.g.a sin ångest. Det började med att "erkänna" för mig att han inte hade några känslor, att prata om att ha sex med andra osv. Men ju mer sårbar ja visade mig så eskalerade till mycket värre saker..
Idag är jag 19år, precis tagit studenten och lever sen 3 år tillbaka i ett destruktivt förhållande med denna kille. Utåt är det ett vanligt förhållande med stora framtidsplaner, men bakom dörrarna har han många gånger vart otrogen, och jag står ut med psykisk misshandel varje dag genom att bland annat få höra från mitt livs kärlek hur ful och äcklig jag är hur han vill sätta på andra osv.... Efter varje gång, varje 30-tal gånger om dagen jag får höra dessa saker är det han som ligger förkrossad över hur han kunde säga eller tänka på detta sätt om mig som han älskar så. Vi bråkar mer än vad vi är sams och såfort jag vill lämna så hotar han med att döda sig själv. Jag vet inte hur måna gånger jag tagit tag i ratten när han försökt styra av vägen, in i en bergvägg, in i andra bilar... Eller hur många gånger jag har sminkat över skadorna som blivit när han slagit sig själv med hammare och dylikt. Det stora ihopsydda ärret i hans mage som alla tror var en "köksolycka" var egentligen när jag en gång för alla skulle lämna honom och han gick loss med en kniv på sig själv. han högg, och högg och högg framför mina ögon.
Att han är psykisk instabil är en anledning till att jag faktiskt inte kan lämna honom trots hur han får mig att må. Men den största anledningen är nog att jag är en del av hans familj, han av min. Vi har en lägenhet tillsammans. Och jag älskar honom.... Hur ska jag kunna gå ifrån allt det för att gå ut i ett singelliv jag absolut inte vill ha med att göra. Fortsätta vara den misslyckade familjemedlemmen/ kompisen, och aldrig någonsin kunna hitta någon som älskar mig.
Du vet själv att du inte mår bra av detta och har redan sett att det har eskalerat. Snälla samla ihop de resurser du har, kontakta kvinnojour, ta emot all hjälp du kan få för att lämna detta förhållande innan det blir ännu värre. Du kan inte "bota" honom hur mycket du än älskar honom. Du måste rädda dig själv. I bästa fall leder det till att han också tvingas ändra sig och söka hjälp för egen del, men det kan du inte ta på ditt ansvar. Om du blir kvar hjälper du inte honom, för allt du skriver pekar på att det forsätter att eskalera.
4
Du vet själv att du inte mår bra av detta och har redan sett att det har eskalerat. Snälla samla ihop de resurser du har, kontakta kvinnojour, ta emot all hjälp du kan få för att lämna detta förhållande innan det blir ännu värre. Du kan inte "bota" honom hur mycket du än älskar honom. Du måste rädda dig själv. I bästa fall leder det till att han också tvingas ändra sig och söka hjälp för egen del, men det kan du inte ta på ditt ansvar. Om du blir kvar hjälper du inte honom, för allt du skriver pekar på att det forsätter att eskalera.
Kvinnojouren är bra! I alla fall här där jag bor. kunniga tjejer och tanter som vet vad dom pratar om.
Du kommer att bli HJÄLPT!
Jag var väl i din situation som ung (lite grovt sagt, det var på vissa sätt bättre, vissa sämre, han tog till våld när jag ville lämna, eller försökte ta livet av sig) och stannade kvar....ett antal barn kom till världen och först efter många år tog jag mig ur. Kvinnojouren är bra och gå i från denna killen nu, för min erfarenhet är att det blir aldrig bättre. Ni står där som två förlorare till slut. Kanske han t.o.m tar tag i sitt eget liv och mår bättre om du går? Gör slag i saken nu, inget blir lättare för att man väntar. Jag accepterade länge att vara hans "toastol" men sedan stängde jag locket och gick. Inte var det lätt, men det var värt det! Lycka till!
5
Kvinnojouren är bra! I alla fall här där jag bor. kunniga tjejer och tanter som vet vad dom pratar om.
Du kommer att bli HJÄLPT!
Jag var väl i din situation som ung (lite grovt sagt, det var på vissa sätt bättre, vissa sämre, han tog till våld när jag ville lämna, eller försökte ta livet av sig) och stannade kvar....ett antal barn kom till världen och först efter många år tog jag mig ur. Kvinnojouren är bra och gå i från denna killen nu, för min erfarenhet är att det blir aldrig bättre. Ni står där som två förlorare till slut. Kanske han t.o.m tar tag i sitt eget liv och mår bättre om du går? Gör slag i saken nu, inget blir lättare för att man väntar. Jag accepterade länge att vara hans "toastol" men sedan stängde jag locket och gick. Inte var det lätt, men det var värt det! Lycka till!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
