Det är nu i sommar 2 år sedan mitt äktenskap gick i upplösning efter 20 år tillsammans och 2 barn. Det var resultatet efter en lång tids kamp då vi turades om med att vara den som ville gå och den som ville stanna. Till slut avslöjade jag honom med ett förhållande vid sidan om(utöver ett omfattande sexmissbruk) som redan då pågått i 2 år. Självklart var det enda rimliga att vi skulle skilja oss. Men jag ville inte. Ville inte förlora min livskamrat och min familj. Halva tiden med barnen.
Nu är han ett officiellt par med "henne" (även hon bröt upp från sin familj). Hon har blivit presenterad för alla, som är väldigt glada för hans skull. Våra barn är ledsna men accepterar det.
Men det gör inte jag.
Det fortsätter att vara fel för mig trots att jag gör allt jag kan för att släppa och gå vidare. Går i terapi, träffar en massa folk (även män), trampar hela tiden ny mark. Men ändå: jag kan inte komma över att han berövade mig halva tiden med barnen (och dem halva tillden med mamma/pappa).
Nu när "alla" gått vidare är jag ensam kvar. Min omgivning har tröttnat på att höra om det och jag vet att jag måste sluta älta. Men det finns ett talesätt; "It won´t stop until it´s over". Det tänker jag på ofta. Jag är själv så innerligt trött på de här hålen av smärta jag hamnar i. Ska det aldrig vara över?
1
Hål av smärta Det är nu i sommar 2 år sedan mitt äktenskap gick i upplösning efter 20 år tillsammans och 2 barn. Det var resultatet efter en lång tids kamp då vi turades om med att vara den som ville gå och den som ville stanna. Till slut avslöjade jag honom med ett förhållande vid sidan om(utöver ett omfattande sexmissbruk) som redan då pågått i 2 år. Självklart var det enda rimliga att vi skulle skilja oss. Men jag ville inte. Ville inte förlora min livskamrat och min familj. Halva tiden med barnen.
Nu är han ett officiellt par med "henne" (även hon bröt upp från sin familj). Hon har blivit presenterad för alla, som är väldigt glada för hans skull. Våra barn är ledsna men accepterar det.
Men det gör inte jag.
Det fortsätter att vara fel för mig trots att jag gör allt jag kan för att släppa och gå vidare. Går i terapi, träffar en massa folk (även män), trampar hela tiden ny mark. Men ändå: jag kan inte komma över att han berövade mig halva tiden med barnen (och dem halva tillden med mamma/pappa).
Nu när "alla" gått vidare är jag ensam kvar. Min omgivning har tröttnat på att höra om det och jag vet att jag måste sluta älta. Men det finns ett talesätt; "It won´t stop until it´s over". Det tänker jag på ofta. Jag är själv så innerligt trött på de här hålen av smärta jag hamnar i. Ska det aldrig vara över?
Jo, självklart ska det vara över någon gång. Din beskrivning vittnar om att en skilsmässa är en sorg. Den kan vara det i olika grad, av olika anledningar, på olika sätt och ta olika lång tid att komma vidare från.
För en tid kan ägna sig åt att älta lite, för att gå igenom och så att säga göra bokslut. Men sedan måste man bestämma sig för att gå vidare, vilket du verkar vilja göra. Det kommer inte alltid av sig självt utan kräver en beslutsamhet och att man aktivt arbetar med det.
Du har kanske vissa tankar som kommer tillbaka om och om igen? Bestäm dig för hur du ska hantera dem, exempelvis genom att säga till dig själv att "Det går inte att göra något åt" och så börjar du aktivt tänka på något annat, vad som helst, men gärna något som engagerar dig eftersom det är lättare att styra över till. Bryt mönster alltså. Ta kontroll över dina tankar.
2
Jo, självklart ska det vara över någon gång. Din beskrivning vittnar om att en skilsmässa är en sorg. Den kan vara det i olika grad, av olika anledningar, på olika sätt och ta olika lång tid att komma vidare från.
För en tid kan ägna sig åt att älta lite, för att gå igenom och så att säga göra bokslut. Men sedan måste man bestämma sig för att gå vidare, vilket du verkar vilja göra. Det kommer inte alltid av sig självt utan kräver en beslutsamhet och att man aktivt arbetar med det.
Du har kanske vissa tankar som kommer tillbaka om och om igen? Bestäm dig för hur du ska hantera dem, exempelvis genom att säga till dig själv att "Det går inte att göra något åt" och så börjar du aktivt tänka på något annat, vad som helst, men gärna något som engagerar dig eftersom det är lättare att styra över till. Bryt mönster alltså. Ta kontroll över dina tankar.
Stannar du lika länge i de svarta hålen? Rasar du lika djupt? Går det att försöka se de framsteg du gör, även om det går sakta?
Jag tror man kan bestämma sig för att ta sig vidare ur sin sorg när man är redo för det, men man kan dess värre inte bestämma hur lång tid det ska ta! Det är min erfarenhet! Och jag känner också så där och undrar när fasen det ska gå över! Jag undrar om det verkligen kommer gå över.....kanske mer mildras tills det nästan inte finns! Jag är också jäkligt trött på allt efter drygt 1,5 år! Men helt klart har det gått framåt! Det är stor skillnad när jag ser i backspegeln!
Mitt x har ett "förhållande" med sitt äventyr! Det är två år sedan de påbörjade sitt förhållande bakom min rygg. Hennes officiella bild är att det haft ett förhållande i 1,5 år. Jag vet att det knakar rejält! Exet är olycklig och säger till mig att jag är hans livs kärlek. Och jag sörjer! Allt var så onödigt! Jag har precis insett att jag fortfarande har starka känslor för mitt x, men det kommer aldrig vara vi! Det vill jag inte! Aldrig någonsin! Och jag håller nu på att försöka slita mig ur detta! Se sanningen i vitögat! Ta ett steg i taget! Och det går framåt!
3
Stannar du lika länge i de svarta hålen? Rasar du lika djupt? Går det att försöka se de framsteg du gör, även om det går sakta?
Jag tror man kan bestämma sig för att ta sig vidare ur sin sorg när man är redo för det, men man kan dess värre inte bestämma hur lång tid det ska ta! Det är min erfarenhet! Och jag känner också så där och undrar när fasen det ska gå över! Jag undrar om det verkligen kommer gå över.....kanske mer mildras tills det nästan inte finns! Jag är också jäkligt trött på allt efter drygt 1,5 år! Men helt klart har det gått framåt! Det är stor skillnad när jag ser i backspegeln!
Mitt x har ett "förhållande" med sitt äventyr! Det är två år sedan de påbörjade sitt förhållande bakom min rygg. Hennes officiella bild är att det haft ett förhållande i 1,5 år. Jag vet att det knakar rejält! Exet är olycklig och säger till mig att jag är hans livs kärlek. Och jag sörjer! Allt var så onödigt! Jag har precis insett att jag fortfarande har starka känslor för mitt x, men det kommer aldrig vara vi! Det vill jag inte! Aldrig någonsin! Och jag håller nu på att försöka slita mig ur detta! Se sanningen i vitögat! Ta ett steg i taget! Och det går framåt!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
