Jag längtar ut - men vågar inte ...

[Pyret1234]

Jag längtar så ofantligt mycket ut ur min relation. Jag känner mig helt utbränd på den. Orkar inte lyssna på min sambo längre. Vill helst inte vara i samma rum som honom. Drar mig undan. Det är hemskt. Förstår inte varför jag tvekar så att bryta upp.

Vi har två barn, men jag känner mig trygg i att de skulle få det bra efter en separation. (Om inte han skapar oreda.) Jag har god ekonomi och ett fint socialt nätverk. Jag känner mig stark och mår bra. Trots att jag känner att jag lever i fel relation. Däremot har jag ingen i min umgängeskrets som har separerat. Och visst är jag rädd att jag sa känna mig ensam.

Han däremot har dålig ekonomi och dålig kontakt med sin ursprungsfamilj. Vårt gemensamma umgänge är mitt, men han har några manliga vänner som han känt länge och umgås med ibland på egen hand. Jag är rädd för hur det blir för honom om vi skiljer oss. Han tycker inte heller att vi har det bra, men för honom står mer på spel och jag tror att han anser att man håller ihop till varje pris. Han pratar ofta nedsättande om folk som skiljt sig. Han säger att jag klagar på honom men han gör inget för att bättra sig.

Allt roligt jag vill göra får jag göra i motstånd när jag är med honom. Han vill ingenting. Sen går han med på att göra vissa saker ändå, men då är ju glädjen till del förtagen redan. Det handlar om semestrar, att bjuda hem vänner, att göra fint hemma etc. Dessutom måste jag betala för allt, för han har dålig ekonomi och nu börjar jag tröttna på det. (En båt har han däremot råd att ha ... som han dessutom "lånat" pengar av mig till) Han har svårt att få jobb, medan jag är högavlönad och jag vill vara generös men nu när jag är mammaledig så ser jag hur slö han är. Han anstränger sig inte ett skit för att få ett jobb eller att få snurr på sin egna firma. Ligger i sängen till tio varje dag och tittar på tv fyra timmar varje kväll medan jag knappt har någon egentid alls. Ibland undrar jag om han är deprimerad. Han tar väldigt sällan eget initiativ till att ta hand om vår lilla son och när det gäller vår stora tjej så förmanar han henne så mycket att hon helst inte tyr sig till honom.

Jag vill hjälpa och tro på honom men jag vill leva mitt eget liv också.
När jag tänker på framtiden tillsammans så känns det grått och trist. När jag tänker på en framtid utan honom så blir jag full av lust.
Jag är rädd att han ska bli väldigt arg om jag driver igenom en separation. Jag är rädd att det ska gå riktigt dåligt för honom. Jag är rädd för att han ska bli långsint och arg och skapa en dålig situation med barnen (prata illa om mig, inte vilja samarbeta kring dem etc).

Några tankar eller erfarenheter …?

[MrsPiggy]

När jag bestämde mig för att skiljas var jag också orolig för att min dåvarande make skulle bli väldigt arg. Jag funderade på att gömma undan knivar, se till att ha saker packade i bilen för att kunna sticka iväg snabbt, osv. OBS att han aldrig varit våldsam det minsta, men däremot blev han hela tiden väldigt arg så fort vi pratade om något som hade med relationen att göra. Men när jag väl tog upp frågan om skilsmässa, så kom aldrig den där ilskan. Vi hade ett bra och lugnt samtal som nästan varade en hel dag. Nu i efterhand så tror jag att de gånger han blev arg, så var det för att försöka styra iväg från de brännande frågorna. När jag väl gick rakt på den mest brännande, så blev det en annan sak.

Jag kan inte förutspå din mans reaktion. Kanske blir det inte bra kring barnen. Kanske han vill sabotera. Kanske han kommer att få det riktigt dåligt. Eller så tar han ansvar för sig själv när inte du finns där för att göra det. Sånt händer ibland.

Det känns som om ni skulle behöva prata lite mer kring detta. Kan ni göra det i familjeterapi? (Jag lyckades aldrig få med ex-maken dit så jag förstår om det inte går) Jag tycker att han behöver få veta vad som står på spel och vad som behöver göras för att det ska kunna undvikas.