Det känns som att du bara ser din egen synvinkel och inte försöker förstå henne ens. Då kan jag förstå att hon har svårt att bjuda till hon med. Speciellt om ditt beteende varit likadant jämt (och det kan man väl anta att det har, varför skulle du plötsligt bli så ego om du alltid annars varit väldigt förstående och inkännande?..)
Menar du alltså att hon borde ha _påpekat_ att det inte är bekvämt med det kontrollbehovet som du verkar ha? Skulle hon ha påpekat för dig att hon vill kunna umgås med sina vänner oavsett kön (nu pratar du plötsligt om den här enskilde manlige vännen, men i tidigare inlägg skrev du att inte vill att hon ska ha "manliga nära vänner"..)? Skulle hon behöva påpeka för dig att hon inte vill känna sig övervakad, som när du vill veta exakt var hon är och hur länge och med vem? Jo, i min relation med min sambo berättar vi ju också var vi är och ungefär när vi tänker komma hem. Det hör väl till vanligt hänsynstagande i en relation. Men det känns på det du beskriver som att det har varit mer kontrollerat än så från ditt håll?
Sånt här ska man ju inte behöva _påpeka_ tycker jag. Så det kan du inte lägga på henne.
Du säger att du kommer att acceptera hennes beslut, vad det än blir. Samtidigt säger du att du blivit sur för att hon "ger upp utan minsta försök" (vilket jag återigen tror är enbart DIN syn på det, hon tycker nog att hon har försökt...) och att hon beter sig oansvarigt och själviskt om hon inte gör som du säger. Det låter inte i mina öron precis som någon som "accepterar sin partners beslut"....
Jag förstår att det känns tufft för dig. Men i det du skriver känns det som att hon har goda grunder för sitt beslut. Kanske har situationen bara gått dig förbi hela tiden. Du kanske inte har lyssnat tillräckligt noga, och hon kanske inte har förklarat tillräckligt noga. Oavsett hur, så verkar hennes känslor ha tagit slut.
Jag tror att om ni ska ha någon chans alls så måste du släppa på dina krav och ditt kontrollbehov betydligt, och även ta på dig DIN del av ansvaret för att det har blivit som det har blivit. Som det är nu verkar du bara lägga allt på henne ("Jag förstod inte! Hon har aldrig sagt något! Hon kunde ju ha påpekat!" typ..). Visa att du har förändrats på riktigt (om du har det..), och att du lyssnar på henne nu och tar ansvar för din del. Då vet man ju inte vad som händer i framtiden. Det känns bara som att du har mycket att bevisa för henne, och det gör du inte genom en massa krav och genom att kontrollera hur hon ska göra och inte.
21
Det känns som att du bara ser din egen synvinkel och inte försöker förstå henne ens. Då kan jag förstå att hon har svårt att bjuda till hon med. Speciellt om ditt beteende varit likadant jämt (och det kan man väl anta att det har, varför skulle du plötsligt bli så ego om du alltid annars varit väldigt förstående och inkännande?..)
Menar du alltså att hon borde ha _påpekat_ att det inte är bekvämt med det kontrollbehovet som du verkar ha? Skulle hon ha påpekat för dig att hon vill kunna umgås med sina vänner oavsett kön (nu pratar du plötsligt om den här enskilde manlige vännen, men i tidigare inlägg skrev du att inte vill att hon ska ha "manliga nära vänner"..)? Skulle hon behöva påpeka för dig att hon inte vill känna sig övervakad, som när du vill veta exakt var hon är och hur länge och med vem? Jo, i min relation med min sambo berättar vi ju också var vi är och ungefär när vi tänker komma hem. Det hör väl till vanligt hänsynstagande i en relation. Men det känns på det du beskriver som att det har varit mer kontrollerat än så från ditt håll?
Sånt här ska man ju inte behöva _påpeka_ tycker jag. Så det kan du inte lägga på henne.
Du säger att du kommer att acceptera hennes beslut, vad det än blir. Samtidigt säger du att du blivit sur för att hon "ger upp utan minsta försök" (vilket jag återigen tror är enbart DIN syn på det, hon tycker nog att hon har försökt...) och att hon beter sig oansvarigt och själviskt om hon inte gör som du säger. Det låter inte i mina öron precis som någon som "accepterar sin partners beslut"....
Jag förstår att det känns tufft för dig. Men i det du skriver känns det som att hon har goda grunder för sitt beslut. Kanske har situationen bara gått dig förbi hela tiden. Du kanske inte har lyssnat tillräckligt noga, och hon kanske inte har förklarat tillräckligt noga. Oavsett hur, så verkar hennes känslor ha tagit slut.
Jag tror att om ni ska ha någon chans alls så måste du släppa på dina krav och ditt kontrollbehov betydligt, och även ta på dig DIN del av ansvaret för att det har blivit som det har blivit. Som det är nu verkar du bara lägga allt på henne ("Jag förstod inte! Hon har aldrig sagt något! Hon kunde ju ha påpekat!" typ..). Visa att du har förändrats på riktigt (om du har det..), och att du lyssnar på henne nu och tar ansvar för din del. Då vet man ju inte vad som händer i framtiden. Det känns bara som att du har mycket att bevisa för henne, och det gör du inte genom en massa krav och genom att kontrollera hur hon ska göra och inte.
Självklart har vi varit delaktiga i det här båda två. Jag kan bara ändra på mig själv, och den dialogen har vi fört. Det är många åtgärder som har gjorts från min sida. Många små saker som tyvärr missas när vi kommunicerar på olika sätt som män och kvinnor. Jag är inget kontrollfreak, och det tycker hon inte heller. Jag talar kanske för döva öron när jag säger det till er, men det är inte längre ett problem. Hon har ljugit och smugit en hel del kring bekantskapen med killen från jobbet, och hon är själv ledsen över det och förstår inte ens hur jag kan förlåta det.
När det gäller önskemålet om att ge det en ordentlig chans menar jag att vi ska lyssna på en professionell rådgivare, som vi ska träffa nästa vecka. Utifrån vår situation lyssnar vi båda av vad det finns för alternativ, och vill inte frun göra någon av åtgärderna är det så. Det viktiga är att jag inte bestämmer åtgärderna, och inte ens kommer med alternativen. Det måste vara ett gemensamt val, och hon måste vilja och vara motiverad. Annars är det ingen idé. Då ger vi upp och försöker göra det bästa av situationen, utan tjafs eller beskyllningar.
Hennes beslut berör dock betydligt fler än henne själv. Listan på fördelar med att ge det en chans är lång, och fördelarna med att inte göra det är kort. Den sista innefattar bara henne. Om det finns ens en promilles chans att barnen ska slippa skilsmässa tycker jag att det är värt det, och om hon går med på det kommer hon att ha min fulla support mot sura släktingar och annat om det ändå blir skilsmässa. Hellre testa och ge upp, än att ångra sig om fem år för att ha kastat in handduken. "Känslor kommer och går", och kanske kommer de inte tillbaka. Vem vet.
Jag har kört en hel del fultaktik under den här situationen, det erkänner jag. Förtäckta hot, krav med mera. Men det är över. Jag blev rädd, arg, ledsen över situationen och så kom det in en tredje part mitt i detta. Svårt att agera värdigt då. Någon bestraffning för hennes val kommer det inte att bli, men däremot kommer jag att ställa upp extra mycket (mer än min "halva" om det kniper) om hon ger familjen en chans, och stå på hennes sida även om vi har gått skilda vägar. Vi har trots allt en lång vänskap bakom oss. Jag unnar henne allt gott i så fall, även en ny man och framförallt ett lyckligt liv.
22
Självklart har vi varit delaktiga i det här båda två. Jag kan bara ändra på mig själv, och den dialogen har vi fört. Det är många åtgärder som har gjorts från min sida. Många små saker som tyvärr missas när vi kommunicerar på olika sätt som män och kvinnor. Jag är inget kontrollfreak, och det tycker hon inte heller. Jag talar kanske för döva öron när jag säger det till er, men det är inte längre ett problem. Hon har ljugit och smugit en hel del kring bekantskapen med killen från jobbet, och hon är själv ledsen över det och förstår inte ens hur jag kan förlåta det.
När det gäller önskemålet om att ge det en ordentlig chans menar jag att vi ska lyssna på en professionell rådgivare, som vi ska träffa nästa vecka. Utifrån vår situation lyssnar vi båda av vad det finns för alternativ, och vill inte frun göra någon av åtgärderna är det så. Det viktiga är att jag inte bestämmer åtgärderna, och inte ens kommer med alternativen. Det måste vara ett gemensamt val, och hon måste vilja och vara motiverad. Annars är det ingen idé. Då ger vi upp och försöker göra det bästa av situationen, utan tjafs eller beskyllningar.
Hennes beslut berör dock betydligt fler än henne själv. Listan på fördelar med att ge det en chans är lång, och fördelarna med att inte göra det är kort. Den sista innefattar bara henne. Om det finns ens en promilles chans att barnen ska slippa skilsmässa tycker jag att det är värt det, och om hon går med på det kommer hon att ha min fulla support mot sura släktingar och annat om det ändå blir skilsmässa. Hellre testa och ge upp, än att ångra sig om fem år för att ha kastat in handduken. "Känslor kommer och går", och kanske kommer de inte tillbaka. Vem vet.
Jag har kört en hel del fultaktik under den här situationen, det erkänner jag. Förtäckta hot, krav med mera. Men det är över. Jag blev rädd, arg, ledsen över situationen och så kom det in en tredje part mitt i detta. Svårt att agera värdigt då. Någon bestraffning för hennes val kommer det inte att bli, men däremot kommer jag att ställa upp extra mycket (mer än min "halva" om det kniper) om hon ger familjen en chans, och stå på hennes sida även om vi har gått skilda vägar. Vi har trots allt en lång vänskap bakom oss. Jag unnar henne allt gott i så fall, även en ny man och framförallt ett lyckligt liv.
Jag känner lite att jag talar för döva öron nu, men när du skriver att listan med fördelarna med skilsmässa bara innefattar henne och är kort, så gnisslar det i öronen på mig. Om hon "går med på att fortsätta" utan att känslorna är med där, så kommer det förstås att påverka er allihop. Vilken mamma kommer hon att kunna vara? Vilken partner kommer hon att kunna vara? Vilken arbetskollega kommer hon att kunna vara? Jag är definitivt inte en person som tar lätt på skilsmässa - är själv på mitt 16:e år som gift och har haft många dalar att gå igenom, men om hon mår bättre och är en lyckligare människa om ni separerar så kommer ju era barn få del av den lyckligare människan också.
23
Jag känner lite att jag talar för döva öron nu, men när du skriver att listan med fördelarna med skilsmässa bara innefattar henne och är kort, så gnisslar det i öronen på mig. Om hon "går med på att fortsätta" utan att känslorna är med där, så kommer det förstås att påverka er allihop. Vilken mamma kommer hon att kunna vara? Vilken partner kommer hon att kunna vara? Vilken arbetskollega kommer hon att kunna vara? Jag är definitivt inte en person som tar lätt på skilsmässa - är själv på mitt 16:e år som gift och har haft många dalar att gå igenom, men om hon mår bättre och är en lyckligare människa om ni separerar så kommer ju era barn få del av den lyckligare människan också.
Nej, där måste jag protestera. Jag säger inte att vi ska fortsätta kärlekslöst "för barnens skull". Där missförstår du mig. Jag menar att det kanske finns glöd under sotet, och att det kan vara värt några veckor eller någon månad för att ta reda på det. Fokus har varit på negativitet nu i tre månader, och då glömmer man lätt varandras goda sidor.
Om det visar sig att inget blir bättre av vårt försök (som kommer att vara det första aktiva, bortsett från två middagar utan barn och diskussioner vid 5-10 tillfällen under dessa tre månader) så ska vi självklart skiljas. Vad jag känner är att vi inte försökt på riktigt, och det håller hon med om. Frågan är om hon vill och orkar, och det bestämmer hon efter att vi har träffar terapeut.
Vi har annars bara haft en riktig "dal" i förhållandet, och det var pga medicin som ledde till apati. Jag vet inte säkert, men i det här fallet är det mer än bara förhållandet som har varit konstigt. Så klart kan det bero på det, men hon uppfyller flera kriterier för depression och utmattningssyndrom. Jag är ingen doktor eller psykolog, och framförallt är jag partisk i den här frågan. Jag vill bara veta säkert att det inte sker ett misstag, men tänker inte klamra mig fast och be henne att stanna eller något sånt. Det är fler än jag som är oroliga för henne, även personer som borde stå på hennes sida. Om hon mår bättre av att skiljas får det bli så, för jag är inte ledsen längre och jag är redo.
Ville egentligen inte berätta för mycket om henne, men känner att det kanske behövs. Saken är den att hon knappt har några vänner, och så var det redan innan hon träffade mig. Hon har alltid haft svårt att öppna upp sig och säga vad hon känner, och det spelar in så klart. Jag är hennes allra bästa vän, vilket gör det här så väldigt komplicerat i och med att jag samtidigt älskar henne (vilket vore enklare om jag kunde sluta med).
Jag har föreslagit psykolog, men hon är emot alla former av "experter". Samtidigt mår hon ohyggligt dåligt och känner sig som en bov, familjeförstörare osv. Jag stöttar så gott det går, och har dragit tillbaka alla krav. Nu finns det bara önskemål kvar, och belöningar istället för straff.
Vi får se hur det går. Jag är i alla fall tacksam för allt engagemang i den här frågan, även de delar som är kritiska mot mig. Det behövs andra perspektiv och jag har haft stor behållning i min kommunikation med henne.
24
Nej, där måste jag protestera. Jag säger inte att vi ska fortsätta kärlekslöst "för barnens skull". Där missförstår du mig. Jag menar att det kanske finns glöd under sotet, och att det kan vara värt några veckor eller någon månad för att ta reda på det. Fokus har varit på negativitet nu i tre månader, och då glömmer man lätt varandras goda sidor.
Om det visar sig att inget blir bättre av vårt försök (som kommer att vara det första aktiva, bortsett från två middagar utan barn och diskussioner vid 5-10 tillfällen under dessa tre månader) så ska vi självklart skiljas. Vad jag känner är att vi inte försökt på riktigt, och det håller hon med om. Frågan är om hon vill och orkar, och det bestämmer hon efter att vi har träffar terapeut.
Vi har annars bara haft en riktig "dal" i förhållandet, och det var pga medicin som ledde till apati. Jag vet inte säkert, men i det här fallet är det mer än bara förhållandet som har varit konstigt. Så klart kan det bero på det, men hon uppfyller flera kriterier för depression och utmattningssyndrom. Jag är ingen doktor eller psykolog, och framförallt är jag partisk i den här frågan. Jag vill bara veta säkert att det inte sker ett misstag, men tänker inte klamra mig fast och be henne att stanna eller något sånt. Det är fler än jag som är oroliga för henne, även personer som borde stå på hennes sida. Om hon mår bättre av att skiljas får det bli så, för jag är inte ledsen längre och jag är redo.
Ville egentligen inte berätta för mycket om henne, men känner att det kanske behövs. Saken är den att hon knappt har några vänner, och så var det redan innan hon träffade mig. Hon har alltid haft svårt att öppna upp sig och säga vad hon känner, och det spelar in så klart. Jag är hennes allra bästa vän, vilket gör det här så väldigt komplicerat i och med att jag samtidigt älskar henne (vilket vore enklare om jag kunde sluta med).
Jag har föreslagit psykolog, men hon är emot alla former av "experter". Samtidigt mår hon ohyggligt dåligt och känner sig som en bov, familjeförstörare osv. Jag stöttar så gott det går, och har dragit tillbaka alla krav. Nu finns det bara önskemål kvar, och belöningar istället för straff.
Vi får se hur det går. Jag är i alla fall tacksam för allt engagemang i den här frågan, även de delar som är kritiska mot mig. Det behövs andra perspektiv och jag har haft stor behållning i min kommunikation med henne.
Frun följde med till familjerådgivningen i dag. Det var en bra träff som behövdes, framförallt för hennes del. Hon avskyr att prata ut, och hade väl en hel del fördomar innan. Men tackade mig för initiativet efteråt.
En del reddes ut, om respektlöst beteende från bådas sida. Men mest märktes det väl att vi haft och har en bra kommunikation. Inga nyheter egentligen.
Hon vill inte ge det hela en chans, och det är väldigt tydligt att det beslutet är omöjligt att rubba. Därför accepterar jag det, och vi kommer att göra det bästa av situationen och sträva efter att behandla varandra på bästa sätt genom processen.
Nu har vi sex månaders betänketid (papperen är inte inskickade än, dock) och hoppas få lägenhet snabbt. Om något oväntat händer under den tiden kan jag uppdatera läget.
Det känns iaf så bra det kan för mig. Jag har gjort vad jag kan, och frun tycker jag har skött mig bra. Några utbrott och ovärdiga handlingar har det blivit under resan, men det är utrett nu.
28
Frun följde med till familjerådgivningen i dag. Det var en bra träff som behövdes, framförallt för hennes del. Hon avskyr att prata ut, och hade väl en hel del fördomar innan. Men tackade mig för initiativet efteråt.
En del reddes ut, om respektlöst beteende från bådas sida. Men mest märktes det väl att vi haft och har en bra kommunikation. Inga nyheter egentligen.
Hon vill inte ge det hela en chans, och det är väldigt tydligt att det beslutet är omöjligt att rubba. Därför accepterar jag det, och vi kommer att göra det bästa av situationen och sträva efter att behandla varandra på bästa sätt genom processen.
Nu har vi sex månaders betänketid (papperen är inte inskickade än, dock) och hoppas få lägenhet snabbt. Om något oväntat händer under den tiden kan jag uppdatera läget.
Det känns iaf så bra det kan för mig. Jag har gjort vad jag kan, och frun tycker jag har skött mig bra. Några utbrott och ovärdiga handlingar har det blivit under resan, men det är utrett nu.
Du skriver att din fru verkar deprimerad. Jag känner igen mig i det från min skilsmässa. Jag var verkligen nere. Jag var ledsen och sörjde att behöva skilja mig. Allt som jag faktiskt skulle förlora, det var ledsamt. En skilsmässa är en sorgeprocess. Det innebar inte att jag ville skilja mig. Skilsmässan är ju bara resultatet av en lång process där msn glidit isär. Det är ju orsakerna som gör en ledsen. Inte skilsmässan. Precis som det är jobbigt och ledsamt att ligga på sjukhus vid sjukdom, men alternativet att inte ta tag i sjukdomen är värre.
Ha det gott!
29
Du skriver att din fru verkar deprimerad. Jag känner igen mig i det från min skilsmässa. Jag var verkligen nere. Jag var ledsen och sörjde att behöva skilja mig. Allt som jag faktiskt skulle förlora, det var ledsamt. En skilsmässa är en sorgeprocess. Det innebar inte att jag ville skilja mig. Skilsmässan är ju bara resultatet av en lång process där msn glidit isär. Det är ju orsakerna som gör en ledsen. Inte skilsmässan. Precis som det är jobbigt och ledsamt att ligga på sjukhus vid sjukdom, men alternativet att inte ta tag i sjukdomen är värre.
Japp! Tack för förtydligandet. Jag ville skilja mig för jag vill inte leva i ett dåligt äktenskap och tyvärr såg jag ingen möjlig förbättring på gång.
Ha det gott!
31
Japp! Tack för förtydligandet. Jag ville skilja mig för jag vill inte leva i ett dåligt äktenskap och tyvärr såg jag ingen möjlig förbättring på gång.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
